Jackan, sängkanten, mattan, låten och vigselringen. En tidskapsel.

Lägg av så läskigt Ladda upp sina texter till klassens beskådan. Ännu läskigare när man är omgiven av publicerade författare och journalister. Såna som har skrivande som yrke. Man skulle också kunna tänka att jag är i gott sällskap. Lära mig skrivande av såna som kan. Såna som skrivit manus från pärm till pärm. Dessutom säljer de sina verk på adlibris. En har en egen wikipediasida. Jag vill också ha en sida om mig på wikipedia. Fast jag tror, att om man är fåfäng, kan man skapa en själv. Jag är inte där än. Hoppas jag aldrig blir så desperat. Eller är det desperation? Kanske smart? Jag är hur som helst inte där. Än.
Jag har tagit del av andras texter. Fy fan vad vissa av dem kan skriva. Det är här man ska bli inspirerad och känna att här har jag en hjärna att plocka. Läsa underbara texter. Men jag, jag drabbas av sjuklig prestationsångest. Den hamrar mig i bitar.
Mina texter kändes plötsligt medioker. Presentationstexten, ja, klart att jag ville fängsla mina klasskamrater med en beskrivelse av mig själv. Att jag kanske skulle kunna vara en intressant person med texter värda att läsa. Men det var okej att den blev blaha blaha. Några smög in smygreklam om sina instagramkonton, bloggar och what not. Kanske en smart grej. Men inte heller där är jag så kåt på uppmärksamhet till mina sociala medier eller min blogg. Fast, visst vill jag att min läsarskara här ska växa, det vill jag. Jag har ju ett trettiotal potentiella nya läsare. Men plötligt ställer det krav. Att publicera i tid och otid. Nu är det mest i otid. Dessutom kanske jag skriver om skolan och allt det där, kanske de känner sig angripna. Folk vill gärna missförstå och misstro avsikter. Knyta handen så knogarna spricker och sprida dålig stämning lite varstans. Så jag valde att inte göra reklam. Men kanske borde jag ha gjort det. Någonstans är ju min blogg en plattform för att skylta med mitt skrivande. Jag måste våga att ordinera folk min blogg. Kom och läs. Hjälp mig sprida mina ord. Hjälp mig att bli publicerad. Hjälp mig…ja ni fattar.

Jo, men idag laddade jag upp en text, den officiella första skrivuppgiften. Ting som talar. Vi fick välja lite olika infallsvinkar men jag valde att ta fem ting som påminner mig om något förflutet. Jackan, sängkanten, mattan, låten och vigselringen. Sängkanten är inte så som det kan låta, intimt. Det är inte den sortens minnen ur det förflutna. Jag lyckades väva ihop de fem texterna till en story men helt oberoende av varandra.
Sjukt obehagligt att ladda upp. Läste de andras. Min förefaller helt medioker och platt. Men så är jag ju också min egen största kritiker. Inte för att inte min text ändå kan vara medioker och platt. Men den kan också kanske beröra någon, på ett eller annat sätt. Någon kanske tycker om den. Så skulle det kunna vara.
Det är svårt när man skriver ur sitt eget liv. Naket och utlämnande. Nu inväntas respons. Obehagligt. Jag ska ge respons på de andra texterna ur min grupp. Också obehagligt.

Jag delar med mig av en av de fem texterna. Den minst utlämnade av dem alla. Men ändå direkt ur livet. En sann historia. Inte baserad. Inte inspirerad av ett liv. På riktigt.
håll till godo.

Låten.

Jag satt på bussen på väg till på väg till mitt menlösa arbete, sedvanliga musiken i öronen. Låten, slog mig hårt i ansiktet. Det knöt sig i magen och tårarna brände bakom ögonlocken. Det var i det ögonblicket allt förändrades. För mig. I mig.
Cause I only lose my mind when I ain’t got you. How can I win when I’m bound to lose, when I ain’t got you.

Dean Lewis, den jäveln fick mig att brista på bussen, inför en ofrivillig publik.
Dean Lewis, satte ord på mitt brustna hjärta. Dean Lewis fick mig att skicka ett sms i en ångestfylld karnevalsfylla. Jag vill inte skiljas. Den natten somnade jag på tvären i sängen, i väntan på ett svar. Förhoppningar små, hoppet stort.

Nu ska det ätas soppa och påbörja nästa uppgift. Och läsa lite bok innan gluggarna sluts.

Saklig saknad i hela hjärtat.

Här sitter jag, på jumpyard i Helsingborg. Inte här för att hoppa men hoppas på att allt blir bra. Inte för min egen det utan för mina hjärtan. Jag oroar mig mer för det yngre hjärtat mer än mitt flygfärdiga hjärta. Hon klarar sig bra i den här världen men självklart är jag alltid orolig.

Det är svårt att förklara, det här med att ha ett barn, i detta fall en son som är autistiskt. Han är speciell på så många plan. Det är honom jag ständigt oroar mig för. Han känner sig ofta inte hemma i den här världen. Han är väl medveten om att han är vad kanske skulle kunna kalla avvikande. För många andra, som inte själv har ett barn som är autistiskt. För mig är han självklar och inte alls avvikande. Han tillför så mycket mer än de flesta. Alltid ett annat perspektiv och är väldigt saklig. Ett tydligt exempel, vi pratade om min saknad efter Lykke. (det äldsta hjärtat) nu när hon gett sig av ut i världen, till ett främmande land. Jag berättade att jag kommer sakna henne med hela mitt hjärta, sådär så att det gör ont och känns tomt. Han sa simpelt ”hon kommer ju tillbaka”. Förhoppningsvis gör hon ju det. Så i hans sakliga värld är saknad ett värdsligt ting. Det var då jag ville säga att jag saknar honom med. Han skulle inte förstå den ekvationen eftersom han är hemma, varje dag. Så jag lät bli. Dessutom lasta honom för mina känslor.
Varför saknar jag min son trots att han bor hemma?
Det är svårt att förklara men när han var liten hade vi kontakt med varandra. Vi pratade om allt möjligt och han ville vara nära. Från en dag till en annan försvann han. Glädjen försvann när han var runt fem. Kanske var det redan då en liten klimp av mörker flyttade in hos honom. Han kanske redan då fick känslor av att inte passa in. När han var sju åtta år mådde han inte alls bra. Det var otroligt svårt för honom att känna mening med att leva. Redan. Så liten. Helt utan livsglädje. Det var då vi också förstod att det var dags att hitta roten till mörkret och det var då diagnosen blev ställd. Både för mig och honom trillade pusselbitarna på plats och han kunde förstå sig på sig själv. Han accepterade den han var och förstod att det inte var fel på honom. Han hade och har bara ett annat sätt att se och uppfatta världen och sin omgivning. En gåva få förunnat. För oss var han samma Sixten som alltid men vi kunde förstå ilskan, frustrationen och ångesten han kunde känna. Vi pratade mycket om det, han och jag, för jag kunde relatera. I allt.
Nu är han tonåring. En väldigt klok och intelligent sådan. Men vår kontakt är bruten. Kanske bara tillfälligt. Men bruten. Det svårt att skriva de orden. Det gör ont i hjärtat och ögon tåras men jag kan inte sitta här på jumpyard och lipa. Jag gråter hemskt gärna inte på offentliga platser.

Så nu saknar jag båda mina barn. Lykke som gett sig av till Schweiz. Det var tufft och väldigt tårfyllt att ta farväl av halva mitt hjärta. Ja, hon kommer ju komma hem, men livet hemma förändras. Hon är solstrålen och galenpannan hemma.
Vad hon inte vet är att hon är så otroligt modig. Modet är kanske inte något man känner att man har, för att vissa saker är självklara saker att göra. Som att gå sin egen väg. Göra sin grej och stå upp för det man tror på och inte be om ursäkt för den man är. Ge sig av till ett främmande land, bosätta sig med främmande människor. Det kräver mod. Massor med mod. Jag är så otroligt stolt och glad att hon gör det här. Inte för att jag själv slog mig fri tidigt men för att det är ett gyllene tillfälle att lära känna sig själv och rannsaka och framför allt komma fram till vad man vill framåt i livet.

Så här sitter jag på jumpyard och blottar mitt hjärta med vattniga ögon. Dricker halvgott kaffe och förbered mig mentalt för återgåendet till vardagen efter semestern. Förbereder mig för skolan som börjar på måndag. Jobb och skola. Det blir ett tufft år. Det kommer kräva en enorm disciplin av mig. Herregud. Vad har har jag gett mig in på.

Avslutningsvis, till den det berör, låt inte de svåra dagarna vinna.