Hoppet stort, förväntningarna ännu större.

Ut med den gamla och in med det nya

2020 års betraktelser kommer tidigt detta år. Mest för att lusten faller på just nu och man vet aldrig om den kommer innan året är slut.
Ja vad ska man säga om tjugotjugo annat att det har varit ett väldigt märkligt år. 2019 var personligt ett jävla skitår och jag såg med stor optimism framemot 2020. En rund och bra siffra och jag skulle erövra året. Det gjorde jag inte utan Covid-19 tog året i sitt beslag och verkar stanna en bit in på nästa år. Det är med stor tillförsikt jag blickar framåt, för framåt är dit jag ska.

Hur som helst, nu ska jag blicka tillbaka på året. Det har mångt om mycket utan pandemin varit en förlängning av 2019. Jag mådde inte alls bra. Jag bar omrkring på en enorm ångest och utmattning av att min arbetsplats inte längre var den fantastiska arbetsplats jag entrade för sex år sedan. Ett dåligt ledarskap och en stor oförståelse drabbade mig stort och hårt. Jag upplevde precis samma utanförskap som jag gjorde under större delen av min skolgång, i stort sett hela men på gymnasiet blev jag större i min litenhet. Jag trodde aldrig att min arbetsplats skulle bli min mardrömsplats. Det slutade med att man knuffade ut mig, i min upplevelse på det fulaste sättet. Samtidigt som det var en en obehaglig och förintande process blev jag också fri. Denna ljuva frihet. Ingen motgång utan lärdom. Jag kommer aldrig igen släppa en kollega så nära inpå livet igen. Aldrig. Kollegor är inte vänner. Naivt av mig att tro. Kanske en cynisk lärdom men jag betalde ett högt pris och ännu ett kvitto på att vara väldigt selektiv med vilka som får kliva innanför min tröskel.
Jag lärde mig oceaner om mig själv. Mest mina svagheter och det är en styrka i sig. Man är ju aldrig starkare än sin svagaste länk så nu vet jag konkret vad jag ska arbeta med. Ledarskap är en annan sak jag lärde mig genom att uppleva dåligt ledarskap. Inte min egna utan den jag fick betrakta på nära håll. Den dalade framför mina ögon och det tog tid innan jag faktiskt drog upp rullgardinen och tvättade bort det rosa skimret.

Jag har släppt in två underbara människor i mitt liv under året och det finns en som sticker ut. Min själasyster. De bästa kaffestunderna har jag haft med henne. Våra samtal, fulla av värme och helt utan fördomar och dömande. Befriande. Hon är en juvel.

Det roligaste jag tar med mig från året är Isaberg. Den vi gjorde i maj. Vilket crew vi var och så roligt vi hade. Ett minne att bära med sig ett tag framöver.
Det bästa jag tar med mig är vår lilla cykelsemester från Båstad till Tylösand. Två dagar på hjul, en natt i tält, totalitär frihet i strålande väder. Det är otroligt vackert att cykla längst kusten, Kattegattleden som den heter. Jag och mannen fick alonetime och testa utrustningen för många framtid resor på två hjul och egen muskelkraft.
Danmark öppnade sina gränser och vi tog en en resa på två hjul med vår wizkid. Värme och strandhäng. Vi lagade mat på mitt gasolkök som dessutom är årets julklapp, jag fick den redan förra julen.
I princip så var alla turer med cykeln och vandringar med övernattning i naturen de finaste minnena jag tar med mig och förvarar nära mitt hjärta. Pandemin lockade fram friluftsaren i många av oss. Utomhus var sättet att umgås och det är något med att återgå till det primitiva och hålla sig sysselsatt med att ”överleva” för dagen. Andas frisk luft och andra intryck än sociala medier och den ständiga uppkopplingen till omvärlden.

Mitt skrivarrum är på plats och det är en trivsam plats. En liten oas i vårt hus som är under rekonstruktion. JA, vi köpte ju huset som vi hyrt i så många år. Äntligen blev huset vårt och vi kan landa i vårt hem på riktigt precis så länge vi behagar. Vårt lilla gatuhus i kvarteret jag alltid ville bo i som barn. Nu bor jag här.

Vad ska jag ta med mig in i 2021? Det är några löften jag ska infria och fortsätta jobba med mina svagheter.
Jag tar med mig att jag äntligen vågar älska någon med hela mitt hjärta. Det tog bara nästan 20 år och en nästan-skilsmässa. Uppvaknandet var brutalt men att få upptäcka kärleken på nytt med mitt livs kärlek. Jag är inte lätt att älska för jag har min rustning på och det är endast två som lever innanför den. Mina gurkor. En gurka fyller myndig och hon är flygfärdig och det skrämmer mig inte. Hon är sin egen och vågar gå sina egna vägar. Så nästa vecka blir det tårta och sånt men inte det firande vi hade hoppats på.
Kärlek tar jag med mig tillsammans med min förståelse och empati inför att vi alla har ett bagage vi bär på.

Vi lever bara det här livet och vi har dem vi har i våra liv. Livet och liven ska vi vårda ömt. Vi ska strössla av vår kärlek lite varstans, där den behövs som allra mest kan vi strössla lite mer. Våga fråga fråga hur någon mår. Våga be om hjälp. Sträck ut din hand. Dansa lite mer, skratta och ta dig inte dig själv på så stort allvar men se värdet av dig själv. Omge dig med dem som lyfter dig och lyft dem du har i din omgivning. Rätta till dina medystrars krona. Rätta till din egen krona och ta för fan ingen skit!

Klok Jul och ett hoppfullt nytt år!



Skit i rätt sätt. Gör på ditt sätt.

Oj. Nu kommer det ett litet fredagsinlägg. Långt om länge. Jag får reservera för litet eftersom när jag väl börjar orda om något kan jag bli långrandig. Läs så långt du orkar.

Visst är det så att vi saknar och längtar efter alla inställda event, underhållning och input av olika slag i våra liv utanför skärmen. Idag fick jag privilegiet att lyssna in på en föreläsning med Christer Olsson. Denne man alltså, nu bubblar det i hela min kropp och knopp. Vilken härlig inspiration i denna tid. Den är grå och den är begränsande. Så en ynnest och som han gjorde det sen då. Det kändes aldrig digitalt hur nu digitalt kan kännas. Vi fick ställa frågor, sånt som man kanske håller inne med när man är IRL i en publik och man vill inte verka korkad. Min fråga handlade ju såklart om min ständige följeslagare P R O K R A S T I N E R I N G. Vad annars. Jag har skaffat mig en ny digital vän, vännen finns på riktigt men vi har börjat lära känna varann via den digitala världen och har samma mål i livet – hitta ett jobb. Så vi är jobbsökarkompisar och vi har dessvärre en gemensam följeslagare. Den på P. Tydligen ska man bara sluta ”senna” och börja träna på att bara göra. ”Senna” är att man hela tiden säger sen…sen kommer sällan. Så träning får det bli. En lista antar jag. En kort lista i taget. Man får vaar lite snäll mot sig själv och börja lite smått, man går ju inte på de tyngsta vikterna man inte orkar lyfta på gymmet, man får börja med lagom vikter. Ja lagom, jag vet ett mellanmjölksord, men vi lever ju i ett mellanmjölksland.

Det jag tar med mig allra mest som faktiskt tycks ha förföljt mig i veckan. Lite läskigt men insikter kan ju vara läskiga men befriande.
Tidigare i veckan hade jag en workshop och vi blev utkastade i små breakout rooms för att diskutera olika ämnen. Vi fick en övning där vi skulle visualisera att vi var ett hus med en trädgård och svara på frågan hur skyddad trädgården var från intrång, trädgården är din integritetszon. Jag ska inte gå in på mitt hus och trädgård men vad Ola sa, en ung man i min grupp. Han sa; Nellie, jag känner inte dig men för mig förefaller du som en person full av idéer, tusentals tankar och massor av positiv energi. Jag log. Underbart att få höra. Men så sa han; Men, Nellie du klankar ner på dig själv väldigt mycket.
Tystnad ett par sekunder och mitt smile wan no more. Jag svarade Ola att han slog huvudet på spiken och jag tackade honom för hans feedback.
Efter det här hade jag ett långt och härligt samtal med en av mina äldsta vänner på andra sidan pölen. Den stora pölen. Under det samtalet började mina reflektioner kring varför jag klankar ner på mig och hur omedveten jag är om att det sipprar ut. En stor och ganska tung insikt men värdefull.

Så, dagens föreläsning med Christer Olsson, han sa nåt, han sa att dina tankar läcker. Det du tänker om dig själv läcker ut. Och det var ju förmodligen så att jag tycktes läcka ut ”lite” av det under min workshop. Tillräckligt för att en random person skulle uppfatta det på en ganska kort tid. Faktum är att jag inte varit medveten om det alls. Jag vet däremot att jag är min egens största kritiker, finns inte en enda människa som kritiserar mig så hårt som jag gör. DET är jag medveten om, jag trodde ju i min enfald att det skedde bara inom mig. Men icke. Jag vet ju faktiskt också VARFÖR jag gör det. Helt simpelt att jag hellre förekommer än förekommas. En rätt sorglig tanke när jag tänker efter. Jag pratade om det med min vän på andra sidan pölen och det är ju tyvärr så att från så länge jag kan minnas har jag fått höra att jag är värdelös. I olika skepnader men av större delen av min omgivning. Det sätter sig ända in i märgen och manifisterar sig som en del av mig. Som en sanning. Jag har gjort andras sanningar till min sanning. Hur skruvat är inte det om man tänker efter med förnuftet.
En insikt som gör ont i hela mitt vuxna jag när jag tänker på mitt barn-jag. Var var alla vuxna människor då? Oj, mycket ilska som blåser upp nu, särskilt mot alla de vuxna under min barndom som deltog i att bryta ner ett barn. De kom i skepnader som grannar, lärare och föräldrar. Fy fan för dem! Och fy fan för att jag tillåtit det genomsyra mig tills denna dag.

Åter till den bubblande energi jag kände i dag. Det är den jag ska fokusera på och så får jag fokusera på rätt saker. För det du fokuserar på är det som växer. Det är några visdomsord jag tar med mig från Christer idag.

Säg vad du tänker. Tänk inte vad du säger. Tänk på vad du tänker.

In a world where you can be anything. Be kind.
Over and out.