Här sitter jag, på jumpyard i Helsingborg. Inte här för att hoppa men hoppas på att allt blir bra. Inte för min egen det utan för mina hjärtan. Jag oroar mig mer för det yngre hjärtat mer än mitt flygfärdiga hjärta. Hon klarar sig bra i den här världen men självklart är jag alltid orolig.

Det är svårt att förklara, det här med att ha ett barn, i detta fall en son som är autistiskt. Han är speciell på så många plan. Det är honom jag ständigt oroar mig för. Han känner sig ofta inte hemma i den här världen. Han är väl medveten om att han är vad kanske skulle kunna kalla avvikande. För många andra, som inte själv har ett barn som är autistiskt. För mig är han självklar och inte alls avvikande. Han tillför så mycket mer än de flesta. Alltid ett annat perspektiv och är väldigt saklig. Ett tydligt exempel, vi pratade om min saknad efter Lykke. (det äldsta hjärtat) nu när hon gett sig av ut i världen, till ett främmande land. Jag berättade att jag kommer sakna henne med hela mitt hjärta, sådär så att det gör ont och känns tomt. Han sa simpelt ”hon kommer ju tillbaka”. Förhoppningsvis gör hon ju det. Så i hans sakliga värld är saknad ett värdsligt ting. Det var då jag ville säga att jag saknar honom med. Han skulle inte förstå den ekvationen eftersom han är hemma, varje dag. Så jag lät bli. Dessutom lasta honom för mina känslor.
Varför saknar jag min son trots att han bor hemma?
Det är svårt att förklara men när han var liten hade vi kontakt med varandra. Vi pratade om allt möjligt och han ville vara nära. Från en dag till en annan försvann han. Glädjen försvann när han var runt fem. Kanske var det redan då en liten klimp av mörker flyttade in hos honom. Han kanske redan då fick känslor av att inte passa in. När han var sju åtta år mådde han inte alls bra. Det var otroligt svårt för honom att känna mening med att leva. Redan. Så liten. Helt utan livsglädje. Det var då vi också förstod att det var dags att hitta roten till mörkret och det var då diagnosen blev ställd. Både för mig och honom trillade pusselbitarna på plats och han kunde förstå sig på sig själv. Han accepterade den han var och förstod att det inte var fel på honom. Han hade och har bara ett annat sätt att se och uppfatta världen och sin omgivning. En gåva få förunnat. För oss var han samma Sixten som alltid men vi kunde förstå ilskan, frustrationen och ångesten han kunde känna. Vi pratade mycket om det, han och jag, för jag kunde relatera. I allt.
Nu är han tonåring. En väldigt klok och intelligent sådan. Men vår kontakt är bruten. Kanske bara tillfälligt. Men bruten. Det svårt att skriva de orden. Det gör ont i hjärtat och ögon tåras men jag kan inte sitta här på jumpyard och lipa. Jag gråter hemskt gärna inte på offentliga platser.

Så nu saknar jag båda mina barn. Lykke som gett sig av till Schweiz. Det var tufft och väldigt tårfyllt att ta farväl av halva mitt hjärta. Ja, hon kommer ju komma hem, men livet hemma förändras. Hon är solstrålen och galenpannan hemma.
Vad hon inte vet är att hon är så otroligt modig. Modet är kanske inte något man känner att man har, för att vissa saker är självklara saker att göra. Som att gå sin egen väg. Göra sin grej och stå upp för det man tror på och inte be om ursäkt för den man är. Ge sig av till ett främmande land, bosätta sig med främmande människor. Det kräver mod. Massor med mod. Jag är så otroligt stolt och glad att hon gör det här. Inte för att jag själv slog mig fri tidigt men för att det är ett gyllene tillfälle att lära känna sig själv och rannsaka och framför allt komma fram till vad man vill framåt i livet.

Så här sitter jag på jumpyard och blottar mitt hjärta med vattniga ögon. Dricker halvgott kaffe och förbered mig mentalt för återgåendet till vardagen efter semestern. Förbereder mig för skolan som börjar på måndag. Jobb och skola. Det blir ett tufft år. Det kommer kräva en enorm disciplin av mig. Herregud. Vad har har jag gett mig in på.

Avslutningsvis, till den det berör, låt inte de svåra dagarna vinna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s