Släggan, karantänen och friheten

Då slog den till här med sin slägga. Covid. Omikronvarianten mest troligt, tycks att den lägger sig som en blöt filt över världen just nu. Länge lyckades man ducka den. Jag blev ganska sjuk, inte så att jag behövde vård eller så men det känns som om en jätte satt på mitt bröst. Tungt att andas. Hostade så revbenen sprack och en feber som åkte jojo. Nu mår jag så mkt bättre men blir andfådd av att gå i trappor. Lukt och smak är mer eller mindre borta. Efterspelet av skiten, hur länge ska det sitta i?
Jag överlevde och snart kan saker återgå. Vilar helgen ut sen är jag nog färdigvilad.

Att vara i karantän är ju något av det tråkigaste som finns. VIsserligen var jag rätt sjuk de första fyra dagarna så det fanns inget begär att gå ut. Än mindre vara social. Att prata var inte ett alternativ. Men när man kommer ur dimman och piggnar till och vill ha nåt från snabbköpet…nä det går inte. När man har varvat Netflix, vad ska man se då? Normala TV-utbudet är så tråkigt att man trillar av pinnen. Baka och laga mat känns rätt ironiskt när man inte kan smaka av den. Städa? Inte tillräckligt pigg för det.
Så, karantän suger och ja, det kunde vara så mycket värre. Jag vet.

Men nu är jag fri. Negativt test. Yay. Var ut och hämtade ett paket som jag ska skicka vidare till Sagolandet. En som börjat läsa sina första universitetspoäng. Spännande. Scannade bara in de första 74 sidorna medan boken är på väg. Så en utflykt till idag. Livet är underbart. Nå, nästintill.

Nu ska jag bara hitta tillbaka till rutinerna jag hade innan kovidden tog tag i mig. Träningen kom av sig. Kosten och sömnen likaså. Blir tufft att komma igång med den hårda fysiska träningen, givet att jag knappt orkar ta mig upp i trappor. Jaja, jag ska ta det chill, om jag kan det…men jag är ingen maskin heller.
Minns hur lång resa jag hade tillbaka efter en lång pärs i dubbelsidig lunginflammation många år sen…De första veckorna var min träning att cykla i sakta mak till innebandyträningarna, bara för att titta. Well, well…nu är jag i alla fall fri från karantänen och solen skiner….

Kapitulerar för rosa lyckopiller

Okej, en lite uppdatering på livet som är. Livet det är.
December har varit en kamp. Livslusten fanns inte där. Inte orken heller. Julen kom och gick, nyår likaså. Jag bara fanns till och gjorde vad jag kunde med det jag hade. Det var otroligt fint att ha mitt förstfödda hjärtegryn hemma. Plötsligt var allt som vanligt här hemma. Bara det att jag orkade precis med att existera. Andas och finnas till. Inte mer än så. Försökte gaska upp mig och vissa dagar gick bättre än de flesta.
När man befinner sig i ett svart hål där livslusten inte existerar och inte energi heller till något annat än bara andas och överleva dagen, det är hopplöst. Hur jag än försökte ändra sitt ”mindset” så löste det inget. Hur jag än försökte att komma ut, få luft och motion kom inga av de där endorfinerna som brukar infinna sig. Inget infann sig annat än olusten att leva. Låter dramatiskt men så var det. December, och november för den delen var en kamp om överlevnad. Jag önskade att jag inte fanns, självmordstankar snuddade vid. Det kan förefalla sig egoistiskt men ni som aldrig varit där, i det hopplösa svarta hålet, ni kan omöjligt förstå. Jag har tur, min kärlek till mina barn är större än allt annat. När livet är som mörkast är det för dem jag fortsätter att kriga för mitt liv. De är mitt allt och jag skulle aldrig kunna lämna dem kvar i livet med en sorg jag skapat, lämna dem med fler frågor en svar. Lämna dem med tron om att de kunde gjort något eller en undran om de gjorde något fel. Lämna dem kvar i jordelivet att de inte var tillräckliga för att jag skulle leva för dem. Jag lever för dem. Varje. Dag.
Med det sagt…livet går vidare.

Förra veckan fick jag träffa en läkare. Jag har träffat många, de avlöser varandra på löpande band och jag minns inte namnet på en enda. Just den här läkaren har jag träffat förr och jag tyckte och tycker om honom. Han är bra. Han lyssnar och nu är han tillbaka och jag får ha en slags kontinuitet med honom. Lättnad och lycka. Äntligen. Vården är sjuk på så många plan att jag inte ens orkar gå in på det.
När jag promenerade bort till sjukhuset tänkte jag att vad han än tänker erbjuda mig för medicin, för jag kände på mig, nu kommer det, en antidepressivt ska sättas in, var jag helt redo att kapitulera för vilket rävgift som helst. Bara ta mig härifrån.
Han föreslog något nytt jag inte hört. Minimala biverkningar och jag skulle få en skjuts uppåt. Jag tackade ja, vad som helst, vad som helst för att komma upp ur mitt mörka hål. Lovade mig själv dyrt och heligt att inte läsa den långa listan med biverkningar. Läkaren gjorde klart att illamående är vanligt. Så klart. Vägen till lycka, men först ska du må illa. Kräkas och eventuella diarréer. Jag kunde ju inte låta bli att läsa biverkningarna. Jag är byggd så. Men listan var ändå förvånansvärt kort. Hopp infann sig.

En vecka har gått sedan jag började äta dessa rosa lyckopiller. Wow. Inga värre biverkningar än huvudvärk, tar jag en alvedon så är den borta. Inget kräk och bajs. Inget illamående. OCH jag kan känna att det vänder. Som att komma upp och andas frisk luft. Otroligt. Nästan så jag vill utropa mirakel. M I R A K E L!!! Kanske är jag lite för snabb att utropa något men jag har hopp. Och jag kan andas. Nu ska det jobbas på rutiner. Sova. Äta. Gå ut. Kanske till och med motion. Sömnen är fortfarande sisådär. Utan sömn bli jag ju helt knäpp i huvudet. Så vissa dagar är jag mer knäpp än andra.

Minnet, det sviker mig fortfarande. Bara en sån simpel sak som att jag minns inte om jag gjorde utfall på höger ben för 30 sekunder sedan. (försöker träna lite) Minns inte många lösenord. Minns inte om jag ringt det där samtalet eller inte. Minns inte om jag bestämt något med någon. Lappar, lappar och påminnelser till tusen för att ”minnas”. Det är sjukt skrämmande att ha ett så uselt minne, från ett nästintill fotografiskt minne.
Jag ska mest troligt få mitt minne tillbaka när jag mår lite bättre. Men det som skrämmer mig mest är att jag glömt minnen jag hade, från resor och sånt. Kommer de tillbaka eller är de för evigt utsuddade? Tiden får utvisa. Medan jag väntar på att få tid hos en arbetsterapeut, bara väntat i snart tre år, så gör jag övningar hemma. Google is your best friend, right?

Så ser livet ut.

Fönstergluttare

Dåså, 2022 är här. Jag skrev ingen ”krönika” om året som passerade. Tjugotjugoett, vad finns det att säga. Kanske några rader då. Lärdomar, en del sådana fick jag med mig. Lärdomar är värdefulla men de kan svida som handdesinfektion i ett sår. Eller som en kniv i hjärtat. Hur de än känns så är en lärdom en lärdom, utan dem blir vi som korkade fån med öppen mun vari i de stekta gråa sparvarna flyger in, och det vill man ju helst undvika.
Jag har säkert redan tjatat om det men det som svider mest är att när jag står på ruinens brant så står jag där verkligen ensam. De flesta av mina ”vänner” är de jag kallar för medgångsvänner. Dom finns där bara för de roliga stunderna. MEN det finns ju guldkorn i min sfär med. De som sträcker ut en varsam hand och dem ska jag vårda så ömt jag kan framöver.
Fy fan, det är skit och bajs att må som en sopa. Det kan väl alla skriva under på. Jag krigar på varje dag så gott det går att ”rycka upp” mig för uppställning och delta i det ”normala” livet. Vara med på festen så att säga. Jag står på perrongen och försöker att liksom komma på party tåget till livets epicentrum av fakking finess. Vissa dagar går kriget min väg och andra dagar så orkar jag helt sonika inte slåss. Vissa dagar känner jag rent fysiskt i kroppen hur livsglädjen bara rinner ur mig. En högst märklig och obehaglig kroppsförnimmelse.
Eftersom jag inte är i närheten av att vara festens mittpunkt har jag beslutat mig för att acceptera läget. Ägna mig åt mig. Helt utan distraktioner som sociala medier. De ger mig ångest. Där blir det så tydligt att jag står utanför och tittar in genom fönstret på livets festligheter. Lite bortvald. Så, för att bota känslan av att bli bortvald så förekommer jag och väljer bort allt. Alla vännerna på facebook har jag raderat, alla följare på strava, instagram är jag bara utloggad ifrån och raderat appen. LinkedIn (som jag ändå inte ens använder mer än som tidsfördriv) har jag loggat ut ifrån. Så det enda jag har kvar är bloggen. Jag gissar att läsarskaran sjunker kraftigt eftersom jag inte längre lurar in läsare från den kanalen. En och annan trogen läsare finns nog kvar, och för det är jag glad.
Så, de kommande sex månader är det me, myself and I. Jag fokuserar på mig och hoppas att jag till sommaren kommer ut som en strålande stjärna. Eller i alla fall en leende kärring med hopp om livet igen.
Annars höjdpunkter från 2021, nytt jobb med nya sköna kollegor, skrivarlinjen, ja det var kanske det. Minnet, jag minns ju illa. Kanske har något helt fantastiskt hänt…jo vår lilla matlagningsensemble Såssnipporna grundades och jag älskar denna lilla grupp. Känns otroligt befriande att bara vara sig själv. Hur kunde jag ens glömma detta?

Andra dagen i januari. Nyår, ja vad ska man säga om det. Jag var på ett satans skithumör av olika anledningar, kanske en av dem var de facto att bli bortvald. Vi har svårt att flytta oss från vårt hem eftersom vi har vårt autist. Annat med men mer av den allt för privata sfären jag inte vill dela med mig av. Jag lagade mat. God mat. Gott vin. Fyrverkerier till förbannelse, utanför rådde rena Lützendimman. Somnade med en bitter känsla och vaknade upp med densamma. Så jävla onödigt. Men sån är jag. Långsint jävel och det ligger mig i fatet.
Idag skeppade vi iväg den förstfödde men inte helt utan problem. Plötsligt hade hon ingen flygbiljett, men pengar löser ju allt. Stackarn fick dock ett helt gäng extra timmar på det dyraste stället att existera på. Kastrup. Nu i skrivande stund har hon landat i Zürich och sitter på tåget till Solothurn. En lång dag för loppan och jag lider med henne.

Nu ska jag strax sova, klockan är ju ändå strax 22:00 och ny dag gryr imorgon. Veckan är planerad med sådant som ska få mig på banan igen. Återstår att se helt enkelt. Hoppet stort, förväntningarna små.

Gott Nytt År! För fan.