Äntligen.

Det är svårt att förklara hur jag mår. Svårt att sätta ord på mörkret jag lever. En evighetslång grå november i själen. Ibland känns det som att jag håller på att dö. Min själ ruttnar långsamt bort. Jag är inte längre jag. Allt som händer är att jag försöker överleva. Oftast känns det mest som inget händer alls. Jag passar inte in och min existens tynger alla. Alla överallt tyngs av min existens. Det är sant, det har sagts från olika håll och jag ser att det är tungt för dem som lever med mig. Jag gör allt jag kan men det räcker inte till. Det har varit svårt att bli ”ignorerad”. Det har gjort så ont att bli lämnad åt mig själv och allt mitt mörker. Ensam i ensamheten fastän man är omgiven av människor. I min värld tänker jag att de skiter i mig. Varför ska jag ens finnas? Varför ska jag ta ett enda andetag till?

Just idag, här och nu denna söndag, trots lite ångest, mår jag ändå under omständigheterna okej. I veckan som gått har det hänt saker. Sådana där saker som man kan säga ÄNTLIGEN till. Äntligen någon som lyssnar. Bara en sån sak lyfte mig en smula. Den lilla smula är kanske ett helt bröd. Jag är bara försiktig i det här.
En viss lättnad i bröstet och det är inte lika tungt att andas.

Via jobbet fick jag äntligen tillgång till Krut-Karin. Jag tänker kalla henne så för satan i gatan vilket krut hon hade sen då.
Vi hade ett samtal och hon sa visserligen vissa saker som jag redan ”visste” och var rädd för att höra men hon sa det så bra. Och jag lyssnade så bra. Yay jag!

Saken är att den enda som kan förändra något i mitt liv är jag själv. Det vet jag. Inget nytt. Men saken är den att jag har gått vilse, tappat bort mig själv men framförallt har jag varit väldigt elak mot mig själv. Kort sagt. Jag skulle kunna brodera ut men jag orkar inte idag. En dag ska jag berätta från början vad det var som gjorde att jag hamnade här utmattad och med ett stort självförakt. Utmattad av livet. Så jag behöver lite hjälp.

Något som jag ska börja jobba med nu är taktpinnen. Den som jag ska ta tag i, taktpinnen över mitt liv. Innan jag ska ta tag i alla mina ”saker jag vill göra” är det lite ”hjärt och lungräddning” som gäller först. Ta tag i det som är allra viktigast för mig. Vardagen. Den mördande vardagen, balansen i arbetslivet och i livet privat.
Så nu ska jag alltså ta tag i den. Och hur gör man? Vart börjar man? Hur ska man hitta power?
Det finns olika sätt eftersom vi är olika. Jag finner power i att se till att vara välklädd. Ta på ”powerkostymen”. Det gör stor skillnad för mig att piffa till mig innan jag går ut. Krut-Karin sa att jag skulle ha min klänning som min rustning. Råkade ha på mig en stickad klänning den dagen jag var hos henne. Och jag förstod precis. Jag och plånkan åkte till klädbutiken och köpte lite olika rustningar. Det funkar. Gick utanför min comfortzone och köpte mig en mossgrön tröja. En skinnkjol. Fy fan vad det funkar. Nu ska jag bara orka upp på morgonen och fixa mig. Ett hett tips är att ta fram kläder kvällen innan så behöver man inte fundera så mycket på morgonen.

Nästa grej som jag ska göra är att ladda. Jag ska ladda mig på morgonen. Jag ska alltså göra det som är svårt, kliva upp på morgonen och ha tid för mig. Bara mig. OCH jag är INTE bra på att kliva upp på morgonen. Nu ska jag alltså bli bra på detta. Så nu ska det övas. Jag har så att säga en stor utvecklingspotential. Lyckas jag inte imorgon så kanske jag lyckas på tisdag.
Nyckeln är enkel: för att må annorlunda måste man göra annorlunda.

Jag börjar här. Det är så mycket mer jag behöver göra och jag ska bara ta lite i taget.
Jag och min taktpinne ska ta tag i det här. En sak i taget.