Hundra dagar av någonting

Så lätt det är att tappa fokus. Så fort jag tillåter mig att avvika det minsta lilla från min egen detaljplan har det en förmåga att eskalera och jag zoomar ut totalt.
Kom på idag att jag helt tappat fokus från mitt eget spår jag stakat ut. Det är absolut inte hela världen att komma av sig lite, ibland kan det till och med vara riktigt bra. Har man tur får man lite nya eller andra perspektiv. En lärdom är alltid en lärdom och dem kan man aldrig ha för många av. Anser i alla fall jag.
Så nu är det bara att återgå till mig och mitt igen. Skriva listor. Massor med listor och bara bocka av. Återgå till de rutiner jag fallit ur. Som att gå upp i tid.
Veckan startade med sjuhelvetes smärtor i nacke och huvud efter en vurpa med min MTB i skogen. Hjälmen tog en rejäl smäll men det gjorde även nacken med. Smärtor från helvetet igår gjorde mig väldigt låg och sänkte mig totalt. Typiskt, på min lediga dag dessutom.
Helgen var fin. Bjöd in underbara kvinnor till min innergårds-AW som fick bli en köks-AW istället. Vilka samtal!!! Inte en tyst stund vid bordet och då var det några som var helt främmande för varandra. Vilka töser och hjärtat mitt bubblade över av glädje. Inspirerande samtal och bara skönt prestigelöst häng.
Lördagen var en tröttlördag men lite skönt häng där på kvällen med, med gamla vänner vi inte hängt med på länge. Bara roligt och lagom gött. Sen kom söndagen, MTB med tjejerna men slutade med en vurpa men också med väldigt personliga samtal vid grillen. Bara varit en massa personligt i helgen. Sånt som knyter oss samman, underbart. Därav en lärdom jag alltid ska försöka ha med mig i bakfickan; inte vara så snabb på att döma eller fördöma, man vet ju inte vilken ryggsäck någon går och bär på. Tänk på det nästa gång du är snabb att döma. Tänk på ryggsäcken.

Min gamla granne var ju här i fredags och hon har ju massor med roliga saker för sig som man blir peppad. En grej var en 100-dagars grej hon gjort. En utmaning. Där kommer min ”svaghet”, jag är ju så kolossalt tänd på utmaningar i alla former. Allt vill jag haka på och väldigt lite genomför jag. Kontentan blir alltid att det slutar i någon slags besvikelse, mest för mig själv M E N jag kan ju likt förbannat inte låta bli att fila på min egen hundra dagars grej. Vad ska det vara? Vad är R I M L I G T? Det måste ju vara rimligt. Jag ska ju liksom komma i mål. Jag får ta dagen och kvällen, natten på mig att fundera ut något bra och återkomma. Tionde juni känns ju som en superbra dag att starta en 100-dagars grej.
Vad skulle du anta för 100-dagars utmaning?