Kapitulerar för rosa lyckopiller

Okej, en lite uppdatering på livet som är. Livet det är.
December har varit en kamp. Livslusten fanns inte där. Inte orken heller. Julen kom och gick, nyår likaså. Jag bara fanns till och gjorde vad jag kunde med det jag hade. Det var otroligt fint att ha mitt förstfödda hjärtegryn hemma. Plötsligt var allt som vanligt här hemma. Bara det att jag orkade precis med att existera. Andas och finnas till. Inte mer än så. Försökte gaska upp mig och vissa dagar gick bättre än de flesta.
När man befinner sig i ett svart hål där livslusten inte existerar och inte energi heller till något annat än bara andas och överleva dagen, det är hopplöst. Hur jag än försökte ändra sitt ”mindset” så löste det inget. Hur jag än försökte att komma ut, få luft och motion kom inga av de där endorfinerna som brukar infinna sig. Inget infann sig annat än olusten att leva. Låter dramatiskt men så var det. December, och november för den delen var en kamp om överlevnad. Jag önskade att jag inte fanns, självmordstankar snuddade vid. Det kan förefalla sig egoistiskt men ni som aldrig varit där, i det hopplösa svarta hålet, ni kan omöjligt förstå. Jag har tur, min kärlek till mina barn är större än allt annat. När livet är som mörkast är det för dem jag fortsätter att kriga för mitt liv. De är mitt allt och jag skulle aldrig kunna lämna dem kvar i livet med en sorg jag skapat, lämna dem med fler frågor en svar. Lämna dem med tron om att de kunde gjort något eller en undran om de gjorde något fel. Lämna dem kvar i jordelivet att de inte var tillräckliga för att jag skulle leva för dem. Jag lever för dem. Varje. Dag.
Med det sagt…livet går vidare.

Förra veckan fick jag träffa en läkare. Jag har träffat många, de avlöser varandra på löpande band och jag minns inte namnet på en enda. Just den här läkaren har jag träffat förr och jag tyckte och tycker om honom. Han är bra. Han lyssnar och nu är han tillbaka och jag får ha en slags kontinuitet med honom. Lättnad och lycka. Äntligen. Vården är sjuk på så många plan att jag inte ens orkar gå in på det.
När jag promenerade bort till sjukhuset tänkte jag att vad han än tänker erbjuda mig för medicin, för jag kände på mig, nu kommer det, en antidepressivt ska sättas in, var jag helt redo att kapitulera för vilket rävgift som helst. Bara ta mig härifrån.
Han föreslog något nytt jag inte hört. Minimala biverkningar och jag skulle få en skjuts uppåt. Jag tackade ja, vad som helst, vad som helst för att komma upp ur mitt mörka hål. Lovade mig själv dyrt och heligt att inte läsa den långa listan med biverkningar. Läkaren gjorde klart att illamående är vanligt. Så klart. Vägen till lycka, men först ska du må illa. Kräkas och eventuella diarréer. Jag kunde ju inte låta bli att läsa biverkningarna. Jag är byggd så. Men listan var ändå förvånansvärt kort. Hopp infann sig.

En vecka har gått sedan jag började äta dessa rosa lyckopiller. Wow. Inga värre biverkningar än huvudvärk, tar jag en alvedon så är den borta. Inget kräk och bajs. Inget illamående. OCH jag kan känna att det vänder. Som att komma upp och andas frisk luft. Otroligt. Nästan så jag vill utropa mirakel. M I R A K E L!!! Kanske är jag lite för snabb att utropa något men jag har hopp. Och jag kan andas. Nu ska det jobbas på rutiner. Sova. Äta. Gå ut. Kanske till och med motion. Sömnen är fortfarande sisådär. Utan sömn bli jag ju helt knäpp i huvudet. Så vissa dagar är jag mer knäpp än andra.

Minnet, det sviker mig fortfarande. Bara en sån simpel sak som att jag minns inte om jag gjorde utfall på höger ben för 30 sekunder sedan. (försöker träna lite) Minns inte många lösenord. Minns inte om jag ringt det där samtalet eller inte. Minns inte om jag bestämt något med någon. Lappar, lappar och påminnelser till tusen för att ”minnas”. Det är sjukt skrämmande att ha ett så uselt minne, från ett nästintill fotografiskt minne.
Jag ska mest troligt få mitt minne tillbaka när jag mår lite bättre. Men det som skrämmer mig mest är att jag glömt minnen jag hade, från resor och sånt. Kommer de tillbaka eller är de för evigt utsuddade? Tiden får utvisa. Medan jag väntar på att få tid hos en arbetsterapeut, bara väntat i snart tre år, så gör jag övningar hemma. Google is your best friend, right?

Så ser livet ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: