Vem var det som kom tillbaka egentligen?

Jag får ofta frågan att sätta ord på mina upplevelser vid den Ukrainska gränsen. Ärligt talat, jag kan inte sätta ord på det. Därför har jag heller aldrig skrivit så mycket om det. Jag saknar ord att beskriva men jag kan i ord redogöra vad som hände dag för dag och om människorna jag mötte. Jag skrev dagliga inlägg på facebook om nätterna, vad jag varit med om under dagen och jag minns ett inlägg där jag försiktigt undrade vem jag skulle vara när jag kom hem. Jag minns inte riktigt vad det var som for genom tankarna just denna mat och denna stora filosofiska fråga. Jag minns att tankarna rusade runt och jag hade hade tappat all tidsuppfattning. Dagarna flöt i hop till ett enda långt band av tid. Det var på nätterna när man gick till sängs man hade egentid att reflektera samtidigt som man var mosig i huvudet och inte besatt förmågan att ha en sammanhängande tanke.

Så här en tid efter vet jag att jag är inte densamma som lämnade Sverige i början av mars. Dagarna innan jag åkte var en känslostorm av guds nåde. Kunde falla i gråt precis var som helst och när som helst. Fanns ingen hejd på när gråten kom och hur mycket. Lite som att jag grät lite i förskott för att hålla mig sansad under tiden jag var på plats. Kanske.

Du som känner mig skulle med största sannolikhet säga att jag är densamma eftersom skillnaden är ju inte direkt märkbar. Jag ser ju i princip likadan ut och har min skånska dialekt. Jag uppför mig som vanligt. Förändringen som skett är ju givetvis på insidan, säger sig självt och kanske är det så att ingen någonsin ens kommer att märka av det.

Under min tid vid gränsen var det en människa i synnerhet som förändrade mig mest och det var en kille i min grupp. Han kan förbli namnlös. En kille som skavde något enormt på mig. Blir upprörd av bara tanken på den specifika dagen jag bröt ihop fullständigt av en kommentar han fällde. På morgnarna hade vi ett möte om vad alla skulle göra och vart de skulle ta vägen. Denna specifika morgon hade föregåtts av en sömnlös natt då jag hade en familj från Kharkiv som satt fast på ett tåg och jag var tvungen och lämna besked till dem att deras utlovade skjuts till Sverige inte kunde vänta längre. Det värsta beskedet jag någonsin behövt leverera till någon men jag svor dyrt och heligt att jag skulle möta upp dem på stationen när tåget väl kom in och om jag så skulle bära dem på ryggen till Sverige. Ni kan föreställa er deras desperation att sitta fast på ett tåg utan att veta när det skulle rulla igen och OM det skulle finnas hjälp till Sverige. Om de ens överhuvudtaget skulle komma över gränsen. Och de sista de får veta innan deras telefon dör är att tyvärr, bilen har lämnat.

Hur som helst, på detta morgonmöte lämnar jag in en önskan om att få skjuts till stationen för att möta upp denna familj så fort de anländer och hjälpa dem på plats som jag dyrt och heligt lovat (vi bodde dessutom 1h bort mitt i skogen utan kollektivtrafik) får jag kommentaren ”Det är inte särskilt effektivt om du lägger din tid på EN familj”. Ursäkta?!
Jag har nog aldrig någonsin varit så förbannad eller besviken på en människa. Idiot. Tycker fortfarande att han är en jubelidiot och vill aldrig någonsin ha något slags samröre med honom. Att värdera sig och sitt arbete bakom en skärm mer än mitt, att stå på plats och ta emot kvinnor och barn, till något allsmäktigt effektivt och viktigare än en mänsklig kontakt. Jag säger inte att det han gjorde inte var viktigt, knyta kontakter med syfte att bygga upp logistik för varor in i Polen och ut till Ukraina, men jag var inte där för det, jag var där för att i egen person möta upp och vägleda, krama, ombesörja basala behov och hjälpa dem vidare på sin flykt. Vara mänsklig när de flytt från allt omänskligt. DET var min plan hela tiden och vem fan var han att tala om för mig vad jag ska göra med min tid? Jag är en medmänniska. Jag besitter en enorm empati. DEN händelsen förändrade mig.
När jag sedan till slut står där på stationen och möter upp Iryna, Katya och Kira 4 år, effektivt eller inte, visste jag att jag var på rätt plats och gjorde rätt saker. Den här familjen har för alltid förändrat mig, hur jag ser mig på. För första gången i hela mitt liv kände jag att det här är jag fan bra på. Människor i kris, jag kan detta. Utan att någonsin läst ett enda högskole poäng i något hade jag det naturligt i mig, att bemöta människor i en omänsklig situation. DET där kan ingen någonsin ta ifrån mig. Detta är i mitt DNA och jag är omåttligt stolt att besitta denna egenskap.

När jag kom hem hade jag svårt att vara här och se på när livet gick på som vanligt. Jag hade svårt med människors ytlighet. Fortfarande har jag det och därför drar jag mig undan. Jag står upp för mig mer än jag gjort tidigare och det handlar inte om att jag står upp för mig i specifika situationer där jag biter ifrån verbalt utan jag väljer bort situationer och därmed människor. Min cirkel har tveklöst krympt och så får det vara och det är helt okej. Jag ska inte behöva värdera mig själv efter hur många vänner jag har i verkliga livet som följare på mina sociala medier. Jag väljer helt sonika dem som väljer mig för den jag är och inte vad jag eventuellt har att erbjuda. Enkelt eller hur, kanske rent av självklart, men det har det inte varit för mig. Bekräftelsebehovet har gnagt i mig. Önskan att vara sedd och hörd. Älskad.
Den största förändringen är att jag ska älska mig själv. Den är tuff och den är så djupt rotat i det förgångna under så lång tid. Vad du har och vem du känner, jag kunde inte vara mindre imponerad, det du gör och hur du behandlar andra människor imponerar mer. Enkelt. Eller hur?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: