Vädret går i gråskala idag. Himlen gråter och det gör jag med, inombords. Jag letar febrilt efter minnen från min barndom men ingenting dyker upp. Inget självklart. Det är som om jag tappat bort minnena och det gör mig sorgsen. Mamma och pappa är inte tillgängliga för att påminna mig om dem heller. Min bror har vad jag kan komma ihåg aldrig någonsin delat ett enda minne av mig till mig. Kanske har han heller inga. Återstår sålunda endast en plats att leta på, min egen minnesbank.

Just idag är en sån dag jag bara vill dra täcket över huvudet och hoppas att solen skiner när jag tittar ut igen. Jag har en blå onsdag. Onsdag som brukar vara lill-lördag, är ju fortfarande det men nu ska vi ju begränsa vårt sociala liv till det minimala. Hålla ut.
Idag står jag inte ut. Hade inte sjukgymnasten sagt till mig rast vila i en vecka minst så hade livet lättat med en löprunda.
Jag fick ju en måndagsryck och testade milen. Testet gick bra, jag sprang milen, eller sprang och sprang, jag lufsade mest i ett snigeltempo M E N det hände något magiskt under dessa tio kilometer. Det där ruset som bubblar igenom hela kroppen. Otroligt länge sen jag kände den känslan och den har varit så (med många ååååå) efterlängtad. Jag får den bara när jag springer. Eftersom jag satsade hårt i måndags blev mina knän smått tjuriga. Egentligen heligt förbannade eftersom jag hade så ont att det inte gick att gå. Knäna är på bättre humör men jag har ju blivit beordrad vila och jag vill ju inte riskera långvarig utevaro från löpningen, inte nu när jag fick den där goekänslan. Idag är det låren som protesterar men de var mest ovana att bära runt mig i 73 minuter.
Så, det hade vart underbart att få ge sig ut på en liten runda idag men musiken i öronen och lite regn på fejset.

I natt drömde jag dessutom att jag var tillbaka på mitt jobb för att packa ihop alla grejer och ta ett farväl. En dröm som hemsöker mig ofta om nätterna. Mitt avslut där blev otroligt abrupt men inte smärtfritt dessvärre. Enligt mig och facket gick det heller inte rätt till men gjort är gjort och nu vill min hjärna av någon anledning sortera detta natt efter natt. Jag är otroligt osugen av så många skäl. Önskar att jag kunde skriva öppet om det ur mitt perspektiv, inte för att gnälla eller kasta skit utan för att lära mig något om mig själv, lära andra att se bortom sig själv. Men business är business och det har ingen plats för trasiga själar. Inte ens under uppbyggnad.

Längtar efter lite sol och gnistrande snö hade inte varit tokigt. Älskar ljudet av knarrande snö under skosulorna. Snö är kanske inte det de flesta längtar efter men det är vinter. Visserligen skånsk vinter som för det mesta går i gråskala. Sol och glittrande snö skulle glädja fler än tung grå himmel. Man blir heller aldrig för gammal för att roa sig i pulkabacken. Aldrig.

Jag beger mig in i min minnesbank nu, kanske hittar jag ett lämpligt minne att damma av.

Inget blir skrivet. Varken här eller någon annanstans. Skriver mest meddelanden. Något enstaka brev för hand men sen är det stopp.
Jag förstår inte varför jag gör det så svårt. Alla andra tycks skriva böcker till höger och vänster och då syftar jag inte till redan etablerade författare utan random influencers och kändisar som har en historia de vill dela. Varför kan inte jag? Varför gör jag det så svårt för mig.
Jag hade ett samtal om just detta med min tillfälliga mentor i livet och då kom jag väl fram till det jag i princip alltid kommer fram till – rädslan att misslyckas. Och. Att jag väntar på den perfekta inledningen som jag aldrig kommer bli serverad. Jag vet att det gäller att skriva. Vänta på inspiration är också lönlöst, den få man skapa genom disciplin. Något jag saknar helt just för tillfället.
Allt det där går att jobba på. Men så är det den där rädslan. Jag identifierade en nyans när jag hade min tillfälliga mentor i luren; om jag gör mitt bästa och misslyckas. Punkt där. Jag gör ganska mycket halvhjärtat när det gäller mig själv för att om jag gör mitt allra bästa och det inte räcker till. Vad kan jag då möjligtvis ha att erbjuda?
Detta sitter så djupt rotat i mig. Det enklaste hade ju varit att vända lite på det till att vad händer om jag lyckas? Vad händer om jag ger allt jag har och faktiskt lyckas? Vore det inte bäst att tänka så. Kanske drivet framåt blir just framåt. Som en ångvält.
Jag minns inte om jag frågade min tillfälliga mentor hur jag ska ändra mitt sätt att tänka. Nu fick jag en uppgift istället. En övning. Papper, penna och en kvart. Skriv vad fan som helst men bara skriv. Två dagar har passerat och jag har inga kvartar. Det tar så emot. Bloggen räknas inte men den kan knuffa mig till kvarten. Den kan. Så jag ventilerar här och hoppas att den kan. Den. Jag.
Jag fick tips av en medmänniska som skriver om en skrivarkurs om fyra ”träffar” via Mind. Alla bär på en historia. Den ska jag delta i hopp om att få pepp men framförallt lite stimulans i mitt isolerade pandemiliv. Imorgon börjar det med ett webbinar med en författare vars böcker jag läst. Det känns fint och lovande. Jag hoppas och tror att det knuffar mig rakt in i en kvart.

Jag sover dåligt igen. Riktigt uselt faktiskt och det söker mig. Det driver mig långt bort från kvartar och komma i mina rutiga byxor som är allt för trånga. För tillfället.
Det är svårt att fungera när man lider av sömnbrist och det är svårt att få ordentligt med stimulans när man hamnat lite i en ond cirkel och dessutom begränsar umgänge med människor.

Jag har svårt att bestämma mig. Vilken story ska jag skriva? Det lutar åt den som jag känner är viktigast. Den som kanske kan ge något till någon annan. Om så bara en annan. Det känns ganska givet att ta den storyn. Nu när jag tänker efter. Men hur ska jag börja? Med en kvart.