Då slog den till här med sin slägga. Covid. Omikronvarianten mest troligt, tycks att den lägger sig som en blöt filt över världen just nu. Länge lyckades man ducka den. Jag blev ganska sjuk, inte så att jag behövde vård eller så men det känns som om en jätte satt på mitt bröst. Tungt att andas. Hostade så revbenen sprack och en feber som åkte jojo. Nu mår jag så mkt bättre men blir andfådd av att gå i trappor. Lukt och smak är mer eller mindre borta. Efterspelet av skiten, hur länge ska det sitta i?
Jag överlevde och snart kan saker återgå. Vilar helgen ut sen är jag nog färdigvilad.

Att vara i karantän är ju något av det tråkigaste som finns. VIsserligen var jag rätt sjuk de första fyra dagarna så det fanns inget begär att gå ut. Än mindre vara social. Att prata var inte ett alternativ. Men när man kommer ur dimman och piggnar till och vill ha nåt från snabbköpet…nä det går inte. När man har varvat Netflix, vad ska man se då? Normala TV-utbudet är så tråkigt att man trillar av pinnen. Baka och laga mat känns rätt ironiskt när man inte kan smaka av den. Städa? Inte tillräckligt pigg för det.
Så, karantän suger och ja, det kunde vara så mycket värre. Jag vet.

Men nu är jag fri. Negativt test. Yay. Var ut och hämtade ett paket som jag ska skicka vidare till Sagolandet. En som börjat läsa sina första universitetspoäng. Spännande. Scannade bara in de första 74 sidorna medan boken är på väg. Så en utflykt till idag. Livet är underbart. Nå, nästintill.

Nu ska jag bara hitta tillbaka till rutinerna jag hade innan kovidden tog tag i mig. Träningen kom av sig. Kosten och sömnen likaså. Blir tufft att komma igång med den hårda fysiska träningen, givet att jag knappt orkar ta mig upp i trappor. Jaja, jag ska ta det chill, om jag kan det…men jag är ingen maskin heller.
Minns hur lång resa jag hade tillbaka efter en lång pärs i dubbelsidig lunginflammation många år sen…De första veckorna var min träning att cykla i sakta mak till innebandyträningarna, bara för att titta. Well, well…nu är jag i alla fall fri från karantänen och solen skiner….

Fredag igen. De bara kommer i ett regelbundet flöde men mellanrummet mellan fredag och fredag kan kännas som en hel evighet eller bara ett ögonblick. Fredag alltså. Livet rullar på, vare sig man hänger med eller inte. Livet är inte riktigt detsamma nu när hon bor där borta i sagolandet Schweiz. Hon är saknad. Men hon kommer ju hem så småningom. Kanske snarare än man tror, snubblar hon över vår tröskel för ett gästspel på Vagnmannen.
Det är speciellt att leva sida vid sida med en som hon, mitt flickebarn som nu egentligen är mitt kvinnobarn. Vuxen och sånt. Står där borta på grönskande alpkullar, smaskar på himmelsk choklad och andas in frisk alpluft. Dricker kristallklart vatten ur naturens källor. Godare än så kan det nog inte bli. Inbillar jag mig.
Snart sitter hon bredvid mig i soffan. Vi delar på ett hederligt 200 grams Marabou och gråter. Förmodligen åt något sorgligt eller något lyckligt. Sen skrattar vi åt varandra för att vi gråter. Sen gråter vi igen.
Snart går vi runt på stan och släpar in tonvis med kläder i provrummen för att kanske köpa ett plagg. Jag säger att jag ser rolig ut vad jag än provar. Hon planerar olika kombinationer av outfits och när man kan tänkas bära dem. Vi köper ett plagg till som vi har delad vårdnad om, men som jag aldrig använder och den packas ner i en väska som far till sagolandet. Kvar står jag som en levande rabattkupong utan ett nytt plagg att se rolig ut i.
Som sagt, livet är inte detsamma och det är ju som det ska vara. De ska ju lämna boet och flyga själv. Och det gör hon så bra.
Jag har ju en kvar här hemma men vi sitter inte så ofta i soffan ihop. Jag är glad om vi hittar en film han vill se och jag får dryga två timmar. Blir det sorgligt i filmen ser han på mig för att se om jag gråter. Han vet precis när sorgen i filmen petar mig i ögat. Han vill bara få det bekräftat. Att saker och ting är som de brukar. Vi delar inte ett choklad men en skål med popcorn. Avståndet är behörigt.
Han börjar ju bli en ung man. Tonåring fyller han ju snart. Det är skillnad med en tonårsdotter och son. Hon och jag växte väldigt mycket mer ihop. Min son och jag har ett behörigt avstånd. Ett avstånd som gör lite ont. Kanske är det bara tonåren, kanske kommer han snart tillbaka, i alla fall att han flyttar lite närmare mig. Bara lite.
Han lever ett eget liv där uppe i sitt rum. Ett hemligt liv man inte får ta del av. Man hinner knappt öppna dörren förrän avgrundsvrålet kommer. Stäng dörren! Ibland hinner jag inte gå över tröskeln förrän uppmaningen kommer. Jag stänger dörren. Jag låter honom ha sin sfär i fred. Jag försöker fånga honom vid måltiderna. Ibland så lyckas vi ha en konversation och han stannar en smula längre än vad han brukar.
Han säger däremot alltid godnatt och aj lav jo. Ibland frågar han hur det varit på jobbet. Han är en speciell kille. Mitt hjärta ömmar så enormt för den här pågen och det svämmar över. Han tycker att jag är hönsig. Jag är hönsig. Tydligen är jag sträng också. Ibland är det bra men oftast inte. Jag försäkrar honom alltid att det är för hans eget bästa. Ibland säger han att jag har en övertro på honom. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Därför påminner jag honom, så ofta jag kan.
Så när han ber om att få åka på en ”getaway” med hotell och sånt, då agerar man snabbt som ögat. Så nu är det bokat, hotellrummet. Vi kommer få ett dygn med hans odelade uppmärksamhet. Sist vi gjorde detta, gick vi på bio på kvällen så det måste vi göra igen. Viktigt. Stor popcorn måste vi köpa med. Så vi gör det. Skulle det finnas ett badkar på hotellet…ja då är det topnotch. Vi får väl se om vi har tur.

Ikväll ska jag lära honom det som kanske är det mest självklara för många men inte för honom. Packa sin egen väska. Tänka ut vad det är man behöver ha med. Få ner det i väskan, någorlunda vikt. En egen väska.
Grabben blir tonåring nästa vecka. 173 centimeter lång tonårskille.
Som lever ett hemligt liv.

Här sitter jag, på jumpyard i Helsingborg. Inte här för att hoppa men hoppas på att allt blir bra. Inte för min egen det utan för mina hjärtan. Jag oroar mig mer för det yngre hjärtat mer än mitt flygfärdiga hjärta. Hon klarar sig bra i den här världen men självklart är jag alltid orolig.

Det är svårt att förklara, det här med att ha ett barn, i detta fall en son som är autistiskt. Han är speciell på så många plan. Det är honom jag ständigt oroar mig för. Han känner sig ofta inte hemma i den här världen. Han är väl medveten om att han är vad kanske skulle kunna kalla avvikande. För många andra, som inte själv har ett barn som är autistiskt. För mig är han självklar och inte alls avvikande. Han tillför så mycket mer än de flesta. Alltid ett annat perspektiv och är väldigt saklig. Ett tydligt exempel, vi pratade om min saknad efter Lykke. (det äldsta hjärtat) nu när hon gett sig av ut i världen, till ett främmande land. Jag berättade att jag kommer sakna henne med hela mitt hjärta, sådär så att det gör ont och känns tomt. Han sa simpelt ”hon kommer ju tillbaka”. Förhoppningsvis gör hon ju det. Så i hans sakliga värld är saknad ett värdsligt ting. Det var då jag ville säga att jag saknar honom med. Han skulle inte förstå den ekvationen eftersom han är hemma, varje dag. Så jag lät bli. Dessutom lasta honom för mina känslor.
Varför saknar jag min son trots att han bor hemma?
Det är svårt att förklara men när han var liten hade vi kontakt med varandra. Vi pratade om allt möjligt och han ville vara nära. Från en dag till en annan försvann han. Glädjen försvann när han var runt fem. Kanske var det redan då en liten klimp av mörker flyttade in hos honom. Han kanske redan då fick känslor av att inte passa in. När han var sju åtta år mådde han inte alls bra. Det var otroligt svårt för honom att känna mening med att leva. Redan. Så liten. Helt utan livsglädje. Det var då vi också förstod att det var dags att hitta roten till mörkret och det var då diagnosen blev ställd. Både för mig och honom trillade pusselbitarna på plats och han kunde förstå sig på sig själv. Han accepterade den han var och förstod att det inte var fel på honom. Han hade och har bara ett annat sätt att se och uppfatta världen och sin omgivning. En gåva få förunnat. För oss var han samma Sixten som alltid men vi kunde förstå ilskan, frustrationen och ångesten han kunde känna. Vi pratade mycket om det, han och jag, för jag kunde relatera. I allt.
Nu är han tonåring. En väldigt klok och intelligent sådan. Men vår kontakt är bruten. Kanske bara tillfälligt. Men bruten. Det svårt att skriva de orden. Det gör ont i hjärtat och ögon tåras men jag kan inte sitta här på jumpyard och lipa. Jag gråter hemskt gärna inte på offentliga platser.

Så nu saknar jag båda mina barn. Lykke som gett sig av till Schweiz. Det var tufft och väldigt tårfyllt att ta farväl av halva mitt hjärta. Ja, hon kommer ju komma hem, men livet hemma förändras. Hon är solstrålen och galenpannan hemma.
Vad hon inte vet är att hon är så otroligt modig. Modet är kanske inte något man känner att man har, för att vissa saker är självklara saker att göra. Som att gå sin egen väg. Göra sin grej och stå upp för det man tror på och inte be om ursäkt för den man är. Ge sig av till ett främmande land, bosätta sig med främmande människor. Det kräver mod. Massor med mod. Jag är så otroligt stolt och glad att hon gör det här. Inte för att jag själv slog mig fri tidigt men för att det är ett gyllene tillfälle att lära känna sig själv och rannsaka och framför allt komma fram till vad man vill framåt i livet.

Så här sitter jag på jumpyard och blottar mitt hjärta med vattniga ögon. Dricker halvgott kaffe och förbered mig mentalt för återgåendet till vardagen efter semestern. Förbereder mig för skolan som börjar på måndag. Jobb och skola. Det blir ett tufft år. Det kommer kräva en enorm disciplin av mig. Herregud. Vad har har jag gett mig in på.

Avslutningsvis, till den det berör, låt inte de svåra dagarna vinna.

Tiden rinner likt sanden mellan mina fingrar. Det ger mig en smula ångest. Jag hinner inte med. Mitt liv det bara rusar fram som en ångvält genom tiden. Och jag får inte gjort så mycket av det som mitt hjärta slår för. Jag tröstar mig med att den tiden kommer. Jag ska bara acklimatisera mig i det nya, pendling till och från jobbet. Jag är lyckligt lottad som får jobba på plats bland några kollegor i ett riktigt kontor.
Livet under pandemin har varit helt händelselös men ändå inte. Hela jag har genomgått en slags process som vänt upp och ner på min tillvaro men mest på mig själv. En jätte som skakat mig i benet och allt skräp har ramlat ur mina fickor. Lite så. Väldigt livsomvälvande för mig, bara på det bästa tänkbara sättet. Lite som att man går från klarhet till klarhet. Man och man, kanske ska skriva klarspråk, det handlar om mig. Jag går från klarhet till klarhet. Inte helt smärtfritt naturligtvis men i slutfasen så kommer någon slags katharsis. Mentol för själen och ett klimax.
Det är en underbar känsla när man bara kan säga: it is what it is. Och flyta med i det. Det är vad det är, varken mer eller mindre. Vad som har varit är inte längre viktigt, det var viktigt då och lärdomarna var många. Det känns inte så just när man befinner sig i stormens öga, men man kommer ur det helskinnad och med nya förmågor och insikter. It’s a win!
Mycket i stormen var inte vackert. Det är sällan vackert att granska sig själv under luppen och hitta den fula sanningen. Men en ful sanning kan göras om. Man är föränderlig. Om man vill. Det är något befriande med att klä av sig naken. Blotta sig. Inte bildligt men ni förstår metaforen. Acceptans av det som inte får att förändra – sånt befriar. Min frigörelseperiod ÄR just nu. Än lite rörigt och stökigt men där inne i kärnan av mitt eget väsen är det rent och det är tydligt.
Det är nästan så att jag borde döpa om mig för att fira den nya lanseringen av mig själv. Synd att tiderna är som de är och man inte kan bjuda in till ett dop. Eller lanseringsfest. Någon klok sade att man ska alltid fira allt som firas kan. Nog för att jag älskar min familj men nu behöver jag få in lite input from den externa världen.
Så någon fest blir det inte. Utan vi går på bio på lördag hela familjen. Det blir Nomadland. Jag längtar så efter att få se den här filmen. Jag kan inte beskriva min längtan utan att det låter helt uppåt väggarna galet men jag har alltid identifierat mig som en nomad. Jag skulle aldrig bli kvar på en plats för länge. Det är inte jag. Det är fortfarande inte jag men mina omständigheter har gjort att jag är där jag behöver vara – med mina barn. När de inte längre behöver mig hoppas jag att jag ger mig av. För det är det som är konstant i mitt liv – att mitt hjärta längtar ut. Jag älskar mina barn och jag skulle aldrig önska dem ogjorda för mitt hjärtas längtan att aldrig bli kvar på en plats. Att vara kvar på en plats, tålmodigt, vägleda och älska mina barn villkorslös är något som jag behövde för att bli hel. Utan barnen skulle mitt nomadliv bli helt utan mening och jag skulle aldrig kunna uppskatta den utan att få bli hel.
Det är första gången jag någonsin uttalar offentligt om vad som alltid varit mitt hjärtas inre längtan, för det är tabu att längta ut när man skapat liv man ansvarar för. En familj.
Varje fiber av min kropp vibrerar när jag föreställer mig livet som fri. Det känns i alla organ och huden blir elektrisk. Jag fylls av lust. Att leva.

Det är ju ändå fredag. Det regnar på tvären och mitt humör är också lite på tvären. På fredagar brukar det annars vara lite lätt och ledigt. Inte idag den tolfte mars.

Planer har grusats på grund av omständigheter och plötsligt står vi åter igen inför en händelselös och planlös helg. Återigen. Suck. Megasuck.

Hällde nyss upp en kopp kaffe och lutade mig tillbaka för att utvärdera och reflektera kring mitt projekt komma-i-byxorna. Slänger en blick på den tomma delicatobollsförpackningen och suckar igen. Svär en smula och sen mumlar jag för mig själv.

Uppenbart är ju att det inte går alls som jag hade tänkt. Det skulle kunna bero på att jag inte varit helt klar över vilka byxor jag ska komma i. Jag hade ju i min enfald tänkt de där rutiga som jag knappt får över bakdelen utan att nästan spräcka sömmarna. Tydligen så har jag siktet på ett par andra byxor jag inte känner till. Kan vara att jag fyller ut dem nu. Eller kanske rent av behöver jag äta ett lass chokladbollar och godis till?!

Jag bli ju lite matt på mig själv. Hur svårt ska det vara att låta bli. Avskaffa ovanor och skaffa nya av den sunda varianten. Jag har helt tappat det. Jag moffar som om det inte fanns en morgondag.

Igår skrattade jag åt svårigheterna imorse när jag skulle klä mig skrattade jag inte. Jag nästa grät. Jag kunde inte knäppa kjolen. Inte byxorna heller. Jag ska inte nämna underkläderna. Herregud!!

Ändå lyssnar jag på så otroligt mycket klokskapet i bilen när jag ändå är ute och kör. Klokskaper som ska peppa mig och allt det där. Visserligen räcker det inte med att bara lyssna man måste liksom aktivt göra något. Det säger i all fall han jag lyssnar på i bilen. Han, James Clear. Fast det är Olof som pratar svenska istället för James. Hur som, jag tror att jag måste göra något annorlunda för att få lite andra resultat. Jag måste helt enkelt ljuga för mig själv hur allergisk jag är mot alla godsaker. Och om jag inte motionerar så kommer jag att dö eller något. Dö kommer jag ju naturligtvis att göra men förhoppningsvis inte än på ett tag.

Jag kom in i ett flow och sen sträckte jag en muskler i skinkan och då blev det väldigt mycket o-flow. Jag vet ju, jag vet ju så himla mycket att motivationen kan man inte lita på utan man måste ta fram disciplinen. Bara gör det liksom.

Med allt detta sagt eller skrivet så kanske jag vet precis vad jag borde ägna mig åt i helgen. Men så är det ju Mello, dessutom final…

Hopplös. Är. Jag.

God helg alla ni.