Oj. Nu kommer det ett litet fredagsinlägg. Långt om länge. Jag får reservera för litet eftersom när jag väl börjar orda om något kan jag bli långrandig. Läs så långt du orkar.

Visst är det så att vi saknar och längtar efter alla inställda event, underhållning och input av olika slag i våra liv utanför skärmen. Idag fick jag privilegiet att lyssna in på en föreläsning med Christer Olsson. Denne man alltså, nu bubblar det i hela min kropp och knopp. Vilken härlig inspiration i denna tid. Den är grå och den är begränsande. Så en ynnest och som han gjorde det sen då. Det kändes aldrig digitalt hur nu digitalt kan kännas. Vi fick ställa frågor, sånt som man kanske håller inne med när man är IRL i en publik och man vill inte verka korkad. Min fråga handlade ju såklart om min ständige följeslagare P R O K R A S T I N E R I N G. Vad annars. Jag har skaffat mig en ny digital vän, vännen finns på riktigt men vi har börjat lära känna varann via den digitala världen och har samma mål i livet – hitta ett jobb. Så vi är jobbsökarkompisar och vi har dessvärre en gemensam följeslagare. Den på P. Tydligen ska man bara sluta ”senna” och börja träna på att bara göra. ”Senna” är att man hela tiden säger sen…sen kommer sällan. Så träning får det bli. En lista antar jag. En kort lista i taget. Man får vaar lite snäll mot sig själv och börja lite smått, man går ju inte på de tyngsta vikterna man inte orkar lyfta på gymmet, man får börja med lagom vikter. Ja lagom, jag vet ett mellanmjölksord, men vi lever ju i ett mellanmjölksland.

Det jag tar med mig allra mest som faktiskt tycks ha förföljt mig i veckan. Lite läskigt men insikter kan ju vara läskiga men befriande.
Tidigare i veckan hade jag en workshop och vi blev utkastade i små breakout rooms för att diskutera olika ämnen. Vi fick en övning där vi skulle visualisera att vi var ett hus med en trädgård och svara på frågan hur skyddad trädgården var från intrång, trädgården är din integritetszon. Jag ska inte gå in på mitt hus och trädgård men vad Ola sa, en ung man i min grupp. Han sa; Nellie, jag känner inte dig men för mig förefaller du som en person full av idéer, tusentals tankar och massor av positiv energi. Jag log. Underbart att få höra. Men så sa han; Men, Nellie du klankar ner på dig själv väldigt mycket.
Tystnad ett par sekunder och mitt smile wan no more. Jag svarade Ola att han slog huvudet på spiken och jag tackade honom för hans feedback.
Efter det här hade jag ett långt och härligt samtal med en av mina äldsta vänner på andra sidan pölen. Den stora pölen. Under det samtalet började mina reflektioner kring varför jag klankar ner på mig och hur omedveten jag är om att det sipprar ut. En stor och ganska tung insikt men värdefull.

Så, dagens föreläsning med Christer Olsson, han sa nåt, han sa att dina tankar läcker. Det du tänker om dig själv läcker ut. Och det var ju förmodligen så att jag tycktes läcka ut ”lite” av det under min workshop. Tillräckligt för att en random person skulle uppfatta det på en ganska kort tid. Faktum är att jag inte varit medveten om det alls. Jag vet däremot att jag är min egens största kritiker, finns inte en enda människa som kritiserar mig så hårt som jag gör. DET är jag medveten om, jag trodde ju i min enfald att det skedde bara inom mig. Men icke. Jag vet ju faktiskt också VARFÖR jag gör det. Helt simpelt att jag hellre förekommer än förekommas. En rätt sorglig tanke när jag tänker efter. Jag pratade om det med min vän på andra sidan pölen och det är ju tyvärr så att från så länge jag kan minnas har jag fått höra att jag är värdelös. I olika skepnader men av större delen av min omgivning. Det sätter sig ända in i märgen och manifisterar sig som en del av mig. Som en sanning. Jag har gjort andras sanningar till min sanning. Hur skruvat är inte det om man tänker efter med förnuftet.
En insikt som gör ont i hela mitt vuxna jag när jag tänker på mitt barn-jag. Var var alla vuxna människor då? Oj, mycket ilska som blåser upp nu, särskilt mot alla de vuxna under min barndom som deltog i att bryta ner ett barn. De kom i skepnader som grannar, lärare och föräldrar. Fy fan för dem! Och fy fan för att jag tillåtit det genomsyra mig tills denna dag.

Åter till den bubblande energi jag kände i dag. Det är den jag ska fokusera på och så får jag fokusera på rätt saker. För det du fokuserar på är det som växer. Det är några visdomsord jag tar med mig från Christer idag.

Säg vad du tänker. Tänk inte vad du säger. Tänk på vad du tänker.

In a world where you can be anything. Be kind.
Over and out.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s