Ingen kommer ihåg en fegis

Ni vet den där känslan när man är skiträdd, man vågar inte så man låter bli. Jag har många gånger i mitt liv låtit bli för att jag inte vågat och ångrat mig som fan efteråt. Oftast är det ju det man aldrig gjorde man ångrar. Så. Nu kör jag – no regrets. Färdigfegat. Det krävdes en liten detalj att äntligen ta tjuren vid hornen. Skapa ett alter ego. En ocensurerad variant av mig. Hon som vågar tänja mer på gränserna, utforska och skriva det hjärtat vill ha sagt. Jag skriver med hjärta och själ. Nästan så det blir svårt att separera sig från sin text. Ibland är det svårt när det är taget ur livet som är eller har varit men fortfarande måste jag separera mig från det. Jag är inte min text. Bästa sättet för mig att för det är via hon – mitt alter ego.

Detta är ett monumentalt hinder jag kliver över, att släppa censuren. Jag har ett mörkt innanmäte och jag vill utforska varje uns av det. Skriva ur mina öppna sår och lämna ut det jag innerst inne vill ska komma ut. Inga hemligheter, inget snask, bara skriva ur hjärtats mörka vrå blandat med humor. Det är så jag överlevt livet, med humor. Utan den hade jag slukats hel av avgrundsgapet.

Med mig på resan har jag min ”bibel”. Så gör jag av Bodil Malmsten. När inspirationen tryter öppnar jag boken och läser vad hon säger om skrivandet. Om sitt skrivande. På sidan 144 står det som jag tar till mig mest. Jag citerar:

”Aldrig nedslås av att det är svårt. Lyssna på vad andra säger men rätta dig bara efter dig själv. Gör som du vill men gör det bra.
Var ärlig mot personerna i boken. Försköna inte, förfula inte, förfalska inte det du finner, det du skriver är skrivet, fiktivt men i boken sant…
Gör som du vill men gör det bra.
Glöm inte: gör det på riktigt eller gör det inte alls
. Himlen är inte gränsen, det finns fotspår på månen, men det ska vara dina fotspår”.

Jag låter Bodil avrunda det hela. Inget jag skriver just nu kan toppa.

Ha en lördag.

Nu kommer hösten

Nu kommer den med raska steg, hösten. Jag vill säga att jag älskar hösten men jag vet inte hur bra rustad jag är för just denna höst. Hela det här året har varit knepigt så varför skulle den här hösten vara annorlunda?
Man borde i regel vara mer optimistisk och inte börja måla fan på väggen men jag är lite försiktig men hoppfullt optimistisk. Hösten är och har alltid varit min tid på året. Älskar den krispiga luften, dofterna och alla vackra färger. Kura ihop i soffan eller läsfåtöljen med en bok, kopp te och tända ljus. Stoppa ner fötterna i ulligagulliga strumpor och på med en godis tröja. Min sinnebild av hösten. Jag håller fast vid den och så tar jag det som det kommer.

Ofta blir det inte som man tänkt sig. Jag hade en energi tidigt innan sommaren om att uppfylla och påbörja roliga projekt bland annat en podd. Det hände inte. Livet kommer emellan och livet det innehåller ibland helt oväntade ting och vändningar som man får anpassa sig efter. Därav inte den tilltänkta podden.
Som vanligt och ganska uttjatat har mitt skrivprojekt gått i träda, ett husköp och renoveringar kom emellan samt ett rätt så klent mående. Min hjärna har varit så ofantligt trött och kroppen hakade på. Det är på väg åt rätt håll nu, en dunderförkylning till trots är jag piggare än på länge och hjärnan hänger liksom med igen.
Lite svag i kroppen än, rent styrkemässigt men även det håller på att vända.

Nu, en ny energi och härliga förhoppningar har infunnit sig. Jag ska bara…
Vi ska göra om lite här hemma och jag kommer Ä N T L I G E N att få ett eget ”kontor” med en dörr jag kan stänga om mig. Det går inte tillräckligt snabbt men det är dags att starta processen – riva tapet, slipa, måla och lägga golv så att jag kan flytta in i min lilla skrivstudio.

Jag drömde häromnatten om min pappa. Han var väldigt arg på mig. Han sa att jag slösar med tiden, ”gör det du ska och släng ursäkterna i soptunnan. Livet är nu”.

Min största rädsla är att misslyckas. Jag tror jag nämnt det tidigare här i bloggen. Jag tror att fler med med mig bär omkring på det här. Jag måste bli kvitt rädslan, bättre att prova och misslyckas än att inte prova alls. Hur kan man annars lyckas?
Så, hur gör man? Hur vågar man misslyckas?

Jag får fundera. Och göra.