Vandra i Sahara med ett enda glas vatten

Mitt första inlägg det här året. Lusten och inspirationen att skriva har varit som bortblåst. Mitt liv, som många andras liv är ganska händelselöst i dessa tider. Orken är en annan sak jag kämpar med, sömnen är allt annat än suverän just nu så dagarna formas efter hur natten varit. Drygt.
Mycket är inte som det ska alls. Jag saknar umgänge utanför min närmaste familj, jag saknar rörelsen bland caféer och annat brus. Saknar input i livet rent generellt. Jag gissar att jag är lång ifrån ensam i den här situationen, särskilt när man inte ens har ett arbete att gå till här hemma. Dagarna känns inte alls meningsfulla, jag ger ingen mening till något just nu. Livet just nu är som att sitta i ett väntrum.

Ljuset börjar återvända, tiden har vänt till den ljusare sorten, sakta men säkert. Januari är en grå månad i Skåne men solen har tittat fram, lite snö på sina ställen har livat upp det en smula men de flesta dagar är grå.

Allting tar tid. Det är snart exakt två år sedan jag kraschade och det har varit en resa i sig, en kamp och jag har skrikit högt för att någon jävel med kompetens ska lyssna. Det är tur att man är ihärdig och tar sats emellan varven för att orka göra min röst hörd. Jag vet inte hur många läkare jag talat med under de här två åren och jag skulle vilja samtala med samtliga igen nu när jag vet vad jag vet. Ifrågasätta dem. Jag bli ömsom arg och ömsom ledsen att det ser ut som det gör. Till slut fick jag en läkare som lyssnade och gjorde tester för att utesluta att något kroppsligt felar, som brist på något eller sköldkörtel eller något annat lömskt som kan ligga och lura. Jag är kärnfrisk, en smula brist på d-vitamin men det har största delen av den svenska befolkningen så här års så jag är inte unik, inte på något sätt.
Det visar sig att jag faktiskt har kört slut på mig själv. En rejäl utmattning, gått i väggen. Min diagnos som jag har har stått i vägen för de flesta läkare, verkar svårt att se bortom den. Att jag som lever med en diagnos aldrig kan drabbas av något annat, som en ”hederlig” utmattning. Trots att jag väldigt tydligt förklarat att jag känner inte igen det här. Jag är 43 år gammal och jag kan min kropp. Jag vet hur jag fungerar när jag är deprimerad. Jag vet precis hur min kropp svarar på en sån enkel sak som en löprunda när jag är deppig. Endorfiner. Jag har inte under de senaste året känt av en enda endorfin av min träning. Jag är trött efter att jag varit social. Återhämtningen, den är annorlunda, jag behöver mer av återhämtningen.
Fortfarande väntar jag på samtal, det har gått två år nu och jag är ännu inte längts fram i kön. Med ny remiss är jag rädd att de ställer mig i en ny kö och jag tappar 2 års väntan. Under dessa två år har jag förlorat det mesta man kan förlora, mitt jobb, mitt egenvärde, självkänslan, tid, mig själv.
Jag förstår att det är ett ansträngt läge, jag gör det men jag tycker att priset jag fått betala är högt. Orimligt högt. Två år har gått och jag har inte ens påbörjat resan tillbaka. Nu ska jag börja bygga upp mig själv med rätt byggstenar. Hur länge ska jag vänta på den kompetensen? Just nu är google min bästa vän och min egen drivkraft. Kraft. Sparlåga. Hur länge kan man driva sig själv med en sparlåga?

Medan jag väntar får jag helt enkelt acceptera läget och börja vara snäll mot mig själv först och främst. Det är viktigt att vara snäll mot sig själv. Och jag är det inte. Not by far. Övning. Jag får se om det finns övningar man kan googla, hur man är snäll mot sig själv.

Idag ska jag besöka min hårfrisörska. Bli fin i håret igen, bara en sån sak, få en frisyr, lite schysst färg. Liten ytlig knuff framåt och uppåt. Alla bäckar små.

Så. Nu har jag gnällt färdigt. Stänga ner gnällfabriken ett tag och luta mig tillbaka och…

Hoppet stort, förväntningarna ännu större.

Ut med den gamla och in med det nya

2020 års betraktelser kommer tidigt detta år. Mest för att lusten faller på just nu och man vet aldrig om den kommer innan året är slut.
Ja vad ska man säga om tjugotjugo annat att det har varit ett väldigt märkligt år. 2019 var personligt ett jävla skitår och jag såg med stor optimism framemot 2020. En rund och bra siffra och jag skulle erövra året. Det gjorde jag inte utan Covid-19 tog året i sitt beslag och verkar stanna en bit in på nästa år. Det är med stor tillförsikt jag blickar framåt, för framåt är dit jag ska.

Hur som helst, nu ska jag blicka tillbaka på året. Det har mångt om mycket utan pandemin varit en förlängning av 2019. Jag mådde inte alls bra. Jag bar omrkring på en enorm ångest och utmattning av att min arbetsplats inte längre var den fantastiska arbetsplats jag entrade för sex år sedan. Ett dåligt ledarskap och en stor oförståelse drabbade mig stort och hårt. Jag upplevde precis samma utanförskap som jag gjorde under större delen av min skolgång, i stort sett hela men på gymnasiet blev jag större i min litenhet. Jag trodde aldrig att min arbetsplats skulle bli min mardrömsplats. Det slutade med att man knuffade ut mig, i min upplevelse på det fulaste sättet. Samtidigt som det var en en obehaglig och förintande process blev jag också fri. Denna ljuva frihet. Ingen motgång utan lärdom. Jag kommer aldrig igen släppa en kollega så nära inpå livet igen. Aldrig. Kollegor är inte vänner. Naivt av mig att tro. Kanske en cynisk lärdom men jag betalde ett högt pris och ännu ett kvitto på att vara väldigt selektiv med vilka som får kliva innanför min tröskel.
Jag lärde mig oceaner om mig själv. Mest mina svagheter och det är en styrka i sig. Man är ju aldrig starkare än sin svagaste länk så nu vet jag konkret vad jag ska arbeta med. Ledarskap är en annan sak jag lärde mig genom att uppleva dåligt ledarskap. Inte min egna utan den jag fick betrakta på nära håll. Den dalade framför mina ögon och det tog tid innan jag faktiskt drog upp rullgardinen och tvättade bort det rosa skimret.

Jag har släppt in två underbara människor i mitt liv under året och det finns en som sticker ut. Min själasyster. De bästa kaffestunderna har jag haft med henne. Våra samtal, fulla av värme och helt utan fördomar och dömande. Befriande. Hon är en juvel.

Det roligaste jag tar med mig från året är Isaberg. Den vi gjorde i maj. Vilket crew vi var och så roligt vi hade. Ett minne att bära med sig ett tag framöver.
Det bästa jag tar med mig är vår lilla cykelsemester från Båstad till Tylösand. Två dagar på hjul, en natt i tält, totalitär frihet i strålande väder. Det är otroligt vackert att cykla längst kusten, Kattegattleden som den heter. Jag och mannen fick alonetime och testa utrustningen för många framtid resor på två hjul och egen muskelkraft.
Danmark öppnade sina gränser och vi tog en en resa på två hjul med vår wizkid. Värme och strandhäng. Vi lagade mat på mitt gasolkök som dessutom är årets julklapp, jag fick den redan förra julen.
I princip så var alla turer med cykeln och vandringar med övernattning i naturen de finaste minnena jag tar med mig och förvarar nära mitt hjärta. Pandemin lockade fram friluftsaren i många av oss. Utomhus var sättet att umgås och det är något med att återgå till det primitiva och hålla sig sysselsatt med att ”överleva” för dagen. Andas frisk luft och andra intryck än sociala medier och den ständiga uppkopplingen till omvärlden.

Mitt skrivarrum är på plats och det är en trivsam plats. En liten oas i vårt hus som är under rekonstruktion. JA, vi köpte ju huset som vi hyrt i så många år. Äntligen blev huset vårt och vi kan landa i vårt hem på riktigt precis så länge vi behagar. Vårt lilla gatuhus i kvarteret jag alltid ville bo i som barn. Nu bor jag här.

Vad ska jag ta med mig in i 2021? Det är några löften jag ska infria och fortsätta jobba med mina svagheter.
Jag tar med mig att jag äntligen vågar älska någon med hela mitt hjärta. Det tog bara nästan 20 år och en nästan-skilsmässa. Uppvaknandet var brutalt men att få upptäcka kärleken på nytt med mitt livs kärlek. Jag är inte lätt att älska för jag har min rustning på och det är endast två som lever innanför den. Mina gurkor. En gurka fyller myndig och hon är flygfärdig och det skrämmer mig inte. Hon är sin egen och vågar gå sina egna vägar. Så nästa vecka blir det tårta och sånt men inte det firande vi hade hoppats på.
Kärlek tar jag med mig tillsammans med min förståelse och empati inför att vi alla har ett bagage vi bär på.

Vi lever bara det här livet och vi har dem vi har i våra liv. Livet och liven ska vi vårda ömt. Vi ska strössla av vår kärlek lite varstans, där den behövs som allra mest kan vi strössla lite mer. Våga fråga fråga hur någon mår. Våga be om hjälp. Sträck ut din hand. Dansa lite mer, skratta och ta dig inte dig själv på så stort allvar men se värdet av dig själv. Omge dig med dem som lyfter dig och lyft dem du har i din omgivning. Rätta till dina medystrars krona. Rätta till din egen krona och ta för fan ingen skit!

Klok Jul och ett hoppfullt nytt år!



Skit i rätt sätt. Gör på ditt sätt.

Oj. Nu kommer det ett litet fredagsinlägg. Långt om länge. Jag får reservera för litet eftersom när jag väl börjar orda om något kan jag bli långrandig. Läs så långt du orkar.

Visst är det så att vi saknar och längtar efter alla inställda event, underhållning och input av olika slag i våra liv utanför skärmen. Idag fick jag privilegiet att lyssna in på en föreläsning med Christer Olsson. Denne man alltså, nu bubblar det i hela min kropp och knopp. Vilken härlig inspiration i denna tid. Den är grå och den är begränsande. Så en ynnest och som han gjorde det sen då. Det kändes aldrig digitalt hur nu digitalt kan kännas. Vi fick ställa frågor, sånt som man kanske håller inne med när man är IRL i en publik och man vill inte verka korkad. Min fråga handlade ju såklart om min ständige följeslagare P R O K R A S T I N E R I N G. Vad annars. Jag har skaffat mig en ny digital vän, vännen finns på riktigt men vi har börjat lära känna varann via den digitala världen och har samma mål i livet – hitta ett jobb. Så vi är jobbsökarkompisar och vi har dessvärre en gemensam följeslagare. Den på P. Tydligen ska man bara sluta ”senna” och börja träna på att bara göra. ”Senna” är att man hela tiden säger sen…sen kommer sällan. Så träning får det bli. En lista antar jag. En kort lista i taget. Man får vaar lite snäll mot sig själv och börja lite smått, man går ju inte på de tyngsta vikterna man inte orkar lyfta på gymmet, man får börja med lagom vikter. Ja lagom, jag vet ett mellanmjölksord, men vi lever ju i ett mellanmjölksland.

Det jag tar med mig allra mest som faktiskt tycks ha förföljt mig i veckan. Lite läskigt men insikter kan ju vara läskiga men befriande.
Tidigare i veckan hade jag en workshop och vi blev utkastade i små breakout rooms för att diskutera olika ämnen. Vi fick en övning där vi skulle visualisera att vi var ett hus med en trädgård och svara på frågan hur skyddad trädgården var från intrång, trädgården är din integritetszon. Jag ska inte gå in på mitt hus och trädgård men vad Ola sa, en ung man i min grupp. Han sa; Nellie, jag känner inte dig men för mig förefaller du som en person full av idéer, tusentals tankar och massor av positiv energi. Jag log. Underbart att få höra. Men så sa han; Men, Nellie du klankar ner på dig själv väldigt mycket.
Tystnad ett par sekunder och mitt smile wan no more. Jag svarade Ola att han slog huvudet på spiken och jag tackade honom för hans feedback.
Efter det här hade jag ett långt och härligt samtal med en av mina äldsta vänner på andra sidan pölen. Den stora pölen. Under det samtalet började mina reflektioner kring varför jag klankar ner på mig och hur omedveten jag är om att det sipprar ut. En stor och ganska tung insikt men värdefull.

Så, dagens föreläsning med Christer Olsson, han sa nåt, han sa att dina tankar läcker. Det du tänker om dig själv läcker ut. Och det var ju förmodligen så att jag tycktes läcka ut ”lite” av det under min workshop. Tillräckligt för att en random person skulle uppfatta det på en ganska kort tid. Faktum är att jag inte varit medveten om det alls. Jag vet däremot att jag är min egens största kritiker, finns inte en enda människa som kritiserar mig så hårt som jag gör. DET är jag medveten om, jag trodde ju i min enfald att det skedde bara inom mig. Men icke. Jag vet ju faktiskt också VARFÖR jag gör det. Helt simpelt att jag hellre förekommer än förekommas. En rätt sorglig tanke när jag tänker efter. Jag pratade om det med min vän på andra sidan pölen och det är ju tyvärr så att från så länge jag kan minnas har jag fått höra att jag är värdelös. I olika skepnader men av större delen av min omgivning. Det sätter sig ända in i märgen och manifisterar sig som en del av mig. Som en sanning. Jag har gjort andras sanningar till min sanning. Hur skruvat är inte det om man tänker efter med förnuftet.
En insikt som gör ont i hela mitt vuxna jag när jag tänker på mitt barn-jag. Var var alla vuxna människor då? Oj, mycket ilska som blåser upp nu, särskilt mot alla de vuxna under min barndom som deltog i att bryta ner ett barn. De kom i skepnader som grannar, lärare och föräldrar. Fy fan för dem! Och fy fan för att jag tillåtit det genomsyra mig tills denna dag.

Åter till den bubblande energi jag kände i dag. Det är den jag ska fokusera på och så får jag fokusera på rätt saker. För det du fokuserar på är det som växer. Det är några visdomsord jag tar med mig från Christer idag.

Säg vad du tänker. Tänk inte vad du säger. Tänk på vad du tänker.

In a world where you can be anything. Be kind.
Over and out.

Direkt ur hjärtat för varje andetag

Jag skriver för att överleva. Inte överleva finansiellt utan i andetag och hjärtslag. Skrivandet har varit en stor del av mitt liv. Det började med dagböcker från det att jag hade förmågan att skriva, dvs skrivkunnighet utformat av skolan. Jag var usel på att skriva, länge. Min lärarinna i högstadiet skrattade åt mig när jag svarade på hennes fråga om vad jag drömde om att bli. Författare.
Jag klottrade överallt men mest skrev jag brev till omvärlden. Jag ville ha en läsarkrets om än så bara en som läste det jag skrev. Med brev är det ju bara en mottagare men jag skrev ihärdigt till folk runt om i världen. Pennan till pappret var en drivkraft men också en enorm frihet. Jag skrev inget spektakulärt eller särskilt fantastiskt heller för den delen men jag skrev. För att överleva.

Samma sak idag. Jag skriver för att överleva. Ventilera och sortera tankar och känslor. Kanske har jag ett dolt mission om att upplysa någon om något. Mest om hur det är att vara min sorts människa. Kanske råka öka en förståelse eller om så bara väcka en liten tanke.
Jag skriver alltid med mitt hjärta. I bloggen redigerar jag aldrig min text och jag skriver inte om utan detta är autoskrivning direkt ut mitt hjärta. Jag vet inte var. det landar hos mina läsare men landar det i ett hjärta eller två är jag salig. Jag vill beröra. Kanske inte lika mycket uppröra men jag styr inte över mottagarens känslor, jag styr knappt över mina egna – men jag jobbar på det.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja vara en publicerad skribent. Jag vill kunna kalla mig författare. Det är stort. Renat av gigantiskt. Idag är jag en publicerad skribent. Jag publicerar ju här men jag vill leva på det, skrivandet. Text i alla former. Beröra med ord på ett eller annat sätt, D E T är ett drömjobb för mig. Har ni ett sådant jobb skräpande i lådan så tar jag gärna det. Jag är inte blyg eller svår på det sättet. Men jag förstår, det är svårt att leva på skrivandet så nu får jag hålla till tåls med att överleva med mitt skrivande. Så länge ni läser slår mitt hjärta. Så länge ni läser andas jag.
Tack för att ni läser.

En liten kort update på livet. Jag har en massa ledig tid men jag sysselsätter mig rätt så bra. Utbildningar online, webbinarer och föreläsningar online. TRR håller mig sysselsatt. Mot min nya karriär. Jag skriver allt för lite och måste hitta ett mer disciplinerat sätt att få det gjort. Idag till exempel, jag sov allt för länge – you snooze you lose. Sant.
Dag för dag bygger jag upp mig själv igen. Jag är på en rätt bra plats ändå, jag är hoppfull och jag känner mig starkare.
Jag lät mig knäckas och brytas ner och jag kommer A L D R I G att tillåta någon att göra det igen.
Med detta är jag en viktig lärdom rikare, ett högt pris att betala men likt förbannat en lärdom.



Renässans på gång

Besöket i Ystad var precis vad min kropp och själ behövde. Miljöombyte kan vara ovärderligt om än för en liten stund, särskilt i dessa tider när man mer eller mindre är låst till hemmet. Lätt att dagarna flyter ihop och gränsen mellan arbetsdag och ledig tid flyter ihop. Numera är min tid endast av dem lediga sorten. Inte bara den lediga sorten men också den läkande sorten.

Nu går det mesta tiden åt att vila men samtidigt i vilande position lägga pannan i djupa veck. Vad ska framtiden bära med sig? Jag vet på ett ungefär vad det är jag vill syssla med framöver i livet och nu ska jag lägga ihop pusselbitarna så att jag får jobba med det jag önskar och det jag brinner för.
Framåt är det viktigt att hitta min drömjobb och studsa upp ur sängen varje måndag morgon. Vad månne det vara?

Börja om på nytt. Födas på nytt känns kartagiskt. Den här sortens ovisshet (just nu) känns ganska spännande och lite kittlande. Jag tänker stort och drömmer vilt om att jag ska hitta D E T.
På tal om att drömma vilt, jag drömmer vilt om nätterna, om sånt som varit, om sånt jag slitit mig loss från eller snarare slitits loss ur. Jag känner mig färdig, vill inte ha besök från det nära förflutna om nätterna. Om nätterna vill jag besökas av allt det som komma skall, allt vackert och allt äventyrligt. Så äventyrligt som ett liv i dessa tider kan vara.

Det är N U jag har T I D och M Ö J L I G H E T att Ä N T L I G E N att utveckla mitt skrivande, att få tid men framförallt orken att skriva, skapa massor med text. Jag skulle förbanna mig för evigt om jag inte tog vara på den här tiden. Nu när jag äntligen börjar komma tillbaka till mänsklig skepnad igen. Den värsta depressionen har släppt greppet om mig och livet börjar ljusna. Ångesten är mer eller mindre bortblåst och jag börjar hitta mitt eget värde igen. Trots att jag blivit bortvald för att jag inte var stark nog som människa. Inte min förlust.

Det är min tid nu.

I morgon ska jag bada i havet.

Ni vet den känslan när man har läst ut en riktigt bra bok eller sett sista avsnittet av en riktig bra serie. Den där känslan, den har jag nu. Jag har inte läst ut en bok eller sett en serie utan bara avslutat ett kapitel i mitt liv. Det känns tomt men jag är samtidigt oerhört lättad. Men tomt.
Avslutet blev kanske inte som jag tänkte eller hoppats men och andra sidan är det där med att säga farväl inget jag är särskilt förtjust i. Obehagligt rent av. Lika obehagligt som när folk reser sig upp och sjunger på ens födelsedag. Vad ska man göra under tiden de sjunger?

Nu ska jag samla ihop mig och ta vara på min tid innan jag landar på en ny arbetsplats. Andas och fundera. Göra mitt yttersta för att undvika coviden och skriva så otroligt mycket text. NaNoWriMo startar snart. I år ska jag inte göra misstaget att läsa det jag skrivit efter tre dagar. Så länge varade jag förra året, tre dagar. I år ska jag vara längre än så. Nå mina 50 000 ord. Mer om det i ett annat inlägg.

Skräckblandad förtjusning, förväntansfull och en annan känsla jag inte hittat ett ord på, men så känner jag för det som komma skall. Jag har en liten idé om vad jag vill göra resten av mitt liv, alltså om man tänker ”karriärsmässigt”. Jobba med text, något kreativt och där jag får måla utanför strecken i målarboken. Nåt sånt. Jag har en tanke men jag vill inte vädra den just än. Vill inte jinxa nåt, vidskeplig som man är.

Jag vill också stå upp. Rakryggad vill jag stå upp för alla oss som kämpar med förutfattade meningar, fördomar och oförståelse för psykisk ohälsa. Jag vet inte i vilket forum eller form jag ska stå upp men på något sätt. Sprida kunskap och döda fördomar. Jag vill skänka en strimma ljus och hopp till dem som lever i mörkret. Jag vill. Jag vet fan bara inte hur. Jag måste fundera.

Hur som helst, i morgon ska jag kasta mig i havet, i det iskalla havet ska jag kasta mig en nån slags reningsceremoni. Jag ska bada i havet. Kanske blir doppet så vackert att det är värt att skriva en dikt om. Kanske blir doppet en pånyttfödelse. Kanske blir doppet bara ett dopp och inget mer. Oavsett så kommer det att vara uppfriskande. Jag älskar ett uppfriskande dopp i havet. Alla årstider.

Ta hand om er därute.

I will be back.

Kaos. Känslomässig kaos. Ilskan kommer över mig i ett jämnt flöde av svallande vågor. Min hjärna är ockuperad av fantiserade represalier i min ilska. Det lönar sig inte. Inte det minsta för då är inte jag mycket bättre och jag vill vara bättre. På riktigt, inte bara på fasaden utan genuint. Jag är konstant i affekt och brottas med att inte handla i affekt. Som att springa ett satans maraton utan att ha tränat en enda kilometer.
Idag är jag så matt, jag orkar inte ens ta beslutet om vilka strumpor jag ska ha på mig. Idag är första dagen som jag faktiskt inte är ute i fronten och slåss. Idag är en vilodag, nästan. Hjärnan går på högvarv och känslorna hakar på därefter. Frågan ni mig säger jag foul play! Oavsett vad jag gör och inte gör går jag inte vinnande ur striden.

Så idag vilar jag och försöker luta mig mot tanken om ett nytt kapitel. Starta en ny era i mitt liv. Som om inte jag redan har nog med beslut och stök ska jag fundera på vad det är jag ska göra längre fram. Modet och styrkan att början om på ny kula. Ta med mig lärdomarna och förvalta dem på bästa möjliga vis. Ta på mig min osynliga cape mot nya utmaningar. Låter sjukt klyschigt men så får det vara.

Så vad ska jag bli när jag blir stor? Vad ska jag använda mina superkrafter till? Det finns en del tankar på vad jag kan tänkas vilja göra och jag ska förhoppningsvis få råd av någon klok människa på vägen. Men först ska jag bara kriga klart.
En lättnad i allt det här är att jag återigen kan lita på min intuition, ett tag trodde jag faktiskt att jag inbillade mig saker men jag vet idag att min magkänsla var så rätt. En dag, ska jag med raka ord berätta precis vad. En dag är inte idag och det är för min egen skull eftersom ingenting är klart, det bara hänger som en tung blöt filt över mig.

Jag beundrar alla dem som vågar ta steget att förändra sina liv, byta väg och göra något helt annat. Det är mod att våga följa sitt hjärta och sin instinkt. De är många där ute som jag skulle kunna hylla men jag väljer att hylla en enda person och det är en person jag beundrar med hela mitt hjärta. Hon är en enastående varelse som vågar ta sina egna beslut, stå upp för vad hon tror på och vara sig själv sann. Min dotter. Hennes beslut var stort och svårt men fattat av henne själv, rådfrågat oss, sina föräldrar men beslutet helt och hållet hennes eget. Hon ska testa något nytt, lämna något hon kan, känner väl till för ett helt nytt och okänt territorium. Volleybollen sätter hon på paus efter nio år och byter mot en mindre boll och ett racket. Ungen min har fått en möjlighet att gå en padelakademi som startar rätt omgående så det var snabba beslut. Lämna ett lag med underbara lagkamrater till att bara ha en lagkamrat är en stor omställning. Wow säger jag och då kan ju inte jag vara sämre i mina val framöver. Jag är allt för gammal för att satsa på padel eller annan idrott på samma vis men jag kan fortfarande välja en helt annan väg i mitt yrkesliv. Jag har min dotter som förebild.

Så, nu ska jag vila några dagar innan tjuren ska tas i hornen och jag ska åter ut på slagfältet. Jag ska samla kraft till allt som komma skall. Skapa inspiration till mitt privata projekt, den tiden är kommen. På riktigt.

Jag kommer tillbaks. Var så säkra.

Ni är typ helt underbara – bara så ni vet.

Alltså shit pomfritt vilken värme och medmänsklighet jag mötts av i mitt förra inlägg. (läs här) Många som delade mitt inlägg och det värmer så otroligt att jag fått sådant stöd och från helt oväntade håll dessutom. Tusen tack underbara fina läsare. Ödmjukast tusen tack.
Ni är många som vågar stå upp. Kudos till er, kudos i massor!

Jag måste stå upp mig själv nu den närmaste tiden och jag gissar att min kamp blir en kamp av guds nåde. Jag är inte alltid så bra på att stå upp för mig, jag sväljer rätt mycket skit men den här gången ska jag ge allt jag har och lite till. Jag måste slåss för mitt egenvärde. Eller heter det min? Språkpolisen, arrestera mig!
Jag kommer nyttja alla mina krafter och förmågor till att hitta en väg framåt och hitta D E T jag är ämnad till att göra. Vad det nu må vara men jag vet om att jag måste börja stå upp för alla oss som lider i det tysta, förminskas i allt från kassakön till middagsbordet bland vänner. Mångt och mycket handlar det om okunskap och attityder. Och det enda sättet att förändra är upplysa och utbilda.

Men just nu är det syrgasmasken på mig själv innan jag hjälper någon annan, det har man ju hört på ett och annat flyg.
Jag är så oerhört trött, utmattad just nu av all ångest, det är som att springa ett maraton i ansträngning att värja sig mot sin ångest, rida ut den ena stormen efter den andra.
Just nu är jag min egen största fiende, jag kan inte tänka annat om mig själv än att jag är värdelös. Och så tänker jag att precis alla tycker så. Därmed blir det min sanning.Jag fiskar inte efter komplimanger utan just nu i de flesta vakna stunder känner jag mig oerhört betydelselös och värdelös. En ganska vanlig företeelse i en deprimerad hjärna. Eller en väldigt vanlig företeelse. Det finns stunder där jag också kan känna en kraft och strimma av hopp, skratta från magen och fyllas med energi. Jag har på två dagar träffat tre underbara vänner som fyllt mig med hopp och skratt och insikter. I skrivande stund har jag en varm känsla i kroppen och jag ska försöka hålla kvar den så länge jag kan.
Som en klok väninna sa till mig inte allt för länge sen; inget vara för evigt inte ens elände. Inte ens det här eländet.

Imorgon är en ny dag, nya möjligheter. Jag ska försöka se möjligheterna i ett samtal jag ska ha imorgon. Inte ett samtal jag ser framemot men nyfiken på vad budskapet är. Jag känner absolut noll förtroende till min arbetsgivare idag. Så då förstår ni vart samtalet kommer ifrån. Jag mår fysiskt illa vid tanken på samtalet. En helt ny person, ny för mig, ska samtala med mig om, ja jag vet inte vad, men alla mina taggar är utåt. Just in case. Som en igelkott. Jag har ofta blivit omnämnd som en kaktus eller har vassa kanter och mer därtill. DET ÄR MIN RUSTNING! För fan. Jag missar mycket i min rustning men jag vet inget annat än att skydda mig, det är sen gammalt.

I alla fall, tusen tack för all värme, omtanke och stöd. Jag är så oerhört rörd och berörd. Sänd mig all kraft, goda vibrationer och annat göttigt imorgon bitit noll åtta noll noll.


Stå upp om du vågar

I fredags drog jag ut i krig. Jag var rustad men jag kom till ett helt annat krig än jag hade förväntat. En trojansk häst är det närmaste man kan beskriva. Grundlurad till och med. Inkallad i ett möte som var förklätt som ett snack, men det var inte bara ett snack. Det var en notis om att mina tjänster inte längre är önskvärda. Anledning? Ja det råder ju olika meningar om den saken men min mening är att jag numera är förbrukad och kan kastas på soptippen. Kort sagt och jag ska inte gå mer i detalj i den saken mer än att det känns som jag är den siste idioten som får veta. Jag kommer sinom tid att berätta, men nu ska jag in i en annan strid. Förhandlingar.

Jag kan inte låta bli att att bli arg men framförallt blir jag nog mest matt. Psykisk ohälsa är inget man skojar bort. Människor dör i det här. Det ÄR allvarligt. Vi pratar inte om det för det är så stigmatiserat och man blir mött av enorm okunskap och i all oförstånd och okunskap blir man så oerhört förminskad av omgivningen. Som kvinna upplever jag det som att det är ännu värre, i alla fall om man lyssnar på sin omgivning. Vi som lever med det känner skam. Kan vi bara få börja tvätta av oss skammen. Det räcker nu.

Jag har upplevt fruktansvärda saker i mitt liv som har präglat mig och fortfarande skaver i min själ. En del av min sjukdom är genetisk. Jag har ärvt den. Jag har också mångt och mycket med tiden lärt mig att leva med den. Ja, jag är känslig mot motgångar, jag behöver lite mer support och kanske lite mer förståelse från min närmaste omgivning när jag lever i motvind. Fallerar det systemet, då fallerar säkerligen jag med.
Jag lever i Sverige men adekvat vård och stöd från samhället är inte en självklarhet. Jag lever i år 2020 men vi har inte kommit längre än såhär med att acceptera psykisk ohälsa, vi vet för lite. Vi pratar för lite, det lyssnas allt för lite. Det kastas ut piller till höger och vänster men piller är allt annat än lösningen för den enskilde, inte ens för samhället på det stora hela. Jag fördömer inte piller men enbart piller är inte lösningen. Men någon tjänar ju på dessa piller, men inte nödvändigtvis den som sväljer pillret.

Det vanligaste jag möter när jag berättar att jag mår dåligt eller att jag är deprimerad är att jag ska rycka upp mig, bita ihop och hur kan jag som har allt må så jävla dåligt? Ett gått råd till varenda en är att aldrig yttra er om någon annan vars skor ni aldrig vandrat i. Ni vet så lite om er kollega ni inte råkar gilla, ni vet så lite om hon den där som alltid sitter ensam i matsalen och äter. Ni vet så lite om hon eller han som skrattar mest och spelar pajas på arbetsplatsen eller någon annan plats för den delen. Ni vet egentligen inte så mycket om bagaget människor går och bär på. Låt dem då undslippa en massa onödiga fördomar eller förminskningar – för ni vet egentligen inte ett jävla skit. Ja, jag svär för det här gör mig heligt förbannad. Alla är vi så satans snabba på att döma dem vi möter i vår väg, ofta UTAN att veta ett skit om vad som sker i deras liv. Vad de gått igenom.
Häromdagen fick jag stå till svars, jag skulle minsann inte gnälla för jag har minsann allt och jag skulle minsann testa på att bo nånstans i en vecka för då skulle jag omvärdera mitt liv. Mitt liv kommer inte att förändras för att jag bor på en annan plats. En del av det jag har är genetiskt jag kommer leva med den diagnosen för resten av mitt liv. Det betyder dock inte att jag är min diagnos. Jag är inte min sjukdom – jag lever med den. Sida vid sida. Varenda dag tills jag dör.

Jag gnäller heller inte, jag har accepterat att detta kommer vara en del av mitt liv till och från tills jag dör, förhoppningsvis dör jag inte till följd av min psykiska ohälsa utan något helt annat. För dö ska vi alla. På ett eller annat sätt. Jag pratar om det, skriver om det för att upplysa och lätta på mitt hjärta.

För er som inte vet, så kan jag upplysa om att jag inte växte upp i ett särskilt tryggt eller vackert hem. Det var inte en självklarhet att jag hade mat i magen varje dag, det kunde gå dagar utan mat. Jag sov inte heller alltid i en varm säng, utan ibland kanske i en tvättstuga eller i ett trapphus. Det var heller inte en självklarhet att jag hade en enda vän som barn. Det enda som var självklart under hela min uppväxt var att jag hade mig själv och min överlevsnadsinstinkt. Jag är inte uppväxt i en krigszon men jag växte upp i en rätt brutal miljö men de det värsta var att jag visste aldrig var det var för dag jag vaknade upp till. Jag blev vuxen väldigt tidigt, jag hade för det mesta att tak över huvudet och jag svalt inte, jag fick mat i skolan och ibland hos vänner, vänner som faktiskt hade noll koll på vad som pågick i mitt hem. De hade en lite koll på att mina föräldrar kanske inte alltid var nyktra men de hade INGEN koll på vad som pågick inom våra fyra väggar.

Jag är en överlevare. Jag önskar att få leva, bara få leva utan att ständigt ha mina spröt ute, men de är en del av mig och de är min boja. På gott och på ont. Just nu på ont. Just nu i mitt liv är det tungt, andra har det tyngre men jag är i MIN verklighet och jag försöker överleva den med och utan allas fördomar, förminskningar och stigmatisering.

Psykisk ohälsa är på riktigt. Den tar liv. Den förstör liv. Den förstör familjer och relationer. Den förstör mycket i dess väg och får lov att göra det så länge omgivningen lever med sin okunskap och fördomar.
Vi måste börja acceptera, förstå och sluta med förminskandet. Ni måste börja lyssna. Alla måste börja lyssna på det mänskliga lidandet som inte syns utanpå. Vi måste sluta exkluderas och börja inkluderas. Vi är inga ”fall” vi är människor med förmågor. Vi är människor med känslor och människor med kapacitet. Vi har ett värde precis som alla andra.

Stå upp för dem som inte kan stå upp för sig, en dag är det du som behöver någon som står upp för dig.

Så stå upp!

Klara färdiga gå.

Alright, mitt förra inlägg var inbäddat i någon sags tyck synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Tycker mer synd om min omgivning som måste dras med mig och mitt usla humör. Min familj drabbas ju hårdast, de lever tätt inpå mig och får uppleva mitt humör som åker bergochdalbana. All heder åt dem.

Men detta är så otroligt tröttsamt, att överleva. Inte leva, bara ständigt ha näsan ovan vattenytan och kippa efter luft. Tunnelseende och man tror att hela världen är emot en. Fruktansvärt. Jag älskar inte mig själv särskilt mycket just nu och min omvärld älskar mig ännu mindre, inte alls faktiskt. Så är känslan. Vem vill hänga med en surmupp liksom. Vem?!

Jag fick en gigantisk gråtattack när jag skrev förra inlägget, för det var jobbigt att outa sitt innersta, särskilt när det är mörkt. Mörkt och segt. Kanske uttjatat med.

Hur som helst, jag måste ju ta mig ur och upp. Hitta livsglädjen. Låter skitenkelt eller hur. Men steg ett i hela den här processen är faktiskt att ACCEPTERA att man mår dåligt. Acceptera att livet suger just nu. Inse att ljusare dagar kommer men jag måste jobba lite för att komma dit.

Så vad göra? Jag har inte facit. Inte alls. Jag vägrar piller så jag får börja med den fysiska hälsan. Äta, sova och fysiskt aktivitet. Just nu äter jag allt som jag inte bör äta. Så, jag ska helst hålla godsakerna till ett minimum, de är inte den tröst man tro. Faktiskt ska du se godsakerna som djävulen som sitter på din axel. DO NOT TRUST IT. Du kommer få en liten kick av sockret sen åker du kana långt ner i källaren. No bueno. Så nu ska jag på något sätt hitta kraften i att börja äta nyttigt. Jag borde be om hjälp på den fronten men min andra hälft har inte så bra koll på vad jag behöver få i mig. Sova, jag får hjälp med sömnen nu efter fyra nätters helvete. Det hjälper.
Fysisk aktivitet. Jag måste alltså byta om. Ge mig ut på en löprunda eller gymmet. Powerwalks är inget för mig. Hatar dem. Så, gymmet. Jag ska sätta upp lite mål, enkla som fan, men ål att jobba mot, tex att om 4 veckor ska jag klarar av lyfta xx antal kilo på den övningen. Jag har 4 gympasss klara, ska bara rotera dem, rakt av utan att tänka. Någon annan har tänkt åt mig liksom.
Sist men inte minst, skriva dagbok. Jag ska lätta skiten ur mitt hjärta. Allt ska ut. Precis allt.

Så oktober, ska bestå av äta, sova, träna och skriva. Varken mer eller mindre. Nu ska jag bara hitta en modig jävel som vågar ta sig an mig, tvinga mig att ut och spring eller dags att gymma.
Stackars denna sate men vilken belöning hen kommer få samt en medalj av ädlaste form.

Under tiden ska jag börja försöka ta mig an små saker jag tycker är kul. Förr var det padel men jag antar att jag ska ta mig an min kreativa ådra. Färg och form.

Jag känner mig en smula hoppfull.