Ett sagoland och Ett hemligt liv

Fredag igen. De bara kommer i ett regelbundet flöde men mellanrummet mellan fredag och fredag kan kännas som en hel evighet eller bara ett ögonblick. Fredag alltså. Livet rullar på, vare sig man hänger med eller inte. Livet är inte riktigt detsamma nu när hon bor där borta i sagolandet Schweiz. Hon är saknad. Men hon kommer ju hem så småningom. Kanske snarare än man tror, snubblar hon över vår tröskel för ett gästspel på Vagnmannen.
Det är speciellt att leva sida vid sida med en som hon, mitt flickebarn som nu egentligen är mitt kvinnobarn. Vuxen och sånt. Står där borta på grönskande alpkullar, smaskar på himmelsk choklad och andas in frisk alpluft. Dricker kristallklart vatten ur naturens källor. Godare än så kan det nog inte bli. Inbillar jag mig.
Snart sitter hon bredvid mig i soffan. Vi delar på ett hederligt 200 grams Marabou och gråter. Förmodligen åt något sorgligt eller något lyckligt. Sen skrattar vi åt varandra för att vi gråter. Sen gråter vi igen.
Snart går vi runt på stan och släpar in tonvis med kläder i provrummen för att kanske köpa ett plagg. Jag säger att jag ser rolig ut vad jag än provar. Hon planerar olika kombinationer av outfits och när man kan tänkas bära dem. Vi köper ett plagg till som vi har delad vårdnad om, men som jag aldrig använder och den packas ner i en väska som far till sagolandet. Kvar står jag som en levande rabattkupong utan ett nytt plagg att se rolig ut i.
Som sagt, livet är inte detsamma och det är ju som det ska vara. De ska ju lämna boet och flyga själv. Och det gör hon så bra.
Jag har ju en kvar här hemma men vi sitter inte så ofta i soffan ihop. Jag är glad om vi hittar en film han vill se och jag får dryga två timmar. Blir det sorgligt i filmen ser han på mig för att se om jag gråter. Han vet precis när sorgen i filmen petar mig i ögat. Han vill bara få det bekräftat. Att saker och ting är som de brukar. Vi delar inte ett choklad men en skål med popcorn. Avståndet är behörigt.
Han börjar ju bli en ung man. Tonåring fyller han ju snart. Det är skillnad med en tonårsdotter och son. Hon och jag växte väldigt mycket mer ihop. Min son och jag har ett behörigt avstånd. Ett avstånd som gör lite ont. Kanske är det bara tonåren, kanske kommer han snart tillbaka, i alla fall att han flyttar lite närmare mig. Bara lite.
Han lever ett eget liv där uppe i sitt rum. Ett hemligt liv man inte får ta del av. Man hinner knappt öppna dörren förrän avgrundsvrålet kommer. Stäng dörren! Ibland hinner jag inte gå över tröskeln förrän uppmaningen kommer. Jag stänger dörren. Jag låter honom ha sin sfär i fred. Jag försöker fånga honom vid måltiderna. Ibland så lyckas vi ha en konversation och han stannar en smula längre än vad han brukar.
Han säger däremot alltid godnatt och aj lav jo. Ibland frågar han hur det varit på jobbet. Han är en speciell kille. Mitt hjärta ömmar så enormt för den här pågen och det svämmar över. Han tycker att jag är hönsig. Jag är hönsig. Tydligen är jag sträng också. Ibland är det bra men oftast inte. Jag försäkrar honom alltid att det är för hans eget bästa. Ibland säger han att jag har en övertro på honom. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Därför påminner jag honom, så ofta jag kan.
Så när han ber om att få åka på en ”getaway” med hotell och sånt, då agerar man snabbt som ögat. Så nu är det bokat, hotellrummet. Vi kommer få ett dygn med hans odelade uppmärksamhet. Sist vi gjorde detta, gick vi på bio på kvällen så det måste vi göra igen. Viktigt. Stor popcorn måste vi köpa med. Så vi gör det. Skulle det finnas ett badkar på hotellet…ja då är det topnotch. Vi får väl se om vi har tur.

Ikväll ska jag lära honom det som kanske är det mest självklara för många men inte för honom. Packa sin egen väska. Tänka ut vad det är man behöver ha med. Få ner det i väskan, någorlunda vikt. En egen väska.
Grabben blir tonåring nästa vecka. 173 centimeter lång tonårskille.
Som lever ett hemligt liv.

Saklig saknad i hela hjärtat.

Här sitter jag, på jumpyard i Helsingborg. Inte här för att hoppa men hoppas på att allt blir bra. Inte för min egen det utan för mina hjärtan. Jag oroar mig mer för det yngre hjärtat mer än mitt flygfärdiga hjärta. Hon klarar sig bra i den här världen men självklart är jag alltid orolig.

Det är svårt att förklara, det här med att ha ett barn, i detta fall en son som är autistiskt. Han är speciell på så många plan. Det är honom jag ständigt oroar mig för. Han känner sig ofta inte hemma i den här världen. Han är väl medveten om att han är vad kanske skulle kunna kalla avvikande. För många andra, som inte själv har ett barn som är autistiskt. För mig är han självklar och inte alls avvikande. Han tillför så mycket mer än de flesta. Alltid ett annat perspektiv och är väldigt saklig. Ett tydligt exempel, vi pratade om min saknad efter Lykke. (det äldsta hjärtat) nu när hon gett sig av ut i världen, till ett främmande land. Jag berättade att jag kommer sakna henne med hela mitt hjärta, sådär så att det gör ont och känns tomt. Han sa simpelt ”hon kommer ju tillbaka”. Förhoppningsvis gör hon ju det. Så i hans sakliga värld är saknad ett värdsligt ting. Det var då jag ville säga att jag saknar honom med. Han skulle inte förstå den ekvationen eftersom han är hemma, varje dag. Så jag lät bli. Dessutom lasta honom för mina känslor.
Varför saknar jag min son trots att han bor hemma?
Det är svårt att förklara men när han var liten hade vi kontakt med varandra. Vi pratade om allt möjligt och han ville vara nära. Från en dag till en annan försvann han. Glädjen försvann när han var runt fem. Kanske var det redan då en liten klimp av mörker flyttade in hos honom. Han kanske redan då fick känslor av att inte passa in. När han var sju åtta år mådde han inte alls bra. Det var otroligt svårt för honom att känna mening med att leva. Redan. Så liten. Helt utan livsglädje. Det var då vi också förstod att det var dags att hitta roten till mörkret och det var då diagnosen blev ställd. Både för mig och honom trillade pusselbitarna på plats och han kunde förstå sig på sig själv. Han accepterade den han var och förstod att det inte var fel på honom. Han hade och har bara ett annat sätt att se och uppfatta världen och sin omgivning. En gåva få förunnat. För oss var han samma Sixten som alltid men vi kunde förstå ilskan, frustrationen och ångesten han kunde känna. Vi pratade mycket om det, han och jag, för jag kunde relatera. I allt.
Nu är han tonåring. En väldigt klok och intelligent sådan. Men vår kontakt är bruten. Kanske bara tillfälligt. Men bruten. Det svårt att skriva de orden. Det gör ont i hjärtat och ögon tåras men jag kan inte sitta här på jumpyard och lipa. Jag gråter hemskt gärna inte på offentliga platser.

Så nu saknar jag båda mina barn. Lykke som gett sig av till Schweiz. Det var tufft och väldigt tårfyllt att ta farväl av halva mitt hjärta. Ja, hon kommer ju komma hem, men livet hemma förändras. Hon är solstrålen och galenpannan hemma.
Vad hon inte vet är att hon är så otroligt modig. Modet är kanske inte något man känner att man har, för att vissa saker är självklara saker att göra. Som att gå sin egen väg. Göra sin grej och stå upp för det man tror på och inte be om ursäkt för den man är. Ge sig av till ett främmande land, bosätta sig med främmande människor. Det kräver mod. Massor med mod. Jag är så otroligt stolt och glad att hon gör det här. Inte för att jag själv slog mig fri tidigt men för att det är ett gyllene tillfälle att lära känna sig själv och rannsaka och framför allt komma fram till vad man vill framåt i livet.

Så här sitter jag på jumpyard och blottar mitt hjärta med vattniga ögon. Dricker halvgott kaffe och förbered mig mentalt för återgåendet till vardagen efter semestern. Förbereder mig för skolan som börjar på måndag. Jobb och skola. Det blir ett tufft år. Det kommer kräva en enorm disciplin av mig. Herregud. Vad har har jag gett mig in på.

Avslutningsvis, till den det berör, låt inte de svåra dagarna vinna.

Ett sporadiskt år till

Det var inte tänkt att jag skulle skriva mer här. Jag skulle bara låta bloggen självdö av tystnad av den simpla anledning att jag är så sporadisk här. Jag har aldrig egentligen haft en klar vision om hur ofta eller ens vad jag ska skriva här. Oftast har det landat i att jag skriver om det som andan faller på. Ibland blir det bra och ibland bara blaha.
Jag driver den inte som en ”influencerblogg” men fabulösa bilder på mina outfits eller vilda fester eller exotiska resor. Hur tar man ens bilder på sin själ, sitt hjärta eller vad som finns i tankarna? Bilderna låter jag flöda på mitt instagramkonto. Det skrivna ordet här.

Men så blev det så tokigt att bloggen förlängdes ett år för att jag missat att låta bli att uppdatera min domän och få min blogg reklamfri. Så nu har jag betalt ett år till…så då får jag fortsätta vara sporadisk här inne ett år till utan mål eller mening. I samma andra. Utan driv om att driva detta till något stort, marknaden är mättad och jag eller mitt liv är inte intressant nog. Och jag känner heller inget behov av att vara intressant, jag satsar på att vara intresserad istället. Livet blir mer innehållsrikt då anser jag.

Första officiella semesterdagen idag. Jag halvligger i sängen med AC:n och skriver. Laddar och peppar mig för en kväll på Liseberg. Får smått dödsångest av att ens tänka tanken på att sätta mig i en karusell, så denna gång låter jag bli, även om jag väl älskar det när karusellen drar igång. Nä usch fy ve och fasa att stå i en kö och ha dödsångest. Jag orkar inte det. Sixten och hans kompis M får spinga fritt och åka allt va de orkar. Jag och T, vi kör femkamp och håller handen bland myllret av människor. Myller av människor – att tänka tanken så här efter arton månader i avhållsamhet känns ändå märklig. Att strosa runt i ett hav av människor.

Två veckor ska jag njuta av min ledighet från mitt nya underbara jobb. Inte utan att man saknar en och annan kollega som alltid får mig att skratta. En chef som öppnar dörrar och uppmuntrar mig att ta kliv framåt, ovärderligt. Ett jobb där jag får utlopp för mitt kreativa sinne. Ovärderligt.

Men nu ska jag njuta av tiden med familjen, de som alltid betyder mest. Vännerna som uppskattar mig och som jag uppskattar. Solen. Friheten och bara vara och ta dagen som den kommer. Med och utan AC.

Till hösten blir det åka av…

Mentol för själen och ett hjärta som längtar ut.

Tiden rinner likt sanden mellan mina fingrar. Det ger mig en smula ångest. Jag hinner inte med. Mitt liv det bara rusar fram som en ångvält genom tiden. Och jag får inte gjort så mycket av det som mitt hjärta slår för. Jag tröstar mig med att den tiden kommer. Jag ska bara acklimatisera mig i det nya, pendling till och från jobbet. Jag är lyckligt lottad som får jobba på plats bland några kollegor i ett riktigt kontor.
Livet under pandemin har varit helt händelselös men ändå inte. Hela jag har genomgått en slags process som vänt upp och ner på min tillvaro men mest på mig själv. En jätte som skakat mig i benet och allt skräp har ramlat ur mina fickor. Lite så. Väldigt livsomvälvande för mig, bara på det bästa tänkbara sättet. Lite som att man går från klarhet till klarhet. Man och man, kanske ska skriva klarspråk, det handlar om mig. Jag går från klarhet till klarhet. Inte helt smärtfritt naturligtvis men i slutfasen så kommer någon slags katharsis. Mentol för själen och ett klimax.
Det är en underbar känsla när man bara kan säga: it is what it is. Och flyta med i det. Det är vad det är, varken mer eller mindre. Vad som har varit är inte längre viktigt, det var viktigt då och lärdomarna var många. Det känns inte så just när man befinner sig i stormens öga, men man kommer ur det helskinnad och med nya förmågor och insikter. It’s a win!
Mycket i stormen var inte vackert. Det är sällan vackert att granska sig själv under luppen och hitta den fula sanningen. Men en ful sanning kan göras om. Man är föränderlig. Om man vill. Det är något befriande med att klä av sig naken. Blotta sig. Inte bildligt men ni förstår metaforen. Acceptans av det som inte får att förändra – sånt befriar. Min frigörelseperiod ÄR just nu. Än lite rörigt och stökigt men där inne i kärnan av mitt eget väsen är det rent och det är tydligt.
Det är nästan så att jag borde döpa om mig för att fira den nya lanseringen av mig själv. Synd att tiderna är som de är och man inte kan bjuda in till ett dop. Eller lanseringsfest. Någon klok sade att man ska alltid fira allt som firas kan. Nog för att jag älskar min familj men nu behöver jag få in lite input from den externa världen.
Så någon fest blir det inte. Utan vi går på bio på lördag hela familjen. Det blir Nomadland. Jag längtar så efter att få se den här filmen. Jag kan inte beskriva min längtan utan att det låter helt uppåt väggarna galet men jag har alltid identifierat mig som en nomad. Jag skulle aldrig bli kvar på en plats för länge. Det är inte jag. Det är fortfarande inte jag men mina omständigheter har gjort att jag är där jag behöver vara – med mina barn. När de inte längre behöver mig hoppas jag att jag ger mig av. För det är det som är konstant i mitt liv – att mitt hjärta längtar ut. Jag älskar mina barn och jag skulle aldrig önska dem ogjorda för mitt hjärtas längtan att aldrig bli kvar på en plats. Att vara kvar på en plats, tålmodigt, vägleda och älska mina barn villkorslös är något som jag behövde för att bli hel. Utan barnen skulle mitt nomadliv bli helt utan mening och jag skulle aldrig kunna uppskatta den utan att få bli hel.
Det är första gången jag någonsin uttalar offentligt om vad som alltid varit mitt hjärtas inre längtan, för det är tabu att längta ut när man skapat liv man ansvarar för. En familj.
Varje fiber av min kropp vibrerar när jag föreställer mig livet som fri. Det känns i alla organ och huden blir elektrisk. Jag fylls av lust. Att leva.


Vilka byxor är det som gäller egentligen?

Det är ju ändå fredag. Det regnar på tvären och mitt humör är också lite på tvären. På fredagar brukar det annars vara lite lätt och ledigt. Inte idag den tolfte mars.

Planer har grusats på grund av omständigheter och plötsligt står vi åter igen inför en händelselös och planlös helg. Återigen. Suck. Megasuck.

Hällde nyss upp en kopp kaffe och lutade mig tillbaka för att utvärdera och reflektera kring mitt projekt komma-i-byxorna. Slänger en blick på den tomma delicatobollsförpackningen och suckar igen. Svär en smula och sen mumlar jag för mig själv.

Uppenbart är ju att det inte går alls som jag hade tänkt. Det skulle kunna bero på att jag inte varit helt klar över vilka byxor jag ska komma i. Jag hade ju i min enfald tänkt de där rutiga som jag knappt får över bakdelen utan att nästan spräcka sömmarna. Tydligen så har jag siktet på ett par andra byxor jag inte känner till. Kan vara att jag fyller ut dem nu. Eller kanske rent av behöver jag äta ett lass chokladbollar och godis till?!

Jag bli ju lite matt på mig själv. Hur svårt ska det vara att låta bli. Avskaffa ovanor och skaffa nya av den sunda varianten. Jag har helt tappat det. Jag moffar som om det inte fanns en morgondag.

Igår skrattade jag åt svårigheterna imorse när jag skulle klä mig skrattade jag inte. Jag nästa grät. Jag kunde inte knäppa kjolen. Inte byxorna heller. Jag ska inte nämna underkläderna. Herregud!!

Ändå lyssnar jag på så otroligt mycket klokskapet i bilen när jag ändå är ute och kör. Klokskaper som ska peppa mig och allt det där. Visserligen räcker det inte med att bara lyssna man måste liksom aktivt göra något. Det säger i all fall han jag lyssnar på i bilen. Han, James Clear. Fast det är Olof som pratar svenska istället för James. Hur som, jag tror att jag måste göra något annorlunda för att få lite andra resultat. Jag måste helt enkelt ljuga för mig själv hur allergisk jag är mot alla godsaker. Och om jag inte motionerar så kommer jag att dö eller något. Dö kommer jag ju naturligtvis att göra men förhoppningsvis inte än på ett tag.

Jag kom in i ett flow och sen sträckte jag en muskler i skinkan och då blev det väldigt mycket o-flow. Jag vet ju, jag vet ju så himla mycket att motivationen kan man inte lita på utan man måste ta fram disciplinen. Bara gör det liksom.

Med allt detta sagt eller skrivet så kanske jag vet precis vad jag borde ägna mig åt i helgen. Men så är det ju Mello, dessutom final…

Hopplös. Är. Jag.

God helg alla ni.

Ett helt nytt kapitel.

Söndag. Den här söndagen är inte lik de andra som passerat mig oberört förbi de senaste månaderna. Söndagarna innan de senaste månaderna var fyllda med så mycket ångest att jag var helt slut på måndag morgonen när klockan ringde för att än mer ångest och skräck skulle sätta sina klor i mig.
Denna söndagen är inte en sån söndag. En helt annan sorts söndag, är det.
Det har varit två helt sinnesjukt slitsamma år, år där jag tvivlat så otroligt mycket på mig själv. Jag lät mig knäckas och trampas på. Utan att gräva ner mig eller sänka den här söndagen så var jag inte helt säker att jag skulle komma ur det här med livet i behåll. Många dagar ville jag helst av allt bara dö.

Jag andas, hjärtat slår och jag lever. Gnistan och lusten till livet har återvänt. Och jag ska faktiskt ta tillfället i akt att ge mig själv en klapp på axeln; fy fan vilken kämpe jag är! Fy faaaan vad starkt jobbat. Jag ska ta åt mig av äran själv även om det finns fina människor som funnits där som bollplank och stöttepelare men om sanningen ska fram så är det JAG och endast JAG som gjorde grovjobbet. Heja mig!

Vägen hit till den här söndagen har varit…massor med ord jag inte kan hitta just nu. Men jag har inte tyckt om mig själv särskilt mycket. Jag tappade bort mig själv så fullständigt att jag grep efter halmstrån. Jag är inte nödvändigtvis stolt över saker jag sagt, gjort och inte sagt och inte gjort längs vägen men det ren och skär överlevnad. Jag ber om ursäkt till alla som fått se mina fula sidor.

Nu när jag är just här, denna söndag är jag ödmjuk och tacksam. Jag är fortfarande ett öppet sår men jag läker så smått men jag är mer beslutsam än någonsin på att lära känna mig själv igen och framförallt älska mig själv igen.

Jag trodde inte att den här söndagen skulle komma än på bra länge, den söndag då man känner sig förväntansfull inför måndagen. Jag är där. Förväntansfull och redo att ”bring my a-game”. Jag är så redo att få använda min fulla kapacitet. Växa och bli en bättre version av mig än den jag var förra söndagen.

Min viktigaste insikt; att aldrig ge bort makten till någon annan, ingen annan än jag ska bestämma vem jag är, vad jag kan eller hur jag ska känna eller tycka. Jag ska fortsätta på att jobba på att sluta bry mig så värst om vad alla oviktiga människor anser om mig och min person. I don’t want to give any fucks about that.
Jag ska heller inte lyssna på skitsnack. Fick det goda rådet att omge mig med människor som lyfter mig, människor som unnar mig lycka och framgång, människor som får mig att skratta hejdlöst och människor som får mig att känna mig värdefull. Alla dem ska jag ha i mitt liv. Resten kan jag ge blanka fan i, och vet ni vad, jag tycker att ni ska göra detsamma. En befriande känsla.

Någon tror på mig, min kapacitet och att jag är rätt kvinna att driva framåt. Och eftersom någon eller några i det här fallet tror på mig så ska jag visa dem precis hur rätt de har och det händer redan imorgon. Inte utan att jag är sjukt nervös, rädd men så oerhört taggad och förväntansfull.

Ett nytt kapitel i mitt liv.

Jag vibrerar igen

Pratade med min tillfälliga mentor tidigare i veckan och han sa det jag kände på insidan – energi. Jag strålade energi och mer livsglädje. Känns lite brutalt att använda ordet livsglädje eller livslust. Orden i sig är positiva och vibrerande men om jag saknat detta, vad fanns inom mig då? Det är det som känns brutalt att jag inte känt glädje eller lust till livet. Och det är brutalt i allra högsta grad.
Den senaste tiden har känts väldigt energilös och det är väl egentligen inte så konstigt givet det som varit. Underbart är det, att mina små justeringar ger resultat. Skala bort sånt som föder negativ energi och lägga till sånt som får själen att bubbla igen. Fysiskt aktivitet är en relativt enkel grej. Jag skriver relativt för det är enkelt att ta till men så svårt att ta sig över tröskeln och göra. Särskilt om man är livsmatt. Men nu har jag anammat detta och ägnar mig åt fysiskt aktivitet V A R J E dag. Minst trettio minuter och olika intensitet. Från promenad i snigeltempo till hårda fyspass med tunga vikter. Allt räknas och vi sa 66 dagar, för studier säger att det är så många dagar det tar att skapa en vana.
Det som var game changer för mig var mina cykelpass, samma runda olika i väder. Det är en del höjdmeter på dessa 21 kilometer och det är något med att nöta uppför för att sen rulla utför ner mot havet. Idag är det allt för kallt även för mig så jag lugnar mig tills imorgon. Idag blir det ett tungt fyspass för hela kroppen. Fredagsfysen!!!

Nu ska jag skriva dagbok igen, så som jag gjorde i mina unga år. Sådär med en bok och en penna. Något måste skrivas varje dag, om så bara ett enda ord att sammanfatta dagens känsla. Det sägs att lätta på själen genom att skriva har många hälsofördelar. Det sägs att man blir lite smartare, mindfullness, förbättra minnet och förmågan till inlärning jag och en del fördelar till.
Testa!

En annan game changer för mig var ett citat jag hittade av en slump där ute i cyberrymden. Jag blev påmind om något som fallit ner i min glömskebrunn. Att man kan finna styrka i ord är magiskt. Särskilt när man känner hur de berör en fysiskt. Orden som berörde mig; ”She remembered who she was and the game changed.”

Over and out.

Hudlös måndag i svagt motlut

Jag chockade mig själv idag denna första dagen i februari med att rulla ur sängen och bege mig ut på en rask promenad. Kanske var den bara halvrask men absolut krispig. Jag lyssnade på en podd och fick bekanta mig snuttvis med Lars Norén. En man jag inte visste så mycket om och nu är jag nyfiken på denne man som nu lämnat jordelivet. Må hans själ vila i frid.

Måndag full av motstånd. Jag är hudlös, mer hudlös idag än andra dagar. Hela jag är som ett öppet sår och det är sånt som händer när man börjar rota runt lite bland minnen och känslor. Allt detta bottnar i ett långt samtal jag hade igår över en kopp kaffe. Hon ställde frågorna och jag sökte svaren. Smått plågsamt att uttala sina svagheter rakt ut i luften sådär. Välbehövligt om man ska driva sig själv framåt, vilket jag naturligtvis vill och ska. Jag ska framåt och det råder inget tvivel om det. Tid, det kommer att ta tid och det kan det ju få lov att ta. Även om vi vardagligt kastar oss med klyschor som tid är pengar. Pffft. Trams. Och kanske lite sant. Men trams.

Den ömma punkten vi tryckte lite på igår då. Jo, jag har ovanan att bry mig allt för mycket om vad folk runt omkring tycker och tänker om mig. Jag ger bort en makten, det vill säga att jag tillåter andra att få mig att känna mig liten och smått värdelös. Varför gör jag det? Det dummaste av allt är att jag tror mig veta redan på förhand vad människor jag möter ska anse om mig och så kryper jag ihop och ber om ursäkt för att jag andas samma luft som vederbörande. D E T däremot, det är trams. Egentligen.
Det finns många lager av det här och jag vet vad det beror på. En del av det tillhör det förflutna och en del beror på hur J A G ser på mig. Framförallt hur jag pratar om mig själv. Jag är inte snäll mot mig själv.
Så lite av det här gör att den här måndagen består av motstånd. Ett visst motlut i livet. Men det är också så att jag identifierade vissa saker, för det har inte alltid varit så här. Det ska heller inte förbli så här. Jag har under en tid skalat bort saker ur mitt liv som jag inte anser har en plats i mitt liv just nu, kanske aldrig mer för den delen för att underlätta och eliminera. Det brast helt enkelt.

Just nu är livet väldigt ensamt och isolerat och kanske är pandemin ändå en ”blessing in the sky” på sitt lilla vis för nu är det okej att avstå sociala sammanhang man annars kanske inte kan avstå ifrån. Jag får på gott och ont lite mer tid att umgås med mig själv och reflektera. Jag älskar inte mig själv, det är ingen hemlighet och det kanske man kan läsa mellan raderna. Jag vet inte ens om jag är särskilt förtjust i mig själv. Just nu är jag mest trött på mig själv av naturliga orsaker. Det är svårt att skriva det. Svårt att säga det högt och jag ska aldrig mer upprepa det jag precis sagt men det är så läget är. Under en tid framöver kommer mitt liv handla om att ta hand om mig. Lära mig att tycka om mig och låta andra göra detsamma. Tycka om mig. Och sig själv. Så medan jag hittar kärleken till mig själv gör jag praktiska saker som får mig att känna ett uns av uppfyllelse. Ett märkligt ord på svenska, föredrar det engelska ordet accomplishment. Mitt recept är; Decide what it is you want. Write that shit down. Make a fucking plan. And…Work on it. Every. Single. Day.
Rent konkret ska jag först och främst stärka min fysiska hälsa. Det har jag verktygen till. Jag vet hur man gör och jag tycker om att vara aktiv. Under tiden jag bygger upp min fysiska styrka kommer det mentala att hänga på. Jag har lite hjälp på traven. Fick några extra samtal med min tillfälliga mentor. Och jag tror att jag skaffat mig en coach också. Sen har jag mig själv, jag är en klok person. Det vågar jag påstå. Jag är högst läskunnig så jag ska läsa en massa. Jag ska lyssna och inte lyssna, hänger ihop va. Jag ska säga ifrån mer. Jag kan absolut bli bättre på det där.

Så är det med det, den här måndagen i motlut. Tisdagen kanske har mer segel i vind.

Nedsläckt på minnesbanken

Vädret går i gråskala idag. Himlen gråter och det gör jag med, inombords. Jag letar febrilt efter minnen från min barndom men ingenting dyker upp. Inget självklart. Det är som om jag tappat bort minnena och det gör mig sorgsen. Mamma och pappa är inte tillgängliga för att påminna mig om dem heller. Min bror har vad jag kan komma ihåg aldrig någonsin delat ett enda minne av mig till mig. Kanske har han heller inga. Återstår sålunda endast en plats att leta på, min egen minnesbank.

Just idag är en sån dag jag bara vill dra täcket över huvudet och hoppas att solen skiner när jag tittar ut igen. Jag har en blå onsdag. Onsdag som brukar vara lill-lördag, är ju fortfarande det men nu ska vi ju begränsa vårt sociala liv till det minimala. Hålla ut.
Idag står jag inte ut. Hade inte sjukgymnasten sagt till mig rast vila i en vecka minst så hade livet lättat med en löprunda.
Jag fick ju en måndagsryck och testade milen. Testet gick bra, jag sprang milen, eller sprang och sprang, jag lufsade mest i ett snigeltempo M E N det hände något magiskt under dessa tio kilometer. Det där ruset som bubblar igenom hela kroppen. Otroligt länge sen jag kände den känslan och den har varit så (med många ååååå) efterlängtad. Jag får den bara när jag springer. Eftersom jag satsade hårt i måndags blev mina knän smått tjuriga. Egentligen heligt förbannade eftersom jag hade så ont att det inte gick att gå. Knäna är på bättre humör men jag har ju blivit beordrad vila och jag vill ju inte riskera långvarig utevaro från löpningen, inte nu när jag fick den där goekänslan. Idag är det låren som protesterar men de var mest ovana att bära runt mig i 73 minuter.
Så, det hade vart underbart att få ge sig ut på en liten runda idag men musiken i öronen och lite regn på fejset.

I natt drömde jag dessutom att jag var tillbaka på mitt jobb för att packa ihop alla grejer och ta ett farväl. En dröm som hemsöker mig ofta om nätterna. Mitt avslut där blev otroligt abrupt men inte smärtfritt dessvärre. Enligt mig och facket gick det heller inte rätt till men gjort är gjort och nu vill min hjärna av någon anledning sortera detta natt efter natt. Jag är otroligt osugen av så många skäl. Önskar att jag kunde skriva öppet om det ur mitt perspektiv, inte för att gnälla eller kasta skit utan för att lära mig något om mig själv, lära andra att se bortom sig själv. Men business är business och det har ingen plats för trasiga själar. Inte ens under uppbyggnad.

Längtar efter lite sol och gnistrande snö hade inte varit tokigt. Älskar ljudet av knarrande snö under skosulorna. Snö är kanske inte det de flesta längtar efter men det är vinter. Visserligen skånsk vinter som för det mesta går i gråskala. Sol och glittrande snö skulle glädja fler än tung grå himmel. Man blir heller aldrig för gammal för att roa sig i pulkabacken. Aldrig.

Jag beger mig in i min minnesbank nu, kanske hittar jag ett lämpligt minne att damma av.

Tillfällig mentor och kvartar

Inget blir skrivet. Varken här eller någon annanstans. Skriver mest meddelanden. Något enstaka brev för hand men sen är det stopp.
Jag förstår inte varför jag gör det så svårt. Alla andra tycks skriva böcker till höger och vänster och då syftar jag inte till redan etablerade författare utan random influencers och kändisar som har en historia de vill dela. Varför kan inte jag? Varför gör jag det så svårt för mig.
Jag hade ett samtal om just detta med min tillfälliga mentor i livet och då kom jag väl fram till det jag i princip alltid kommer fram till – rädslan att misslyckas. Och. Att jag väntar på den perfekta inledningen som jag aldrig kommer bli serverad. Jag vet att det gäller att skriva. Vänta på inspiration är också lönlöst, den få man skapa genom disciplin. Något jag saknar helt just för tillfället.
Allt det där går att jobba på. Men så är det den där rädslan. Jag identifierade en nyans när jag hade min tillfälliga mentor i luren; om jag gör mitt bästa och misslyckas. Punkt där. Jag gör ganska mycket halvhjärtat när det gäller mig själv för att om jag gör mitt allra bästa och det inte räcker till. Vad kan jag då möjligtvis ha att erbjuda?
Detta sitter så djupt rotat i mig. Det enklaste hade ju varit att vända lite på det till att vad händer om jag lyckas? Vad händer om jag ger allt jag har och faktiskt lyckas? Vore det inte bäst att tänka så. Kanske drivet framåt blir just framåt. Som en ångvält.
Jag minns inte om jag frågade min tillfälliga mentor hur jag ska ändra mitt sätt att tänka. Nu fick jag en uppgift istället. En övning. Papper, penna och en kvart. Skriv vad fan som helst men bara skriv. Två dagar har passerat och jag har inga kvartar. Det tar så emot. Bloggen räknas inte men den kan knuffa mig till kvarten. Den kan. Så jag ventilerar här och hoppas att den kan. Den. Jag.
Jag fick tips av en medmänniska som skriver om en skrivarkurs om fyra ”träffar” via Mind. Alla bär på en historia. Den ska jag delta i hopp om att få pepp men framförallt lite stimulans i mitt isolerade pandemiliv. Imorgon börjar det med ett webbinar med en författare vars böcker jag läst. Det känns fint och lovande. Jag hoppas och tror att det knuffar mig rakt in i en kvart.

Jag sover dåligt igen. Riktigt uselt faktiskt och det söker mig. Det driver mig långt bort från kvartar och komma i mina rutiga byxor som är allt för trånga. För tillfället.
Det är svårt att fungera när man lider av sömnbrist och det är svårt att få ordentligt med stimulans när man hamnat lite i en ond cirkel och dessutom begränsar umgänge med människor.

Jag har svårt att bestämma mig. Vilken story ska jag skriva? Det lutar åt den som jag känner är viktigast. Den som kanske kan ge något till någon annan. Om så bara en annan. Det känns ganska givet att ta den storyn. Nu när jag tänker efter. Men hur ska jag börja? Med en kvart.