När man under belägring av sina demoner. Demoner som suger livskraften ur dig flyr man gärna. Jag flyr in i diverse dåliga serier som jag ändå snabbspolar mig igenom får jag har inte förmågan att fokusera eller ork att ”vänta” på en plot eller dramatik som suger in mig. Lätt att fastna i skrollandet. Skrollandet i sociala medier. Söker efter korta kickar från likes och hjärtan. Flyktiga kommentarer eller tummar upp. Jag älskar sociala medier, kraften den har men inte kraften den tar.
I sökandet på mitt eget välbefinnande har jag snubblat över någon som talade om att jobba på sig själv. Koppla bort sig från världen och lägga hundra procent av sin tid på sig själv. Måhända en jävligt amerikanskt klyschigt ”motivational speach” men vad har jag att förlora? Bara mig själv helt och hållet och jag känner att det bara är en låg tröskel mellan att hitta mig eller förlora mig. Lägga mitt egenvärde i andras händer är det mest korkade jag gjort och gör. Det här bottnar i mitt förflutna, till när jag var ett barn. Ständigt känna sig som ett andrahandsval. Ett gräl mellan min mamma och pappa som satte spår, ingen av dem ville eller orkade ta med mig i skilsmässan. Mamma drog det korta strået. Det är mycket som satt sina spår och jag har helt sonika bara tappat bort mig själv. Vad som är viktigt för mig och vem jag vill vara. Det är lätt att ”vilja” lyssna på tusen åsikter om hur man ska vara eller inte vara. Jag har mina hjärnspöken och de jävlarna ställer till det för mig, big time. Om jag aldrig väljer att möta mina spöken kommer jag aldrig bli kvitt dem. Demonerna har jag accepterat, de är en del av mig, sanningen är den att dem kan jag ändå hantera på ett rimligt sätt. Både demoner och hjärnspöken fungerar inte. Därför är jag här, ifrågasättande, matt, gråtande, svärande och vilse. För tre eller fyra år sedan, lovade jag mig dyrt och heligt att A L D R I G tappa bort mig själv igen. Jag höll inte vad jag lovade. Allt för att vara älskad. Passa in i en mall som inte är jag. Bara för att bli älskad. Orka hålla upp en mall. Orka. Jag orkar inte. Mina drömmar sätter jag åt sidan, skjuter på dem framför mig. För att jag tror att jag måste…men det måste jag inte. Jag måste inte få allas validering på att mina drömmar är värda att uppfyllas. Eller möjliga. Inte en enda röst behövs mer än min egen. Så jag måste sluta lyssna en gång för alla.

Jag fyller snart halvnittio. Och när man når en viss ålder är det väl på tiden att man har styr på sin skit. Att jag tagit mig hela vägen hit är ju med mina egna krafter med glada tillrop från de som bor i mitt hjärta. Ålder vill jag egentligen inte beröra för det är obetydligt. Röster som du är för gammal, det är för sent bla bla bla. Snacka för dig själv.

Jag har en klar bild över vad jag vill göra. Väldigt klar. Jag är svag för distraktioner. Mina distraktioner är sociala medier, netflix, viaplay, HBO och what not. Det är bara flykt och ytlig bekräftelse. Jag vill bara att min egen bekräftelse ska räcka.

Så det klyschiga motivationstalet, vad sa det. I korta drag, våga koppla bort världen i sex månader och jobba på dig själv. Jag kan ju inte stoppa världen i sex månader men jag kan släcka ner allt som distraherar. En klok läkare sa något klokt, back to basics. Det skulle vara ett vinnande koncept för mig. Så det är tillbaka till grunderna, äta, sova, motionera kropp och knopp. Ta itu med hjärnspökena. Slå dövörat till världen. Ägna min tid åt mig.

Så nu släcker jag ner sociala medier och kanske, kanske inte kommer jag tillbaka om sex månader. Det är tveklöst en tuff uppgift, för jag älskar sociala medier. Första dagarna blir svårast men efter tag vänjer man sig för att sen faktiskt tycka att det är befriande. Jag minns det så. Bloggen får leva kvar, den få fortsätta vara en ventil ut. En sporadisk ventil.

So, let’s go find me and my self-love.