Min själ sitter inlåst.

Lång och dryg vecka med feber, hosta och smärta i luftrören och insomnia på det. Insomnia är det värsta. Jag förlorar förståndet helt.

När man ligger i sängen sömnlös hinner man tänka en triljard tankar. Sunda och osunda allt i en enda röra. Jag kunde fysiskt vid ett tillfälle känna livslusten lämna min kropp. Den liksom trillade ut i en utandning.

Bröstkorgen, eller luftvägarna gör fortfarande ont. Att andas gör ont, inte de små ytliga andetagen men suckarna och de djupa andetagen. När ska det gå över?
I de här lägena när livet suger och obehagskänslor kryper på måste jag kunna ge mig ut. Helst springa för allt vad ben och hjärta orkar. Det bästa sättet att lufta och få ut slaggtankar. Få ut allt slagg. Klegg. Mög.

Januari och februari har varit sjukt tråkiga månader. Inte mycket kul jag haft alltså. Vädret har ju inte lockat med nån direkt utevistelse. Det låter som en dålig ursäkt men det är inte spännande att ge sig ut på en vandring när det blåser storm och regnar på tvären. Det hade förmodligen gjort susen att komma ut i naturen men vädergudarna lyckades hålla mig inne.
Jag har inte ens känt nån padelglädje. Och så mina vänner är det riktigt illa. Helt inspirationslös. Suttit och stirrat på en blinkande markör, inget skrivande, varken här eller på skrivprojektet. En ond jävla cirkel. Hur tar man sig ur?

Jag hör ju att jag måste göra nåt åt det här. Eländet. Så här kan jag inte hålla på. Jag borde ju bara ”snap out of it”. Jag har lite kuligheter att se framemot nu denna månaden. Fest nästa helg med massa nya härliga människor.
Jag har fått ett rigoröst kost och träningsschema för tre månader som startar på måndag. Tänker att det kan vara skönt att ha något annat än mina hjärnspöken att fokusera på. Hatar hjärnspöken. Just nu, lyckas de få mig att känna mig allt annat än fantastisk.

Så de närmaste tre månaderna kommer handla mycket om att hitta ut. Få fotfäste, bli stark, pigg och glad igen. Känna livsglädje. Lust. Känner att jag trampat runt i den mörka sörjan tillräckligt länge nu. Det räcker nu. När jag skriver att jag måste hitta ut handlar det om att jag låst in mig själv. Jag gör det när jag mår dåligt. Jag känner fysiskt att jag sitter och tittar ut på livet som pågår och jag deltar inte. Kroppen är där men inte själen. Den sitter inne. Själen sitter inne för att jag har känslor och det ska man tydligen inte ha enligt omvärlden. Det är svårt för omvärlden att hantera. Så nu skyddar jag omvärlden från mig, mina känslor. Omvärlden kan ju ta illa upp.
Något klickade i mig innan idag om just det där med känslor. Varför skulle jag inte få visa dem, det onda med det goda? Det är ju den jag är. Känslomässig. Jag är en människa fylld med känslor. Jag är passionerad.
Fuck omvärlden säger jag. Önskar att det funkade så simpelt att jag nu kom ut ur min bur. Nä, det här kommer ta tid och mycket ångest. Ut ska jag. Jag och hela mitt känsloregister ska ut! Därmed varnas människor känsliga för känslor – för här kommer jag!