Sida 13 av 16

Förseglad med en kyss.

Good kind of chaos. Känns som om jag sitter på en berg och dalbana. Typ Helix på Liseberg. Allting händer och ändå ingenting. I alla fall inte spektakulärt för omvärlden men för mig. Bitarna börjar falla på plats. Jag skulle kunna skriva ett kärleksbrev till livet. Men var postar man det?

På tal om kärleksbrev. Vi pratade om det häromdagen. Jag om min låtsaskompis. Konsten att skriva brev, existerar den? Jag vet att det faktiskt finns några kämpar som skriver snigelpost. Ni vet, handskrivna brev. Jag tillhör en av denna utdöende art. Men kärleksbrev…minns inte senast jag skrev det. Nu för tiden skickar man sms med smajlis. Pussgubbar och hjärtan. Jag vet fasen inte vad hälften av dessa smajlis egentligen betyder. När jag skickar ett hjärta, då vill jag förmedla min kärlek. Alltså ett rött. De andra färgerna är lite mer vänskapliga. Det röda hjärtat är liksom mer I love you and I got your back. Typ.
Men ändå, jag skulle älska att få ett kärleksbrev. Sånt handskrivet. Helst inte parfymerat men funkar. Jag skulle bära med mig det i min ficka och läsa det lite då och då. Tills pappret blev utslitet och texten börjar suddas ut. Så ofta skulle jag läsa det. Förutsatt att personen som skrivit det är någon jag håller av. Annars kanske det bara blir konstigt.
En gång skrev jag ett kärleksbrev som fyllde en anteckningsbok. Det tog tid. Galet. Skulle ge vad som helst för att få läsa det idag. Eller, vill jag det? Jösses, en enda låt snurrar i mitt huvud just nu när jag pratar om kärleksbrev. En låt jag lyssnade mig sönder och samman på. Den hade liksom den där rätta bitterljuva känslan av att vara fullkomligt förälskad, besvarad men komplicerad för att det kanske existerar ett avstånd. Minns det som om det var igår. Hade nog en liten crush på han som sjöng den. Jason Donovan. Sealed with a kiss.
I’ll send you all my love every day in a letter
Sealed with a kiss

Shit vad smörigt. Lyssna på låten. Såååå smörig att jag dör en smula. Äsch, jag går och hämtar papper och penna och testar…hur svårt kan det vara? Liksom.

Mod och Tålamod

Jag och en stor kopp kaffe. Jättestor kopp. Gigantisk. Jag har redan druckit cirka hundra koppar på jobbet idag.
Just nu gör jag det som jag borde göra oftare. Sitter på annan plats med min laptop. Jag ska skriva. Fortsätta med historien. Kärleksdramat. Såg världens sämsta film på bio men helt bortkastat var det inte. En scen i filmen blev en annan scen i mitt huvud som jag ska skriva ner. Filmen var så dålig att vi behöver inte orda om den. Vet inte ens om jag vill erkänna att jag såg den.

En omtumlande vecka. Jag lämnar den bakom mig. Igår var det lite berg och dalbana. Lite tårar. Snor och frustration. En förkylning ihop med PMS. Allt kan hända. Allt gick fel och ändå blev det lite rätt i det fela. Saknad. Minnen och dofter. Ville fly och bestämde mig plötsligt för att söka jobb långt bort härifrån men så kom jag på att då måste man skriva ett CV och efter en krash med datorn så försvann mitt CV. Orkade inte börja om från början igår. Igår var ingen bra dag för att börja på något nytt även om hjärtat ville det. Flytta utomlands kanske var en drastisk tanke jag hade igår. Fast lockande än idag.
Förändring. Just det, det som jag inte gillar så mycket skrek hjärtat efter igår. Hjärtat och jag var inte helt i synk. Inte tekniken och jag heller. SMS som hamnade hos fel mottagare. Tur att allt var rumsrent men ändå, kunde ju ha blivit hur tokigt som helst. Fast igår hade det bara vara varit en grej i mängden av knasigheter.

Jag tänker att jag ska göra en resa. En riktig resa, inte sådär själsligt utan faktiskt sätta mig i en sorts farkost och ge mig av. Funderat lite på vart jag ska ta vägen och länge länge har det lutat åt Skottland. Men de kör på fel sida där. Och så pratar de med dialekt och jag kanske inte kommer förstå ett endaste skit. Och så äter de haggis. Skit äckligt! Men alltså, jag tror att jag skulle älska Skottland. Och Skottland mig. Vi skulle skiljas i tårar eller så skulle jag bygga bo och aldrig mer återvända. Måste välja en bättre plats som betyder något men inte så mycket att jag riskerar att fastna. Norge! Pappa kom alltid hem och berättade om sina äventyr i Norge.  Pappa pratade ofta om Norge. Jag har tusentals bilder på pappa och mesta är från en tid då jag var så liten att landet kändes som ett avlägset land, så avlägset så att vi vanliga inte kunde ta oss dit. Så nu tänker jag att jag måste åka dit och hämta en bit av pappas hjärta. Jag tror han lämnade en bit där. Eller så kanske en liten bit av mitt hjärta kan lämnas där, så att bitarna kan leva där tillsammans till tids ände. Vid en fjord.
Jag tror bestämt att jag drar dit. Fräscha till norskan pappa alltid envisades med att tuta i mig. Nu ska jag hitta rätt plats. Och tid.

Nu vill jag bli kvitt hostan. Snoret och min berg och dalbana. Lite fokus på rätt saker. Så ska det nog ordna sig till slut. Jag måste fatta lite mod också. Det är något jag måste be om. Och jag hatar att be om saker. Men jag jobbar på det. Modet. Och det där tålamodet. Mod och Tålamod. I needs it badly.

Fluff

Flow. In the Zone. Fluff…uttryck jag lärde mig på föreläsningen jag var på i måndags. Tankar är fluff. Tankar ställer till med mycket, om man inte är medveten om att det just bara en tanke. Tanken är inte fakta. Och så länge du vet om att en tanke bara är en tanke och ingenting annat, då är det okej att ha tankar…ja något sådant sades det.
Jag tillhör kategorin; I even overthink my overthinking. Allt under luppen. Allt ska analyseras till den milda grad. Jag har alltid grubblat. Och det är väl också på grund av mina grubblerier jag ibland trillar ner i det där mörka hålet. Jag tänker inte analysera det något djupare. Jag tänker låta det vara lite fluff som flyter bort.

fluff1

Men flow, ett sådant där modeord jag egentligen kan få lite klåda av men faktum är att jag är inne i ett rätt skönt flyt. Jag tänker inte heller analysera vad det beror på. Däremot tänker jag njuta av mitt flyt så länge det varar. Surfa på vågen. När och om flytet blir lite mer trögt kanske man kan se sig om i ny riktning och kanske lyckas få lite flyt igen men jag tänker inte oroa mig för mitt eventuellt kommande oflyt. Jag är övertygad om att man faktiskt är sin egen lyckas smed. Min lycka ska och kan inte vara beroende av hur omvärlden ser ut utan jag skapar den på något vänster jag ännu inte begripit mig på MEN jag tror att min nuvarande glädje beror på att jag faktiskt hänger på, hänger på saker som sker. Det finns mer än att äta, sova dö. Man kan ju leva lite där emellan. Tacka ja till saker man annars inte skulle tackat ja till. Som att gå med i ett quizlag och tävla på tisdagar i quiz. Hur roligt som helst. För att inte tala om alla nya bekantskaper som man stöter på. En del gror sig lite större än bara bekant, andra till och med växer till en vänskap. Hittar gemensamma intressen. Älskar människor. Särskilt de som utmanar mig.

Idag låg det ett kuvert från Unilabs och väntade när jag kom hem. Jag har alltså inte ens haft tid att grubbla på resultatet från Mammografin. Inte reflekterat en sekund över att det skulle kunna komma ett olustigt besked. Jag minns sist jag väntade på besked och jag oroade mig varje sekund för att jag faktiskt kanske skulle dö. Och det ska jag ju förr eller senare, men ni fattar. Jag trodde jag hade en dödlig sjukdom. Visserligen hade jag cellförändringar men efter närmare undersökning visade sig att det var inget och nästa prov visade att jag inte hade några cellförändringar. Den väntan. Den var oerhört plågsam. För jag var så säker på att få ett dåligt besked. Helt i onödan. Och allt började med en enda tanke.

På lördag fyller pappa år. Dags för vår årliga fika. Budapestbakelse. Jag o Pappa. Fast pappa han sitter på ett moln och jag på en stol på ett café med en bakelse. Alla minnen. Så som vi alltid satt, han och jag, på ett café med en budapestbakelse. Han pratade sport. Alla möjliga resultat. Jag lyssnade.
Älskade fina pappa, som du är saknad och som du hade vart stolt över de där barnen jag har. Sixten är som jag. Du hade rest från hall till hall för att se Lykke. Bara för att det är sånt du skulle gjort. För att du älskar sport. Även om det är Volleyboll. Får du se på sporten där uppe? Går inge vidare för Bois. Tror inte det går bra för Finland heller. Men du, vi ses på fika på lördag. Du och jag. Och en bakelse.

Fredag i morgon. Precis vad som helst kan hända. Men det är ju bara en tanke. Och en tanke är bara fluff.

Rastlös med jättebebissyndrom

När orden inte kommer ut i mitt pågående skrivprojekt får jag ägna mig åt något annat. Läsa gamla texter. Gick igenom mina texter jag skrivit på min skrivarkurs jag gick förra året. En text om mamma. En om pappa. I olika skepnader och i ett annat liv. Texten med mamma, där är det Jens ( påhittad person) som lever med min mamma. Tuff text att gå igenom. Jag vill jobba med den mer. Funderar på att byta ut Jens. Eller inte. Jag vet inte. Jag gillar ju Jens. Det finns en fortsättning i den texten. Jag borde fortsätta på den.
Onekligen en svår sak. Mamma är ett känsligt kapitel. Hon fattas mig varje dag. Jag försöker minnas hennes skratt men får bara fram fragment av fragment. Så länge sedan hon skrattade. Jag ser henne framför mig men jag kan inte höra henne. Jag kan fortfarande känna hennes varma mjuka kind i min hand. Det var allt för länge sen hon tog min hand och förde till sin kind och log mot mig. Jag kan fortfarande inte titta på bilder på mamma. Inte pappa heller.

Rastlös. Otroligt rastlös. Fjärilar fladdrar omkring. Jag har tagit ut våren i förskott. Inte för att vädret någonstans liknar vår. Not by far. Måste vara alla endorfiner som löper amok nu när jag är inne i ett flow med träningen, trots en förkylning av manlig karaktär med jättebebissyndrom. Så är jag inne i ett flow. Allting som skulle funkat i höstas men inte funkade, funkar nu. Just nu spritter det i mina ben. Mina löparben. Så fort förkylningen lämnat mig ska jag testa en sån där löptur. Under en löptur kan man aldrig vara sur fast det stämmer nog mer på en norrman på tur.

Får frågan nu, eftersom det bara är sextio dagar kvar, vad jag önskar mig i såndär 40-års gåva. Och jag har ingen aning. Helst en fika med mamma och pappa. Men egentligen vill jag bara sitta i en stuga vid en sjö med en brygga. Sitta där ensam med mina tankar. Laga mat över öppen eld. Sitta vid brasan på kvällen och lyssna. Det är vad jag vill. Utan internet och utan telefon. En eka att ro ut med och en termos jag kan fylla med kaffe. Ta en tupplur i ekan. DET vill jag ha i present. På en plats jag aldrig varit.

 

brygga_720x340

Måste googla efter en plats.

 

 

Stockholmsnätter och kallsupar

Crawlkurs. Jag drunknade inte. Nästan. Femtioelva kallsupar. Då känns det lite tryggt med att man har brandmän och ambulanspersonal i bassängen. Dagens övningar gick ut på att hitta andningstekniken. Fy EFF-A-ENN vad svårt. Blir att gå till simhallen och öva.

Hela veckan ha jag stirrat på en blinkande markör. Orden kommer inte ut. Jag har storyn. Men den kommer inte ut. Läste igenom gamla texter. Försökte jobba lite med dem. Men nada. Idag tog jag en paus. En kreativ paus med en av mina underbaraste vänner. Älskar våra samtal. Idag var inget undantag. Konstnären, han skriver nuförtiden. Men för mig förblir han alltid konstnären.

Förra veckan besökte jag staden. Stockholm. Tjänsteresa, fakirflyget upp. Jag hatar fortfarande att flyga. Ångest.

Onsdagens dejt i stora staden blev inställd. Fanns inte en chans att jag skulle bege mig ut i Stockholmsvimlet, var för trött för spontana aktiviteter. Beställde roomservice, badade badkar och hoppade i säng väldigt tidigt. Det var då det plötsligt blåste upp till storm i mitt rum. Minnena. Alla förgångna Stockholmsnätter. Kärleken. Mannen som öppnade dörren till den innersta vrån till mitt hjärta.
Jag låg där i sängen…och gjorde resan tillbaka i tiden…

Allting började med ett sms. Mitt i natten. Jag satt och deklarerade. En jobbdag till kvar innan påskledighet. Jag skulle hem till Skåne. Han till något fjäll. Ett sms.
Redan vid första ögonkastet var jag förlorad men höll mig på min kant. Jag trodde aldrig någonsin…att han skulle skicka ett sms. Inte med en invit…sen blev det som det blev. Ett hjärta sattes i brand och ett hjärta brast i tusen bitar. Hjärtesorgen, jag trodde att jag skulle dö. Att hjärtsorgen skulle ta mitt sista andetag. Men jag överlevde. Och lärde mig, att jag kunde älska. Släppa in någon i mitt liv. Jag var 23 år.

Jag låg i sängen på mitt hotellrum, fylld av känslostormar, minnen och elektriska Stockholmsnätter. Only love can leave such a scar.
Sömnlös.

Jag ska fortsätta stirra på den blinkande markören. Tålamod. Den där dygden tålamod, den får jag öva på i allt för stora portioner just nu. Den där blinkande markören hånar mig, artrosen i knäet hånar mig, bristen på tålamod…jag behöver springa. Min ventil. Just nu, just fakking nu behöver jag min löpning. När jag hostat klart, tror jag bestämt att jag ska trotsa allt som går att trotsa i min värld och bara skita i att mitt knä har gått i pension och bara bege mig ut på en löptur så att degklumpen på magen kan håna mig. Jag drömmer om att jag till sommaren, när jag och tösen flyttar i en vecka på Skrea Strand, kan ta dessa underbara barfota löpturer i sanden innan allt på stranden drar i gång. One can always dream.

Och det är det, jag ska försöka göra nu när jag lägger mitt huvud till kudden.

När man får lov att skava i någons öra

2017 kom som ett brev på posten. Jag hann inte riktigt med. Lite ofokuserad har jag nog allt varit vid årskiftet. Bytte tjänst och tog farväl av de bästa kollegor man kan ha. En liten grop av sorg i mitt hjärta. Det var en omtumlande förändring. Nyckelordet, förändring, det som jag förstått att jag ogillar. Men man får liksom bita i det sura och get on with it. Så jag gör det.

2017 startade med dunder och brak. Resa till Uppsala. Tösen min lyckades nypa en plats i Skånelaget i volleyboll. Och jag följer ju henne land och rike runt. Det är helt fantastiskt att göra detta för man stöter på en massa skönt folk. Älskar det.

Nyårslöften? Oh yes. Ett löfte. Och detta löfte följs av en lång lista av saker. Men löftet är: Do more of what make you happy. Om man ska snitsa till det lite tjusigt. 2016 var en enda lång transportsträcka. Jag kan inte ens ta en händelse som jag kan utlysa till årets grej. Det måste förstås inte alltid hända en massa spännande saker, ibland kan livet bara för vara. Ligga lite i pausläge.

Jag har redan lyckats med att göra upp lite roliga planer för 2017. Året då jag äntrar 40. The big forty. Fast 40 är det nya 20. Jag har anmält mig till en crawlkurs. Så tant ska lära sig simma nu. En grej jag i 2016 en sommarmorgon upptäckte att simma är ju fantastiskt, särskilt på morgonen med solen på ryggen. Fast kärringsim är inte de rätta simtagen. Denna kurs startar om en vecka. Köpt biljetter till Metallica. Cats. Föreläsning den 30 januari som jag tror kan bli högst intressant. Skrea Strand v.31. And the some.

Nu ska jag bara, BARA, hitta mitt förbannade skrivbord. Mitt skrivbord gömmer sig väl. Men skam den som ger sig. Jag ger mig i alla fall inte. Jag vet att det finns där ute tillsammans med svaren på alla mina frågor.

Nu är denna söndag snart till ända och jag fick mig minsann en promenad i -2 grader under stjärnklar himmel. Sällskap lyckades jag dessutom ragga fatt i.Behövde skava lite i hennes öra om det som mitt hjärta just nu röra.

Fridens frikadeller!

Ännu en söndag i högen

Solig söndag. Visserligen aningen blåsig. Men det gör inget, solen skiner ju. Allt som betyder något nu, att solen lyser med sin närvaro. Hur ska man annars orka en långa hösten om inte solen hälsar på. Vintern i Skåne har en förmåga att vara en enda lång november. Grå och blåsig. Man överlever precis.

Jag skriver idag. På mitt projekt. Länge sen jag skrev på den. Min skrivarhörna har ockuperats av min son. Han har övergett den. Jag har återtagit min dator. Min plats. I väntan på det perfekta skrivbordet sitter jag vid det befintliga. Det funkar. Även om jag stirrar rakt in i en vägg.

Ledighet väntar. Tre dagar. Make the most of it. Lördag väntar Laleh. Gymmet väntar. Tålmodigt väntar gymmet. Ibland hör jag hur det ropar. Ger mig dåligt samvete. För att jag inte sliter ut mitt gymkort. Som jag borde. Jag tappade allt. Jag vet inte hur det kom sig men det kom sig. Och allt är mitt eget fel. Endast mitt eget fel. Jag får återuppta det där. Jag har programmet kvar även om tiden går ut med gruppen så kan jag ju fortsätta själv. jag borde göra det. För jag är ganska less på mig själv. I den aspekten. För mitt knä behöver det. Resten av kroppen också. Själen likaså.

Solig söndag. Jag tänker att jag gör lite vad jag vill med den. Och jag vill bara gräva ner mig i mitt projekt.
Solig söndag. Ta vara på den på det sätt som passar er bäst. Ute eller inne.

Spetälsk och dautahaveri

Jag är ett stort fan av teknik. Men lika mycket som jag älskar den hatar jag den när det inte fungerar. Det slår liksom slint i skallen på mig. Jag ser bara rött och jag blir skogstokig. Det ska bara fungera.
En gång hade jag officepaketet på min stationära dator. En gång formaterade någon (inte jag) om min dator och mitt officepaket blev ett minna blott. Så idag har jag i timmar försökt att installera möget på min dator. Eller dauta som vi säger i Skåne. Men skam den som ger sig. Tålamod. Tålamod. Den där superkraften jag intalar min son att man kan öva upp…en lögn. Jag ljuger för mitt barn. Eller så vill jag bara inge hopp.

Fredag. Normalt sätt skulle jag fira fredagen med ett gigantiskt leende. Men jag har vabbat. Någon förälder tyckte att det var en lysande idé att skicka sitt magsjuka/kräksjuka barn till skolan. Funderar på att skicka blommor och tacka för den fina gåvan. Så man kan säga att veckan bestått av mer utgifter än inkomster.

Helg. Den ligger oplanerad. Och vem vill planera något med familjen bajs och kräk? Nu är man pestsmittad och man ska helst inte ens skicka sms, det kan ju faktiskt smitta. Jag förstår dem.
Jag tror att vi ska gröpa ur en pumpa. Göra det lite halloween fint. Spindelnät har vi redan, det har våra husdjur spindlarna tagit hand om. Älskar dem.

Efter den här pärsen med tekniken, behöver jag ett stort glas med vin. Nerverna har liksom flyttat ut, utanpå kroppen. Väl synliga för omvärlden att hoppa på. Med vin ska jag dränka dem. Gömma dem. Lugna ner dem.

Eftersom helgen är blank, hoppas jag nu att jag kan skriva. Massor. Mest dynga mest troligt men skriva. Det är bra för själen. Jag har skapat min tillfälliga plats. Tills jag behagar att skaffa det där skrivbordet. Svår uppgift det där.

Nu ska jag laga mat. Till min familj. Kyckling med smak av höst. Vi är äntligen återförenade. Jag och sonen har flyttat ut från toan. Mannen kommit hem från England. Nu ska vi bara locka ut tonåringen ur sin tonårsgrotta.

Fridens!

 

Clownen kommer

Alltså. I torsdags när jag gick hem från jobb slog tanken mig. Clownen kanske dyker upp. Måste erkänna att jag blev en smula panikslagen. Helt ärligt. Raskade på stegen. Ringde en vän. Vi skrattade galet mycket. Åt något helt annat. En man hörde mitt galna skratt. Han gick över vägen. Blängde märkligt på mig. Trodde han att jag var en clown?

Igår. Kulturnatt. Inte spökafton utan kulturnatt. Dotter och jag tänkte att vi insuper oss lite kultur i höstnatten. Och stormen. Det tar inte många minuter att gå ner till stadens centrum. Vi tog bussen. Clownen kanske kommer. Nere på stan bland all kultur tittade jag bakom min axel stup i sekunden.
Tittade på konst, foton, smycken. Köpte böcker. Träffade två författare. Jag köpte den enes bok. En spänningsroman. Inget för mig. Men någon annan i familjen behöver luras ut ur den digitala sfären och komma ner till den analoga sfären. Författaren skrev en hälsning. I sin debutroman.

Efter bokhandeln. Ett beslut. Gå hem eller stanna i stan? Vi hade supit mycket kultur. Vi tog bussen hem. Rädd för clowner. Obegripligt. Har de ens synts till i min stad?

Förresten, ”nya” butikschefen på bokhandeln. Förbannat trevlig. Jag vill jobba i en bokhandel. Tror att det kan vara mitt drömjobb. Ett av dem.

Nu är det lördag. Jag håller mig inomhus. Det blåser. Och det ryktas om clowner. Och jag är rädd.

Det enda varaktiga är förändring

En gång för länge sedan var jag på en intervju för en tjänst. Under denna intervju gjorde vi en rad tester bland annat ett personlighetstest. Efteråt analyserades detta och jag fick mitt resultat. Det enda jag minns är att hon, tanten, som var en ganska ung tant, mer tjej, sa att jag inte gillar förändring. Det var ju mer eller mindre det dummaste jag hört, svarade jag. Jag försvarade mitt argument med att jag gillar att möblera om, färga håret, klippa nya frisyrer, flytta osv. Men hon den unga tanten stod på sig. Hon sa till mig att jag skulle ringa henne den dagen ljuset gick upp för mig. Att jag inte gillar förändring.
Jag skrattade. Kommer aldrig ringa, tänkte jag.

Så hände det. Förändringen. Som jag inte gillade så värst. Jag fick ringa tanten. Och erkänna. Skrattar bäst som skrattar sist.

Jo. Och jag håller på med att fixa till en förändring i livet. Inte undra på att det inte går så bra med det med tanke på att jag inte gillar det. Så jag jobbar på det. Gillade ju inte broccoli för heller. Inte sushi heller.

Så jag jobbar på det. Den där förändringen.