Mentol för själen och ett hjärta som längtar ut.

Tiden rinner likt sanden mellan mina fingrar. Det ger mig en smula ångest. Jag hinner inte med. Mitt liv det bara rusar fram som en ångvält genom tiden. Och jag får inte gjort så mycket av det som mitt hjärta slår för. Jag tröstar mig med att den tiden kommer. Jag ska bara acklimatisera mig i det nya, pendling till och från jobbet. Jag är lyckligt lottad som får jobba på plats bland några kollegor i ett riktigt kontor.
Livet under pandemin har varit helt händelselös men ändå inte. Hela jag har genomgått en slags process som vänt upp och ner på min tillvaro men mest på mig själv. En jätte som skakat mig i benet och allt skräp har ramlat ur mina fickor. Lite så. Väldigt livsomvälvande för mig, bara på det bästa tänkbara sättet. Lite som att man går från klarhet till klarhet. Man och man, kanske ska skriva klarspråk, det handlar om mig. Jag går från klarhet till klarhet. Inte helt smärtfritt naturligtvis men i slutfasen så kommer någon slags katharsis. Mentol för själen och ett klimax.
Det är en underbar känsla när man bara kan säga: it is what it is. Och flyta med i det. Det är vad det är, varken mer eller mindre. Vad som har varit är inte längre viktigt, det var viktigt då och lärdomarna var många. Det känns inte så just när man befinner sig i stormens öga, men man kommer ur det helskinnad och med nya förmågor och insikter. It’s a win!
Mycket i stormen var inte vackert. Det är sällan vackert att granska sig själv under luppen och hitta den fula sanningen. Men en ful sanning kan göras om. Man är föränderlig. Om man vill. Det är något befriande med att klä av sig naken. Blotta sig. Inte bildligt men ni förstår metaforen. Acceptans av det som inte får att förändra – sånt befriar. Min frigörelseperiod ÄR just nu. Än lite rörigt och stökigt men där inne i kärnan av mitt eget väsen är det rent och det är tydligt.
Det är nästan så att jag borde döpa om mig för att fira den nya lanseringen av mig själv. Synd att tiderna är som de är och man inte kan bjuda in till ett dop. Eller lanseringsfest. Någon klok sade att man ska alltid fira allt som firas kan. Nog för att jag älskar min familj men nu behöver jag få in lite input from den externa världen.
Så någon fest blir det inte. Utan vi går på bio på lördag hela familjen. Det blir Nomadland. Jag längtar så efter att få se den här filmen. Jag kan inte beskriva min längtan utan att det låter helt uppåt väggarna galet men jag har alltid identifierat mig som en nomad. Jag skulle aldrig bli kvar på en plats för länge. Det är inte jag. Det är fortfarande inte jag men mina omständigheter har gjort att jag är där jag behöver vara – med mina barn. När de inte längre behöver mig hoppas jag att jag ger mig av. För det är det som är konstant i mitt liv – att mitt hjärta längtar ut. Jag älskar mina barn och jag skulle aldrig önska dem ogjorda för mitt hjärtas längtan att aldrig bli kvar på en plats. Att vara kvar på en plats, tålmodigt, vägleda och älska mina barn villkorslös är något som jag behövde för att bli hel. Utan barnen skulle mitt nomadliv bli helt utan mening och jag skulle aldrig kunna uppskatta den utan att få bli hel.
Det är första gången jag någonsin uttalar offentligt om vad som alltid varit mitt hjärtas inre längtan, för det är tabu att längta ut när man skapat liv man ansvarar för. En familj.
Varje fiber av min kropp vibrerar när jag föreställer mig livet som fri. Det känns i alla organ och huden blir elektrisk. Jag fylls av lust. Att leva.