Tystnad i väntrummet.

Ny vecka, ny amöjligheter. Är det inte så vi säger med någon slags hopp om att vi verkligen tror på det. Somliga är övertygade.
Jag sa det idag, mer för att ”fejk it till you mejk it”. Jag tänker fortätta den här lögnen tills den bli en sanning. För mig. Frasen är kanske redan en sanning för dig, men inte mig och inte nu. Jag VET ju att möjligheterna finns där varje dag. I alla fall möjligheten till möjligheten. Jag ska inte dissikera sönder det mer. Jag vill ju inte fucka upp någons carpe-diem-inställning.

Vi närmare oss November och det är mörkt nu. Kanske är det mörkret och att allt går i grått som drar ner mig. Mmm, sanning med modifikation. Det ger en bra skjuts neråt men det är annat som skaver. Jag, övertänkaren har övertänkt och överkänt.
November är i övrigt en riktig skräpmånad för mig. För många minnesdagar av människor som lämnat mig och jordelivet. Mörkt och det regnar oftast på tvären. Energin är slut och solskenet från i somras är ett minne blott. Visst det kan vara värre. Så mycket värre.

För en tid sedan hade jag ett samtal med min livskramrat och det var ett bra samtal men också ett samtal som fick mig att ta ett kliv in i väntrummet. Bara för att se om det är någon som kommer och ropar mitt namn. ”Ska vi leka?” Det blev väldigt tyst. Skrämmande tyst. Det känns fånigt men också väldigt utlämnande att säga det, mitt hjärta gick sönder.
Jag är ensam. Om det inte vore för min närmaste familj hade det varit totalitär ensamhet. Inte så instagramvänligt. Lägga upp en bild på mig själv väntandes i hallen på att någon ska ringa på min dörr och vill leka. Men kanske borde jag, inte för att det är synd om mig men för att jag tror att det är många med mig som väntar.
Så här någonstans har jag övertänkt och överkänt. Det tog mig inte till en varm och fluffig plats. Utan rakt ner i ett svart litet hål där jag brukar bosätta mig när deppen tar över. Deppen har tagit över och livet känns en smula tungrott just nu. Motivationen är lika med noll och det är svårt att sprudla. Umgänge blir svårt när man är fylld med svärta. Man vill ju inte smitta sin svärta på någon annan.
Det finns ljusglimtar. Jag har dammat av padelracket. Det är skönt att i någpon timme bara fokusera på en liten hårig boll och i bästa fall vinna en låda med korv eller biljetter till fotbollsmatch. Förlora är helt i sin ordning med men inte lika roligt. Men en rolig match är alltid en rolig match.

Nu när deppen har slagit till ( jag säger deppen istället för depression, same shit) måste jag ta till åtgärder för att inte hamna i hålan. Hålan vill man undvika till varje pris.
Åtgärder är svåra att vidta när gnistan inte finns och ingenting känns lustfyllt. De basala åtgärderna är ju, äta ordentligt, sova ordentligt och motionera. Fylla på med endorfiner. Endorfiner är underbart men steget över tröskeln är stort och extremt motigt. Gymmet skulle sitta fint, disco i öronen och lyfta tungt MEN det finns en massa människor. Tänk om 18-19 kunde fått vara låst till oss med social fobi, ångest och bär på deppen.

Jag fick en idé av min uderbara dotter. Skriva och bränna. Skriva satans ärligt för att sedan bränna. I Sagolandet kan man hitta särskilda anteckningsböcker för detta men vanligt papper går bra. Skriva av sig ÄR medicin. Spännande att ta reda på vad som händer när man skriver sådär brutalt ärligt och sedan bränner. Vågar ni testa?

Nog ska jag få bukt på depperiet och andra små skavsår. Tid. Det behövs tid och tålamod. Sol är en sån härlig grej men den rår jag inte över utan den kikar fram när helst det behagar och bästa fall infaller det på dagar när man är ledig. Miljöombyte skulle sitta tjusigt. Mycket som skulle sitta tjusigt faktiskt.
Just nu är det dock in i gruvan för skitgörat för att byta ut deppen mot peppen.


Scen ur fikarummet på försäkringskassan

Tuula slår sig ner i fikarummet med en kopp kaffe och sträcker sig efter en kanelbulle. Hon var särskilt utvald att ta hand om en ny kollega. Tuulas värme och naturliga sätt att obehindrat föra samtal med främmande människor. 

Tuula är en uttrycksfull kvinna med rötterna i Finland. Karaoke är det bästa hon vet. Som barn drömde hon om att stå på scen, trollbinda lyssnare som köat hela natten för att få se och höra en stjärna sjunga. Än är det inte försent, ge inte upp, brukar hon uppmana sin spegelbild medan hon drar hårborsten genom sitt tjocka korpsvarta hår. 
Tills det att Hollywood skulle komma och knacka på dörren ägnade sig Tuula åt att då och då ta en tur med färjan mellan Nådendal och Kapellskär. Ohämmat tog hon plats på scenen ombord på Cinderella. 
För visst kunde det ändå vara så att det satt en talangscout i publiken. Talanger hittar man på de mest oanade platser, intalade sig hon sig i alla fall.  
”Håll trömmen vid liv, håll trömmen vid liv”, sa alltid mamma Aini och nöp Tuula i kinderna. Äiti Ainis ord släppte hon aldrig taget om, särskilt inte sen hon helt oväntat och odramatiskt drog sitt sista andetag. Må hon vila i frid, äiti Aini. 

 
Kerstin, en ny förmåga bland de andra handläggarna på Försäkringskassan. Ny och ny, förflyttad från ett kontor till ett annat.  

Kerstin var nämligen något av en surkärring med samarbetsvårigheter. Kerstin, en förbittrad dam som levt livet innanför ramarna. Vett och etikett var viktigt. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne, helt utan gnissel. Allt utom att gifta sig. Inte för att hon inte ville. Kerstins anletsdrag talade nödvändigtvis inte emot henne, inte heller hennes former.  Men det var något surt som omgav henne. En sur aura. Det var så det sades om henne, när ingen trodde att hon hörde. Men Kerstin hörde. 
”Ingen vill ju dricka sur mjölk, begriper du väl”, sa hennes mormor alltid med en slags avsmak i rösten. Men Kerstin begrep inte. Kerstin var en högst bokstavlig dam, redan sedan barnsben. Ironi och sarkasm var inget hon begrep sig på. Det man sade skulle man mena och mena det man sade. Varken mer eller mindre.  
Hur understår hon sig att tro att jag skulle bjuda på sur mjölk? tänkte hon ilsket på sin mormors ständigt haglande kommentarer om sur mjölk. 
Så kom dagen då mormor Margaretha gick bort på grund av ett kraftigt försvagat hjärta. Helt sonika gav det bara upp. 
Äntligen slut på kommentarer om sur mjölk, tänkte Kerstin utan ett uns av sorg i sinnet. Och för att hedra sin mormor bakade hon bullarna till sittningen efter jordfästningen med sur mjölk. Surbullar till minnet av mormor Margaretha. Kärringjävel! 
 

Med kavata steg lämnar Kerstin sitt skrivbord för förmiddagskaffet i fikarummet. Hon slår sig ner mittemot Tuula, för det var så det var sagt att man skulle göra för att knyta kontakt och bjuda in eller till. En ny chans på nytt kontor. Kom igen nu Kerstin! 

”Nämen välkommen till oss Tjerstin, ta en kanelpulle vet jag” utbrister Tuula med ett stort leende. 

”Mm, visst”, svarar Kerstin.  

”Jo men jag heter Tuula jag” 

”Det heter inte kanelpulle, det heter BULLE, tillrättavisar hon med sur ton. 

”Precis, kanelpulle, tu vet, Pertil kan pakar de mest himmelska pullar” 

”Pertil? Är det ett vanligt finskt namn?  

”Nej, nej, nej. Pertil han är så svensk man kan pli. Tror ingen heter Pertil i Finland” 

”Du menar BERTIL, det uttalas faktisk med B, precis som i BUSS”.  

”Jo, precis, p som i puss”  
Kerstin blir högröd av irritation. Irritationen skiftar till ilska. Hon spänner blicken på Tuula som sitter mittemot som storögt leende möter hennes blick. 

”Du kan ju för i helvete inte prata begripligt! En talpedagog vore på sin plats”, skäller Kerstin. Tålamodet är slut. Hon besitter dessvärre inte samma tålamod som Tuulas älskade Bertil. 

”Perkele då, första dagen på joppet och tu säller redan. Jag tycker tu ska satana pe om ursäkt nu”. svarar Tuula med både skrik och gråt i halsen. 

”BERTIL BAKAR BULLAR och åker BUSS till JOBBET” Kerstin reser sig upp, skriker ut i fikarummet så det hörs ut i kontorslandskapet där 14 par öron spetsas och bryn höjs. 

”Nej, nej, nej, PERTIL åker inte PUSS till JOPPET, han blir åksuk, han sör för helvetti PILEN till PAKERIET, där han PAKAR de PÄSTA PULLARNA i PYN, vrålar Tuula och reser sig och dirigerar orden med pekfingret i Kerstins ansikte. 

 
Kerstin blir inte långvarig på Försäkringskassans kontor på Järnvägsgatan 2, heller. Kerstin är en högst pesvärlig kvinna.