2019. Aldrig. Ge. Upp.

Decenniets sista dag. Vid midnatt passerar vi strecket och går in i 2020. Innan jag passerar strecket tänkte jag försöka sammanfatta 2019 utan att bli allt för långrandig.
2019 har varit tufft och trögt. Jag rasade ihop som ett korthus. Rätt märkligt att det blev så med tanke på att jag borde ha rasat 2018 med allt som varit det året och hur 2017 avslutades. Jag höll ihop för att jag var tvungen. Jag var ensam och jag hade bara mig och när vi lyckades laga familjen, rasade jag. Rullgardinen drogs ner och mycket blev nattsvart. Det har varit en kamp att få någon att förstå och lyssna på mig. Jag pratar om vården. Den har varit obefintlig. Sorgligt. Katastrof.

Allt har inte varit total mörker.
2019 var året jag hittade en ny passion i livet som också har varit det som hållit mig flytande det här året. Padel. Jag började spela padel. Jag kastade mig ut i padelvärlden på Padel Crew i Helsingborg. Jag kände ingen. Jag befann mig i den mörkaste perioden i mitt liv och jag kastade mig ut på vinst och förlust. Med ett racket som var helt fel för mig men som jag fyndat för en femhundring började jag treva runt på facebook och hittade en gammal kollega som pekade mig i rätt riktning och herregud så rätt han pekade mig. Tack Jimmy. Jag visste ju att Jimmy spelade padel så jag ställde en fråga och den besvarades. Jag kastade ut en frågan om någon ville spela padel med en nybörjare som mig. Tänk om ingen ville. Jag kände mig otroligt sårbar när jag slängde ut frågan men så fick jag svar. Jag fick napp och vi spelade. Jag var inte så vass men jag var inte helt värdelös. Anmälde mig till Americanos och försökte mitt bästa med att nätverka med andra. Där fann jag Sandra. Jag var så grymt impad av hennes servar och jag ville spela med henne igen. Jag sa det till henne. Jag fick gensvar. Vi blev snabbt fyra, Jag, Sandra, Helene och Emma. Vi blev en träningsgrupp som tränade ihop och jag hade så roligt. Varje minut jag spenderade på padelbanan var en minut då det enda jag tänkte på var padel. Inget annat. Inget mörker. Bara vad jag skulle göra med bollen, var jag skulle stå. Många skratt. Både på träningarna med Ulf och alla spel som fixades ihop. Så många skratt och så mycket glädje jag hittade. Framförallt nya vänner. Lycka. Många timmar har det blivit på padelbanan. Värt varenda en krona jag lagt ner. Padeln har räddat mitt liv. Utan tvekan.

Jag har inte bara lärt mig att spela padel på padelbanan. Jag har lärt känna mig själv, slipat lite på mina sämre sidor och blivit mer eftertänksam av mitt eget agerande. Fantastiskt nog har jag lärt känna tre underbara kvinnor som heter Emma. Alla dessa tre Emmor gör mig till bättre människor. På tre helt olika vis men de gör mig bättre. Både som padelspelare och som medmänniska. Katarina fick mig att våga öppna upp om mig samtidigt som jag fick lov att nörda ner mig i padel utan att verka utomjordisk. Tack vare att jag vågade kasta mig ut har mina vägar korstats med så många underbara fina människor. Eldsjälar och kärlekssjälar. Vinnarskallar och tjurskallar. En stor fin padelfamilj. Mycket av detta tar jag med mig från 2019 och in i 2020. Padeln har gjort mig till en bättre människa helt enkelt.
Innan jag lämnar padeln åt sidan måste jag bara nämna den galnaste turneringen jag spelat. Jag spelade med Emma Ma och som vi spelade.
I juni spelade vi vår första ihop och vi anmälde oss till en klass bättre än vad vi var då men vi är definitivt där idag. Vi spelade i helgen och som vi spelade. Och när jag menar som vi spelade, vi gav inte upp. Tog oss hela vägen till finalen där vi vann ett silver. Finalmotståndet var det bästa tänkbara, dels för att det är klubbkamrater men också spelmässigt. Och vi gav dem en fight för guldet. Vi spelade så gott vi kunde med de vi hade. Den kraft vi hade kvar efter en semifinal som varade 2h 20min. Jag var slut och trodde ett tag att jag skulle få lämna WO. Men jag är inte den som gärna ger upp så lätt. Med skadad fot och en orkeslös kropp kopplade jag in mitt finska sisu. Inte bara för mig egen del, utan för min partner Emma, min dotter som kom för att heja på. Jag skulle inte ge bort något. Vi skulle inte ge bort något så vi satte upp en fight. Där vann vi vår första andra plats i större sammanhang. Den här matchen tar jag med mig i hjärtat länge av olika själ men främst ska den få symbolisera att jag inte ger upp även när det är som mörkast. Aldrig. Ge. Upp.

En annat stor lärdom under 2019 har varit att släppa taget. Främst släppa taget om ting som inte tillför mig liv annat än ångest eller skav. Släppa taget om känslor och släppa taget om vad människor tycker och tänker. De kommer alltid tycka och tänka men ma får aldrig låta det definiera vem man är. Jag är inte hela vägen där än men en bra bit på väg. Tolerans är en annan sak jag lärt mig. Vi vet aldrig vad någon går och bär på. Alla har vi ett förflutet, en del som tynger oss och som präglat. Våga säga ja. Våga tacka nej. Den största livslektionen har jag fått av min dotter, eller hon fick den av oss men hon påminde mig om modet att gå sin egen väg. Modet att stå upp för sig. Modet att stå upp för dem man älskar. Mod.
Be brave. Be patient. Mod och tålamod. Mina spanska tränare har tjatat om att jag ska vara modig och ha tålamod. Modig att ta nätet och tålamod att inte alltid avgöra i varje boll. Det gäller i livet med. Mod har jag haft till viss del men det där tålamodet är en återkommande grej att ta tag i. Men jag har mer tålamod idag än för ett år sedan. Bara ett halvår sedan.

Nyår firas i lugn anda. Inget spektakulärt och inget avancerat. Mat från ”torpet” och så blir det jag och min man och vår son. Vi tre ska ta oss över till det nya decenniet ihop.

Jag ska inte säga fuck 2019. Jag säger bring it on 2020! Let’s do this.

Gott Nytt År! Må era hjärtan fyllas med kärlek och själar med ljus.


Äntligen.

Det är svårt att förklara hur jag mår. Svårt att sätta ord på mörkret jag lever. En evighetslång grå november i själen. Ibland känns det som att jag håller på att dö. Min själ ruttnar långsamt bort. Jag är inte längre jag. Allt som händer är att jag försöker överleva. Oftast känns det mest som inget händer alls. Jag passar inte in och min existens tynger alla. Alla överallt tyngs av min existens. Det är sant, det har sagts från olika håll och jag ser att det är tungt för dem som lever med mig. Jag gör allt jag kan men det räcker inte till. Det har varit svårt att bli ”ignorerad”. Det har gjort så ont att bli lämnad åt mig själv och allt mitt mörker. Ensam i ensamheten fastän man är omgiven av människor. I min värld tänker jag att de skiter i mig. Varför ska jag ens finnas? Varför ska jag ta ett enda andetag till?

Just idag, här och nu denna söndag, trots lite ångest, mår jag ändå under omständigheterna okej. I veckan som gått har det hänt saker. Sådana där saker som man kan säga ÄNTLIGEN till. Äntligen någon som lyssnar. Bara en sån sak lyfte mig en smula. Den lilla smula är kanske ett helt bröd. Jag är bara försiktig i det här.
En viss lättnad i bröstet och det är inte lika tungt att andas.

Via jobbet fick jag äntligen tillgång till Krut-Karin. Jag tänker kalla henne så för satan i gatan vilket krut hon hade sen då.
Vi hade ett samtal och hon sa visserligen vissa saker som jag redan ”visste” och var rädd för att höra men hon sa det så bra. Och jag lyssnade så bra. Yay jag!

Saken är att den enda som kan förändra något i mitt liv är jag själv. Det vet jag. Inget nytt. Men saken är den att jag har gått vilse, tappat bort mig själv men framförallt har jag varit väldigt elak mot mig själv. Kort sagt. Jag skulle kunna brodera ut men jag orkar inte idag. En dag ska jag berätta från början vad det var som gjorde att jag hamnade här utmattad och med ett stort självförakt. Utmattad av livet. Så jag behöver lite hjälp.

Något som jag ska börja jobba med nu är taktpinnen. Den som jag ska ta tag i, taktpinnen över mitt liv. Innan jag ska ta tag i alla mina ”saker jag vill göra” är det lite ”hjärt och lungräddning” som gäller först. Ta tag i det som är allra viktigast för mig. Vardagen. Den mördande vardagen, balansen i arbetslivet och i livet privat.
Så nu ska jag alltså ta tag i den. Och hur gör man? Vart börjar man? Hur ska man hitta power?
Det finns olika sätt eftersom vi är olika. Jag finner power i att se till att vara välklädd. Ta på ”powerkostymen”. Det gör stor skillnad för mig att piffa till mig innan jag går ut. Krut-Karin sa att jag skulle ha min klänning som min rustning. Råkade ha på mig en stickad klänning den dagen jag var hos henne. Och jag förstod precis. Jag och plånkan åkte till klädbutiken och köpte lite olika rustningar. Det funkar. Gick utanför min comfortzone och köpte mig en mossgrön tröja. En skinnkjol. Fy fan vad det funkar. Nu ska jag bara orka upp på morgonen och fixa mig. Ett hett tips är att ta fram kläder kvällen innan så behöver man inte fundera så mycket på morgonen.

Nästa grej som jag ska göra är att ladda. Jag ska ladda mig på morgonen. Jag ska alltså göra det som är svårt, kliva upp på morgonen och ha tid för mig. Bara mig. OCH jag är INTE bra på att kliva upp på morgonen. Nu ska jag alltså bli bra på detta. Så nu ska det övas. Jag har så att säga en stor utvecklingspotential. Lyckas jag inte imorgon så kanske jag lyckas på tisdag.
Nyckeln är enkel: för att må annorlunda måste man göra annorlunda.

Jag börjar här. Det är så mycket mer jag behöver göra och jag ska bara ta lite i taget.
Jag och min taktpinne ska ta tag i det här. En sak i taget.