Okej, en lite uppdatering på livet som är. Livet det är.
December har varit en kamp. Livslusten fanns inte där. Inte orken heller. Julen kom och gick, nyår likaså. Jag bara fanns till och gjorde vad jag kunde med det jag hade. Det var otroligt fint att ha mitt förstfödda hjärtegryn hemma. Plötsligt var allt som vanligt här hemma. Bara det att jag orkade precis med att existera. Andas och finnas till. Inte mer än så. Försökte gaska upp mig och vissa dagar gick bättre än de flesta.
När man befinner sig i ett svart hål där livslusten inte existerar och inte energi heller till något annat än bara andas och överleva dagen, det är hopplöst. Hur jag än försökte ändra sitt ”mindset” så löste det inget. Hur jag än försökte att komma ut, få luft och motion kom inga av de där endorfinerna som brukar infinna sig. Inget infann sig annat än olusten att leva. Låter dramatiskt men så var det. December, och november för den delen var en kamp om överlevnad. Jag önskade att jag inte fanns, självmordstankar snuddade vid. Det kan förefalla sig egoistiskt men ni som aldrig varit där, i det hopplösa svarta hålet, ni kan omöjligt förstå. Jag har tur, min kärlek till mina barn är större än allt annat. När livet är som mörkast är det för dem jag fortsätter att kriga för mitt liv. De är mitt allt och jag skulle aldrig kunna lämna dem kvar i livet med en sorg jag skapat, lämna dem med fler frågor en svar. Lämna dem med tron om att de kunde gjort något eller en undran om de gjorde något fel. Lämna dem kvar i jordelivet att de inte var tillräckliga för att jag skulle leva för dem. Jag lever för dem. Varje. Dag.
Med det sagt…livet går vidare.

Förra veckan fick jag träffa en läkare. Jag har träffat många, de avlöser varandra på löpande band och jag minns inte namnet på en enda. Just den här läkaren har jag träffat förr och jag tyckte och tycker om honom. Han är bra. Han lyssnar och nu är han tillbaka och jag får ha en slags kontinuitet med honom. Lättnad och lycka. Äntligen. Vården är sjuk på så många plan att jag inte ens orkar gå in på det.
När jag promenerade bort till sjukhuset tänkte jag att vad han än tänker erbjuda mig för medicin, för jag kände på mig, nu kommer det, en antidepressivt ska sättas in, var jag helt redo att kapitulera för vilket rävgift som helst. Bara ta mig härifrån.
Han föreslog något nytt jag inte hört. Minimala biverkningar och jag skulle få en skjuts uppåt. Jag tackade ja, vad som helst, vad som helst för att komma upp ur mitt mörka hål. Lovade mig själv dyrt och heligt att inte läsa den långa listan med biverkningar. Läkaren gjorde klart att illamående är vanligt. Så klart. Vägen till lycka, men först ska du må illa. Kräkas och eventuella diarréer. Jag kunde ju inte låta bli att läsa biverkningarna. Jag är byggd så. Men listan var ändå förvånansvärt kort. Hopp infann sig.

En vecka har gått sedan jag började äta dessa rosa lyckopiller. Wow. Inga värre biverkningar än huvudvärk, tar jag en alvedon så är den borta. Inget kräk och bajs. Inget illamående. OCH jag kan känna att det vänder. Som att komma upp och andas frisk luft. Otroligt. Nästan så jag vill utropa mirakel. M I R A K E L!!! Kanske är jag lite för snabb att utropa något men jag har hopp. Och jag kan andas. Nu ska det jobbas på rutiner. Sova. Äta. Gå ut. Kanske till och med motion. Sömnen är fortfarande sisådär. Utan sömn bli jag ju helt knäpp i huvudet. Så vissa dagar är jag mer knäpp än andra.

Minnet, det sviker mig fortfarande. Bara en sån simpel sak som att jag minns inte om jag gjorde utfall på höger ben för 30 sekunder sedan. (försöker träna lite) Minns inte många lösenord. Minns inte om jag ringt det där samtalet eller inte. Minns inte om jag bestämt något med någon. Lappar, lappar och påminnelser till tusen för att ”minnas”. Det är sjukt skrämmande att ha ett så uselt minne, från ett nästintill fotografiskt minne.
Jag ska mest troligt få mitt minne tillbaka när jag mår lite bättre. Men det som skrämmer mig mest är att jag glömt minnen jag hade, från resor och sånt. Kommer de tillbaka eller är de för evigt utsuddade? Tiden får utvisa. Medan jag väntar på att få tid hos en arbetsterapeut, bara väntat i snart tre år, så gör jag övningar hemma. Google is your best friend, right?

Så ser livet ut.

Dåså, 2022 är här. Jag skrev ingen ”krönika” om året som passerade. Tjugotjugoett, vad finns det att säga. Kanske några rader då. Lärdomar, en del sådana fick jag med mig. Lärdomar är värdefulla men de kan svida som handdesinfektion i ett sår. Eller som en kniv i hjärtat. Hur de än känns så är en lärdom en lärdom, utan dem blir vi som korkade fån med öppen mun vari i de stekta gråa sparvarna flyger in, och det vill man ju helst undvika.
Jag har säkert redan tjatat om det men det som svider mest är att när jag står på ruinens brant så står jag där verkligen ensam. De flesta av mina ”vänner” är de jag kallar för medgångsvänner. Dom finns där bara för de roliga stunderna. MEN det finns ju guldkorn i min sfär med. De som sträcker ut en varsam hand och dem ska jag vårda så ömt jag kan framöver.
Fy fan, det är skit och bajs att må som en sopa. Det kan väl alla skriva under på. Jag krigar på varje dag så gott det går att ”rycka upp” mig för uppställning och delta i det ”normala” livet. Vara med på festen så att säga. Jag står på perrongen och försöker att liksom komma på party tåget till livets epicentrum av fakking finess. Vissa dagar går kriget min väg och andra dagar så orkar jag helt sonika inte slåss. Vissa dagar känner jag rent fysiskt i kroppen hur livsglädjen bara rinner ur mig. En högst märklig och obehaglig kroppsförnimmelse.
Eftersom jag inte är i närheten av att vara festens mittpunkt har jag beslutat mig för att acceptera läget. Ägna mig åt mig. Helt utan distraktioner som sociala medier. De ger mig ångest. Där blir det så tydligt att jag står utanför och tittar in genom fönstret på livets festligheter. Lite bortvald. Så, för att bota känslan av att bli bortvald så förekommer jag och väljer bort allt. Alla vännerna på facebook har jag raderat, alla följare på strava, instagram är jag bara utloggad ifrån och raderat appen. LinkedIn (som jag ändå inte ens använder mer än som tidsfördriv) har jag loggat ut ifrån. Så det enda jag har kvar är bloggen. Jag gissar att läsarskaran sjunker kraftigt eftersom jag inte längre lurar in läsare från den kanalen. En och annan trogen läsare finns nog kvar, och för det är jag glad.
Så, de kommande sex månader är det me, myself and I. Jag fokuserar på mig och hoppas att jag till sommaren kommer ut som en strålande stjärna. Eller i alla fall en leende kärring med hopp om livet igen.
Annars höjdpunkter från 2021, nytt jobb med nya sköna kollegor, skrivarlinjen, ja det var kanske det. Minnet, jag minns ju illa. Kanske har något helt fantastiskt hänt…jo vår lilla matlagningsensemble Såssnipporna grundades och jag älskar denna lilla grupp. Känns otroligt befriande att bara vara sig själv. Hur kunde jag ens glömma detta?

Andra dagen i januari. Nyår, ja vad ska man säga om det. Jag var på ett satans skithumör av olika anledningar, kanske en av dem var de facto att bli bortvald. Vi har svårt att flytta oss från vårt hem eftersom vi har vårt autist. Annat med men mer av den allt för privata sfären jag inte vill dela med mig av. Jag lagade mat. God mat. Gott vin. Fyrverkerier till förbannelse, utanför rådde rena Lützendimman. Somnade med en bitter känsla och vaknade upp med densamma. Så jävla onödigt. Men sån är jag. Långsint jävel och det ligger mig i fatet.
Idag skeppade vi iväg den förstfödde men inte helt utan problem. Plötsligt hade hon ingen flygbiljett, men pengar löser ju allt. Stackarn fick dock ett helt gäng extra timmar på det dyraste stället att existera på. Kastrup. Nu i skrivande stund har hon landat i Zürich och sitter på tåget till Solothurn. En lång dag för loppan och jag lider med henne.

Nu ska jag strax sova, klockan är ju ändå strax 22:00 och ny dag gryr imorgon. Veckan är planerad med sådant som ska få mig på banan igen. Återstår att se helt enkelt. Hoppet stort, förväntningarna små.

Gott Nytt År! För fan.

När man under belägring av sina demoner. Demoner som suger livskraften ur dig flyr man gärna. Jag flyr in i diverse dåliga serier som jag ändå snabbspolar mig igenom får jag har inte förmågan att fokusera eller ork att ”vänta” på en plot eller dramatik som suger in mig. Lätt att fastna i skrollandet. Skrollandet i sociala medier. Söker efter korta kickar från likes och hjärtan. Flyktiga kommentarer eller tummar upp. Jag älskar sociala medier, kraften den har men inte kraften den tar.
I sökandet på mitt eget välbefinnande har jag snubblat över någon som talade om att jobba på sig själv. Koppla bort sig från världen och lägga hundra procent av sin tid på sig själv. Måhända en jävligt amerikanskt klyschigt ”motivational speach” men vad har jag att förlora? Bara mig själv helt och hållet och jag känner att det bara är en låg tröskel mellan att hitta mig eller förlora mig. Lägga mitt egenvärde i andras händer är det mest korkade jag gjort och gör. Det här bottnar i mitt förflutna, till när jag var ett barn. Ständigt känna sig som ett andrahandsval. Ett gräl mellan min mamma och pappa som satte spår, ingen av dem ville eller orkade ta med mig i skilsmässan. Mamma drog det korta strået. Det är mycket som satt sina spår och jag har helt sonika bara tappat bort mig själv. Vad som är viktigt för mig och vem jag vill vara. Det är lätt att ”vilja” lyssna på tusen åsikter om hur man ska vara eller inte vara. Jag har mina hjärnspöken och de jävlarna ställer till det för mig, big time. Om jag aldrig väljer att möta mina spöken kommer jag aldrig bli kvitt dem. Demonerna har jag accepterat, de är en del av mig, sanningen är den att dem kan jag ändå hantera på ett rimligt sätt. Både demoner och hjärnspöken fungerar inte. Därför är jag här, ifrågasättande, matt, gråtande, svärande och vilse. För tre eller fyra år sedan, lovade jag mig dyrt och heligt att A L D R I G tappa bort mig själv igen. Jag höll inte vad jag lovade. Allt för att vara älskad. Passa in i en mall som inte är jag. Bara för att bli älskad. Orka hålla upp en mall. Orka. Jag orkar inte. Mina drömmar sätter jag åt sidan, skjuter på dem framför mig. För att jag tror att jag måste…men det måste jag inte. Jag måste inte få allas validering på att mina drömmar är värda att uppfyllas. Eller möjliga. Inte en enda röst behövs mer än min egen. Så jag måste sluta lyssna en gång för alla.

Jag fyller snart halvnittio. Och när man når en viss ålder är det väl på tiden att man har styr på sin skit. Att jag tagit mig hela vägen hit är ju med mina egna krafter med glada tillrop från de som bor i mitt hjärta. Ålder vill jag egentligen inte beröra för det är obetydligt. Röster som du är för gammal, det är för sent bla bla bla. Snacka för dig själv.

Jag har en klar bild över vad jag vill göra. Väldigt klar. Jag är svag för distraktioner. Mina distraktioner är sociala medier, netflix, viaplay, HBO och what not. Det är bara flykt och ytlig bekräftelse. Jag vill bara att min egen bekräftelse ska räcka.

Så det klyschiga motivationstalet, vad sa det. I korta drag, våga koppla bort världen i sex månader och jobba på dig själv. Jag kan ju inte stoppa världen i sex månader men jag kan släcka ner allt som distraherar. En klok läkare sa något klokt, back to basics. Det skulle vara ett vinnande koncept för mig. Så det är tillbaka till grunderna, äta, sova, motionera kropp och knopp. Ta itu med hjärnspökena. Slå dövörat till världen. Ägna min tid åt mig.

Så nu släcker jag ner sociala medier och kanske, kanske inte kommer jag tillbaka om sex månader. Det är tveklöst en tuff uppgift, för jag älskar sociala medier. Första dagarna blir svårast men efter tag vänjer man sig för att sen faktiskt tycka att det är befriande. Jag minns det så. Bloggen får leva kvar, den få fortsätta vara en ventil ut. En sporadisk ventil.

So, let’s go find me and my self-love.

Ny vecka, ny amöjligheter. Är det inte så vi säger med någon slags hopp om att vi verkligen tror på det. Somliga är övertygade.
Jag sa det idag, mer för att ”fejk it till you mejk it”. Jag tänker fortätta den här lögnen tills den bli en sanning. För mig. Frasen är kanske redan en sanning för dig, men inte mig och inte nu. Jag VET ju att möjligheterna finns där varje dag. I alla fall möjligheten till möjligheten. Jag ska inte dissikera sönder det mer. Jag vill ju inte fucka upp någons carpe-diem-inställning.

Vi närmare oss November och det är mörkt nu. Kanske är det mörkret och att allt går i grått som drar ner mig. Mmm, sanning med modifikation. Det ger en bra skjuts neråt men det är annat som skaver. Jag, övertänkaren har övertänkt och överkänt.
November är i övrigt en riktig skräpmånad för mig. För många minnesdagar av människor som lämnat mig och jordelivet. Mörkt och det regnar oftast på tvären. Energin är slut och solskenet från i somras är ett minne blott. Visst det kan vara värre. Så mycket värre.

För en tid sedan hade jag ett samtal med min livskramrat och det var ett bra samtal men också ett samtal som fick mig att ta ett kliv in i väntrummet. Bara för att se om det är någon som kommer och ropar mitt namn. ”Ska vi leka?” Det blev väldigt tyst. Skrämmande tyst. Det känns fånigt men också väldigt utlämnande att säga det, mitt hjärta gick sönder.
Jag är ensam. Om det inte vore för min närmaste familj hade det varit totalitär ensamhet. Inte så instagramvänligt. Lägga upp en bild på mig själv väntandes i hallen på att någon ska ringa på min dörr och vill leka. Men kanske borde jag, inte för att det är synd om mig men för att jag tror att det är många med mig som väntar.
Så här någonstans har jag övertänkt och överkänt. Det tog mig inte till en varm och fluffig plats. Utan rakt ner i ett svart litet hål där jag brukar bosätta mig när deppen tar över. Deppen har tagit över och livet känns en smula tungrott just nu. Motivationen är lika med noll och det är svårt att sprudla. Umgänge blir svårt när man är fylld med svärta. Man vill ju inte smitta sin svärta på någon annan.
Det finns ljusglimtar. Jag har dammat av padelracket. Det är skönt att i någpon timme bara fokusera på en liten hårig boll och i bästa fall vinna en låda med korv eller biljetter till fotbollsmatch. Förlora är helt i sin ordning med men inte lika roligt. Men en rolig match är alltid en rolig match.

Nu när deppen har slagit till ( jag säger deppen istället för depression, same shit) måste jag ta till åtgärder för att inte hamna i hålan. Hålan vill man undvika till varje pris.
Åtgärder är svåra att vidta när gnistan inte finns och ingenting känns lustfyllt. De basala åtgärderna är ju, äta ordentligt, sova ordentligt och motionera. Fylla på med endorfiner. Endorfiner är underbart men steget över tröskeln är stort och extremt motigt. Gymmet skulle sitta fint, disco i öronen och lyfta tungt MEN det finns en massa människor. Tänk om 18-19 kunde fått vara låst till oss med social fobi, ångest och bär på deppen.

Jag fick en idé av min uderbara dotter. Skriva och bränna. Skriva satans ärligt för att sedan bränna. I Sagolandet kan man hitta särskilda anteckningsböcker för detta men vanligt papper går bra. Skriva av sig ÄR medicin. Spännande att ta reda på vad som händer när man skriver sådär brutalt ärligt och sedan bränner. Vågar ni testa?

Nog ska jag få bukt på depperiet och andra små skavsår. Tid. Det behövs tid och tålamod. Sol är en sån härlig grej men den rår jag inte över utan den kikar fram när helst det behagar och bästa fall infaller det på dagar när man är ledig. Miljöombyte skulle sitta tjusigt. Mycket som skulle sitta tjusigt faktiskt.
Just nu är det dock in i gruvan för skitgörat för att byta ut deppen mot peppen.

Mitt första inlägg det här året. Lusten och inspirationen att skriva har varit som bortblåst. Mitt liv, som många andras liv är ganska händelselöst i dessa tider. Orken är en annan sak jag kämpar med, sömnen är allt annat än suverän just nu så dagarna formas efter hur natten varit. Drygt.
Mycket är inte som det ska alls. Jag saknar umgänge utanför min närmaste familj, jag saknar rörelsen bland caféer och annat brus. Saknar input i livet rent generellt. Jag gissar att jag är lång ifrån ensam i den här situationen, särskilt när man inte ens har ett arbete att gå till här hemma. Dagarna känns inte alls meningsfulla, jag ger ingen mening till något just nu. Livet just nu är som att sitta i ett väntrum.

Ljuset börjar återvända, tiden har vänt till den ljusare sorten, sakta men säkert. Januari är en grå månad i Skåne men solen har tittat fram, lite snö på sina ställen har livat upp det en smula men de flesta dagar är grå.

Allting tar tid. Det är snart exakt två år sedan jag kraschade och det har varit en resa i sig, en kamp och jag har skrikit högt för att någon jävel med kompetens ska lyssna. Det är tur att man är ihärdig och tar sats emellan varven för att orka göra min röst hörd. Jag vet inte hur många läkare jag talat med under de här två åren och jag skulle vilja samtala med samtliga igen nu när jag vet vad jag vet. Ifrågasätta dem. Jag bli ömsom arg och ömsom ledsen att det ser ut som det gör. Till slut fick jag en läkare som lyssnade och gjorde tester för att utesluta att något kroppsligt felar, som brist på något eller sköldkörtel eller något annat lömskt som kan ligga och lura. Jag är kärnfrisk, en smula brist på d-vitamin men det har största delen av den svenska befolkningen så här års så jag är inte unik, inte på något sätt.
Det visar sig att jag faktiskt har kört slut på mig själv. En rejäl utmattning, gått i väggen. Min diagnos som jag har har stått i vägen för de flesta läkare, verkar svårt att se bortom den. Att jag som lever med en diagnos aldrig kan drabbas av något annat, som en ”hederlig” utmattning. Trots att jag väldigt tydligt förklarat att jag känner inte igen det här. Jag är 43 år gammal och jag kan min kropp. Jag vet hur jag fungerar när jag är deprimerad. Jag vet precis hur min kropp svarar på en sån enkel sak som en löprunda när jag är deppig. Endorfiner. Jag har inte under de senaste året känt av en enda endorfin av min träning. Jag är trött efter att jag varit social. Återhämtningen, den är annorlunda, jag behöver mer av återhämtningen.
Fortfarande väntar jag på samtal, det har gått två år nu och jag är ännu inte längts fram i kön. Med ny remiss är jag rädd att de ställer mig i en ny kö och jag tappar 2 års väntan. Under dessa två år har jag förlorat det mesta man kan förlora, mitt jobb, mitt egenvärde, självkänslan, tid, mig själv.
Jag förstår att det är ett ansträngt läge, jag gör det men jag tycker att priset jag fått betala är högt. Orimligt högt. Två år har gått och jag har inte ens påbörjat resan tillbaka. Nu ska jag börja bygga upp mig själv med rätt byggstenar. Hur länge ska jag vänta på den kompetensen? Just nu är google min bästa vän och min egen drivkraft. Kraft. Sparlåga. Hur länge kan man driva sig själv med en sparlåga?

Medan jag väntar får jag helt enkelt acceptera läget och börja vara snäll mot mig själv först och främst. Det är viktigt att vara snäll mot sig själv. Och jag är det inte. Not by far. Övning. Jag får se om det finns övningar man kan googla, hur man är snäll mot sig själv.

Idag ska jag besöka min hårfrisörska. Bli fin i håret igen, bara en sån sak, få en frisyr, lite schysst färg. Liten ytlig knuff framåt och uppåt. Alla bäckar små.

Så. Nu har jag gnällt färdigt. Stänga ner gnällfabriken ett tag och luta mig tillbaka och…

Kaos. Känslomässig kaos. Ilskan kommer över mig i ett jämnt flöde av svallande vågor. Min hjärna är ockuperad av fantiserade represalier i min ilska. Det lönar sig inte. Inte det minsta för då är inte jag mycket bättre och jag vill vara bättre. På riktigt, inte bara på fasaden utan genuint. Jag är konstant i affekt och brottas med att inte handla i affekt. Som att springa ett satans maraton utan att ha tränat en enda kilometer.
Idag är jag så matt, jag orkar inte ens ta beslutet om vilka strumpor jag ska ha på mig. Idag är första dagen som jag faktiskt inte är ute i fronten och slåss. Idag är en vilodag, nästan. Hjärnan går på högvarv och känslorna hakar på därefter. Frågan ni mig säger jag foul play! Oavsett vad jag gör och inte gör går jag inte vinnande ur striden.

Så idag vilar jag och försöker luta mig mot tanken om ett nytt kapitel. Starta en ny era i mitt liv. Som om inte jag redan har nog med beslut och stök ska jag fundera på vad det är jag ska göra längre fram. Modet och styrkan att början om på ny kula. Ta med mig lärdomarna och förvalta dem på bästa möjliga vis. Ta på mig min osynliga cape mot nya utmaningar. Låter sjukt klyschigt men så får det vara.

Så vad ska jag bli när jag blir stor? Vad ska jag använda mina superkrafter till? Det finns en del tankar på vad jag kan tänkas vilja göra och jag ska förhoppningsvis få råd av någon klok människa på vägen. Men först ska jag bara kriga klart.
En lättnad i allt det här är att jag återigen kan lita på min intuition, ett tag trodde jag faktiskt att jag inbillade mig saker men jag vet idag att min magkänsla var så rätt. En dag, ska jag med raka ord berätta precis vad. En dag är inte idag och det är för min egen skull eftersom ingenting är klart, det bara hänger som en tung blöt filt över mig.

Jag beundrar alla dem som vågar ta steget att förändra sina liv, byta väg och göra något helt annat. Det är mod att våga följa sitt hjärta och sin instinkt. De är många där ute som jag skulle kunna hylla men jag väljer att hylla en enda person och det är en person jag beundrar med hela mitt hjärta. Hon är en enastående varelse som vågar ta sina egna beslut, stå upp för vad hon tror på och vara sig själv sann. Min dotter. Hennes beslut var stort och svårt men fattat av henne själv, rådfrågat oss, sina föräldrar men beslutet helt och hållet hennes eget. Hon ska testa något nytt, lämna något hon kan, känner väl till för ett helt nytt och okänt territorium. Volleybollen sätter hon på paus efter nio år och byter mot en mindre boll och ett racket. Ungen min har fått en möjlighet att gå en padelakademi som startar rätt omgående så det var snabba beslut. Lämna ett lag med underbara lagkamrater till att bara ha en lagkamrat är en stor omställning. Wow säger jag och då kan ju inte jag vara sämre i mina val framöver. Jag är allt för gammal för att satsa på padel eller annan idrott på samma vis men jag kan fortfarande välja en helt annan väg i mitt yrkesliv. Jag har min dotter som förebild.

Så, nu ska jag vila några dagar innan tjuren ska tas i hornen och jag ska åter ut på slagfältet. Jag ska samla kraft till allt som komma skall. Skapa inspiration till mitt privata projekt, den tiden är kommen. På riktigt.

Jag kommer tillbaks. Var så säkra.