Outcast.

Veckan har passerat i en dimma. Jag hade en plan men den sket sig. Sömnen är ur balans. Jag vaknar upp på nätterna livrädd. Jag vet inte vad det är jag är så sjukt rädd för. Kanske är det processen som pågår, om att möblera om i livet. Sortera ut skiten och bara behålla det som gör gott för mitt hjärta och min själ. Jag drömmer ofta om mina föräldrar. De är ljudlösa. Jag saknar dem. Inte för att mina föräldrar varit konventionella föräldrar med råd om hur livet ska levas eller stora stöttepelare för den delen heller men de var mina föräldrar. En del av mig. Jag saknar dem, smärtsamt mycket.
Tillhörighet. De var min tillhörighet, förlängningen av att höra till. Förr kände jag en tillhörighet på mitt jobb. Det gör jag inte längre. Jag är en outcast. Det är så tydligt. Det blev så tydligt förra veckan och det var smärtsamt. En plats jag älskade att gå till. Ä L S K A D E. Inte längre, nu är det bara en ångestklump i magen. Maler ner mig bit för bit. Jag har tyvärr tillåtit det mala ner mig. Jag lät den hända. Mitt fel.

Hela min skoltid var likadan. Fast värre. Jag var en outcast. Den man gav sig på. De gav mig ett helvete för helvetet jag genomlevde hemma. Lilla jag stretade emot med allt jag hade. Slog tillbaka när det blev fysiskt. Verbalt hade jag inget att ge. Jag tog emot och svalde allt de sa. Trodde på allt. Allt de sa blev sanningar. Tystnaden blev sanningar. Tystnaden och utfrysningen var värst. Jag var ingen. Osynlig. Värdelös.

Jag slåss varje dag med att mota bort det; att jag är ingen, att jag är osynlig, att jag är värdelös.
Det finns de i min sfär som hjälper mig allt vad de kan, utan att de vet om att de är mina hjältar. Utan dem hade jag gått under.
Det är inte synd om mig. Det är inte det jag vill säga. Jag vill bara säga det att det är så typiskt att man faller tillbaka i gamla hjulspår. Kanske bara belysa att vi inte alltid vet vad våra kollegor bär på. När vi drar oss undan, hur ont det kan göra. När man bli osynlig. Det är svårt att veta vad man ska göra när någon slåss för sitt liv. Däremot är det inte svårt att fråga. Det är heller inte farligt att fråga. Jag tycker dock att jag varit tydlig.

Jag vet att det inte är lätt att se på när någons själ flyter i en svart sörja. Någon som förr höll låda plötsligt tystnar. Många arbetsplatser är så dåliga på det här. Kanske begär jag för mycket men när allt kommer omkring har jag gett dem en tredjedel av mina dagar och gett dem hela mitt hjärta och själ. Svårt.
Jag vet vad jag behöver göra. Jag kan bara påverka mig. Så jag måste förändra det jag kan påverka. Det tänker jag göra. Utan tvekan. Allt börjar alltid med mig, Mig endast.

Jag satt i söndags förra veckan och planerade. Natten till måndag var svår. Sömnlöst och det gjorde att jag inte kom igång som jag tänkt. Jag ger inte upp dock. Det är bestämt att 2020 ska vara året det händer…

Jag vill förändra mitt liv.

Jag är en expert på P R O K R A S T I N E R I N G. Vi är nog många i den här klubben. Jag har inte reflekterat så mycket över det förr, för jag har ju tänkt att jag har all tid i världen så det är bara att skjuta upp. Skjuta fram allt jag drömmer om att göra. Idiotiskt eller hur? Super snurrigt. Här förleden lyssnade jag på en podcast, framgångspodden med Alexander Pärleros, ett avsnitt om just detta ämne och jag tog åt mig och jag började processa detta med mig själv. Men det det var inte förrän igår som jag för första gången uttalar orden högt om min rädsla att misslyckas. Jag är rädd för att misslyckas därför försöker jag inte ens utan jag skjuter fram det. Fortsätter att dagdrömma om det, det känns säkert och drömmen kittlar mig lite och så nöjer jag mig där. Men så ibland i vissa stunder när man läser eller hör om andra som försöker förvekliga sig själv och lyckas och misslyckas. I deras misslyckande hör jag mig själv skrocka; friskt vågat hälften vunnet! En tumme upp på det och en klapp på axeln. Säger något i stil med; modigt att du vågade och ett misslyckande är alltid bättre än att inte ens våga försöka…

H A L L Å ! ? Vem är jag ens? Varför kan jag inte lyssna på mig själv och ta åt mig av det jag säger till andra, för visst måste det gälla mig med. Ju.

Well, lång historia kort så tänker jag att nu får det ändå vara nog med att prokrastinera. Tjusigt ord. Så nu är det hög tid att jag gör det jag vill göra. Börjar beta av min önskelista i livet. Våga lite. Våga väldigt mycket. Be om hjälp och såna grejer.

Så. Nu ska jag planera in i mitt liv att hinna med att förverkliga mig. Dels hitta tillbaka till mitt esse, där jag mår som bäst. Fortfarande lite svajigt i min själ men jag är på en så mycket bättre plats än 2019. Jag ser ljus. Jag känner värme och hopp. Jag längtar.

P L A N E N är att jag nu ska kliva upp på morgonen. Superdötidigt. Jag som inte är den morgonpiggaste personen. Det ska jag ändra på genom att kliva upp klockan F E M varje morgon. Jag har försökt varje dag denna veckan men jag har inte lyckats, inte ens nära men jag ger inte upp.
V A R F Ö R gå upp klockan fem? Jag läste en bok. 5 AM CLUB av Robin Sharma och han är en guru till många i världen, det här är en rörelse, att kliva upp astidigt. Enligt den är boken tar det 66 dagar att bygga in det här som en vana. Vi får väl se om det stämmer. Jag är villig att försöka. Lyckas eller misslyckas. Jag vågar både och. Mitt syfte är att komma igång med dagen genom att först utöva lite fysiskt aktivitet, löpning och sen sätta mig och skriva.

Jag vill förändra mitt liv. Jag måste förändra mitt liv om jag ska leva och inte bara överleva. Allt börjar med mig.