Sida 18 av 21

Fluff

Flow. In the Zone. Fluff…uttryck jag lärde mig på föreläsningen jag var på i måndags. Tankar är fluff. Tankar ställer till med mycket, om man inte är medveten om att det just bara en tanke. Tanken är inte fakta. Och så länge du vet om att en tanke bara är en tanke och ingenting annat, då är det okej att ha tankar…ja något sådant sades det.
Jag tillhör kategorin; I even overthink my overthinking. Allt under luppen. Allt ska analyseras till den milda grad. Jag har alltid grubblat. Och det är väl också på grund av mina grubblerier jag ibland trillar ner i det där mörka hålet. Jag tänker inte analysera det något djupare. Jag tänker låta det vara lite fluff som flyter bort.

fluff1

Men flow, ett sådant där modeord jag egentligen kan få lite klåda av men faktum är att jag är inne i ett rätt skönt flyt. Jag tänker inte heller analysera vad det beror på. Däremot tänker jag njuta av mitt flyt så länge det varar. Surfa på vågen. När och om flytet blir lite mer trögt kanske man kan se sig om i ny riktning och kanske lyckas få lite flyt igen men jag tänker inte oroa mig för mitt eventuellt kommande oflyt. Jag är övertygad om att man faktiskt är sin egen lyckas smed. Min lycka ska och kan inte vara beroende av hur omvärlden ser ut utan jag skapar den på något vänster jag ännu inte begripit mig på MEN jag tror att min nuvarande glädje beror på att jag faktiskt hänger på, hänger på saker som sker. Det finns mer än att äta, sova dö. Man kan ju leva lite där emellan. Tacka ja till saker man annars inte skulle tackat ja till. Som att gå med i ett quizlag och tävla på tisdagar i quiz. Hur roligt som helst. För att inte tala om alla nya bekantskaper som man stöter på. En del gror sig lite större än bara bekant, andra till och med växer till en vänskap. Hittar gemensamma intressen. Älskar människor. Särskilt de som utmanar mig.

Idag låg det ett kuvert från Unilabs och väntade när jag kom hem. Jag har alltså inte ens haft tid att grubbla på resultatet från Mammografin. Inte reflekterat en sekund över att det skulle kunna komma ett olustigt besked. Jag minns sist jag väntade på besked och jag oroade mig varje sekund för att jag faktiskt kanske skulle dö. Och det ska jag ju förr eller senare, men ni fattar. Jag trodde jag hade en dödlig sjukdom. Visserligen hade jag cellförändringar men efter närmare undersökning visade sig att det var inget och nästa prov visade att jag inte hade några cellförändringar. Den väntan. Den var oerhört plågsam. För jag var så säker på att få ett dåligt besked. Helt i onödan. Och allt började med en enda tanke.

På lördag fyller pappa år. Dags för vår årliga fika. Budapestbakelse. Jag o Pappa. Fast pappa han sitter på ett moln och jag på en stol på ett café med en bakelse. Alla minnen. Så som vi alltid satt, han och jag, på ett café med en budapestbakelse. Han pratade sport. Alla möjliga resultat. Jag lyssnade.
Älskade fina pappa, som du är saknad och som du hade vart stolt över de där barnen jag har. Sixten är som jag. Du hade rest från hall till hall för att se Lykke. Bara för att det är sånt du skulle gjort. För att du älskar sport. Även om det är Volleyboll. Får du se på sporten där uppe? Går inge vidare för Bois. Tror inte det går bra för Finland heller. Men du, vi ses på fika på lördag. Du och jag. Och en bakelse.

Fredag i morgon. Precis vad som helst kan hända. Men det är ju bara en tanke. Och en tanke är bara fluff.

Rastlös med jättebebissyndrom

När orden inte kommer ut i mitt pågående skrivprojekt får jag ägna mig åt något annat. Läsa gamla texter. Gick igenom mina texter jag skrivit på min skrivarkurs jag gick förra året. En text om mamma. En om pappa. I olika skepnader och i ett annat liv. Texten med mamma, där är det Jens ( påhittad person) som lever med min mamma. Tuff text att gå igenom. Jag vill jobba med den mer. Funderar på att byta ut Jens. Eller inte. Jag vet inte. Jag gillar ju Jens. Det finns en fortsättning i den texten. Jag borde fortsätta på den.
Onekligen en svår sak. Mamma är ett känsligt kapitel. Hon fattas mig varje dag. Jag försöker minnas hennes skratt men får bara fram fragment av fragment. Så länge sedan hon skrattade. Jag ser henne framför mig men jag kan inte höra henne. Jag kan fortfarande känna hennes varma mjuka kind i min hand. Det var allt för länge sen hon tog min hand och förde till sin kind och log mot mig. Jag kan fortfarande inte titta på bilder på mamma. Inte pappa heller.

Rastlös. Otroligt rastlös. Fjärilar fladdrar omkring. Jag har tagit ut våren i förskott. Inte för att vädret någonstans liknar vår. Not by far. Måste vara alla endorfiner som löper amok nu när jag är inne i ett flow med träningen, trots en förkylning av manlig karaktär med jättebebissyndrom. Så är jag inne i ett flow. Allting som skulle funkat i höstas men inte funkade, funkar nu. Just nu spritter det i mina ben. Mina löparben. Så fort förkylningen lämnat mig ska jag testa en sån där löptur. Under en löptur kan man aldrig vara sur fast det stämmer nog mer på en norrman på tur.

Får frågan nu, eftersom det bara är sextio dagar kvar, vad jag önskar mig i såndär 40-års gåva. Och jag har ingen aning. Helst en fika med mamma och pappa. Men egentligen vill jag bara sitta i en stuga vid en sjö med en brygga. Sitta där ensam med mina tankar. Laga mat över öppen eld. Sitta vid brasan på kvällen och lyssna. Det är vad jag vill. Utan internet och utan telefon. En eka att ro ut med och en termos jag kan fylla med kaffe. Ta en tupplur i ekan. DET vill jag ha i present. På en plats jag aldrig varit.

 

brygga_720x340

Måste googla efter en plats.

 

 

Stockholmsnätter och kallsupar

Crawlkurs. Jag drunknade inte. Nästan. Femtioelva kallsupar. Då känns det lite tryggt med att man har brandmän och ambulanspersonal i bassängen. Dagens övningar gick ut på att hitta andningstekniken. Fy EFF-A-ENN vad svårt. Blir att gå till simhallen och öva.

Hela veckan ha jag stirrat på en blinkande markör. Orden kommer inte ut. Jag har storyn. Men den kommer inte ut. Läste igenom gamla texter. Försökte jobba lite med dem. Men nada. Idag tog jag en paus. En kreativ paus med en av mina underbaraste vänner. Älskar våra samtal. Idag var inget undantag. Konstnären, han skriver nuförtiden. Men för mig förblir han alltid konstnären.

Förra veckan besökte jag staden. Stockholm. Tjänsteresa, fakirflyget upp. Jag hatar fortfarande att flyga. Ångest.

Onsdagens dejt i stora staden blev inställd. Fanns inte en chans att jag skulle bege mig ut i Stockholmsvimlet, var för trött för spontana aktiviteter. Beställde roomservice, badade badkar och hoppade i säng väldigt tidigt. Det var då det plötsligt blåste upp till storm i mitt rum. Minnena. Alla förgångna Stockholmsnätter. Kärleken. Mannen som öppnade dörren till den innersta vrån till mitt hjärta.
Jag låg där i sängen…och gjorde resan tillbaka i tiden…

Allting började med ett sms. Mitt i natten. Jag satt och deklarerade. En jobbdag till kvar innan påskledighet. Jag skulle hem till Skåne. Han till något fjäll. Ett sms.
Redan vid första ögonkastet var jag förlorad men höll mig på min kant. Jag trodde aldrig någonsin…att han skulle skicka ett sms. Inte med en invit…sen blev det som det blev. Ett hjärta sattes i brand och ett hjärta brast i tusen bitar. Hjärtesorgen, jag trodde att jag skulle dö. Att hjärtsorgen skulle ta mitt sista andetag. Men jag överlevde. Och lärde mig, att jag kunde älska. Släppa in någon i mitt liv. Jag var 23 år.

Jag låg i sängen på mitt hotellrum, fylld av känslostormar, minnen och elektriska Stockholmsnätter. Only love can leave such a scar.
Sömnlös.

Jag ska fortsätta stirra på den blinkande markören. Tålamod. Den där dygden tålamod, den får jag öva på i allt för stora portioner just nu. Den där blinkande markören hånar mig, artrosen i knäet hånar mig, bristen på tålamod…jag behöver springa. Min ventil. Just nu, just fakking nu behöver jag min löpning. När jag hostat klart, tror jag bestämt att jag ska trotsa allt som går att trotsa i min värld och bara skita i att mitt knä har gått i pension och bara bege mig ut på en löptur så att degklumpen på magen kan håna mig. Jag drömmer om att jag till sommaren, när jag och tösen flyttar i en vecka på Skrea Strand, kan ta dessa underbara barfota löpturer i sanden innan allt på stranden drar i gång. One can always dream.

Och det är det, jag ska försöka göra nu när jag lägger mitt huvud till kudden.

När man får lov att skava i någons öra

2017 kom som ett brev på posten. Jag hann inte riktigt med. Lite ofokuserad har jag nog allt varit vid årskiftet. Bytte tjänst och tog farväl av de bästa kollegor man kan ha. En liten grop av sorg i mitt hjärta. Det var en omtumlande förändring. Nyckelordet, förändring, det som jag förstått att jag ogillar. Men man får liksom bita i det sura och get on with it. Så jag gör det.

2017 startade med dunder och brak. Resa till Uppsala. Tösen min lyckades nypa en plats i Skånelaget i volleyboll. Och jag följer ju henne land och rike runt. Det är helt fantastiskt att göra detta för man stöter på en massa skönt folk. Älskar det.

Nyårslöften? Oh yes. Ett löfte. Och detta löfte följs av en lång lista av saker. Men löftet är: Do more of what make you happy. Om man ska snitsa till det lite tjusigt. 2016 var en enda lång transportsträcka. Jag kan inte ens ta en händelse som jag kan utlysa till årets grej. Det måste förstås inte alltid hända en massa spännande saker, ibland kan livet bara för vara. Ligga lite i pausläge.

Jag har redan lyckats med att göra upp lite roliga planer för 2017. Året då jag äntrar 40. The big forty. Fast 40 är det nya 20. Jag har anmält mig till en crawlkurs. Så tant ska lära sig simma nu. En grej jag i 2016 en sommarmorgon upptäckte att simma är ju fantastiskt, särskilt på morgonen med solen på ryggen. Fast kärringsim är inte de rätta simtagen. Denna kurs startar om en vecka. Köpt biljetter till Metallica. Cats. Föreläsning den 30 januari som jag tror kan bli högst intressant. Skrea Strand v.31. And the some.

Nu ska jag bara, BARA, hitta mitt förbannade skrivbord. Mitt skrivbord gömmer sig väl. Men skam den som ger sig. Jag ger mig i alla fall inte. Jag vet att det finns där ute tillsammans med svaren på alla mina frågor.

Nu är denna söndag snart till ända och jag fick mig minsann en promenad i -2 grader under stjärnklar himmel. Sällskap lyckades jag dessutom ragga fatt i.Behövde skava lite i hennes öra om det som mitt hjärta just nu röra.

Fridens frikadeller!

Ännu en söndag i högen

Solig söndag. Visserligen aningen blåsig. Men det gör inget, solen skiner ju. Allt som betyder något nu, att solen lyser med sin närvaro. Hur ska man annars orka en långa hösten om inte solen hälsar på. Vintern i Skåne har en förmåga att vara en enda lång november. Grå och blåsig. Man överlever precis.

Jag skriver idag. På mitt projekt. Länge sen jag skrev på den. Min skrivarhörna har ockuperats av min son. Han har övergett den. Jag har återtagit min dator. Min plats. I väntan på det perfekta skrivbordet sitter jag vid det befintliga. Det funkar. Även om jag stirrar rakt in i en vägg.

Ledighet väntar. Tre dagar. Make the most of it. Lördag väntar Laleh. Gymmet väntar. Tålmodigt väntar gymmet. Ibland hör jag hur det ropar. Ger mig dåligt samvete. För att jag inte sliter ut mitt gymkort. Som jag borde. Jag tappade allt. Jag vet inte hur det kom sig men det kom sig. Och allt är mitt eget fel. Endast mitt eget fel. Jag får återuppta det där. Jag har programmet kvar även om tiden går ut med gruppen så kan jag ju fortsätta själv. jag borde göra det. För jag är ganska less på mig själv. I den aspekten. För mitt knä behöver det. Resten av kroppen också. Själen likaså.

Solig söndag. Jag tänker att jag gör lite vad jag vill med den. Och jag vill bara gräva ner mig i mitt projekt.
Solig söndag. Ta vara på den på det sätt som passar er bäst. Ute eller inne.

Spetälsk och dautahaveri

Jag är ett stort fan av teknik. Men lika mycket som jag älskar den hatar jag den när det inte fungerar. Det slår liksom slint i skallen på mig. Jag ser bara rött och jag blir skogstokig. Det ska bara fungera.
En gång hade jag officepaketet på min stationära dator. En gång formaterade någon (inte jag) om min dator och mitt officepaket blev ett minna blott. Så idag har jag i timmar försökt att installera möget på min dator. Eller dauta som vi säger i Skåne. Men skam den som ger sig. Tålamod. Tålamod. Den där superkraften jag intalar min son att man kan öva upp…en lögn. Jag ljuger för mitt barn. Eller så vill jag bara inge hopp.

Fredag. Normalt sätt skulle jag fira fredagen med ett gigantiskt leende. Men jag har vabbat. Någon förälder tyckte att det var en lysande idé att skicka sitt magsjuka/kräksjuka barn till skolan. Funderar på att skicka blommor och tacka för den fina gåvan. Så man kan säga att veckan bestått av mer utgifter än inkomster.

Helg. Den ligger oplanerad. Och vem vill planera något med familjen bajs och kräk? Nu är man pestsmittad och man ska helst inte ens skicka sms, det kan ju faktiskt smitta. Jag förstår dem.
Jag tror att vi ska gröpa ur en pumpa. Göra det lite halloween fint. Spindelnät har vi redan, det har våra husdjur spindlarna tagit hand om. Älskar dem.

Efter den här pärsen med tekniken, behöver jag ett stort glas med vin. Nerverna har liksom flyttat ut, utanpå kroppen. Väl synliga för omvärlden att hoppa på. Med vin ska jag dränka dem. Gömma dem. Lugna ner dem.

Eftersom helgen är blank, hoppas jag nu att jag kan skriva. Massor. Mest dynga mest troligt men skriva. Det är bra för själen. Jag har skapat min tillfälliga plats. Tills jag behagar att skaffa det där skrivbordet. Svår uppgift det där.

Nu ska jag laga mat. Till min familj. Kyckling med smak av höst. Vi är äntligen återförenade. Jag och sonen har flyttat ut från toan. Mannen kommit hem från England. Nu ska vi bara locka ut tonåringen ur sin tonårsgrotta.

Fridens!

 

Clownen kommer

Alltså. I torsdags när jag gick hem från jobb slog tanken mig. Clownen kanske dyker upp. Måste erkänna att jag blev en smula panikslagen. Helt ärligt. Raskade på stegen. Ringde en vän. Vi skrattade galet mycket. Åt något helt annat. En man hörde mitt galna skratt. Han gick över vägen. Blängde märkligt på mig. Trodde han att jag var en clown?

Igår. Kulturnatt. Inte spökafton utan kulturnatt. Dotter och jag tänkte att vi insuper oss lite kultur i höstnatten. Och stormen. Det tar inte många minuter att gå ner till stadens centrum. Vi tog bussen. Clownen kanske kommer. Nere på stan bland all kultur tittade jag bakom min axel stup i sekunden.
Tittade på konst, foton, smycken. Köpte böcker. Träffade två författare. Jag köpte den enes bok. En spänningsroman. Inget för mig. Men någon annan i familjen behöver luras ut ur den digitala sfären och komma ner till den analoga sfären. Författaren skrev en hälsning. I sin debutroman.

Efter bokhandeln. Ett beslut. Gå hem eller stanna i stan? Vi hade supit mycket kultur. Vi tog bussen hem. Rädd för clowner. Obegripligt. Har de ens synts till i min stad?

Förresten, ”nya” butikschefen på bokhandeln. Förbannat trevlig. Jag vill jobba i en bokhandel. Tror att det kan vara mitt drömjobb. Ett av dem.

Nu är det lördag. Jag håller mig inomhus. Det blåser. Och det ryktas om clowner. Och jag är rädd.

Det enda varaktiga är förändring

En gång för länge sedan var jag på en intervju för en tjänst. Under denna intervju gjorde vi en rad tester bland annat ett personlighetstest. Efteråt analyserades detta och jag fick mitt resultat. Det enda jag minns är att hon, tanten, som var en ganska ung tant, mer tjej, sa att jag inte gillar förändring. Det var ju mer eller mindre det dummaste jag hört, svarade jag. Jag försvarade mitt argument med att jag gillar att möblera om, färga håret, klippa nya frisyrer, flytta osv. Men hon den unga tanten stod på sig. Hon sa till mig att jag skulle ringa henne den dagen ljuset gick upp för mig. Att jag inte gillar förändring.
Jag skrattade. Kommer aldrig ringa, tänkte jag.

Så hände det. Förändringen. Som jag inte gillade så värst. Jag fick ringa tanten. Och erkänna. Skrattar bäst som skrattar sist.

Jo. Och jag håller på med att fixa till en förändring i livet. Inte undra på att det inte går så bra med det med tanke på att jag inte gillar det. Så jag jobbar på det. Gillade ju inte broccoli för heller. Inte sushi heller.

Så jag jobbar på det. Den där förändringen.

Gone but never forgotten

Någon sa till mig en gång att de som lämnat jordelivet gör sig påminda hos oss när de är i närheten. Olika små tecken. Oftast är de nära när sorgen eller saknaden gör dig påmind. Jag tror ju inte på den där skiten. Egentligen. Kanske är det bara något man vill säga till någon för att göra saknaden eller sorgen lättare att bära. Jag vet inte varför man säger saker. Av sådan karaktär.

Men just nu har jag svårt att ta ett enda andetag utan att känna hur påtaglig saknaden är. Mamma. Och Pappa. Och just idag känns sorgen så närvarande och färsk, som om det vore idag de ryktes från min sfär. Sorgen var där igår. Och i förrgår. Förmodligen slår den mig följe under morgondagen med. Sorgen efter mamma har jag bara låtit sippra ut väldigt lite i taget och kanske har dammen rämnat nu. Känner mig aningen tafatt i vad jag ska göra. Tankarna går inte att sortera. Inte ens lufta.

Det finns saker som jag borde ha sagt och gjort. Inte ens första gången lärde jag mig. Att göra det innan det är försent för när det väl är försent så är det så mycket svårare att bära än det skulle vara att bara ha gjort det.
Men det är lite som ur låten ”The luckiest”..

I don’t get many things right the first time,
In fact, I am told that a lot
Now I know all the wrong turns the stumbles,
And falls brought me here…

…I love you more then have
Ever found the way to say
To you

Ja. Idag är en sådan där dag. Allting gör sig påmint. Man kan önska skiten ur sig hur mycket man vill, it is what it is. Jag måste göra något konstruktivt av det hela. Använda sorgen till något. Ja men ursäkta men vad fan då? Undrar jag. Då.
Det passar sig inte så bra att vara så fakking gråtig just nu. I morgon är det samtal om min framtid och då kan man faktiskt inte börja gråta. Och jag misstänker att det är precis det jag kommer göra. Jaja. Får ha snorpapper i fickan bara.

Måndagar. Suck. Än är det lite söndag kvar. Så jag gör vad jag kan med återstoden av den.

 

 

 

Man kan inte göra vackra saker med halva hjärtat

Man måste inte skapa vackra saker. Man måste inte. Om det inte är det man vill. Göra världen vacker. En vacker tillvaro.

Jag kom hem idag lagom utmattad efter en dag på kontoret. Jag har en trött vecka. Jag är inte i synk med något som jag borde vara i synk med. Mig själv. Jag letar mig dit, lite snårigt men jag är strax där. Ska bara utrota eller nästa utrota det som gör mig så förbannat trött. Men i fall, jag kom hem och slog mig ner på en vit pinnstol för att hämta andan och finna kraften att ta tag i det. Allt det där i mitt hem som skriker efter en hand eller två. Jag är glad att det inte är min dag att laga mat. I all fall, jag slog med ner, andades ut och hittade en skatt. Ett blogginlägg. Jag läser inte många bloggar men några. En av dem är Fredrik Backmans blogg. Han är underhållande. Liksom hans böcker. Och just idag skrev han ett inlägg som en förlängning av den påminnelse jag gav mig själv i dag, i en tanke mellan alla mina göromål på kontoret.  Fan-vad-jag-saknar-att-skriva. Den tanken. Och jag sa till mig själv att jag måste ta tag i det. Utrymmet. Skrivbordet. Ge mig tiden. Pratade med en kollega på kontoret om skrivandet. Han skriver. Men han har kört fast i sitt och jag önskade där och då att jag bara kört fast. Jag har kört vilse. Tanken är tom och däcken punkterade.
I alla fall, i just det här Hug jag gör – Fredrik Backmanhandlade det om hur han gör. När han skriver, den där Fredrik, författaren som skapade den där Ove. Det var ett långt inlägg men inte ett enda överflödigt ord. Kanske inte helt tydligt men jag förstår vad det går ut på. Tror jag. Och han nämnde en bok, en bok jag faktiskt har i min hylla. Jag har läst lite i den men inte hela men det ska jag göra nu. Redan i kväll. Från och med nu, ska jag lämna alla TV-serier i fred. Jag ska mängdläsa. Jag ska ha en läsorgie. Jag ska läsa så ögonen blöder. Jag gillar ju att läsa för helvete!!

Och det är ju nu jag undrar varför fan i hela jävla helvetet jag inte gör mer av det jag älskar och som gör mig glad istället för att förstoppa min själ. Så nu börja jag med boken, i min hylla och varvar den med den andra boken som ligger i bastun. Min bastubok. Den jag bara läser i bastun. Och jag bastar inte så mycket och länge att jag hinner läsa så vansinnigt mycket. Skärp mig. Boken är ingen hemlighet utan det är Bodil Malmstens – Så gör jag – konsten att skriva. Står säkert en massa klokt i den. Där emellan ska jag gå på gymmet. Boken är rätt tjock och kräver lite muskler att hålla upp, så man inte får den på näsan. Kan göra ont.

 

img_9303
Ursäkta den dåliga kvalitén på bilden nu när jag äntligen lägger upp en bild.

 

Ja. Det var det jag hade idag. Och kanske kommer det något annat inom rimlig tid. Jag är rätt kass på att uppdatera. Men ni som envist hänger kvar. Kärlek!