Jag vet inte.

Jag vet inte. Så känns det i själen just nu, en massa ”jag vet inte”. Social undernärd trots att jag till och från får läge att spela lite padel, fast man umgås inte. Man kommer dit, växlar några artighetsfraser på avstånd och sen intar man plan och spel för att avsluta med fler artighetsfraser och sen hemgång. Inget häng alls. Jag saknar det sociala. I många av mina inställda sociala sammanhang hämtar jag energi och inspiration. Hänga socialt på nätet ger mig dessvärre inte samma känsla men jag jobbar på det.

Jag har kört fast i mitt skrivprojekt. Jag måste skaffa mig ett bollplank i detta projekt. Gärna ett bollplank som inte kostar skjortan, nu när man lever lite på sparlåga. Permittering, lägre lön och allmänt restriktiv med utgifter då man inte garanterat har ingifter om två månader. Någon som vet vart man kan hitta ett schysst bollplank? Vågar utropa nödläge på den frågan.

Annars? Livet travar på i all sin besynnerlighet. Idag gick en stor personlighet bort. Han lämnar ett tomrum i etern och ett tomrum i sina älskades hjärtan.
Vi åkte till skogs för att fira påsk. En annorlunda påsk att lägga i minnesbanken. Många var de som tänkte likadant, de flesta valde dock att sova hemma i sina sängar, inte som vi, natt i vindskydd. Natten blev lång och sömnen blev kort.
Jag uppskattar ändå att vi på kort varsel drog i hop denna lilla getaway. Alla i familjen är inte utrustade för en vistelse i skogen och i synnerhet inte en natt men vi gjorde vad vi kunde med det vi hade. Det räckte en rätt så bra bit.
Min lilla stora Sixten som i vanliga fall är introvert blev otroligt snackig denna påskafton. Han pratade oavbrutet om allt som passerade hans tankar. Han höll igång pratkvarnen till John Blund kastade grus i ögonen på honom. Han var för övrigt den enda som sov den natten.
Jag söv med ett öga öppet. Mitt öppna öga höll utkik efter kallblodiga skogsmördare. Tydligen kryllar det av dem i skogen, i min fantasi. Otroligt vad hjärnan kan och orkar spela en fula och dumma spratt och förnuftet går liksom bara på det. Otroligt.

Här sitter man nu och skjuter upp allt man kan skjuta upp. Jaja, jag har kört fast men man kan ju lik förbannat producera text ändå. Bara kräka ur sig en anekdot ur livet, redigering av text kommer ju ändå vid ett annat tillfälle.
Så jag bloggar en smula. Här är det lätt att skriva när man väl kommer igång. Här är det tillåtet för mig av mig att svamla på. Varför kan jag bara inte tillåta det i mitt skrivprojekt?

Jag är också i ett stort behov av positiv energi och inspiration. Skaparglädje. Det är bara så trögt just nu i livet. Covid-19-trögt. Social distansiering är inte min grej. Nog för att jag älskar att vara ensam i mitt eget sällskap då och då, men nu räcker det. Trött på mig själv.

Detta var en liten runda i svammel. Tack för att ni ”lyssnade”

Sixten heter han. Min wizkid.

Idag är en dag i världen då vi vill låna er uppmärksamhet och skänka er kunskap som ger er förståelse. Förståelse är en väldigt bra grej att ha. En annan riktigt supergrej att ha är acceptans. Autism. Det är World Autism Awareness Day.
Varför ropar jag ut detta? Jag har en son, han är en wizkid. Han är autistisk. Och han har rätt att bli älskad, accepterad, tolererad och förstådd precis lika mycket som alla andra. Jag vet inte supermycket om autism, jag vet supermycket om min son.Vår wizkid. Han är verkligen en superunge som varje dag ger mig andra perspektiv. Han lär mig tålamod med framförallt har han lärt mig det viktigaste; acceptans. För alla olikheter som finns. Tålamod.
Vi visste inte förrän han gick i andra klass att han kände sig utanför i världen. Att han var pusselbiten som inte passade in någonstans. Han befann sig på en så mörk plats att han inte ville leva. Åtta år gammal. Inga ord finns att beskriva den rädslan och maktlösheten för att inte tala om förtvivlan man känner som förälder när ens barn uttalar orden. Och det var inget han bara sa utan det var verkligen så mörkt på insidan. Han passade inte in. Han kände sig som han inte alls hörde hemma här.

Ni ska veta att Sixten alltid bara varit Sixten för oss. Härliga, vetgitiga, opolitiskt korrekta Sixten. Dåliga dagar, skit dåliga dagar och underbara dagar. Han är en helt underbar varelse när man kär känna honom och han är intelligent, han har sjuk humor. Han har känslor och han har drömmar. Han vill vara älskad för den han är och det är hans fulla rätt.

Jag ska försöka får er att förstå lite utmaningarna som finns. Duscha. Han upplever inte duschen varm och härlig som vi neurotypiska gör. Duschtrålen är obehaglig. Som om du har tusen spindlar som kryper på din kropp. Så han duschar inte. Han badar. Kramar. Såna kan man få men inte en kram som är som man tänker, utan han trycker in huvet mot min kropp. Ibland får man armar runt sig men med avstånd. Han säger vad han tycker. Sanningar. Som ibland gör sjukt ont. Kan upplevas lite som arrogans och besserwissraktigt. Det är bara fakta och den ska vara korrekt. Inga gråzoner eller vita lögner. Regler. Finns det regler följer man dem. På bussarna i vår stad står det tex att man inte ska tala med chauffören under färd. En gång hände det att en passagerare pratade med chauffören. Sixten sa till. Slutade med att två vuxna människor satt och hånade min son resten av bussresan. Han är känslig mot ljud. Dofter. Många som luktar äckligt på bussen. Då kan han inte åka buss. Man kanske kan tycka att det är bara att stå ut, problemet är att all hans energi går åt och han återhämtar sig inte som vi, och är det på väg till skolan blir skoldagen skit. Han kommer vara arg, upprörd, irriterad och skittradig att ha att göra med. Han dag är förstörd. Så vi löser det att han tar en mindre full buss och kommer försent till skolan. Frågar du honom om han vet vad klockan är,( för att du vill veta) tittar han på klockan och svarar ja. Så då måste man fråga, vad är klockan eller kan du säga mig hur mycket klockan är, om du nu vill ha ett svar på vilken tid det är.
En gång frågade han mig vad det betyder att ha ett hjärta av sten. Någon hade sagt att han hade ett hjärta av sten. Jag fick förklara vad det innebär. Han trodde att någon försökte berätta att Sixten hjärta är gjort av sten. Han vill mest försäkra sig om att det kan väl ändå inte vara möjligt.
Han kan inte klippa med en sax. Han har svårt för finmotorik. Däremot kan han redogöra båda våra världskrig i detalj. Han kan rabbla ryska presidenter, diktatorer och annat löst viktigt folk från förr. Hans specialintresse är krigshistoria. Diktaturer och flygplan. Han vill bli pilot. Eller jobba på NASA.
Han klarar inte av att vara social med många samtidigt. Kalas med släkten är jobbigt. Gå på kalas med mycket folk gör honom stressad och väldigt obekväm. Att vi julpyntar för mycket är stressigt. Han upplever långt fler intryck än du och jag. Eller ja kanske upplever jag och Sixten det lika. Outrett. Mat. Får inte blandas hur som helst. Ska vi ut och resa? Ja då får vi ha lite genomgångar med bilder och vad som kommer hända och hur vi ska bo. Rutiner är viktigt. Inga drastisk förändringar, ibland inte ens små. Han måste vara varse innan. Så ni förstår utmaningarna. va? Listan kan göras oändligt lång.

Ni ska veta att vi i familjen, vi blir så upplysta och vi får skratta åt hans dråpligheter, ibland skrattar vi och det är inte läge. Då uppstår kaos.
Dessa barn och vuxna är ofta ensamma. De hamnar utanför det sociala spelet för de ofta inte förstår det. De kan inte spelreglerna, de kan inte läsa de sociala koderna. De hamnar utanför. Blir ofta inte bjudna på kalas. Dels av rädsla för att kalasinnehavarens föräldrar inte vet eller har fördomar. Sixten har inte fått många kalasinbjudningar i sitt liv. Klart det gör ont. Han blir inte nerringd av polare som vill hänga. M E N han har en kompis eller två.

Jag ska avsluta med ett samtal jag hade med Sixten. Han frågade mig vid ett tillfälle att om det fanns ett botemedel mot autism, om jag skulle gett honom det. Inte en chans om det inte vore för att du vill botas, men den du är, är den enda Sixten jag vill ha. Vi tar oss igenom livet ihop.

Tänk på, när ni ser föräldrar med barn som beter sig odrägligt, skriker, har utbrott, ibland är det ett barn med en diagnos som försöker förhålla sig till en situation som är obehaglig.

Idag bär vi blått hemma för vår Sixten. Vår wizkid.

Ratad och luskammad. Read all about it.

Här har det varit tyst som vanligt. Nästan så att man kan tro att bloggen suttit i karantän. Det är ju visserligen sant eftersom jag sätter den i karantän med mina glesa uppdateringar.

Under de senaste veckorna känns det som livet kretsat kring ett visst virus och jag påverkades negativt av det. Dels satt vi i ”isolering” under ett par veckor för att vi hade snor, hosta och feber på besök som plågade barnen.
Nog om viruset.

Inget nytt och fantastiskt har inträffat annars i mitt liv som är värt att orda om. Fyllde fyrtiotre. Det var en dag som passerade förbi som alla andra. Lite blomster och uppmärksamhet på distans.
Födelsedagar har jag alltid älskat fastän att jag blivit sviken på många av dem så har det varit MINA dagar. Då får jag bestämma. Min val kan inte ifrågasättas på min dag.
Även nu i vuxen ålder känns dagen viktig och speciell för mig, kanske tar jag igen för alla de gånger jag blev bortglömd.

Jag minns när jag fyllde 25. Det var ju en speciell milstolpe att fira. 25 en rund och behaglig siffra. Min pappa ringde mig tre gånger den dagen, men det handlade aldrig om mig. Det handlade om hans första barnbarn som föddes dagen innan och vars hemkomst från BB var på min 25-års dag. Mitt hjärta gick i sönder och när han set fattade att det var min dag med langade han över en näve kontanter till mig. Det handlade aldrig om kontanterna. För mig var det att jag inte blev bortglömd, för pappa handlade det mycket om att han äntligen hade medel att ge mig något. Vad som helst, för det kunde han och mamma sällan när jag växte upp. Men nu, en hel näve sedlar av ädel valör. Men det tog honom till det fjärde samtalet att säga grattis. Det kändes, samtidigt som jag förstod att det var stort att barnbarn nummer ett skulle komma hem till en gul spjälsäng.

Några dagar efter min 25-års dag hade vi fest i vår lägenhet och det var livat. Jörgen skulle pissa i grannens brevlåda eftersom kön till toan var för lång men jag hann i mitt onyktra tillstånd hejda en annan fyllbullt att urinera på högst olämplig plats. Festen var lyckad. Efterfesten med tydligen. Nio månader efter kom hon. Som ett brev på posten. Flickebarnet som fyllde mitt hjärta med så mycket kärlek och glädje. Vilken efterfest!

Sådana fester hålls inte idag. Nu ägnar vi oss åt virtuella och nyktra tillställningar. Hänger på forum och chattar. Vi blev väldigt digitala.
Måste skriva det, jag är socialt undernärd och ibland känns det som en allvarlig kronisk sjukdom.

Idag av alla dagar har jag bestämt mig. I många många år har jag tänkt att jag ska skriva om barndomen. Den var inte alltid så vacker. Väldigt sällan. Under tiden jag levde i det var det normalt. För mig. Däremot kändes det aldrig normalt att vara bortglömd och utanför. Ratad och luskammad som om man levde i smutsen. Något som kunde smitta av. Det kändes aldrig normalt. Bara smärtsamt och ensamt.
Nu har jag äntligen bestämt mig för att min uppväxt ska ner på papper. Det blir inte vackert att gräva där men jag tror att det är viktigt att jag gör det. Tanken om att göra det har skavt och kliat i mig så länge, jag lät bli i många år för att inte såra min mamma och pappa. Jag vet att de gjorde vad de kunder med vad de hade. Det blev kanske inte bäst men det blev som det blev helt enkelt. Jag är den jag är på gott och ont för att jag växte upp som jag gjorde. Nu ska den ut. Pappa skrev till mig via ett meddelande att jag skulle skriva en bok. Jag är övertygad om att han visste vad jag skulle skriva om jag skrev. Jag blev mest chockad DÅ att han ens hade styr på att jag skrev. Detta var 2007.

Jag vet inte vad det är jag ger mig in på själsligt men det är en resa jag måste göra. En gång för alla.