Gurkmeja och ryska rötter

Jag är trött på att vara trött. Otroligt trött på att älta om min trötthet.
Jag har svårt att acceptera att kroppen och hjärnan är slitna efter allt som varit men jag inser att jag bör acceptera det för min egen skull. Svårigheten i acceptansen är att jag vill inte dra ner min omgivning, jag är inte så sprallig eller sprudlande, snarare tvärtom och det plågar mig, att jag är låg på energi och jag är lågmäld, för jag vet att det påverkar alla runt om mig. Jag är inte rolig just nu, önskar att jag vore det och jag försöker.
I ett desperat försök att pigga upp mig har jag köpt diverse kosttillskott, lite extra d-vitamin, lite ryska rötter och rosenrötter och annat smaskigt som kan boosta kroppens energi i alla fall. Dricker 1-2 huttar Chi-san, fy fan vad äckligt det är. Vidrigt som fan. Usch. Men det hjälper lite. Lite gurkmeja och ingefära, det sägs att det ska vara bra.
Nu ska jag bara lägga till sånt som är kul att göra. Börjar hitta glädjen i padeln igen. Knäet bråkar en aning, jag längtar efter mina långsamma löprundor. Får testa snart.
Skrivandet är lidande för jag orkar inte, och när jag sen inte skriver blir jag lite besviken. En liten ond cirkel.
Podden är uppskjuten en tid. Vi får se när vi mäktar med att ta tag i den. Allt har sin tid och sin plats.
Just nu ägnar jag mig åt återhämtning. Det är det viktigaste just nu. Jag ska göra come-back i livet.

Nu är huset vårt, allt är klart. Lilla huset på Vagnmansgatan med den gröna dörren. Här har vi äntligen hittat hem. Det har tagit sin tid att slå rot men nu är det rotat. Inget har varit spikrakt. Lärdomarna många däremot – framförallt har jag bättre koll på mig själv – vem jag är och vad jag vill göra.

Kravlöst och lägre ribba

S E M E S T E R. Jag har semester och det är helt underbart att vara ledig. Koppla bort hjärnan men framförallt bara ta dagarna som de kommer. Det bästa med semestern, eller ledigheten är just att det är kravlöst. Kravlöst på vad jag gör och inte gör men framförallt behöver jag inte tänka på min dagsform.
Min hjärna är fortfarande otroligt trött, inte förrän nu en läkare som lyssnar och tar det på allvar. Det har bara tagit ungefär ett och ett halvt år. Bara. Sakta känner jag att mitt minne blir långsamt bättre, fortfarande lite si och så men det blir bättre. Jag är fortfarande otroligt trött och smått håglös, svårt att känna någon glädje inför självklara saker. Energinivån är låg. Just nu är det okej att den är låg eftersom ingen ställer några större krav på mig, förutom jag själv då förstås, men jag ställer ju alltid orimligt höga krav på mig själv. Men jag har sänkt mina krav. Ribban är så mycket lägre nu. Jag försöker vara snäll mot mig.

Semestern började med ett äventyr i skogen med en vän jag inte umgåtts med på så otroligt länge. Hon var så entusiastisk och det värmde mitt inre, att se denna glödande entusiasm, inte alla som älskar att härja i skogen. Jag gör. Jag gör det mer än någonsin nu, för skogen ställer inga krav på mig och skogen ger mer än den tar.
Vi satt långt in på småtimmarna vid elden och snackade. Om allt. Om inget. Oroade oss, kanske mest jag, för fladdermössen som dansade ovanför.

Annars är det inte så mycket spänning i vår vardag just nu. Jag ska äntligen ta mig tiden att skriva på mitt manus. Jag har sagt det hela tiden men till slut kommer det att hända.
Jag har ju redan planerat min fest där vi firar manus klart! Så nu är det bara att verkställa. Bara. Så enkelt det var att skriva, bara. Så satans bara alltså.

Ha en underbar lördag.

Long time no update.

Jag tog en konstpaus. Jag tappade fotfästet där ett tag. Grät i flera dagar och aptiten som bortblåst. !00-dagarsutmaningen sket sig. Sket sig rejält. Ibland skiter det sig rejält och mindre rejält. Oftast ordnar det upp sig rejält med. Jag bröt ihop.

Hjärnan har kollapsat ett smula. Förmodligen beror det på 2019. Kaosåret. Prognosen från läkaren är att jag nu under semestern borde känna mig en smula bättre, annars tar vi upp den bollen igen. Jag glömmer det mest random saker. Bara en sån sak som vad människor heter och hur jag tog mig från plats A till B. Mega glömsk. Inget med åldern, inte vanlig förvirring utan hjärnan är trött.

Nu händer det mycket i livet. Mest sånt som är kul. Huset vi hyrt nu i hundra år ska bli vårt. Vi ska köpa det. Nu ska det bli vårt. Bara en sån sak.
Grattis till oss!!!

Två dagar till sen är det äntligen semester i fyra härliga veckor. Som jag ska njuta. Ska inte tänka på mitt jobb en enda dag. Ska inte tänka på några måsten.
Jag ska bara vara. Visserligen ska det fixas en del i huset men det ska bara bli roligt. Jag ska bygga om lite i bloggen. Också bara roligt. Ska läsa böcker. Vandra. Sova i tält och njuta av naturen. Koka soppa på en spik. Bara sånt som jag tycker om. Bara. Vara.

Ikväll ska vi fira lite i förskott med vännerna från Munkebäck.
Torsdag och fredag har jag huset helt för mig själv. En raritet och det ska jag också njuta av.

Men ikväll firar vi med bubbel, kött på grillen och säkert en massa skratt som alltid med dessa Munkebäckare.

Fridens.