Publicerad på

Direkt ur hjärtat för varje andetag

Jag skriver för att överleva. Inte överleva finansiellt utan i andetag och hjärtslag. Skrivandet har varit en stor del av mitt liv. Det började med dagböcker från det att jag hade förmågan att skriva, dvs skrivkunnighet utformat av skolan. Jag var usel på att skriva, länge. Min lärarinna i högstadiet skrattade åt mig när jag svarade på hennes fråga om vad jag drömde om att bli. Författare.
Jag klottrade överallt men mest skrev jag brev till omvärlden. Jag ville ha en läsarkrets om än så bara en som läste det jag skrev. Med brev är det ju bara en mottagare men jag skrev ihärdigt till folk runt om i världen. Pennan till pappret var en drivkraft men också en enorm frihet. Jag skrev inget spektakulärt eller särskilt fantastiskt heller för den delen men jag skrev. För att överleva.

Samma sak idag. Jag skriver för att överleva. Ventilera och sortera tankar och känslor. Kanske har jag ett dolt mission om att upplysa någon om något. Mest om hur det är att vara min sorts människa. Kanske råka öka en förståelse eller om så bara väcka en liten tanke.
Jag skriver alltid med mitt hjärta. I bloggen redigerar jag aldrig min text och jag skriver inte om utan detta är autoskrivning direkt ut mitt hjärta. Jag vet inte var. det landar hos mina läsare men landar det i ett hjärta eller två är jag salig. Jag vill beröra. Kanske inte lika mycket uppröra men jag styr inte över mottagarens känslor, jag styr knappt över mina egna – men jag jobbar på det.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja vara en publicerad skribent. Jag vill kunna kalla mig författare. Det är stort. Renat av gigantiskt. Idag är jag en publicerad skribent. Jag publicerar ju här men jag vill leva på det, skrivandet. Text i alla former. Beröra med ord på ett eller annat sätt, D E T är ett drömjobb för mig. Har ni ett sådant jobb skräpande i lådan så tar jag gärna det. Jag är inte blyg eller svår på det sättet. Men jag förstår, det är svårt att leva på skrivandet så nu får jag hålla till tåls med att överleva med mitt skrivande. Så länge ni läser slår mitt hjärta. Så länge ni läser andas jag.
Tack för att ni läser.

En liten kort update på livet. Jag har en massa ledig tid men jag sysselsätter mig rätt så bra. Utbildningar online, webbinarer och föreläsningar online. TRR håller mig sysselsatt. Mot min nya karriär. Jag skriver allt för lite och måste hitta ett mer disciplinerat sätt att få det gjort. Idag till exempel, jag sov allt för länge – you snooze you lose. Sant.
Dag för dag bygger jag upp mig själv igen. Jag är på en rätt bra plats ändå, jag är hoppfull och jag känner mig starkare.
Jag lät mig knäckas och brytas ner och jag kommer A L D R I G att tillåta någon att göra det igen.
Med detta är jag en viktig lärdom rikare, ett högt pris att betala men likt förbannat en lärdom.



Publicerad på

Renässans på gång

Besöket i Ystad var precis vad min kropp och själ behövde. Miljöombyte kan vara ovärderligt om än för en liten stund, särskilt i dessa tider när man mer eller mindre är låst till hemmet. Lätt att dagarna flyter ihop och gränsen mellan arbetsdag och ledig tid flyter ihop. Numera är min tid endast av dem lediga sorten. Inte bara den lediga sorten men också den läkande sorten.

Nu går det mesta tiden åt att vila men samtidigt i vilande position lägga pannan i djupa veck. Vad ska framtiden bära med sig? Jag vet på ett ungefär vad det är jag vill syssla med framöver i livet och nu ska jag lägga ihop pusselbitarna så att jag får jobba med det jag önskar och det jag brinner för.
Framåt är det viktigt att hitta min drömjobb och studsa upp ur sängen varje måndag morgon. Vad månne det vara?

Börja om på nytt. Födas på nytt känns kartagiskt. Den här sortens ovisshet (just nu) känns ganska spännande och lite kittlande. Jag tänker stort och drömmer vilt om att jag ska hitta D E T.
På tal om att drömma vilt, jag drömmer vilt om nätterna, om sånt som varit, om sånt jag slitit mig loss från eller snarare slitits loss ur. Jag känner mig färdig, vill inte ha besök från det nära förflutna om nätterna. Om nätterna vill jag besökas av allt det som komma skall, allt vackert och allt äventyrligt. Så äventyrligt som ett liv i dessa tider kan vara.

Det är N U jag har T I D och M Ö J L I G H E T att Ä N T L I G E N att utveckla mitt skrivande, att få tid men framförallt orken att skriva, skapa massor med text. Jag skulle förbanna mig för evigt om jag inte tog vara på den här tiden. Nu när jag äntligen börjar komma tillbaka till mänsklig skepnad igen. Den värsta depressionen har släppt greppet om mig och livet börjar ljusna. Ångesten är mer eller mindre bortblåst och jag börjar hitta mitt eget värde igen. Trots att jag blivit bortvald för att jag inte var stark nog som människa. Inte min förlust.

Det är min tid nu.