I will be back.

Kaos. Känslomässig kaos. Ilskan kommer över mig i ett jämnt flöde av svallande vågor. Min hjärna är ockuperad av fantiserade represalier i min ilska. Det lönar sig inte. Inte det minsta för då är inte jag mycket bättre och jag vill vara bättre. På riktigt, inte bara på fasaden utan genuint. Jag är konstant i affekt och brottas med att inte handla i affekt. Som att springa ett satans maraton utan att ha tränat en enda kilometer.
Idag är jag så matt, jag orkar inte ens ta beslutet om vilka strumpor jag ska ha på mig. Idag är första dagen som jag faktiskt inte är ute i fronten och slåss. Idag är en vilodag, nästan. Hjärnan går på högvarv och känslorna hakar på därefter. Frågan ni mig säger jag foul play! Oavsett vad jag gör och inte gör går jag inte vinnande ur striden.

Så idag vilar jag och försöker luta mig mot tanken om ett nytt kapitel. Starta en ny era i mitt liv. Som om inte jag redan har nog med beslut och stök ska jag fundera på vad det är jag ska göra längre fram. Modet och styrkan att början om på ny kula. Ta med mig lärdomarna och förvalta dem på bästa möjliga vis. Ta på mig min osynliga cape mot nya utmaningar. Låter sjukt klyschigt men så får det vara.

Så vad ska jag bli när jag blir stor? Vad ska jag använda mina superkrafter till? Det finns en del tankar på vad jag kan tänkas vilja göra och jag ska förhoppningsvis få råd av någon klok människa på vägen. Men först ska jag bara kriga klart.
En lättnad i allt det här är att jag återigen kan lita på min intuition, ett tag trodde jag faktiskt att jag inbillade mig saker men jag vet idag att min magkänsla var så rätt. En dag, ska jag med raka ord berätta precis vad. En dag är inte idag och det är för min egen skull eftersom ingenting är klart, det bara hänger som en tung blöt filt över mig.

Jag beundrar alla dem som vågar ta steget att förändra sina liv, byta väg och göra något helt annat. Det är mod att våga följa sitt hjärta och sin instinkt. De är många där ute som jag skulle kunna hylla men jag väljer att hylla en enda person och det är en person jag beundrar med hela mitt hjärta. Hon är en enastående varelse som vågar ta sina egna beslut, stå upp för vad hon tror på och vara sig själv sann. Min dotter. Hennes beslut var stort och svårt men fattat av henne själv, rådfrågat oss, sina föräldrar men beslutet helt och hållet hennes eget. Hon ska testa något nytt, lämna något hon kan, känner väl till för ett helt nytt och okänt territorium. Volleybollen sätter hon på paus efter nio år och byter mot en mindre boll och ett racket. Ungen min har fått en möjlighet att gå en padelakademi som startar rätt omgående så det var snabba beslut. Lämna ett lag med underbara lagkamrater till att bara ha en lagkamrat är en stor omställning. Wow säger jag och då kan ju inte jag vara sämre i mina val framöver. Jag är allt för gammal för att satsa på padel eller annan idrott på samma vis men jag kan fortfarande välja en helt annan väg i mitt yrkesliv. Jag har min dotter som förebild.

Så, nu ska jag vila några dagar innan tjuren ska tas i hornen och jag ska åter ut på slagfältet. Jag ska samla kraft till allt som komma skall. Skapa inspiration till mitt privata projekt, den tiden är kommen. På riktigt.

Jag kommer tillbaks. Var så säkra.

Ni är typ helt underbara – bara så ni vet.

Alltså shit pomfritt vilken värme och medmänsklighet jag mötts av i mitt förra inlägg. (läs här) Många som delade mitt inlägg och det värmer så otroligt att jag fått sådant stöd och från helt oväntade håll dessutom. Tusen tack underbara fina läsare. Ödmjukast tusen tack.
Ni är många som vågar stå upp. Kudos till er, kudos i massor!

Jag måste stå upp mig själv nu den närmaste tiden och jag gissar att min kamp blir en kamp av guds nåde. Jag är inte alltid så bra på att stå upp för mig, jag sväljer rätt mycket skit men den här gången ska jag ge allt jag har och lite till. Jag måste slåss för mitt egenvärde. Eller heter det min? Språkpolisen, arrestera mig!
Jag kommer nyttja alla mina krafter och förmågor till att hitta en väg framåt och hitta D E T jag är ämnad till att göra. Vad det nu må vara men jag vet om att jag måste börja stå upp för alla oss som lider i det tysta, förminskas i allt från kassakön till middagsbordet bland vänner. Mångt och mycket handlar det om okunskap och attityder. Och det enda sättet att förändra är upplysa och utbilda.

Men just nu är det syrgasmasken på mig själv innan jag hjälper någon annan, det har man ju hört på ett och annat flyg.
Jag är så oerhört trött, utmattad just nu av all ångest, det är som att springa ett maraton i ansträngning att värja sig mot sin ångest, rida ut den ena stormen efter den andra.
Just nu är jag min egen största fiende, jag kan inte tänka annat om mig själv än att jag är värdelös. Och så tänker jag att precis alla tycker så. Därmed blir det min sanning.Jag fiskar inte efter komplimanger utan just nu i de flesta vakna stunder känner jag mig oerhört betydelselös och värdelös. En ganska vanlig företeelse i en deprimerad hjärna. Eller en väldigt vanlig företeelse. Det finns stunder där jag också kan känna en kraft och strimma av hopp, skratta från magen och fyllas med energi. Jag har på två dagar träffat tre underbara vänner som fyllt mig med hopp och skratt och insikter. I skrivande stund har jag en varm känsla i kroppen och jag ska försöka hålla kvar den så länge jag kan.
Som en klok väninna sa till mig inte allt för länge sen; inget vara för evigt inte ens elände. Inte ens det här eländet.

Imorgon är en ny dag, nya möjligheter. Jag ska försöka se möjligheterna i ett samtal jag ska ha imorgon. Inte ett samtal jag ser framemot men nyfiken på vad budskapet är. Jag känner absolut noll förtroende till min arbetsgivare idag. Så då förstår ni vart samtalet kommer ifrån. Jag mår fysiskt illa vid tanken på samtalet. En helt ny person, ny för mig, ska samtala med mig om, ja jag vet inte vad, men alla mina taggar är utåt. Just in case. Som en igelkott. Jag har ofta blivit omnämnd som en kaktus eller har vassa kanter och mer därtill. DET ÄR MIN RUSTNING! För fan. Jag missar mycket i min rustning men jag vet inget annat än att skydda mig, det är sen gammalt.

I alla fall, tusen tack för all värme, omtanke och stöd. Jag är så oerhört rörd och berörd. Sänd mig all kraft, goda vibrationer och annat göttigt imorgon bitit noll åtta noll noll.


Stå upp om du vågar

I fredags drog jag ut i krig. Jag var rustad men jag kom till ett helt annat krig än jag hade förväntat. En trojansk häst är det närmaste man kan beskriva. Grundlurad till och med. Inkallad i ett möte som var förklätt som ett snack, men det var inte bara ett snack. Det var en notis om att mina tjänster inte längre är önskvärda. Anledning? Ja det råder ju olika meningar om den saken men min mening är att jag numera är förbrukad och kan kastas på soptippen. Kort sagt och jag ska inte gå mer i detalj i den saken mer än att det känns som jag är den siste idioten som får veta. Jag kommer sinom tid att berätta, men nu ska jag in i en annan strid. Förhandlingar.

Jag kan inte låta bli att att bli arg men framförallt blir jag nog mest matt. Psykisk ohälsa är inget man skojar bort. Människor dör i det här. Det ÄR allvarligt. Vi pratar inte om det för det är så stigmatiserat och man blir mött av enorm okunskap och i all oförstånd och okunskap blir man så oerhört förminskad av omgivningen. Som kvinna upplever jag det som att det är ännu värre, i alla fall om man lyssnar på sin omgivning. Vi som lever med det känner skam. Kan vi bara få börja tvätta av oss skammen. Det räcker nu.

Jag har upplevt fruktansvärda saker i mitt liv som har präglat mig och fortfarande skaver i min själ. En del av min sjukdom är genetisk. Jag har ärvt den. Jag har också mångt och mycket med tiden lärt mig att leva med den. Ja, jag är känslig mot motgångar, jag behöver lite mer support och kanske lite mer förståelse från min närmaste omgivning när jag lever i motvind. Fallerar det systemet, då fallerar säkerligen jag med.
Jag lever i Sverige men adekvat vård och stöd från samhället är inte en självklarhet. Jag lever i år 2020 men vi har inte kommit längre än såhär med att acceptera psykisk ohälsa, vi vet för lite. Vi pratar för lite, det lyssnas allt för lite. Det kastas ut piller till höger och vänster men piller är allt annat än lösningen för den enskilde, inte ens för samhället på det stora hela. Jag fördömer inte piller men enbart piller är inte lösningen. Men någon tjänar ju på dessa piller, men inte nödvändigtvis den som sväljer pillret.

Det vanligaste jag möter när jag berättar att jag mår dåligt eller att jag är deprimerad är att jag ska rycka upp mig, bita ihop och hur kan jag som har allt må så jävla dåligt? Ett gått råd till varenda en är att aldrig yttra er om någon annan vars skor ni aldrig vandrat i. Ni vet så lite om er kollega ni inte råkar gilla, ni vet så lite om hon den där som alltid sitter ensam i matsalen och äter. Ni vet så lite om hon eller han som skrattar mest och spelar pajas på arbetsplatsen eller någon annan plats för den delen. Ni vet egentligen inte så mycket om bagaget människor går och bär på. Låt dem då undslippa en massa onödiga fördomar eller förminskningar – för ni vet egentligen inte ett jävla skit. Ja, jag svär för det här gör mig heligt förbannad. Alla är vi så satans snabba på att döma dem vi möter i vår väg, ofta UTAN att veta ett skit om vad som sker i deras liv. Vad de gått igenom.
Häromdagen fick jag stå till svars, jag skulle minsann inte gnälla för jag har minsann allt och jag skulle minsann testa på att bo nånstans i en vecka för då skulle jag omvärdera mitt liv. Mitt liv kommer inte att förändras för att jag bor på en annan plats. En del av det jag har är genetiskt jag kommer leva med den diagnosen för resten av mitt liv. Det betyder dock inte att jag är min diagnos. Jag är inte min sjukdom – jag lever med den. Sida vid sida. Varenda dag tills jag dör.

Jag gnäller heller inte, jag har accepterat att detta kommer vara en del av mitt liv till och från tills jag dör, förhoppningsvis dör jag inte till följd av min psykiska ohälsa utan något helt annat. För dö ska vi alla. På ett eller annat sätt. Jag pratar om det, skriver om det för att upplysa och lätta på mitt hjärta.

För er som inte vet, så kan jag upplysa om att jag inte växte upp i ett särskilt tryggt eller vackert hem. Det var inte en självklarhet att jag hade mat i magen varje dag, det kunde gå dagar utan mat. Jag sov inte heller alltid i en varm säng, utan ibland kanske i en tvättstuga eller i ett trapphus. Det var heller inte en självklarhet att jag hade en enda vän som barn. Det enda som var självklart under hela min uppväxt var att jag hade mig själv och min överlevsnadsinstinkt. Jag är inte uppväxt i en krigszon men jag växte upp i en rätt brutal miljö men de det värsta var att jag visste aldrig var det var för dag jag vaknade upp till. Jag blev vuxen väldigt tidigt, jag hade för det mesta att tak över huvudet och jag svalt inte, jag fick mat i skolan och ibland hos vänner, vänner som faktiskt hade noll koll på vad som pågick i mitt hem. De hade en lite koll på att mina föräldrar kanske inte alltid var nyktra men de hade INGEN koll på vad som pågick inom våra fyra väggar.

Jag är en överlevare. Jag önskar att få leva, bara få leva utan att ständigt ha mina spröt ute, men de är en del av mig och de är min boja. På gott och på ont. Just nu på ont. Just nu i mitt liv är det tungt, andra har det tyngre men jag är i MIN verklighet och jag försöker överleva den med och utan allas fördomar, förminskningar och stigmatisering.

Psykisk ohälsa är på riktigt. Den tar liv. Den förstör liv. Den förstör familjer och relationer. Den förstör mycket i dess väg och får lov att göra det så länge omgivningen lever med sin okunskap och fördomar.
Vi måste börja acceptera, förstå och sluta med förminskandet. Ni måste börja lyssna. Alla måste börja lyssna på det mänskliga lidandet som inte syns utanpå. Vi måste sluta exkluderas och börja inkluderas. Vi är inga ”fall” vi är människor med förmågor. Vi är människor med känslor och människor med kapacitet. Vi har ett värde precis som alla andra.

Stå upp för dem som inte kan stå upp för sig, en dag är det du som behöver någon som står upp för dig.

Så stå upp!

Klara färdiga gå.

Alright, mitt förra inlägg var inbäddat i någon sags tyck synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Tycker mer synd om min omgivning som måste dras med mig och mitt usla humör. Min familj drabbas ju hårdast, de lever tätt inpå mig och får uppleva mitt humör som åker bergochdalbana. All heder åt dem.

Men detta är så otroligt tröttsamt, att överleva. Inte leva, bara ständigt ha näsan ovan vattenytan och kippa efter luft. Tunnelseende och man tror att hela världen är emot en. Fruktansvärt. Jag älskar inte mig själv särskilt mycket just nu och min omvärld älskar mig ännu mindre, inte alls faktiskt. Så är känslan. Vem vill hänga med en surmupp liksom. Vem?!

Jag fick en gigantisk gråtattack när jag skrev förra inlägget, för det var jobbigt att outa sitt innersta, särskilt när det är mörkt. Mörkt och segt. Kanske uttjatat med.

Hur som helst, jag måste ju ta mig ur och upp. Hitta livsglädjen. Låter skitenkelt eller hur. Men steg ett i hela den här processen är faktiskt att ACCEPTERA att man mår dåligt. Acceptera att livet suger just nu. Inse att ljusare dagar kommer men jag måste jobba lite för att komma dit.

Så vad göra? Jag har inte facit. Inte alls. Jag vägrar piller så jag får börja med den fysiska hälsan. Äta, sova och fysiskt aktivitet. Just nu äter jag allt som jag inte bör äta. Så, jag ska helst hålla godsakerna till ett minimum, de är inte den tröst man tro. Faktiskt ska du se godsakerna som djävulen som sitter på din axel. DO NOT TRUST IT. Du kommer få en liten kick av sockret sen åker du kana långt ner i källaren. No bueno. Så nu ska jag på något sätt hitta kraften i att börja äta nyttigt. Jag borde be om hjälp på den fronten men min andra hälft har inte så bra koll på vad jag behöver få i mig. Sova, jag får hjälp med sömnen nu efter fyra nätters helvete. Det hjälper.
Fysisk aktivitet. Jag måste alltså byta om. Ge mig ut på en löprunda eller gymmet. Powerwalks är inget för mig. Hatar dem. Så, gymmet. Jag ska sätta upp lite mål, enkla som fan, men ål att jobba mot, tex att om 4 veckor ska jag klarar av lyfta xx antal kilo på den övningen. Jag har 4 gympasss klara, ska bara rotera dem, rakt av utan att tänka. Någon annan har tänkt åt mig liksom.
Sist men inte minst, skriva dagbok. Jag ska lätta skiten ur mitt hjärta. Allt ska ut. Precis allt.

Så oktober, ska bestå av äta, sova, träna och skriva. Varken mer eller mindre. Nu ska jag bara hitta en modig jävel som vågar ta sig an mig, tvinga mig att ut och spring eller dags att gymma.
Stackars denna sate men vilken belöning hen kommer få samt en medalj av ädlaste form.

Under tiden ska jag börja försöka ta mig an små saker jag tycker är kul. Förr var det padel men jag antar att jag ska ta mig an min kreativa ådra. Färg och form.

Jag känner mig en smula hoppfull.

Aldrig ensam. Alltid ensam.

Dåså mina vänner ska jag kapa denna rosa månad och vädra svärtan i min själ. Det är nattsvart där inne och jag är ensam. Depression är ett ensamt tillstånd. Ingen vill höra om det, jag vill inte dela min svärta för vem vill dela sin svärta. Man vill inte vara det där trögflytande skavande sälskapet. Jag är allt annat än en kul kvinna att hänga med. Suckar tungt och energin är som bortblåst. Jag klandrar ingen, vem vill vara min hangaround i dessa tider. En stor del i svärtan i själen är att man isolerar sig. Självhjälpsråden säger precis tvärtom – ge dig ut – var social. Eeeeh hur då? Hur orka? Och vem vill ha en ständigt suckande tyngd vid sin sida? Jag isolerar mig , jag orkar inte bjuda på mig själv. Fake it till you make it säger de, just nu är jag allt för dränerad på energi, så dränerad att jag drar mig från att ens kliva in i duschen. En dusch som kan göra så mkt för känslan, ändå, men steget in där, klä av sig, bli blöt och allra värst, besluta vad fan man ska ha på sig. Jag skiter i det. Jag får lukta lite svett, inte så att jag ska träffa någon ändå.

Gör sånt som du tycker är roligt. Jo, men vad? Förr älskade jag spela padel. Idag är det så långt ner på min lista av saker jag tycker om, om det ens finns kvar på listan. Padel ger mig bara prestationsångest. Jag har överflöd av prestationsångest redan utan padeln. Men jag spelar padel ändå, jag har ju comittat till det. Men jag mår så dåligt efter varje tillfälle. Jag borde lägga av.

Fysiskt aktivitet är bra säger de. Promenader, löprundor och annat som få kroppen att svettas och pulsen att gå upp. Ni vet, endorfinerna. DE är bra för en deppig jävel. Och det är sant. Riktigt jävla sant. Fysiskt aktivitet är grymt bra för en deppig jävel. Men man ska liksom komma igång, byta om, planera en runda, gå till gymmet, bestämma övningar. Eller så byter man bara om och så gör man bara. Ut och jogga, se vart benen tar dig. Förmodligen dit näsan pekar. Gymmet, ta första bästa maskin och bara kötta. Spela roll egentligen liksom. Steget är för stort. Otroligt stort. Jag behöver någon som släpar mig ut eller dit.
M E N så ska man duscha efteråt. Bestämma vilka satans kläder man ska ha på. För stora beslut för mig. Jag orkar inte. Så jag låter bli.

Ring en vän. Och säga vaddå? Vad ska jag prata om? Berätta om hur pissigt jag mår och hur skitnödigt allt är? Kul samtal. Så jag låter bli.

Ja men ni fattar, jag är inte alls på en bra plats. Träffa människor, kallprata om väder och vind, le lite och verka intresserad. Jag är allt annat än bra på att dölja mina känslor. Vilka känslor jag nu må ha. De är bara en enda mörk svart trögflytande sörja som gör ont.

Jag vill ha min mamma. Jag är 43 år gammal och gråter efter min mamma. Jag vill ligga i hennes soffa medan hon lagar en massa bisarr mat och vi kollar på en helt värdelös serie på TV. Hon tappar upp ett bad till mig med lite badsalt och lägger fram en handduk. Under tiden bakar hon en sockerkaka vi kan mumsa i oss medan vi fortsätter att titta på värdelös TV-serie. Bara vara liten igen i sin mammas soffa. Men hon är stendöd och soffan kastade vi nog på tippen. Och där vill jag inte ligga även om jag idag tilldelar mig titeln sopa.

Den här deppiga tillvaron är en ensam tillvaro M E N jag är inte ensam i att känna mig så här svart i själen. Vi är många men inte tillsamman. Det syns inte utanpå men det känns utav helvetet själv på insidan.

Ingenting är rationellt. Jag tar allt, precis allt personligt. Jag vill inte dö, men jag orkar fan bara inte leva just nu. Snälla nån – tryck på paus!!!

Alla läkare vill bara trycka i mig det ena giftet efter det andra. Läkemedelsbolagen tros ha det enda sättet att bota det här. Jag säger FUCK YOU till det. Inte för att det är fel, det är bara inte för mig. Jag behöver inte psykofarmaka, jag behöver en kunnig jävel att prata med. Någon som kan hjälpa mig att sortera mina tankar och känslor. Jag har väntat sen mars 2019. Hur länge till ska man behöva vänta?

Idag är en rosa med en rövig dag. Första dagen i oktober, en månad som kan vara helt underbart vacker.

Det känns rätt hopplöst och meningslöst just nu men jag få väl ta tag i det här på egen hand. Jag får bli min egen kunniga jävel och tar mig ur svärtan, måla min själ rosa igen. Bli Nellie som folk vill vara omkring. Vara Nellie som vill vara omkrig folk. Kanske spela padel igen. Och bli bättre på det med.
Det bästa med motgångar, trots allt är att man kommer starkare ur dem men också att man vet vem ens vänner är.

Så, nu när jag gnäll färdigt och gråtit färdig så ska jag göra lite annolurlunda. Mitt mantra – för att må annorlunda måste man göra annorlunda.

Wish me luck.

Fuck denna pandemi och fuck detta prokrastinerande

Följer man mig på sociala medier kan man lätt få för sig att jag hanterar den här pandemin lekande lätt. Sociala medier ljuger. Jag hanterar den inte så värt bra. Jag är frisk absolut och det är jag tacksam för. Lite förkylt och hostigt har det varit men inget allvarligt på långa vägar.
M E N i övrigt går det mindre bra. Dagarna flyter ihop till en enda klump och min hemmamiljö är min arbetsmiljö och min arbetsmiljö är också min hemmamiljö. Jag äter. Hur mycket som helst äter jag. Hela tiden. Byxorna börjar bli väldigt trånga. Och tröjorna lite väl tajta.
Allt går att lösa eller hur? För visst är det så att jag på sociala medier rör på mig mycket, dels med min cykel och på padelbanan.

Humöret ska vi inte ens prata om. Herregud, man skulle kunna tro att den är på Liseberg och åker karusell. Jag är bedrövlig att leva ihop med.

Här kommer ett avslöjande till er som inte vet, eller förstått; jag är en så kallad ”overthinker”. Livsfarligt i dessa pandemiska tider. Jag överanalyserar precis allt och känslorna hakar på. Och så tröstar jag mig med lite gott. Därav har byxorna blivit trånga och tröjorna lika så. Nä, jag är inte på när överviktig än men det är så här det börjar och jag vill inte tillbaka till övervikten. Tog mig många är att ta mig till normalviktig. Hur kul det än är att shoppa kläder vill jag undvika att göra det i en annan storlek. Har en del fina palter i garderoben som mest samlar damm. Dels för att jag jobbar hemma i badrock eller pyjamas. Man går ju inte ut bland folk heller, så varför klä upp sig?
Hur viktigt som helst, att emellanåt faktiskt piffa till sig en smula. Känner mig mest sunkig hela tiden. Jag har gjort många överanalyser på den. Ett helt kapitel och lite till kan jag skriva om det.
På tal om att skriva, inte skriver jag heller. Jag gör inget av det jag vill göra. Nu man ska passa på medan man fått lite extra tid.

Tant har helt enkelt hamnat i en ond nedåtgående spiral. Tant måste bryta mönster. Mantrat som ändrade mitt liv en gång är ett minne blott – för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Det blir aldrig mer sant än så. Detta är ett mantra jag måste tatuera in innanför mina ögonlock igen. Bara göra annorlunda ting.

Har ångest varje kväll jag går och lägger mig och ser tillbaka på det som inte blev gjort. Sover sjuk dåligt och vaknar upp som ett åskmoln och förpestar min omgivning, förpestar mig själv och förpestar…ja ni förstår. En ond satans cirkel.

Så rent konkret, hur tar man sig ur och hur gör man annorlunda? Jo, det är egentligen ganska enkelt. Först bestämmer man sig för att nu ska jag börja dagen annorlunda än de föregående. Jag kommer ställa klockan lite tidigare än vanligt. Jag ska gå upp när den ringer UTAN en endaste snooze. Gå ut. Gå, jogga eller cykla. Något i minst tjugo minuter. Imorgon har det trots allt lovats lite sol på morgonkvisten. Redan 05:11 ska det vara sol här där jag bor.
M E N för att lyckas, då måste jag förbereda min morgon redan INNAN jag går och lägger mig. Ta fram det jag behöver på morgon. Ladda kaffemaskinen. Inte somna till en skärm. DET blir en stor utmaning för mig. Somnar alltid till en skärm. Nu ska jag somna utan.

Pandemin ska inte få stjäla det bästa av mig. Den ska inte få mig att förstärka mitt redan etablerade uppskjutandebeteende. No more!

Sjukt jävla trött på att vara sjukt jävla trött och den ende som kan ändra på det är J A G.

Peace out and stay safe!

Skriv listor – mer listor åt folket!

Min själ sitter inlåst.

Lång och dryg vecka med feber, hosta och smärta i luftrören och insomnia på det. Insomnia är det värsta. Jag förlorar förståndet helt.

När man ligger i sängen sömnlös hinner man tänka en triljard tankar. Sunda och osunda allt i en enda röra. Jag kunde fysiskt vid ett tillfälle känna livslusten lämna min kropp. Den liksom trillade ut i en utandning.

Bröstkorgen, eller luftvägarna gör fortfarande ont. Att andas gör ont, inte de små ytliga andetagen men suckarna och de djupa andetagen. När ska det gå över?
I de här lägena när livet suger och obehagskänslor kryper på måste jag kunna ge mig ut. Helst springa för allt vad ben och hjärta orkar. Det bästa sättet att lufta och få ut slaggtankar. Få ut allt slagg. Klegg. Mög.

Januari och februari har varit sjukt tråkiga månader. Inte mycket kul jag haft alltså. Vädret har ju inte lockat med nån direkt utevistelse. Det låter som en dålig ursäkt men det är inte spännande att ge sig ut på en vandring när det blåser storm och regnar på tvären. Det hade förmodligen gjort susen att komma ut i naturen men vädergudarna lyckades hålla mig inne.
Jag har inte ens känt nån padelglädje. Och så mina vänner är det riktigt illa. Helt inspirationslös. Suttit och stirrat på en blinkande markör, inget skrivande, varken här eller på skrivprojektet. En ond jävla cirkel. Hur tar man sig ur?

Jag hör ju att jag måste göra nåt åt det här. Eländet. Så här kan jag inte hålla på. Jag borde ju bara ”snap out of it”. Jag har lite kuligheter att se framemot nu denna månaden. Fest nästa helg med massa nya härliga människor.
Jag har fått ett rigoröst kost och träningsschema för tre månader som startar på måndag. Tänker att det kan vara skönt att ha något annat än mina hjärnspöken att fokusera på. Hatar hjärnspöken. Just nu, lyckas de få mig att känna mig allt annat än fantastisk.

Så de närmaste tre månaderna kommer handla mycket om att hitta ut. Få fotfäste, bli stark, pigg och glad igen. Känna livsglädje. Lust. Känner att jag trampat runt i den mörka sörjan tillräckligt länge nu. Det räcker nu. När jag skriver att jag måste hitta ut handlar det om att jag låst in mig själv. Jag gör det när jag mår dåligt. Jag känner fysiskt att jag sitter och tittar ut på livet som pågår och jag deltar inte. Kroppen är där men inte själen. Den sitter inne. Själen sitter inne för att jag har känslor och det ska man tydligen inte ha enligt omvärlden. Det är svårt för omvärlden att hantera. Så nu skyddar jag omvärlden från mig, mina känslor. Omvärlden kan ju ta illa upp.
Något klickade i mig innan idag om just det där med känslor. Varför skulle jag inte få visa dem, det onda med det goda? Det är ju den jag är. Känslomässig. Jag är en människa fylld med känslor. Jag är passionerad.
Fuck omvärlden säger jag. Önskar att det funkade så simpelt att jag nu kom ut ur min bur. Nä, det här kommer ta tid och mycket ångest. Ut ska jag. Jag och hela mitt känsloregister ska ut! Därmed varnas människor känsliga för känslor – för här kommer jag!

Outcast.

Veckan har passerat i en dimma. Jag hade en plan men den sket sig. Sömnen är ur balans. Jag vaknar upp på nätterna livrädd. Jag vet inte vad det är jag är så sjukt rädd för. Kanske är det processen som pågår, om att möblera om i livet. Sortera ut skiten och bara behålla det som gör gott för mitt hjärta och min själ. Jag drömmer ofta om mina föräldrar. De är ljudlösa. Jag saknar dem. Inte för att mina föräldrar varit konventionella föräldrar med råd om hur livet ska levas eller stora stöttepelare för den delen heller men de var mina föräldrar. En del av mig. Jag saknar dem, smärtsamt mycket.
Tillhörighet. De var min tillhörighet, förlängningen av att höra till. Förr kände jag en tillhörighet på mitt jobb. Det gör jag inte längre. Jag är en outcast. Det är så tydligt. Det blev så tydligt förra veckan och det var smärtsamt. En plats jag älskade att gå till. Ä L S K A D E. Inte längre, nu är det bara en ångestklump i magen. Maler ner mig bit för bit. Jag har tyvärr tillåtit det mala ner mig. Jag lät den hända. Mitt fel.

Hela min skoltid var likadan. Fast värre. Jag var en outcast. Den man gav sig på. De gav mig ett helvete för helvetet jag genomlevde hemma. Lilla jag stretade emot med allt jag hade. Slog tillbaka när det blev fysiskt. Verbalt hade jag inget att ge. Jag tog emot och svalde allt de sa. Trodde på allt. Allt de sa blev sanningar. Tystnaden blev sanningar. Tystnaden och utfrysningen var värst. Jag var ingen. Osynlig. Värdelös.

Jag slåss varje dag med att mota bort det; att jag är ingen, att jag är osynlig, att jag är värdelös.
Det finns de i min sfär som hjälper mig allt vad de kan, utan att de vet om att de är mina hjältar. Utan dem hade jag gått under.
Det är inte synd om mig. Det är inte det jag vill säga. Jag vill bara säga det att det är så typiskt att man faller tillbaka i gamla hjulspår. Kanske bara belysa att vi inte alltid vet vad våra kollegor bär på. När vi drar oss undan, hur ont det kan göra. När man bli osynlig. Det är svårt att veta vad man ska göra när någon slåss för sitt liv. Däremot är det inte svårt att fråga. Det är heller inte farligt att fråga. Jag tycker dock att jag varit tydlig.

Jag vet att det inte är lätt att se på när någons själ flyter i en svart sörja. Någon som förr höll låda plötsligt tystnar. Många arbetsplatser är så dåliga på det här. Kanske begär jag för mycket men när allt kommer omkring har jag gett dem en tredjedel av mina dagar och gett dem hela mitt hjärta och själ. Svårt.
Jag vet vad jag behöver göra. Jag kan bara påverka mig. Så jag måste förändra det jag kan påverka. Det tänker jag göra. Utan tvekan. Allt börjar alltid med mig, Mig endast.

Jag satt i söndags förra veckan och planerade. Natten till måndag var svår. Sömnlöst och det gjorde att jag inte kom igång som jag tänkt. Jag ger inte upp dock. Det är bestämt att 2020 ska vara året det händer…

2019. Aldrig. Ge. Upp.

Decenniets sista dag. Vid midnatt passerar vi strecket och går in i 2020. Innan jag passerar strecket tänkte jag försöka sammanfatta 2019 utan att bli allt för långrandig.
2019 har varit tufft och trögt. Jag rasade ihop som ett korthus. Rätt märkligt att det blev så med tanke på att jag borde ha rasat 2018 med allt som varit det året och hur 2017 avslutades. Jag höll ihop för att jag var tvungen. Jag var ensam och jag hade bara mig och när vi lyckades laga familjen, rasade jag. Rullgardinen drogs ner och mycket blev nattsvart. Det har varit en kamp att få någon att förstå och lyssna på mig. Jag pratar om vården. Den har varit obefintlig. Sorgligt. Katastrof.

Allt har inte varit total mörker.
2019 var året jag hittade en ny passion i livet som också har varit det som hållit mig flytande det här året. Padel. Jag började spela padel. Jag kastade mig ut i padelvärlden på Padel Crew i Helsingborg. Jag kände ingen. Jag befann mig i den mörkaste perioden i mitt liv och jag kastade mig ut på vinst och förlust. Med ett racket som var helt fel för mig men som jag fyndat för en femhundring började jag treva runt på facebook och hittade en gammal kollega som pekade mig i rätt riktning och herregud så rätt han pekade mig. Tack Jimmy. Jag visste ju att Jimmy spelade padel så jag ställde en fråga och den besvarades. Jag kastade ut en frågan om någon ville spela padel med en nybörjare som mig. Tänk om ingen ville. Jag kände mig otroligt sårbar när jag slängde ut frågan men så fick jag svar. Jag fick napp och vi spelade. Jag var inte så vass men jag var inte helt värdelös. Anmälde mig till Americanos och försökte mitt bästa med att nätverka med andra. Där fann jag Sandra. Jag var så grymt impad av hennes servar och jag ville spela med henne igen. Jag sa det till henne. Jag fick gensvar. Vi blev snabbt fyra, Jag, Sandra, Helene och Emma. Vi blev en träningsgrupp som tränade ihop och jag hade så roligt. Varje minut jag spenderade på padelbanan var en minut då det enda jag tänkte på var padel. Inget annat. Inget mörker. Bara vad jag skulle göra med bollen, var jag skulle stå. Många skratt. Både på träningarna med Ulf och alla spel som fixades ihop. Så många skratt och så mycket glädje jag hittade. Framförallt nya vänner. Lycka. Många timmar har det blivit på padelbanan. Värt varenda en krona jag lagt ner. Padeln har räddat mitt liv. Utan tvekan.

Jag har inte bara lärt mig att spela padel på padelbanan. Jag har lärt känna mig själv, slipat lite på mina sämre sidor och blivit mer eftertänksam av mitt eget agerande. Fantastiskt nog har jag lärt känna tre underbara kvinnor som heter Emma. Alla dessa tre Emmor gör mig till bättre människor. På tre helt olika vis men de gör mig bättre. Både som padelspelare och som medmänniska. Katarina fick mig att våga öppna upp om mig samtidigt som jag fick lov att nörda ner mig i padel utan att verka utomjordisk. Tack vare att jag vågade kasta mig ut har mina vägar korstats med så många underbara fina människor. Eldsjälar och kärlekssjälar. Vinnarskallar och tjurskallar. En stor fin padelfamilj. Mycket av detta tar jag med mig från 2019 och in i 2020. Padeln har gjort mig till en bättre människa helt enkelt.
Innan jag lämnar padeln åt sidan måste jag bara nämna den galnaste turneringen jag spelat. Jag spelade med Emma Ma och som vi spelade.
I juni spelade vi vår första ihop och vi anmälde oss till en klass bättre än vad vi var då men vi är definitivt där idag. Vi spelade i helgen och som vi spelade. Och när jag menar som vi spelade, vi gav inte upp. Tog oss hela vägen till finalen där vi vann ett silver. Finalmotståndet var det bästa tänkbara, dels för att det är klubbkamrater men också spelmässigt. Och vi gav dem en fight för guldet. Vi spelade så gott vi kunde med de vi hade. Den kraft vi hade kvar efter en semifinal som varade 2h 20min. Jag var slut och trodde ett tag att jag skulle få lämna WO. Men jag är inte den som gärna ger upp så lätt. Med skadad fot och en orkeslös kropp kopplade jag in mitt finska sisu. Inte bara för mig egen del, utan för min partner Emma, min dotter som kom för att heja på. Jag skulle inte ge bort något. Vi skulle inte ge bort något så vi satte upp en fight. Där vann vi vår första andra plats i större sammanhang. Den här matchen tar jag med mig i hjärtat länge av olika själ men främst ska den få symbolisera att jag inte ger upp även när det är som mörkast. Aldrig. Ge. Upp.

En annat stor lärdom under 2019 har varit att släppa taget. Främst släppa taget om ting som inte tillför mig liv annat än ångest eller skav. Släppa taget om känslor och släppa taget om vad människor tycker och tänker. De kommer alltid tycka och tänka men ma får aldrig låta det definiera vem man är. Jag är inte hela vägen där än men en bra bit på väg. Tolerans är en annan sak jag lärt mig. Vi vet aldrig vad någon går och bär på. Alla har vi ett förflutet, en del som tynger oss och som präglat. Våga säga ja. Våga tacka nej. Den största livslektionen har jag fått av min dotter, eller hon fick den av oss men hon påminde mig om modet att gå sin egen väg. Modet att stå upp för sig. Modet att stå upp för dem man älskar. Mod.
Be brave. Be patient. Mod och tålamod. Mina spanska tränare har tjatat om att jag ska vara modig och ha tålamod. Modig att ta nätet och tålamod att inte alltid avgöra i varje boll. Det gäller i livet med. Mod har jag haft till viss del men det där tålamodet är en återkommande grej att ta tag i. Men jag har mer tålamod idag än för ett år sedan. Bara ett halvår sedan.

Nyår firas i lugn anda. Inget spektakulärt och inget avancerat. Mat från ”torpet” och så blir det jag och min man och vår son. Vi tre ska ta oss över till det nya decenniet ihop.

Jag ska inte säga fuck 2019. Jag säger bring it on 2020! Let’s do this.

Gott Nytt År! Må era hjärtan fyllas med kärlek och själar med ljus.


Äntligen.

Det är svårt att förklara hur jag mår. Svårt att sätta ord på mörkret jag lever. En evighetslång grå november i själen. Ibland känns det som att jag håller på att dö. Min själ ruttnar långsamt bort. Jag är inte längre jag. Allt som händer är att jag försöker överleva. Oftast känns det mest som inget händer alls. Jag passar inte in och min existens tynger alla. Alla överallt tyngs av min existens. Det är sant, det har sagts från olika håll och jag ser att det är tungt för dem som lever med mig. Jag gör allt jag kan men det räcker inte till. Det har varit svårt att bli ”ignorerad”. Det har gjort så ont att bli lämnad åt mig själv och allt mitt mörker. Ensam i ensamheten fastän man är omgiven av människor. I min värld tänker jag att de skiter i mig. Varför ska jag ens finnas? Varför ska jag ta ett enda andetag till?

Just idag, här och nu denna söndag, trots lite ångest, mår jag ändå under omständigheterna okej. I veckan som gått har det hänt saker. Sådana där saker som man kan säga ÄNTLIGEN till. Äntligen någon som lyssnar. Bara en sån sak lyfte mig en smula. Den lilla smula är kanske ett helt bröd. Jag är bara försiktig i det här.
En viss lättnad i bröstet och det är inte lika tungt att andas.

Via jobbet fick jag äntligen tillgång till Krut-Karin. Jag tänker kalla henne så för satan i gatan vilket krut hon hade sen då.
Vi hade ett samtal och hon sa visserligen vissa saker som jag redan ”visste” och var rädd för att höra men hon sa det så bra. Och jag lyssnade så bra. Yay jag!

Saken är att den enda som kan förändra något i mitt liv är jag själv. Det vet jag. Inget nytt. Men saken är den att jag har gått vilse, tappat bort mig själv men framförallt har jag varit väldigt elak mot mig själv. Kort sagt. Jag skulle kunna brodera ut men jag orkar inte idag. En dag ska jag berätta från början vad det var som gjorde att jag hamnade här utmattad och med ett stort självförakt. Utmattad av livet. Så jag behöver lite hjälp.

Något som jag ska börja jobba med nu är taktpinnen. Den som jag ska ta tag i, taktpinnen över mitt liv. Innan jag ska ta tag i alla mina ”saker jag vill göra” är det lite ”hjärt och lungräddning” som gäller först. Ta tag i det som är allra viktigast för mig. Vardagen. Den mördande vardagen, balansen i arbetslivet och i livet privat.
Så nu ska jag alltså ta tag i den. Och hur gör man? Vart börjar man? Hur ska man hitta power?
Det finns olika sätt eftersom vi är olika. Jag finner power i att se till att vara välklädd. Ta på ”powerkostymen”. Det gör stor skillnad för mig att piffa till mig innan jag går ut. Krut-Karin sa att jag skulle ha min klänning som min rustning. Råkade ha på mig en stickad klänning den dagen jag var hos henne. Och jag förstod precis. Jag och plånkan åkte till klädbutiken och köpte lite olika rustningar. Det funkar. Gick utanför min comfortzone och köpte mig en mossgrön tröja. En skinnkjol. Fy fan vad det funkar. Nu ska jag bara orka upp på morgonen och fixa mig. Ett hett tips är att ta fram kläder kvällen innan så behöver man inte fundera så mycket på morgonen.

Nästa grej som jag ska göra är att ladda. Jag ska ladda mig på morgonen. Jag ska alltså göra det som är svårt, kliva upp på morgonen och ha tid för mig. Bara mig. OCH jag är INTE bra på att kliva upp på morgonen. Nu ska jag alltså bli bra på detta. Så nu ska det övas. Jag har så att säga en stor utvecklingspotential. Lyckas jag inte imorgon så kanske jag lyckas på tisdag.
Nyckeln är enkel: för att må annorlunda måste man göra annorlunda.

Jag börjar här. Det är så mycket mer jag behöver göra och jag ska bara ta lite i taget.
Jag och min taktpinne ska ta tag i det här. En sak i taget.