Besöket i Ystad var precis vad min kropp och själ behövde. Miljöombyte kan vara ovärderligt om än för en liten stund, särskilt i dessa tider när man mer eller mindre är låst till hemmet. Lätt att dagarna flyter ihop och gränsen mellan arbetsdag och ledig tid flyter ihop. Numera är min tid endast av dem lediga sorten. Inte bara den lediga sorten men också den läkande sorten.

Nu går det mesta tiden åt att vila men samtidigt i vilande position lägga pannan i djupa veck. Vad ska framtiden bära med sig? Jag vet på ett ungefär vad det är jag vill syssla med framöver i livet och nu ska jag lägga ihop pusselbitarna så att jag får jobba med det jag önskar och det jag brinner för.
Framåt är det viktigt att hitta min drömjobb och studsa upp ur sängen varje måndag morgon. Vad månne det vara?

Börja om på nytt. Födas på nytt känns kartagiskt. Den här sortens ovisshet (just nu) känns ganska spännande och lite kittlande. Jag tänker stort och drömmer vilt om att jag ska hitta D E T.
På tal om att drömma vilt, jag drömmer vilt om nätterna, om sånt som varit, om sånt jag slitit mig loss från eller snarare slitits loss ur. Jag känner mig färdig, vill inte ha besök från det nära förflutna om nätterna. Om nätterna vill jag besökas av allt det som komma skall, allt vackert och allt äventyrligt. Så äventyrligt som ett liv i dessa tider kan vara.

Det är N U jag har T I D och M Ö J L I G H E T att Ä N T L I G E N att utveckla mitt skrivande, att få tid men framförallt orken att skriva, skapa massor med text. Jag skulle förbanna mig för evigt om jag inte tog vara på den här tiden. Nu när jag äntligen börjar komma tillbaka till mänsklig skepnad igen. Den värsta depressionen har släppt greppet om mig och livet börjar ljusna. Ångesten är mer eller mindre bortblåst och jag börjar hitta mitt eget värde igen. Trots att jag blivit bortvald för att jag inte var stark nog som människa. Inte min förlust.

Det är min tid nu.

Ni vet den känslan när man har läst ut en riktigt bra bok eller sett sista avsnittet av en riktig bra serie. Den där känslan, den har jag nu. Jag har inte läst ut en bok eller sett en serie utan bara avslutat ett kapitel i mitt liv. Det känns tomt men jag är samtidigt oerhört lättad. Men tomt.
Avslutet blev kanske inte som jag tänkte eller hoppats men och andra sidan är det där med att säga farväl inget jag är särskilt förtjust i. Obehagligt rent av. Lika obehagligt som när folk reser sig upp och sjunger på ens födelsedag. Vad ska man göra under tiden de sjunger?

Nu ska jag samla ihop mig och ta vara på min tid innan jag landar på en ny arbetsplats. Andas och fundera. Göra mitt yttersta för att undvika coviden och skriva så otroligt mycket text. NaNoWriMo startar snart. I år ska jag inte göra misstaget att läsa det jag skrivit efter tre dagar. Så länge varade jag förra året, tre dagar. I år ska jag vara längre än så. Nå mina 50 000 ord. Mer om det i ett annat inlägg.

Skräckblandad förtjusning, förväntansfull och en annan känsla jag inte hittat ett ord på, men så känner jag för det som komma skall. Jag har en liten idé om vad jag vill göra resten av mitt liv, alltså om man tänker ”karriärsmässigt”. Jobba med text, något kreativt och där jag får måla utanför strecken i målarboken. Nåt sånt. Jag har en tanke men jag vill inte vädra den just än. Vill inte jinxa nåt, vidskeplig som man är.

Jag vill också stå upp. Rakryggad vill jag stå upp för alla oss som kämpar med förutfattade meningar, fördomar och oförståelse för psykisk ohälsa. Jag vet inte i vilket forum eller form jag ska stå upp men på något sätt. Sprida kunskap och döda fördomar. Jag vill skänka en strimma ljus och hopp till dem som lever i mörkret. Jag vill. Jag vet fan bara inte hur. Jag måste fundera.

Hur som helst, i morgon ska jag kasta mig i havet, i det iskalla havet ska jag kasta mig en nån slags reningsceremoni. Jag ska bada i havet. Kanske blir doppet så vackert att det är värt att skriva en dikt om. Kanske blir doppet en pånyttfödelse. Kanske blir doppet bara ett dopp och inget mer. Oavsett så kommer det att vara uppfriskande. Jag älskar ett uppfriskande dopp i havet. Alla årstider.

Ta hand om er därute.

Nu kommer den med raska steg, hösten. Jag vill säga att jag älskar hösten men jag vet inte hur bra rustad jag är för just denna höst. Hela det här året har varit knepigt så varför skulle den här hösten vara annorlunda?
Man borde i regel vara mer optimistisk och inte börja måla fan på väggen men jag är lite försiktig men hoppfullt optimistisk. Hösten är och har alltid varit min tid på året. Älskar den krispiga luften, dofterna och alla vackra färger. Kura ihop i soffan eller läsfåtöljen med en bok, kopp te och tända ljus. Stoppa ner fötterna i ulligagulliga strumpor och på med en godis tröja. Min sinnebild av hösten. Jag håller fast vid den och så tar jag det som det kommer.

Ofta blir det inte som man tänkt sig. Jag hade en energi tidigt innan sommaren om att uppfylla och påbörja roliga projekt bland annat en podd. Det hände inte. Livet kommer emellan och livet det innehåller ibland helt oväntade ting och vändningar som man får anpassa sig efter. Därav inte den tilltänkta podden.
Som vanligt och ganska uttjatat har mitt skrivprojekt gått i träda, ett husköp och renoveringar kom emellan samt ett rätt så klent mående. Min hjärna har varit så ofantligt trött och kroppen hakade på. Det är på väg åt rätt håll nu, en dunderförkylning till trots är jag piggare än på länge och hjärnan hänger liksom med igen.
Lite svag i kroppen än, rent styrkemässigt men även det håller på att vända.

Nu, en ny energi och härliga förhoppningar har infunnit sig. Jag ska bara…
Vi ska göra om lite här hemma och jag kommer Ä N T L I G E N att få ett eget ”kontor” med en dörr jag kan stänga om mig. Det går inte tillräckligt snabbt men det är dags att starta processen – riva tapet, slipa, måla och lägga golv så att jag kan flytta in i min lilla skrivstudio.

Jag drömde häromnatten om min pappa. Han var väldigt arg på mig. Han sa att jag slösar med tiden, ”gör det du ska och släng ursäkterna i soptunnan. Livet är nu”.

Min största rädsla är att misslyckas. Jag tror jag nämnt det tidigare här i bloggen. Jag tror att fler med med mig bär omkring på det här. Jag måste bli kvitt rädslan, bättre att prova och misslyckas än att inte prova alls. Hur kan man annars lyckas?
Så, hur gör man? Hur vågar man misslyckas?

Jag får fundera. Och göra.

Jag är trött på att vara trött. Otroligt trött på att älta om min trötthet.
Jag har svårt att acceptera att kroppen och hjärnan är slitna efter allt som varit men jag inser att jag bör acceptera det för min egen skull. Svårigheten i acceptansen är att jag vill inte dra ner min omgivning, jag är inte så sprallig eller sprudlande, snarare tvärtom och det plågar mig, att jag är låg på energi och jag är lågmäld, för jag vet att det påverkar alla runt om mig. Jag är inte rolig just nu, önskar att jag vore det och jag försöker.
I ett desperat försök att pigga upp mig har jag köpt diverse kosttillskott, lite extra d-vitamin, lite ryska rötter och rosenrötter och annat smaskigt som kan boosta kroppens energi i alla fall. Dricker 1-2 huttar Chi-san, fy fan vad äckligt det är. Vidrigt som fan. Usch. Men det hjälper lite. Lite gurkmeja och ingefära, det sägs att det ska vara bra.
Nu ska jag bara lägga till sånt som är kul att göra. Börjar hitta glädjen i padeln igen. Knäet bråkar en aning, jag längtar efter mina långsamma löprundor. Får testa snart.
Skrivandet är lidande för jag orkar inte, och när jag sen inte skriver blir jag lite besviken. En liten ond cirkel.
Podden är uppskjuten en tid. Vi får se när vi mäktar med att ta tag i den. Allt har sin tid och sin plats.
Just nu ägnar jag mig åt återhämtning. Det är det viktigaste just nu. Jag ska göra come-back i livet.

Nu är huset vårt, allt är klart. Lilla huset på Vagnmansgatan med den gröna dörren. Här har vi äntligen hittat hem. Det har tagit sin tid att slå rot men nu är det rotat. Inget har varit spikrakt. Lärdomarna många däremot – framförallt har jag bättre koll på mig själv – vem jag är och vad jag vill göra.

En timme och fem minuter innan denna dagen är slut. Tisdag, Dag två av hundra.
Vaknade upp med en öm kropp efter gårdagens cykelträning från helvetet, skulle jag våga säga. Så nära kräket flera gånger om. Inte helt säkert att jag deltar på måndagsintervaller i en nära framtid.

Dagen har susat förbi och kvällen likaså. Kvällens aktivitet; utebio. En hemmasnickrad filmfestival med extra allt. Idag var det fransk film på duken. Underbar varm feelgoodfilm; Välkommen till Marly-Gomont / Bienvenue à Marly-Gomont. Jag skrattade så jag grät. Skrattade så jag satte popcornen i halsen. Skrattade så ögonen skvätte. Vilken kväll!

Midsommar står och knackar och vill komma in. Kan för mitt liv inte fatta att det redan är midsommar, halvvägs till jul ju. Vi har planer, nödvändigtvis inte så traditionella för högtiden men vi cykla i de småländska bergen, bada i sjön och dricka morgonkaffet på bryggan innan alla andra vaknat. Mest troligt är det endast jag som sitter där på bryggan med kaffet på bryggan.

Nu ska det sovas sju kvart i timmen, ”fredag” imorgon. Dessutom ett kärt återseende för mig efter jobbet. Länge sen vi sågs jag och Maria.

Ha det gott och sånt.