Vi drar åt olika håll

Dag tre. Började med att läsa texten jag fick ihop igår. 1813 ord. Wowza! Känns inte så mycket wowza när jag läser texten. Jaghar tappat rösten i den. Nu är jag frustrerad. Nästan uppgiven till den grad att jag skulle kunna tänka mig att knäcka min laptop i två delar. Aldrig mer skriva. Jag vet ju att det inte är en dans på rosor att skriva från början till slut men när storyn plötsligt blev en helt annan än jag tänkt. För att inte tala om rösten.
Typiskt mig att vid minsta motgång ge upp dessutom. Tvåtusenjättemånga ord till spillo för att vi drog åt olika håll, jag och ”författaren”. Vad hände?

Just nu är jag väldigt frustrerad och uppgiven.
Jag har inte tagit ett enda löpsteg sen Malmö Triathlon. Idag händer det. Måste. Tankar måste luftas och kroppen behöver svettas och slita lite. Knoppen är slut och kört fast i en oljig sörja. Löpningen och jag har ju liksom inte alls haft tid ihop och jag har nog varit allt för lat.
Hoppas innerligt att det ska ge något, vad som helst.

Återkommer. Kanske.

November dag två.

Lördag morgon, jag sitter i min fåtölj och dricker min första kopp kaffe. Alla andra i huset sover. Pianomusik. Himlen är grå och marken fuktig, det har regnat eller så det kommer att brista ut ett regn.

November är här. November dag två.
Jag hade grandiosa planer i torsdags att vid midnatt sitta med en skål popcorn och bubbel i mitt glas. Samtidigt som klockan slog november skulle jag skriva mina första ord. Mina allra första ord i nanowrimo. Mina första ord i mitt första riktiga bokprojekt. Tyvärr var jag allt för trött. Nio på kvällen kämpade jag hårt för att hålla mig vaken. Jag grävde djupt för att ”Inte ge upp” men efter en veckas usel sömn var jag tvungen att fatta det mognare hälsosamma beslutet att faktiskt hoppa ner i sängen och sova. Sömn är viktigt. Utan den funkar jag inte alls. Inte ens med enkla ting som att andas och sätta ena foten framför den andra.
Torsdagnattens sömn blev hyfsat bra. Jag tog mig till jobbet något klar i skallen.

Hela fredagen hade jag en känsla i magen jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva men det var en mix att förväntan, upprymdhet och uppgivenhet. Jag var taggad för att nu startade det äntligen samtidigt som jag förberett mig så illa eller inte alls under oktober för det här att jag tänkte direkt på att ge upp. Jag kommer ändå inte fixa det. Jag är inte så uthållig. Jag har inget pannben vad det gäller mitt skrivande. Jag hade ju inte ens en superklar idé om vad jag skulle skriva. Alla historier jag skrivit i huvet, de var borta. Tomt.

Efter jobbet kom jag hem. Tände ljusen och skapade stämning och bara skrev något. Jag hade det svårt men det flöt på ändå. Svårt för att texten blev personlig och svårt för att jag hittade bara fula formuleringar. Svårt för att jag fick snällt låta fula formuleringar vara fula. December och framåt blir månaden att jobba på djupet. Nu fixar jag bara skelettet i november. Svårt att låta bli bara. Detta är en sådan grej som kan korka igen hela flödet och få mig att inte skriva för det inte blir perfekt.

1010 ord fick jag ihop på min första etapp. Målet var minst 1667. Eftersom jag varit så trött hela veckan behövde jag komma ut och avreagera mig på padelbanan. En plats där jag faktiskt är i stunden. Allt försvinner och det enda som finns där är padel. Skitbra för hjärnan. Jag skulle ju återuppta skrivandet efteråt, men så skulle jag efter padeln hämta en dotter i Ängelholm. Mat skulle inmundigas och en glas bubbel.

Misstaget jag gjorde var att doppa rumpan i soffan. Där fastnade jag. Och inget mer blev skrivet. M E N jag skrev 1010 ord igår. 1010 första orden i mitt riktiga bokprojekt. Ursäkta men fucking amazaing!!!

Ett hörn och en plan.

Planera är viktigt sägs det. Disciplin är en anna viktig sak. Så nu har jag planerat en plats. Eller ja, jag har fixat till min plats, min bas där fingrarna ska glöda och hjärtat blöda. En bra hörna med bra energi, nackdelen är att jag delar rummet med resten av familjen och en TV.

Tydligen ska man bunkra upp med snacks. Snacks är viktigt. Jag kommer dricka kopiösa mängde kaffe, havrekex, nötter och gummibjörnar lär det gå åt. En och annan kväll är det inte helt omöjligt att det slinker ner ett par droppar vin. Kanske rent av champagne.
Igår visste jag inte alls vad jag ska skriva. Idag tror jag mig veta. Tror inte att jag har tid att tänka om. Så jag kör på min tanke. Den kan bära mig hela vägen. Det lär bli en mörk historia om jag känner mig.
jag känner mig smått redo och otroligt förväntansfull.
Ska bara. Ska bara förstå programmet jag fixat för att skriva i. Word är ju inte att föredra i ett längre skrivprojekt. Scrivener testar jag. Kan bli otroligt bra och kan också blir smått kaotiskt, men lite stök på vägen får man ju räkna med.
Så. På torsdag ska jag duka fram champagne, nötter och gummibjörnar, för när klockan slår fredag den första november – då är det skarpt läge.
Jag inleder nanowrimo högtidligt och hoppas avsluta det högtidligt men under mer festliga former och ett första utdrag till en bok. En roman.

Fy fan vad det lät stort och overkligt!

Kill your darlings

Oktober har inte många dagar kvar. Några få. Färre än jag egentligen behöver MEN jag tror inte att det skulle göra större skillnad. På fredag smäller det. Ska strax förklara vad det är som smäller.
Har ni hört talas om NANOWRIMO? Jag snubblade över detta 2013. Det är NationalNovemberWritingMonth. Utmaningen är att skriva 50 000 ord på ett skrivprojekt. Helt valfritt vad du vill skriva. Jag skulle skriva då 2013 men inte ord blev skrivet. Jag har tänkt på det varje år men november hinner alltid smyga sig förbi även om det är den månaden på året jag lider mest. Egentligen en perfekt månad för att grotta ner sig och skriva 50 000 ord. Jag har tänkt att i år är året jag skriver. Jag når kanske inte upp i 50 000 ord men jag tänker minsann att jag ska ge det ett ärligt försök. Avsätta tid. OM SÅ KRÄVS ställa klockan på tidigt som effaaaenn på morgon och bara kliva upp. Egentligen den mest ultimata tiden eftersom då är ingen annan i familjen vaken och jag kan bara vara med mitt tangentbord och ett kopp kaffe. Problemet är ju bara det att jag inte kommer upp ur sängen. Kolsvart ute och sängen är otroligt skön. Kanske kanske är NANOWRIMO något som år mig att kliva upp och ta tag i det. Ta tag i drömmen.

Det är ju det jag vill göra men jag gör det inte. Varför? Svaret är nog oerhört komplext men kort sagt så är jag nog feg. Skyller på tusen yttre omständigheter. Jag är rädd och feg. En sak är att jag känner att jag har en sensur satt på mig. En påhittad yttre omständighet. Av mig.
Jag sitter och väntar på den perfekta inledningen. Den kommer aldrig. Inte nu och inte först.
Så nu har jag några få dagar på mig att bestämma mig. Vilken historia ska jag skriva ner. Planera det lite. Peppa mig mycket.

50 000 ord är många ord. Jag vet inte ens hur många ord jag kan skriva på låt säga en timme. Det dagliga målet är 1666 ord. Jag behöver bara bestämma mig. Jag behöver bara göra. Jag har egentligen inget att förlora på det. Inget. Värsta som kan hända är att det blir skitdåligt. Ingen kommer dö. Kanske bara en dröm. I absolut värsta fall är det drömmen som dör. I bästa fall. Skriver jag debutromanen. Tanken kittlar mig. Tänk att det kan bli så. Tänk.

#NINOWRIMO2019