Ni vet den känslan när man har läst ut en riktigt bra bok eller sett sista avsnittet av en riktig bra serie. Den där känslan, den har jag nu. Jag har inte läst ut en bok eller sett en serie utan bara avslutat ett kapitel i mitt liv. Det känns tomt men jag är samtidigt oerhört lättad. Men tomt. Avslutet blev kanske inte som jag tänkte eller hoppats men och andra sidan är det där med att säga farväl inget jag är särskilt förtjust i. Obehagligt rent av. Lika obehagligt som när folk reser sig upp och sjunger på ens födelsedag. Vad ska man göra under tiden de sjunger?
Nu ska jag samla ihop mig och ta vara på min tid innan jag landar på en ny arbetsplats. Andas och fundera. Göra mitt yttersta för att undvika coviden och skriva så otroligt mycket text. NaNoWriMo startar snart. I år ska jag inte göra misstaget att läsa det jag skrivit efter tre dagar. Så länge varade jag förra året, tre dagar. I år ska jag vara längre än så. Nå mina 50 000 ord. Mer om det i ett annat inlägg.
Skräckblandad förtjusning, förväntansfull och en annan känsla jag inte hittat ett ord på, men så känner jag för det som komma skall. Jag har en liten idé om vad jag vill göra resten av mitt liv, alltså om man tänker ”karriärsmässigt”. Jobba med text, något kreativt och där jag får måla utanför strecken i målarboken. Nåt sånt. Jag har en tanke men jag vill inte vädra den just än. Vill inte jinxa nåt, vidskeplig som man är.
Jag vill också stå upp. Rakryggad vill jag stå upp för alla oss som kämpar med förutfattade meningar, fördomar och oförståelse för psykisk ohälsa. Jag vet inte i vilket forum eller form jag ska stå upp men på något sätt. Sprida kunskap och döda fördomar. Jag vill skänka en strimma ljus och hopp till dem som lever i mörkret. Jag vill. Jag vet fan bara inte hur. Jag måste fundera.
Hur som helst, i morgon ska jag kasta mig i havet, i det iskalla havet ska jag kasta mig en nån slags reningsceremoni. Jag ska bada i havet. Kanske blir doppet så vackert att det är värt att skriva en dikt om. Kanske blir doppet en pånyttfödelse. Kanske blir doppet bara ett dopp och inget mer. Oavsett så kommer det att vara uppfriskande. Jag älskar ett uppfriskande dopp i havet. Alla årstider.
Kaos. Känslomässig kaos. Ilskan kommer över mig i ett jämnt flöde av svallande vågor. Min hjärna är ockuperad av fantiserade represalier i min ilska. Det lönar sig inte. Inte det minsta för då är inte jag mycket bättre och jag vill vara bättre. På riktigt, inte bara på fasaden utan genuint. Jag är konstant i affekt och brottas med att inte handla i affekt. Som att springa ett satans maraton utan att ha tränat en enda kilometer. Idag är jag så matt, jag orkar inte ens ta beslutet om vilka strumpor jag ska ha på mig. Idag är första dagen som jag faktiskt inte är ute i fronten och slåss. Idag är en vilodag, nästan. Hjärnan går på högvarv och känslorna hakar på därefter. Frågan ni mig säger jag foul play! Oavsett vad jag gör och inte gör går jag inte vinnande ur striden.
Så idag vilar jag och försöker luta mig mot tanken om ett nytt kapitel. Starta en ny era i mitt liv. Som om inte jag redan har nog med beslut och stök ska jag fundera på vad det är jag ska göra längre fram. Modet och styrkan att början om på ny kula. Ta med mig lärdomarna och förvalta dem på bästa möjliga vis. Ta på mig min osynliga cape mot nya utmaningar. Låter sjukt klyschigt men så får det vara.
Så vad ska jag bli när jag blir stor? Vad ska jag använda mina superkrafter till? Det finns en del tankar på vad jag kan tänkas vilja göra och jag ska förhoppningsvis få råd av någon klok människa på vägen. Men först ska jag bara kriga klart. En lättnad i allt det här är att jag återigen kan lita på min intuition, ett tag trodde jag faktiskt att jag inbillade mig saker men jag vet idag att min magkänsla var så rätt. En dag, ska jag med raka ord berätta precis vad. En dag är inte idag och det är för min egen skull eftersom ingenting är klart, det bara hänger som en tung blöt filt över mig.
Jag beundrar alla dem som vågar ta steget att förändra sina liv, byta väg och göra något helt annat. Det är mod att våga följa sitt hjärta och sin instinkt. De är många där ute som jag skulle kunna hylla men jag väljer att hylla en enda person och det är en person jag beundrar med hela mitt hjärta. Hon är en enastående varelse som vågar ta sina egna beslut, stå upp för vad hon tror på och vara sig själv sann. Min dotter. Hennes beslut var stort och svårt men fattat av henne själv, rådfrågat oss, sina föräldrar men beslutet helt och hållet hennes eget. Hon ska testa något nytt, lämna något hon kan, känner väl till för ett helt nytt och okänt territorium. Volleybollen sätter hon på paus efter nio år och byter mot en mindre boll och ett racket. Ungen min har fått en möjlighet att gå en padelakademi som startar rätt omgående så det var snabba beslut. Lämna ett lag med underbara lagkamrater till att bara ha en lagkamrat är en stor omställning. Wow säger jag och då kan ju inte jag vara sämre i mina val framöver. Jag är allt för gammal för att satsa på padel eller annan idrott på samma vis men jag kan fortfarande välja en helt annan väg i mitt yrkesliv. Jag har min dotter som förebild.
Så, nu ska jag vila några dagar innan tjuren ska tas i hornen och jag ska åter ut på slagfältet. Jag ska samla kraft till allt som komma skall. Skapa inspiration till mitt privata projekt, den tiden är kommen. På riktigt.
Alltså shit pomfritt vilken värme och medmänsklighet jag mötts av i mitt förra inlägg. (läs här) Många som delade mitt inlägg och det värmer så otroligt att jag fått sådant stöd och från helt oväntade håll dessutom. Tusen tack underbara fina läsare. Ödmjukast tusen tack. Ni är många som vågar stå upp. Kudos till er, kudos i massor!
Jag måste stå upp mig själv nu den närmaste tiden och jag gissar att min kamp blir en kamp av guds nåde. Jag är inte alltid så bra på att stå upp för mig, jag sväljer rätt mycket skit men den här gången ska jag ge allt jag har och lite till. Jag måste slåss för mitt egenvärde. Eller heter det min? Språkpolisen, arrestera mig! Jag kommer nyttja alla mina krafter och förmågor till att hitta en väg framåt och hitta D E T jag är ämnad till att göra. Vad det nu må vara men jag vet om att jag måste börja stå upp för alla oss som lider i det tysta, förminskas i allt från kassakön till middagsbordet bland vänner. Mångt och mycket handlar det om okunskap och attityder. Och det enda sättet att förändra är upplysa och utbilda.
Men just nu är det syrgasmasken på mig själv innan jag hjälper någon annan, det har man ju hört på ett och annat flyg. Jag är så oerhört trött, utmattad just nu av all ångest, det är som att springa ett maraton i ansträngning att värja sig mot sin ångest, rida ut den ena stormen efter den andra. Just nu är jag min egen största fiende, jag kan inte tänka annat om mig själv än att jag är värdelös. Och så tänker jag att precis alla tycker så. Därmed blir det min sanning.Jag fiskar inte efter komplimanger utan just nu i de flesta vakna stunder känner jag mig oerhört betydelselös och värdelös. En ganska vanlig företeelse i en deprimerad hjärna. Eller en väldigt vanlig företeelse. Det finns stunder där jag också kan känna en kraft och strimma av hopp, skratta från magen och fyllas med energi. Jag har på två dagar träffat tre underbara vänner som fyllt mig med hopp och skratt och insikter. I skrivande stund har jag en varm känsla i kroppen och jag ska försöka hålla kvar den så länge jag kan. Som en klok väninna sa till mig inte allt för länge sen; inget vara för evigt inte ens elände. Inte ens det här eländet.
Imorgon är en ny dag, nya möjligheter. Jag ska försöka se möjligheterna i ett samtal jag ska ha imorgon. Inte ett samtal jag ser framemot men nyfiken på vad budskapet är. Jag känner absolut noll förtroende till min arbetsgivare idag. Så då förstår ni vart samtalet kommer ifrån. Jag mår fysiskt illa vid tanken på samtalet. En helt ny person, ny för mig, ska samtala med mig om, ja jag vet inte vad, men alla mina taggar är utåt. Just in case. Som en igelkott. Jag har ofta blivit omnämnd som en kaktus eller har vassa kanter och mer därtill. DET ÄR MIN RUSTNING! För fan. Jag missar mycket i min rustning men jag vet inget annat än att skydda mig, det är sen gammalt.
I alla fall, tusen tack för all värme, omtanke och stöd. Jag är så oerhört rörd och berörd. Sänd mig all kraft, goda vibrationer och annat göttigt imorgon bitit noll åtta noll noll.
I fredags drog jag ut i krig. Jag var rustad men jag kom till ett helt annat krig än jag hade förväntat. En trojansk häst är det närmaste man kan beskriva. Grundlurad till och med. Inkallad i ett möte som var förklätt som ett snack, men det var inte bara ett snack. Det var en notis om att mina tjänster inte längre är önskvärda. Anledning? Ja det råder ju olika meningar om den saken men min mening är att jag numera är förbrukad och kan kastas på soptippen. Kort sagt och jag ska inte gå mer i detalj i den saken mer än att det känns som jag är den siste idioten som får veta. Jag kommer sinom tid att berätta, men nu ska jag in i en annan strid. Förhandlingar.
Jag kan inte låta bli att att bli arg men framförallt blir jag nog mest matt. Psykisk ohälsa är inget man skojar bort. Människor dör i det här. Det ÄR allvarligt. Vi pratar inte om det för det är så stigmatiserat och man blir mött av enorm okunskap och i all oförstånd och okunskap blir man så oerhört förminskad av omgivningen. Som kvinna upplever jag det som att det är ännu värre, i alla fall om man lyssnar på sin omgivning. Vi som lever med det känner skam. Kan vi bara få börja tvätta av oss skammen. Det räcker nu.
Jag har upplevt fruktansvärda saker i mitt liv som har präglat mig och fortfarande skaver i min själ. En del av min sjukdom är genetisk. Jag har ärvt den. Jag har också mångt och mycket med tiden lärt mig att leva med den. Ja, jag är känslig mot motgångar, jag behöver lite mer support och kanske lite mer förståelse från min närmaste omgivning när jag lever i motvind. Fallerar det systemet, då fallerar säkerligen jag med. Jag lever i Sverige men adekvat vård och stöd från samhället är inte en självklarhet. Jag lever i år 2020 men vi har inte kommit längre än såhär med att acceptera psykisk ohälsa, vi vet för lite. Vi pratar för lite, det lyssnas allt för lite. Det kastas ut piller till höger och vänster men piller är allt annat än lösningen för den enskilde, inte ens för samhället på det stora hela. Jag fördömer inte piller men enbart piller är inte lösningen. Men någon tjänar ju på dessa piller, men inte nödvändigtvis den som sväljer pillret.
Det vanligaste jag möter när jag berättar att jag mår dåligt eller att jag är deprimerad är att jag ska rycka upp mig, bita ihop och hur kan jag som har allt må så jävla dåligt? Ett gått råd till varenda en är att aldrig yttra er om någon annan vars skor ni aldrig vandrat i. Ni vet så lite om er kollega ni inte råkar gilla, ni vet så lite om hon den där som alltid sitter ensam i matsalen och äter. Ni vet så lite om hon eller han som skrattar mest och spelar pajas på arbetsplatsen eller någon annan plats för den delen. Ni vet egentligen inte så mycket om bagaget människor går och bär på. Låt dem då undslippa en massa onödiga fördomar eller förminskningar – för ni vet egentligen inte ett jävla skit. Ja, jag svär för det här gör mig heligt förbannad. Alla är vi så satans snabba på att döma dem vi möter i vår väg, ofta UTAN att veta ett skit om vad som sker i deras liv. Vad de gått igenom. Häromdagen fick jag stå till svars, jag skulle minsann inte gnälla för jag har minsann allt och jag skulle minsann testa på att bo nånstans i en vecka för då skulle jag omvärdera mitt liv. Mitt liv kommer inte att förändras för att jag bor på en annan plats. En del av det jag har är genetiskt jag kommer leva med den diagnosen för resten av mitt liv. Det betyder dock inte att jag är min diagnos. Jag är inte min sjukdom – jag lever med den. Sida vid sida. Varenda dag tills jag dör.
Jag gnäller heller inte, jag har accepterat att detta kommer vara en del av mitt liv till och från tills jag dör, förhoppningsvis dör jag inte till följd av min psykiska ohälsa utan något helt annat. För dö ska vi alla. På ett eller annat sätt. Jag pratar om det, skriver om det för att upplysa och lätta på mitt hjärta.
För er som inte vet, så kan jag upplysa om att jag inte växte upp i ett särskilt tryggt eller vackert hem. Det var inte en självklarhet att jag hade mat i magen varje dag, det kunde gå dagar utan mat. Jag sov inte heller alltid i en varm säng, utan ibland kanske i en tvättstuga eller i ett trapphus. Det var heller inte en självklarhet att jag hade en enda vän som barn. Det enda som var självklart under hela min uppväxt var att jag hade mig själv och min överlevsnadsinstinkt. Jag är inte uppväxt i en krigszon men jag växte upp i en rätt brutal miljö men de det värsta var att jag visste aldrig var det var för dag jag vaknade upp till. Jag blev vuxen väldigt tidigt, jag hade för det mesta att tak över huvudet och jag svalt inte, jag fick mat i skolan och ibland hos vänner, vänner som faktiskt hade noll koll på vad som pågick i mitt hem. De hade en lite koll på att mina föräldrar kanske inte alltid var nyktra men de hade INGEN koll på vad som pågick inom våra fyra väggar.
Jag är en överlevare. Jag önskar att få leva, bara få leva utan att ständigt ha mina spröt ute, men de är en del av mig och de är min boja. På gott och på ont. Just nu på ont. Just nu i mitt liv är det tungt, andra har det tyngre men jag är i MIN verklighet och jag försöker överleva den med och utan allas fördomar, förminskningar och stigmatisering.
Psykisk ohälsa är på riktigt. Den tar liv. Den förstör liv. Den förstör familjer och relationer. Den förstör mycket i dess väg och får lov att göra det så länge omgivningen lever med sin okunskap och fördomar. Vi måste börja acceptera, förstå och sluta med förminskandet. Ni måste börja lyssna. Alla måste börja lyssna på det mänskliga lidandet som inte syns utanpå. Vi måste sluta exkluderas och börja inkluderas. Vi är inga ”fall” vi är människor med förmågor. Vi är människor med känslor och människor med kapacitet. Vi har ett värde precis som alla andra.
Stå upp för dem som inte kan stå upp för sig, en dag är det du som behöver någon som står upp för dig.
Alright, mitt förra inlägg var inbäddat i någon sags tyck synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Tycker mer synd om min omgivning som måste dras med mig och mitt usla humör. Min familj drabbas ju hårdast, de lever tätt inpå mig och får uppleva mitt humör som åker bergochdalbana. All heder åt dem.
Men detta är så otroligt tröttsamt, att överleva. Inte leva, bara ständigt ha näsan ovan vattenytan och kippa efter luft. Tunnelseende och man tror att hela världen är emot en. Fruktansvärt. Jag älskar inte mig själv särskilt mycket just nu och min omvärld älskar mig ännu mindre, inte alls faktiskt. Så är känslan. Vem vill hänga med en surmupp liksom. Vem?!
Jag fick en gigantisk gråtattack när jag skrev förra inlägget, för det var jobbigt att outa sitt innersta, särskilt när det är mörkt. Mörkt och segt. Kanske uttjatat med.
Hur som helst, jag måste ju ta mig ur och upp. Hitta livsglädjen. Låter skitenkelt eller hur. Men steg ett i hela den här processen är faktiskt att ACCEPTERA att man mår dåligt. Acceptera att livet suger just nu. Inse att ljusare dagar kommer men jag måste jobba lite för att komma dit.
Så vad göra? Jag har inte facit. Inte alls. Jag vägrar piller så jag får börja med den fysiska hälsan. Äta, sova och fysiskt aktivitet. Just nu äter jag allt som jag inte bör äta. Så, jag ska helst hålla godsakerna till ett minimum, de är inte den tröst man tro. Faktiskt ska du se godsakerna som djävulen som sitter på din axel. DO NOT TRUST IT. Du kommer få en liten kick av sockret sen åker du kana långt ner i källaren. No bueno. Så nu ska jag på något sätt hitta kraften i att börja äta nyttigt. Jag borde be om hjälp på den fronten men min andra hälft har inte så bra koll på vad jag behöver få i mig. Sova, jag får hjälp med sömnen nu efter fyra nätters helvete. Det hjälper. Fysisk aktivitet. Jag måste alltså byta om. Ge mig ut på en löprunda eller gymmet. Powerwalks är inget för mig. Hatar dem. Så, gymmet. Jag ska sätta upp lite mål, enkla som fan, men ål att jobba mot, tex att om 4 veckor ska jag klarar av lyfta xx antal kilo på den övningen. Jag har 4 gympasss klara, ska bara rotera dem, rakt av utan att tänka. Någon annan har tänkt åt mig liksom. Sist men inte minst, skriva dagbok. Jag ska lätta skiten ur mitt hjärta. Allt ska ut. Precis allt.
Så oktober, ska bestå av äta, sova, träna och skriva. Varken mer eller mindre. Nu ska jag bara hitta en modig jävel som vågar ta sig an mig, tvinga mig att ut och spring eller dags att gymma. Stackars denna sate men vilken belöning hen kommer få samt en medalj av ädlaste form.
Under tiden ska jag börja försöka ta mig an små saker jag tycker är kul. Förr var det padel men jag antar att jag ska ta mig an min kreativa ådra. Färg och form.
Dåså mina vänner ska jag kapa denna rosa månad och vädra svärtan i min själ. Det är nattsvart där inne och jag är ensam. Depression är ett ensamt tillstånd. Ingen vill höra om det, jag vill inte dela min svärta för vem vill dela sin svärta. Man vill inte vara det där trögflytande skavande sälskapet. Jag är allt annat än en kul kvinna att hänga med. Suckar tungt och energin är som bortblåst. Jag klandrar ingen, vem vill vara min hangaround i dessa tider. En stor del i svärtan i själen är att man isolerar sig. Självhjälpsråden säger precis tvärtom – ge dig ut – var social. Eeeeh hur då? Hur orka? Och vem vill ha en ständigt suckande tyngd vid sin sida? Jag isolerar mig , jag orkar inte bjuda på mig själv. Fake it till you make it säger de, just nu är jag allt för dränerad på energi, så dränerad att jag drar mig från att ens kliva in i duschen. En dusch som kan göra så mkt för känslan, ändå, men steget in där, klä av sig, bli blöt och allra värst, besluta vad fan man ska ha på sig. Jag skiter i det. Jag får lukta lite svett, inte så att jag ska träffa någon ändå.
Gör sånt som du tycker är roligt. Jo, men vad? Förr älskade jag spela padel. Idag är det så långt ner på min lista av saker jag tycker om, om det ens finns kvar på listan. Padel ger mig bara prestationsångest. Jag har överflöd av prestationsångest redan utan padeln. Men jag spelar padel ändå, jag har ju comittat till det. Men jag mår så dåligt efter varje tillfälle. Jag borde lägga av.
Fysiskt aktivitet är bra säger de. Promenader, löprundor och annat som få kroppen att svettas och pulsen att gå upp. Ni vet, endorfinerna. DE är bra för en deppig jävel. Och det är sant. Riktigt jävla sant. Fysiskt aktivitet är grymt bra för en deppig jävel. Men man ska liksom komma igång, byta om, planera en runda, gå till gymmet, bestämma övningar. Eller så byter man bara om och så gör man bara. Ut och jogga, se vart benen tar dig. Förmodligen dit näsan pekar. Gymmet, ta första bästa maskin och bara kötta. Spela roll egentligen liksom. Steget är för stort. Otroligt stort. Jag behöver någon som släpar mig ut eller dit. M E N så ska man duscha efteråt. Bestämma vilka satans kläder man ska ha på. För stora beslut för mig. Jag orkar inte. Så jag låter bli.
Ring en vän. Och säga vaddå? Vad ska jag prata om? Berätta om hur pissigt jag mår och hur skitnödigt allt är? Kul samtal. Så jag låter bli.
Ja men ni fattar, jag är inte alls på en bra plats. Träffa människor, kallprata om väder och vind, le lite och verka intresserad. Jag är allt annat än bra på att dölja mina känslor. Vilka känslor jag nu må ha. De är bara en enda mörk svart trögflytande sörja som gör ont.
Jag vill ha min mamma. Jag är 43 år gammal och gråter efter min mamma. Jag vill ligga i hennes soffa medan hon lagar en massa bisarr mat och vi kollar på en helt värdelös serie på TV. Hon tappar upp ett bad till mig med lite badsalt och lägger fram en handduk. Under tiden bakar hon en sockerkaka vi kan mumsa i oss medan vi fortsätter att titta på värdelös TV-serie. Bara vara liten igen i sin mammas soffa. Men hon är stendöd och soffan kastade vi nog på tippen. Och där vill jag inte ligga även om jag idag tilldelar mig titeln sopa.
Den här deppiga tillvaron är en ensam tillvaro M E N jag är inte ensam i att känna mig så här svart i själen. Vi är många men inte tillsamman. Det syns inte utanpå men det känns utav helvetet själv på insidan.
Ingenting är rationellt. Jag tar allt, precis allt personligt. Jag vill inte dö, men jag orkar fan bara inte leva just nu. Snälla nån – tryck på paus!!!
Alla läkare vill bara trycka i mig det ena giftet efter det andra. Läkemedelsbolagen tros ha det enda sättet att bota det här. Jag säger FUCK YOU till det. Inte för att det är fel, det är bara inte för mig. Jag behöver inte psykofarmaka, jag behöver en kunnig jävel att prata med. Någon som kan hjälpa mig att sortera mina tankar och känslor. Jag har väntat sen mars 2019. Hur länge till ska man behöva vänta?
Idag är en rosa med en rövig dag. Första dagen i oktober, en månad som kan vara helt underbart vacker.
Det känns rätt hopplöst och meningslöst just nu men jag få väl ta tag i det här på egen hand. Jag får bli min egen kunniga jävel och tar mig ur svärtan, måla min själ rosa igen. Bli Nellie som folk vill vara omkring. Vara Nellie som vill vara omkrig folk. Kanske spela padel igen. Och bli bättre på det med. Det bästa med motgångar, trots allt är att man kommer starkare ur dem men också att man vet vem ens vänner är.
Så, nu när jag gnäll färdigt och gråtit färdig så ska jag göra lite annolurlunda. Mitt mantra – för att må annorlunda måste man göra annorlunda.
