Fönstergluttare

Dåså, 2022 är här. Jag skrev ingen ”krönika” om året som passerade. Tjugotjugoett, vad finns det att säga. Kanske några rader då. Lärdomar, en del sådana fick jag med mig. Lärdomar är värdefulla men de kan svida som handdesinfektion i ett sår. Eller som en kniv i hjärtat. Hur de än känns så är en lärdom en lärdom, utan dem blir vi som korkade fån med öppen mun vari i de stekta gråa sparvarna flyger in, och det vill man ju helst undvika.
Jag har säkert redan tjatat om det men det som svider mest är att när jag står på ruinens brant så står jag där verkligen ensam. De flesta av mina ”vänner” är de jag kallar för medgångsvänner. Dom finns där bara för de roliga stunderna. MEN det finns ju guldkorn i min sfär med. De som sträcker ut en varsam hand och dem ska jag vårda så ömt jag kan framöver.
Fy fan, det är skit och bajs att må som en sopa. Det kan väl alla skriva under på. Jag krigar på varje dag så gott det går att ”rycka upp” mig för uppställning och delta i det ”normala” livet. Vara med på festen så att säga. Jag står på perrongen och försöker att liksom komma på party tåget till livets epicentrum av fakking finess. Vissa dagar går kriget min väg och andra dagar så orkar jag helt sonika inte slåss. Vissa dagar känner jag rent fysiskt i kroppen hur livsglädjen bara rinner ur mig. En högst märklig och obehaglig kroppsförnimmelse.
Eftersom jag inte är i närheten av att vara festens mittpunkt har jag beslutat mig för att acceptera läget. Ägna mig åt mig. Helt utan distraktioner som sociala medier. De ger mig ångest. Där blir det så tydligt att jag står utanför och tittar in genom fönstret på livets festligheter. Lite bortvald. Så, för att bota känslan av att bli bortvald så förekommer jag och väljer bort allt. Alla vännerna på facebook har jag raderat, alla följare på strava, instagram är jag bara utloggad ifrån och raderat appen. LinkedIn (som jag ändå inte ens använder mer än som tidsfördriv) har jag loggat ut ifrån. Så det enda jag har kvar är bloggen. Jag gissar att läsarskaran sjunker kraftigt eftersom jag inte längre lurar in läsare från den kanalen. En och annan trogen läsare finns nog kvar, och för det är jag glad.
Så, de kommande sex månader är det me, myself and I. Jag fokuserar på mig och hoppas att jag till sommaren kommer ut som en strålande stjärna. Eller i alla fall en leende kärring med hopp om livet igen.
Annars höjdpunkter från 2021, nytt jobb med nya sköna kollegor, skrivarlinjen, ja det var kanske det. Minnet, jag minns ju illa. Kanske har något helt fantastiskt hänt…jo vår lilla matlagningsensemble Såssnipporna grundades och jag älskar denna lilla grupp. Känns otroligt befriande att bara vara sig själv. Hur kunde jag ens glömma detta?

Andra dagen i januari. Nyår, ja vad ska man säga om det. Jag var på ett satans skithumör av olika anledningar, kanske en av dem var de facto att bli bortvald. Vi har svårt att flytta oss från vårt hem eftersom vi har vårt autist. Annat med men mer av den allt för privata sfären jag inte vill dela med mig av. Jag lagade mat. God mat. Gott vin. Fyrverkerier till förbannelse, utanför rådde rena Lützendimman. Somnade med en bitter känsla och vaknade upp med densamma. Så jävla onödigt. Men sån är jag. Långsint jävel och det ligger mig i fatet.
Idag skeppade vi iväg den förstfödde men inte helt utan problem. Plötsligt hade hon ingen flygbiljett, men pengar löser ju allt. Stackarn fick dock ett helt gäng extra timmar på det dyraste stället att existera på. Kastrup. Nu i skrivande stund har hon landat i Zürich och sitter på tåget till Solothurn. En lång dag för loppan och jag lider med henne.

Nu ska jag strax sova, klockan är ju ändå strax 22:00 och ny dag gryr imorgon. Veckan är planerad med sådant som ska få mig på banan igen. Återstår att se helt enkelt. Hoppet stort, förväntningarna små.

Gott Nytt År! För fan.

3 svar till “Fönstergluttare”

  1. Nellie, Nellie, om du inte finns på LinkedIn så måste jag svara här för att nå dig.

    Jag läser det du skriver och det resonerar med mig.

    Jag vill gärna följa dig på din resa, i svart och vitt. Jag är inte en fönstergluttare, jag tittar på dig med öppna ögon som stannar kvar. Jag ger dig min blick. Jag tittar inte in för att jag är nyfiken, jag tittar till dig för att kolla att det är någotsånär ok.

    Hör av dig om du vågar, eller skit i det. Jag kommer oavsett att hålla koll på det du väljer att visa upp och försöka visa att jag ser dig och att jag är här.

    Avståndskram Thomas

    Gilla

  2. Hej Nellie!
    Jag känner igen mig i dina känslor. Vi har inte pratat jätte mycket med varandra men vi har spelat lite Padel ihop. Det hade varit trevligt att träffas någon gång, ta en fika och prata eller spela Padel 🙂
    Ta hand om dig!
    Kram Linda

    Gilla

Lämna ett svar till LindaÅ Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: