Outcast.

Veckan har passerat i en dimma. Jag hade en plan men den sket sig. Sömnen är ur balans. Jag vaknar upp på nätterna livrädd. Jag vet inte vad det är jag är så sjukt rädd för. Kanske är det processen som pågår, om att möblera om i livet. Sortera ut skiten och bara behålla det som gör gott för mitt hjärta och min själ. Jag drömmer ofta om mina föräldrar. De är ljudlösa. Jag saknar dem. Inte för att mina föräldrar varit konventionella föräldrar med råd om hur livet ska levas eller stora stöttepelare för den delen heller men de var mina föräldrar. En del av mig. Jag saknar dem, smärtsamt mycket.
Tillhörighet. De var min tillhörighet, förlängningen av att höra till. Förr kände jag en tillhörighet på mitt jobb. Det gör jag inte längre. Jag är en outcast. Det är så tydligt. Det blev så tydligt förra veckan och det var smärtsamt. En plats jag älskade att gå till. Ä L S K A D E. Inte längre, nu är det bara en ångestklump i magen. Maler ner mig bit för bit. Jag har tyvärr tillåtit det mala ner mig. Jag lät den hända. Mitt fel.

Hela min skoltid var likadan. Fast värre. Jag var en outcast. Den man gav sig på. De gav mig ett helvete för helvetet jag genomlevde hemma. Lilla jag stretade emot med allt jag hade. Slog tillbaka när det blev fysiskt. Verbalt hade jag inget att ge. Jag tog emot och svalde allt de sa. Trodde på allt. Allt de sa blev sanningar. Tystnaden blev sanningar. Tystnaden och utfrysningen var värst. Jag var ingen. Osynlig. Värdelös.

Jag slåss varje dag med att mota bort det; att jag är ingen, att jag är osynlig, att jag är värdelös.
Det finns de i min sfär som hjälper mig allt vad de kan, utan att de vet om att de är mina hjältar. Utan dem hade jag gått under.
Det är inte synd om mig. Det är inte det jag vill säga. Jag vill bara säga det att det är så typiskt att man faller tillbaka i gamla hjulspår. Kanske bara belysa att vi inte alltid vet vad våra kollegor bär på. När vi drar oss undan, hur ont det kan göra. När man bli osynlig. Det är svårt att veta vad man ska göra när någon slåss för sitt liv. Däremot är det inte svårt att fråga. Det är heller inte farligt att fråga. Jag tycker dock att jag varit tydlig.

Jag vet att det inte är lätt att se på när någons själ flyter i en svart sörja. Någon som förr höll låda plötsligt tystnar. Många arbetsplatser är så dåliga på det här. Kanske begär jag för mycket men när allt kommer omkring har jag gett dem en tredjedel av mina dagar och gett dem hela mitt hjärta och själ. Svårt.
Jag vet vad jag behöver göra. Jag kan bara påverka mig. Så jag måste förändra det jag kan påverka. Det tänker jag göra. Utan tvekan. Allt börjar alltid med mig, Mig endast.

Jag satt i söndags förra veckan och planerade. Natten till måndag var svår. Sömnlöst och det gjorde att jag inte kom igång som jag tänkt. Jag ger inte upp dock. Det är bestämt att 2020 ska vara året det händer…