Tuula slår sig ner i fikarummet med en kopp kaffe och sträcker sig efter en kanelbulle. Hon var särskilt utvald att ta hand om en ny kollega. Tuulas värme och naturliga sätt att obehindrat föra samtal med främmande människor. 

Tuula är en uttrycksfull kvinna med rötterna i Finland. Karaoke är det bästa hon vet. Som barn drömde hon om att stå på scen, trollbinda lyssnare som köat hela natten för att få se och höra en stjärna sjunga. Än är det inte försent, ge inte upp, brukar hon uppmana sin spegelbild medan hon drar hårborsten genom sitt tjocka korpsvarta hår. 
Tills det att Hollywood skulle komma och knacka på dörren ägnade sig Tuula åt att då och då ta en tur med färjan mellan Nådendal och Kapellskär. Ohämmat tog hon plats på scenen ombord på Cinderella. 
För visst kunde det ändå vara så att det satt en talangscout i publiken. Talanger hittar man på de mest oanade platser, intalade sig hon sig i alla fall.  
”Håll trömmen vid liv, håll trömmen vid liv”, sa alltid mamma Aini och nöp Tuula i kinderna. Äiti Ainis ord släppte hon aldrig taget om, särskilt inte sen hon helt oväntat och odramatiskt drog sitt sista andetag. Må hon vila i frid, äiti Aini. 

 
Kerstin, en ny förmåga bland de andra handläggarna på Försäkringskassan. Ny och ny, förflyttad från ett kontor till ett annat.  

Kerstin var nämligen något av en surkärring med samarbetsvårigheter. Kerstin, en förbittrad dam som levt livet innanför ramarna. Vett och etikett var viktigt. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne, helt utan gnissel. Allt utom att gifta sig. Inte för att hon inte ville. Kerstins anletsdrag talade nödvändigtvis inte emot henne, inte heller hennes former.  Men det var något surt som omgav henne. En sur aura. Det var så det sades om henne, när ingen trodde att hon hörde. Men Kerstin hörde. 
”Ingen vill ju dricka sur mjölk, begriper du väl”, sa hennes mormor alltid med en slags avsmak i rösten. Men Kerstin begrep inte. Kerstin var en högst bokstavlig dam, redan sedan barnsben. Ironi och sarkasm var inget hon begrep sig på. Det man sade skulle man mena och mena det man sade. Varken mer eller mindre.  
Hur understår hon sig att tro att jag skulle bjuda på sur mjölk? tänkte hon ilsket på sin mormors ständigt haglande kommentarer om sur mjölk. 
Så kom dagen då mormor Margaretha gick bort på grund av ett kraftigt försvagat hjärta. Helt sonika gav det bara upp. 
Äntligen slut på kommentarer om sur mjölk, tänkte Kerstin utan ett uns av sorg i sinnet. Och för att hedra sin mormor bakade hon bullarna till sittningen efter jordfästningen med sur mjölk. Surbullar till minnet av mormor Margaretha. Kärringjävel! 
 

Med kavata steg lämnar Kerstin sitt skrivbord för förmiddagskaffet i fikarummet. Hon slår sig ner mittemot Tuula, för det var så det var sagt att man skulle göra för att knyta kontakt och bjuda in eller till. En ny chans på nytt kontor. Kom igen nu Kerstin! 

”Nämen välkommen till oss Tjerstin, ta en kanelpulle vet jag” utbrister Tuula med ett stort leende. 

”Mm, visst”, svarar Kerstin.  

”Jo men jag heter Tuula jag” 

”Det heter inte kanelpulle, det heter BULLE, tillrättavisar hon med sur ton. 

”Precis, kanelpulle, tu vet, Pertil kan pakar de mest himmelska pullar” 

”Pertil? Är det ett vanligt finskt namn?  

”Nej, nej, nej. Pertil han är så svensk man kan pli. Tror ingen heter Pertil i Finland” 

”Du menar BERTIL, det uttalas faktisk med B, precis som i BUSS”.  

”Jo, precis, p som i puss”  
Kerstin blir högröd av irritation. Irritationen skiftar till ilska. Hon spänner blicken på Tuula som sitter mittemot som storögt leende möter hennes blick. 

”Du kan ju för i helvete inte prata begripligt! En talpedagog vore på sin plats”, skäller Kerstin. Tålamodet är slut. Hon besitter dessvärre inte samma tålamod som Tuulas älskade Bertil. 

”Perkele då, första dagen på joppet och tu säller redan. Jag tycker tu ska satana pe om ursäkt nu”. svarar Tuula med både skrik och gråt i halsen. 

”BERTIL BAKAR BULLAR och åker BUSS till JOBBET” Kerstin reser sig upp, skriker ut i fikarummet så det hörs ut i kontorslandskapet där 14 par öron spetsas och bryn höjs. 

”Nej, nej, nej, PERTIL åker inte PUSS till JOPPET, han blir åksuk, han sör för helvetti PILEN till PAKERIET, där han PAKAR de PÄSTA PULLARNA i PYN, vrålar Tuula och reser sig och dirigerar orden med pekfingret i Kerstins ansikte. 

 
Kerstin blir inte långvarig på Försäkringskassans kontor på Järnvägsgatan 2, heller. Kerstin är en högst pesvärlig kvinna. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s