Lammen skäller – värper karameller

Det duggar glest mellan inläggen. Jag lovade mig själv att i oktober ska jag skriva trettio minuter varje dag. Det har jag inte gjort. Jag ljög för mig. Lurade mig själv. Det kändes som om jag skulle klara det, i hela bröstet kändes det med det hände inte och nu känner jag skam. Skam som gav mig så lätt. Gav upp innan jag gått in i ringen. Skam för att jag aldrig sätter segel i min dröm. Skam. Bara.

Livet då, hur går det med det? Eller hur går det inte? Det går inte som jag tänkt. Igår kokade jag av ilska. Jag kände hur vreden slet runt i mitt blod. Jag ville slå sönder allt. Skrika från djupet av mina lungor. Skrika sår i halsen. Jag tillät ilskan härja fritt. Jag borde ha snörat på mig de där skorna jag springer runt i ibland. Länge sen nu men det är allt jag borde göra.

Somnade arg och vaknade arg. Onsdag, den längsta dagen i min vecka. Jag borde snöra på mig skorna idag. Det var min plan men den har nästan spruckit. Bara nästan. Möjligheten finns. Om bara viljan vore en smula starkare så skulle möjligheten bli en verklighet. Konsekvenserna skulle bli effekter och endorfinerna skulle döva smärta. O M J A G B A R A G Ö R.
Hur svårt kan det vara när förnuftet vet bättre. Förnuftet vet ju att det blir bättre om jag bara ger mig ut. Jag borde göra det men jag har landat för djupt ner i dvalan. Djupt ner i svackan. Där är jag och vet en massa jag borde göra.

Det skymmer ute. Lite fukt och mycket höst. Hjärtat har kaos och huvudet är snurrigt av förvirring. Allt är upp och ner. Saknas bara att grisen gal i granens topp.
Aj vad fan! på ren Skånska. Borde ge mig av till en varmare breddgrad. Om jag bara haft lite semester att ta ut. Doktorn borde skriva ut lite solsken i kvadrat. Hellre det än allt annat rävgift han vill jag ska stoppa i mig. Kemisk framställd likgiltighet. Vad ska jag med den till? Är den så mycket bättre?

Ljuspunkt. Tror jag i alla fall. Någon har lurat mig att läsa deckare. Många har pratat varmt om denna genre och namedroppat skribenter av denna art men till slut kom den någon och nästan lade böckerna i min famn. De där deckarna Kepler har skrivit. Så nu ger jag mig ut på nytt territorium. Utanför min lilla låda ska jag utforska de jag fnyst åt. Annan ljuspunkt. Vandrade i helgen och fick bekräftat det jag länge misstänkt. Att jag älskar det. Tålamod var ledordet. Jag har aldrig haft så mycket tålamod i hela mitt liv tror jag. Jag väntade sjukt länge på att luftmadrassen skulle blåsa upp sig. Länge väntade jag. Ända tills jag gav upp och blåste upp den. Den var inte så självständig som jag trodde, det där liggunderlaget. Maten tog en evighet, jag blev inte ens ”hangry” som jag brukar. Men och andra sidan fanns det honungsrostade nötter och en pava rötjut. En hel del goa skratt och värme från lägerelden. Eldprovet kom på natten. Sova ut i mörket bland alla ljud, kylan, vätan och skogen. Jag överlevde! Jag levde!
Nu vill jag ut igen. Jag vill bo där ut i skogen. Laga min mat över öppen eld och inte ha internet. Det vill jag.
Livet blir mer hanterbart när man gör saker man vill. Saker man tycker om att göra. Ändå tycks det oändligt svårt att få till det. Är det inte märkligt så säg!? Svårt för mig, kanske inte för dig.

Innan det blir kolsvart där ute borde jag helt sonika ge mig ut om så bara det kortaste av korta rundor. Inte att förkasta.

”Jag kunde inte relatera till ordet krishantering. Jag kallade det livet”

Dags att skärpa sig va?