Direkt ur hjärtat för varje andetag

Jag skriver för att överleva. Inte överleva finansiellt utan i andetag och hjärtslag. Skrivandet har varit en stor del av mitt liv. Det började med dagböcker från det att jag hade förmågan att skriva, dvs skrivkunnighet utformat av skolan. Jag var usel på att skriva, länge. Min lärarinna i högstadiet skrattade åt mig när jag svarade på hennes fråga om vad jag drömde om att bli. Författare.
Jag klottrade överallt men mest skrev jag brev till omvärlden. Jag ville ha en läsarkrets om än så bara en som läste det jag skrev. Med brev är det ju bara en mottagare men jag skrev ihärdigt till folk runt om i världen. Pennan till pappret var en drivkraft men också en enorm frihet. Jag skrev inget spektakulärt eller särskilt fantastiskt heller för den delen men jag skrev. För att överleva.

Samma sak idag. Jag skriver för att överleva. Ventilera och sortera tankar och känslor. Kanske har jag ett dolt mission om att upplysa någon om något. Mest om hur det är att vara min sorts människa. Kanske råka öka en förståelse eller om så bara väcka en liten tanke.
Jag skriver alltid med mitt hjärta. I bloggen redigerar jag aldrig min text och jag skriver inte om utan detta är autoskrivning direkt ut mitt hjärta. Jag vet inte var. det landar hos mina läsare men landar det i ett hjärta eller två är jag salig. Jag vill beröra. Kanske inte lika mycket uppröra men jag styr inte över mottagarens känslor, jag styr knappt över mina egna – men jag jobbar på det.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja vara en publicerad skribent. Jag vill kunna kalla mig författare. Det är stort. Renat av gigantiskt. Idag är jag en publicerad skribent. Jag publicerar ju här men jag vill leva på det, skrivandet. Text i alla former. Beröra med ord på ett eller annat sätt, D E T är ett drömjobb för mig. Har ni ett sådant jobb skräpande i lådan så tar jag gärna det. Jag är inte blyg eller svår på det sättet. Men jag förstår, det är svårt att leva på skrivandet så nu får jag hålla till tåls med att överleva med mitt skrivande. Så länge ni läser slår mitt hjärta. Så länge ni läser andas jag.
Tack för att ni läser.

En liten kort update på livet. Jag har en massa ledig tid men jag sysselsätter mig rätt så bra. Utbildningar online, webbinarer och föreläsningar online. TRR håller mig sysselsatt. Mot min nya karriär. Jag skriver allt för lite och måste hitta ett mer disciplinerat sätt att få det gjort. Idag till exempel, jag sov allt för länge – you snooze you lose. Sant.
Dag för dag bygger jag upp mig själv igen. Jag är på en rätt bra plats ändå, jag är hoppfull och jag känner mig starkare.
Jag lät mig knäckas och brytas ner och jag kommer A L D R I G att tillåta någon att göra det igen.
Med detta är jag en viktig lärdom rikare, ett högt pris att betala men likt förbannat en lärdom.



Renässans på gång

Besöket i Ystad var precis vad min kropp och själ behövde. Miljöombyte kan vara ovärderligt om än för en liten stund, särskilt i dessa tider när man mer eller mindre är låst till hemmet. Lätt att dagarna flyter ihop och gränsen mellan arbetsdag och ledig tid flyter ihop. Numera är min tid endast av dem lediga sorten. Inte bara den lediga sorten men också den läkande sorten.

Nu går det mesta tiden åt att vila men samtidigt i vilande position lägga pannan i djupa veck. Vad ska framtiden bära med sig? Jag vet på ett ungefär vad det är jag vill syssla med framöver i livet och nu ska jag lägga ihop pusselbitarna så att jag får jobba med det jag önskar och det jag brinner för.
Framåt är det viktigt att hitta min drömjobb och studsa upp ur sängen varje måndag morgon. Vad månne det vara?

Börja om på nytt. Födas på nytt känns kartagiskt. Den här sortens ovisshet (just nu) känns ganska spännande och lite kittlande. Jag tänker stort och drömmer vilt om att jag ska hitta D E T.
På tal om att drömma vilt, jag drömmer vilt om nätterna, om sånt som varit, om sånt jag slitit mig loss från eller snarare slitits loss ur. Jag känner mig färdig, vill inte ha besök från det nära förflutna om nätterna. Om nätterna vill jag besökas av allt det som komma skall, allt vackert och allt äventyrligt. Så äventyrligt som ett liv i dessa tider kan vara.

Det är N U jag har T I D och M Ö J L I G H E T att Ä N T L I G E N att utveckla mitt skrivande, att få tid men framförallt orken att skriva, skapa massor med text. Jag skulle förbanna mig för evigt om jag inte tog vara på den här tiden. Nu när jag äntligen börjar komma tillbaka till mänsklig skepnad igen. Den värsta depressionen har släppt greppet om mig och livet börjar ljusna. Ångesten är mer eller mindre bortblåst och jag börjar hitta mitt eget värde igen. Trots att jag blivit bortvald för att jag inte var stark nog som människa. Inte min förlust.

Det är min tid nu.

I morgon ska jag bada i havet.

Ni vet den känslan när man har läst ut en riktigt bra bok eller sett sista avsnittet av en riktig bra serie. Den där känslan, den har jag nu. Jag har inte läst ut en bok eller sett en serie utan bara avslutat ett kapitel i mitt liv. Det känns tomt men jag är samtidigt oerhört lättad. Men tomt.
Avslutet blev kanske inte som jag tänkte eller hoppats men och andra sidan är det där med att säga farväl inget jag är särskilt förtjust i. Obehagligt rent av. Lika obehagligt som när folk reser sig upp och sjunger på ens födelsedag. Vad ska man göra under tiden de sjunger?

Nu ska jag samla ihop mig och ta vara på min tid innan jag landar på en ny arbetsplats. Andas och fundera. Göra mitt yttersta för att undvika coviden och skriva så otroligt mycket text. NaNoWriMo startar snart. I år ska jag inte göra misstaget att läsa det jag skrivit efter tre dagar. Så länge varade jag förra året, tre dagar. I år ska jag vara längre än så. Nå mina 50 000 ord. Mer om det i ett annat inlägg.

Skräckblandad förtjusning, förväntansfull och en annan känsla jag inte hittat ett ord på, men så känner jag för det som komma skall. Jag har en liten idé om vad jag vill göra resten av mitt liv, alltså om man tänker ”karriärsmässigt”. Jobba med text, något kreativt och där jag får måla utanför strecken i målarboken. Nåt sånt. Jag har en tanke men jag vill inte vädra den just än. Vill inte jinxa nåt, vidskeplig som man är.

Jag vill också stå upp. Rakryggad vill jag stå upp för alla oss som kämpar med förutfattade meningar, fördomar och oförståelse för psykisk ohälsa. Jag vet inte i vilket forum eller form jag ska stå upp men på något sätt. Sprida kunskap och döda fördomar. Jag vill skänka en strimma ljus och hopp till dem som lever i mörkret. Jag vill. Jag vet fan bara inte hur. Jag måste fundera.

Hur som helst, i morgon ska jag kasta mig i havet, i det iskalla havet ska jag kasta mig en nån slags reningsceremoni. Jag ska bada i havet. Kanske blir doppet så vackert att det är värt att skriva en dikt om. Kanske blir doppet en pånyttfödelse. Kanske blir doppet bara ett dopp och inget mer. Oavsett så kommer det att vara uppfriskande. Jag älskar ett uppfriskande dopp i havet. Alla årstider.

Ta hand om er därute.

I will be back.

Kaos. Känslomässig kaos. Ilskan kommer över mig i ett jämnt flöde av svallande vågor. Min hjärna är ockuperad av fantiserade represalier i min ilska. Det lönar sig inte. Inte det minsta för då är inte jag mycket bättre och jag vill vara bättre. På riktigt, inte bara på fasaden utan genuint. Jag är konstant i affekt och brottas med att inte handla i affekt. Som att springa ett satans maraton utan att ha tränat en enda kilometer.
Idag är jag så matt, jag orkar inte ens ta beslutet om vilka strumpor jag ska ha på mig. Idag är första dagen som jag faktiskt inte är ute i fronten och slåss. Idag är en vilodag, nästan. Hjärnan går på högvarv och känslorna hakar på därefter. Frågan ni mig säger jag foul play! Oavsett vad jag gör och inte gör går jag inte vinnande ur striden.

Så idag vilar jag och försöker luta mig mot tanken om ett nytt kapitel. Starta en ny era i mitt liv. Som om inte jag redan har nog med beslut och stök ska jag fundera på vad det är jag ska göra längre fram. Modet och styrkan att början om på ny kula. Ta med mig lärdomarna och förvalta dem på bästa möjliga vis. Ta på mig min osynliga cape mot nya utmaningar. Låter sjukt klyschigt men så får det vara.

Så vad ska jag bli när jag blir stor? Vad ska jag använda mina superkrafter till? Det finns en del tankar på vad jag kan tänkas vilja göra och jag ska förhoppningsvis få råd av någon klok människa på vägen. Men först ska jag bara kriga klart.
En lättnad i allt det här är att jag återigen kan lita på min intuition, ett tag trodde jag faktiskt att jag inbillade mig saker men jag vet idag att min magkänsla var så rätt. En dag, ska jag med raka ord berätta precis vad. En dag är inte idag och det är för min egen skull eftersom ingenting är klart, det bara hänger som en tung blöt filt över mig.

Jag beundrar alla dem som vågar ta steget att förändra sina liv, byta väg och göra något helt annat. Det är mod att våga följa sitt hjärta och sin instinkt. De är många där ute som jag skulle kunna hylla men jag väljer att hylla en enda person och det är en person jag beundrar med hela mitt hjärta. Hon är en enastående varelse som vågar ta sina egna beslut, stå upp för vad hon tror på och vara sig själv sann. Min dotter. Hennes beslut var stort och svårt men fattat av henne själv, rådfrågat oss, sina föräldrar men beslutet helt och hållet hennes eget. Hon ska testa något nytt, lämna något hon kan, känner väl till för ett helt nytt och okänt territorium. Volleybollen sätter hon på paus efter nio år och byter mot en mindre boll och ett racket. Ungen min har fått en möjlighet att gå en padelakademi som startar rätt omgående så det var snabba beslut. Lämna ett lag med underbara lagkamrater till att bara ha en lagkamrat är en stor omställning. Wow säger jag och då kan ju inte jag vara sämre i mina val framöver. Jag är allt för gammal för att satsa på padel eller annan idrott på samma vis men jag kan fortfarande välja en helt annan väg i mitt yrkesliv. Jag har min dotter som förebild.

Så, nu ska jag vila några dagar innan tjuren ska tas i hornen och jag ska åter ut på slagfältet. Jag ska samla kraft till allt som komma skall. Skapa inspiration till mitt privata projekt, den tiden är kommen. På riktigt.

Jag kommer tillbaks. Var så säkra.

Nu kommer hösten

Nu kommer den med raska steg, hösten. Jag vill säga att jag älskar hösten men jag vet inte hur bra rustad jag är för just denna höst. Hela det här året har varit knepigt så varför skulle den här hösten vara annorlunda?
Man borde i regel vara mer optimistisk och inte börja måla fan på väggen men jag är lite försiktig men hoppfullt optimistisk. Hösten är och har alltid varit min tid på året. Älskar den krispiga luften, dofterna och alla vackra färger. Kura ihop i soffan eller läsfåtöljen med en bok, kopp te och tända ljus. Stoppa ner fötterna i ulligagulliga strumpor och på med en godis tröja. Min sinnebild av hösten. Jag håller fast vid den och så tar jag det som det kommer.

Ofta blir det inte som man tänkt sig. Jag hade en energi tidigt innan sommaren om att uppfylla och påbörja roliga projekt bland annat en podd. Det hände inte. Livet kommer emellan och livet det innehåller ibland helt oväntade ting och vändningar som man får anpassa sig efter. Därav inte den tilltänkta podden.
Som vanligt och ganska uttjatat har mitt skrivprojekt gått i träda, ett husköp och renoveringar kom emellan samt ett rätt så klent mående. Min hjärna har varit så ofantligt trött och kroppen hakade på. Det är på väg åt rätt håll nu, en dunderförkylning till trots är jag piggare än på länge och hjärnan hänger liksom med igen.
Lite svag i kroppen än, rent styrkemässigt men även det håller på att vända.

Nu, en ny energi och härliga förhoppningar har infunnit sig. Jag ska bara…
Vi ska göra om lite här hemma och jag kommer Ä N T L I G E N att få ett eget ”kontor” med en dörr jag kan stänga om mig. Det går inte tillräckligt snabbt men det är dags att starta processen – riva tapet, slipa, måla och lägga golv så att jag kan flytta in i min lilla skrivstudio.

Jag drömde häromnatten om min pappa. Han var väldigt arg på mig. Han sa att jag slösar med tiden, ”gör det du ska och släng ursäkterna i soptunnan. Livet är nu”.

Min största rädsla är att misslyckas. Jag tror jag nämnt det tidigare här i bloggen. Jag tror att fler med med mig bär omkring på det här. Jag måste bli kvitt rädslan, bättre att prova och misslyckas än att inte prova alls. Hur kan man annars lyckas?
Så, hur gör man? Hur vågar man misslyckas?

Jag får fundera. Och göra.

Gurkmeja och ryska rötter

Jag är trött på att vara trött. Otroligt trött på att älta om min trötthet.
Jag har svårt att acceptera att kroppen och hjärnan är slitna efter allt som varit men jag inser att jag bör acceptera det för min egen skull. Svårigheten i acceptansen är att jag vill inte dra ner min omgivning, jag är inte så sprallig eller sprudlande, snarare tvärtom och det plågar mig, att jag är låg på energi och jag är lågmäld, för jag vet att det påverkar alla runt om mig. Jag är inte rolig just nu, önskar att jag vore det och jag försöker.
I ett desperat försök att pigga upp mig har jag köpt diverse kosttillskott, lite extra d-vitamin, lite ryska rötter och rosenrötter och annat smaskigt som kan boosta kroppens energi i alla fall. Dricker 1-2 huttar Chi-san, fy fan vad äckligt det är. Vidrigt som fan. Usch. Men det hjälper lite. Lite gurkmeja och ingefära, det sägs att det ska vara bra.
Nu ska jag bara lägga till sånt som är kul att göra. Börjar hitta glädjen i padeln igen. Knäet bråkar en aning, jag längtar efter mina långsamma löprundor. Får testa snart.
Skrivandet är lidande för jag orkar inte, och när jag sen inte skriver blir jag lite besviken. En liten ond cirkel.
Podden är uppskjuten en tid. Vi får se när vi mäktar med att ta tag i den. Allt har sin tid och sin plats.
Just nu ägnar jag mig åt återhämtning. Det är det viktigaste just nu. Jag ska göra come-back i livet.

Nu är huset vårt, allt är klart. Lilla huset på Vagnmansgatan med den gröna dörren. Här har vi äntligen hittat hem. Det har tagit sin tid att slå rot men nu är det rotat. Inget har varit spikrakt. Lärdomarna många däremot – framförallt har jag bättre koll på mig själv – vem jag är och vad jag vill göra.

Kravlöst och lägre ribba

S E M E S T E R. Jag har semester och det är helt underbart att vara ledig. Koppla bort hjärnan men framförallt bara ta dagarna som de kommer. Det bästa med semestern, eller ledigheten är just att det är kravlöst. Kravlöst på vad jag gör och inte gör men framförallt behöver jag inte tänka på min dagsform.
Min hjärna är fortfarande otroligt trött, inte förrän nu en läkare som lyssnar och tar det på allvar. Det har bara tagit ungefär ett och ett halvt år. Bara. Sakta känner jag att mitt minne blir långsamt bättre, fortfarande lite si och så men det blir bättre. Jag är fortfarande otroligt trött och smått håglös, svårt att känna någon glädje inför självklara saker. Energinivån är låg. Just nu är det okej att den är låg eftersom ingen ställer några större krav på mig, förutom jag själv då förstås, men jag ställer ju alltid orimligt höga krav på mig själv. Men jag har sänkt mina krav. Ribban är så mycket lägre nu. Jag försöker vara snäll mot mig.

Semestern började med ett äventyr i skogen med en vän jag inte umgåtts med på så otroligt länge. Hon var så entusiastisk och det värmde mitt inre, att se denna glödande entusiasm, inte alla som älskar att härja i skogen. Jag gör. Jag gör det mer än någonsin nu, för skogen ställer inga krav på mig och skogen ger mer än den tar.
Vi satt långt in på småtimmarna vid elden och snackade. Om allt. Om inget. Oroade oss, kanske mest jag, för fladdermössen som dansade ovanför.

Annars är det inte så mycket spänning i vår vardag just nu. Jag ska äntligen ta mig tiden att skriva på mitt manus. Jag har sagt det hela tiden men till slut kommer det att hända.
Jag har ju redan planerat min fest där vi firar manus klart! Så nu är det bara att verkställa. Bara. Så enkelt det var att skriva, bara. Så satans bara alltså.

Ha en underbar lördag.

Fransk film och glädjefnatt

En timme och fem minuter innan denna dagen är slut. Tisdag, Dag två av hundra.
Vaknade upp med en öm kropp efter gårdagens cykelträning från helvetet, skulle jag våga säga. Så nära kräket flera gånger om. Inte helt säkert att jag deltar på måndagsintervaller i en nära framtid.

Dagen har susat förbi och kvällen likaså. Kvällens aktivitet; utebio. En hemmasnickrad filmfestival med extra allt. Idag var det fransk film på duken. Underbar varm feelgoodfilm; Välkommen till Marly-Gomont / Bienvenue à Marly-Gomont. Jag skrattade så jag grät. Skrattade så jag satte popcornen i halsen. Skrattade så ögonen skvätte. Vilken kväll!

Midsommar står och knackar och vill komma in. Kan för mitt liv inte fatta att det redan är midsommar, halvvägs till jul ju. Vi har planer, nödvändigtvis inte så traditionella för högtiden men vi cykla i de småländska bergen, bada i sjön och dricka morgonkaffet på bryggan innan alla andra vaknat. Mest troligt är det endast jag som sitter där på bryggan med kaffet på bryggan.

Nu ska det sovas sju kvart i timmen, ”fredag” imorgon. Dessutom ett kärt återseende för mig efter jobbet. Länge sen vi sågs jag och Maria.

Ha det gott och sånt.

Ett kort inlägg.

Måndag. De tycks dyka upp varje vecka. Den här veckan var inget undantag på något sätt. Inte alls.
Hela dagen lång har jag funderat ut allt roligt jag skulle dela med mig av idag, nu när jag ska skriva hundra dagar i rad, och nu när jag sitter här vill jag bara sova. Huvudet är tomt, lite som den gått in i ett sparläge. Typ dvala.

Jag hade en plan att jag i morse skulle kliva up i ottan och springa en runda, ta ett dopp i havet, ta mig hem och sätta mig med en kopp kaffe och skriva…det som hände istället var snoozknappen. Knapp och knapp men snoozen hände. Jag sov bort min superplan. Och det var inte ens värt det. Inte en chans.

Dag ett av hundrautmaningen genomförd. Inte alls saknat godis. Inte ens tänkt på det.

Kortaste inlägget någonsin tror jag.
Jag vill egentligen berätta om allt kul som är på gång men just nu är det syntax error i skallen.

Ta hand om er..

 

Det är mycket nu alltså

Just nu håller jag på att brista. Av lite olika anledningar men den mest påtagliga är faktiskt stress. Jag tror det är stress. Fick svårt att andas, andningen blev ytlig och väldigt mycket upp i halsen, inte magen. Känslan överrumplade mig i soffan när vi spanade på kartan. Vi, jag och min man. Sommarens äventyr.
Jag tror inte stressen i sig är relaterad till vårt äventyr utan bara det att tusen tankar överföll mig med lika många oskrivna todo-listor. Allt jag måste göra. Många av dessa måsten är fanimej jävligt roliga ska ni veta men jag vet bara inte i vilken ände jag ska börja.

Jag skulle ju utmana mig själv i hundra dagar. Skulle ju liksom ha återkommit till er tidigare men jag kom inte på något så snabbt. Har tagit mig hela helgen, krävdes två dagars vandring och en natt i skogen. Vilken natt sen då ska ni veta!
Grubbleriet gick så djupt och i så många olika spår att det spårade ur. Jag kunde inte välja något bara sådär taget i luften så jag fick ställa kravet att dessa hundra dagar ska ge mig något, driva något framåt och uppåt. Löpningen var på tapeten länge men jag vet också att med en förkylning så är det kört och jag VILL komma i mål. Kom på två saker till sist, en sak kom till mig i skogen vid brasan efter två flaskor (25cl) rosé och den andra igår när jag hängde över lösgodiset på Ica. Summa kardemumma, inget godis på 100 dagar. Choklad är undantaget och då pratar vi choklad med mer än 70% kakao. Just NU känns det som en ganska enkel utmaning. Kräks på godis, men om två dagar så är det nog annat va. Fråga mig då.
Det andra är, skriva i 100 dagar. Denna blir tuff. Det betyder alltså att bloggen ska uppdateras varje dag i hundra dagar. Jag kan ha tagit mig vatten över huvudet. Men, så är det just denna utmaning som driver mig framåt.
Hundra dagar börjar 15 juni. Hundra dagar slutar den 23 september. Wish me luck och allt sånt.

Det är mycket nu. Det mesta av detta mycket är roligt och spännande. Vi planerar en semester. En annorlunda semester än vad vi är vana vid. Vi ska cykla. Packa väskor på cyklarna och ge oss ut i ett gäng dagar och mil. Sova i tält i skogen, sova i tält på camping, sova i vindskydd kanske ta i en natt på hotell. Allt ska vi släpa på våra cyklar. Vi skulle cyklar Oslo till Bergen i Norge men vi är inte så värst välkomna där, så vi upptäcker Sverige. Närmare bestämt Banvallsleden – Halmstad till Sölvesborg. Cirka 300 km på 5-6.
Ni kommer få följa med på resan både här och på mitt instagramkonto. Blir en övningsresa innan men utan barn för att få känna på att cykla med all packning och förhoppningsvis göra de flesta av generalfelen. Vi lärde oss en enormt viktig läxa på helgens skogstur. Checka cheklistan innan vi ger oss av, bara en sån sak.

En grej i allt som är mycket nu ÄR att jag ska bli med podcast!!! Hur roligt som helst. Läskigt men roligt. Mer än så här får ni inte veta just nu. Jag vill presentera detta ordentligt och just nu i skrivande stund går det inte. Men jag ville bara säga det, jag ska blir med podcast. Kanske ska jag säga VI ska bli med podcast. Fy fan alltså!
Men just NU i skrivande stund måste jag smälta allt, skriva listor, andas djupt och andas djupt och andas…