Jag vet inte.

Jag vet inte. Så känns det i själen just nu, en massa ”jag vet inte”. Social undernärd trots att jag till och från får läge att spela lite padel, fast man umgås inte. Man kommer dit, växlar några artighetsfraser på avstånd och sen intar man plan och spel för att avsluta med fler artighetsfraser och sen hemgång. Inget häng alls. Jag saknar det sociala. I många av mina inställda sociala sammanhang hämtar jag energi och inspiration. Hänga socialt på nätet ger mig dessvärre inte samma känsla men jag jobbar på det.

Jag har kört fast i mitt skrivprojekt. Jag måste skaffa mig ett bollplank i detta projekt. Gärna ett bollplank som inte kostar skjortan, nu när man lever lite på sparlåga. Permittering, lägre lön och allmänt restriktiv med utgifter då man inte garanterat har ingifter om två månader. Någon som vet vart man kan hitta ett schysst bollplank? Vågar utropa nödläge på den frågan.

Annars? Livet travar på i all sin besynnerlighet. Idag gick en stor personlighet bort. Han lämnar ett tomrum i etern och ett tomrum i sina älskades hjärtan.
Vi åkte till skogs för att fira påsk. En annorlunda påsk att lägga i minnesbanken. Många var de som tänkte likadant, de flesta valde dock att sova hemma i sina sängar, inte som vi, natt i vindskydd. Natten blev lång och sömnen blev kort.
Jag uppskattar ändå att vi på kort varsel drog i hop denna lilla getaway. Alla i familjen är inte utrustade för en vistelse i skogen och i synnerhet inte en natt men vi gjorde vad vi kunde med det vi hade. Det räckte en rätt så bra bit.
Min lilla stora Sixten som i vanliga fall är introvert blev otroligt snackig denna påskafton. Han pratade oavbrutet om allt som passerade hans tankar. Han höll igång pratkvarnen till John Blund kastade grus i ögonen på honom. Han var för övrigt den enda som sov den natten.
Jag söv med ett öga öppet. Mitt öppna öga höll utkik efter kallblodiga skogsmördare. Tydligen kryllar det av dem i skogen, i min fantasi. Otroligt vad hjärnan kan och orkar spela en fula och dumma spratt och förnuftet går liksom bara på det. Otroligt.

Här sitter man nu och skjuter upp allt man kan skjuta upp. Jaja, jag har kört fast men man kan ju lik förbannat producera text ändå. Bara kräka ur sig en anekdot ur livet, redigering av text kommer ju ändå vid ett annat tillfälle.
Så jag bloggar en smula. Här är det lätt att skriva när man väl kommer igång. Här är det tillåtet för mig av mig att svamla på. Varför kan jag bara inte tillåta det i mitt skrivprojekt?

Jag är också i ett stort behov av positiv energi och inspiration. Skaparglädje. Det är bara så trögt just nu i livet. Covid-19-trögt. Social distansiering är inte min grej. Nog för att jag älskar att vara ensam i mitt eget sällskap då och då, men nu räcker det. Trött på mig själv.

Detta var en liten runda i svammel. Tack för att ni ”lyssnade”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s