Sixten heter han. Min wizkid.

Idag är en dag i världen då vi vill låna er uppmärksamhet och skänka er kunskap som ger er förståelse. Förståelse är en väldigt bra grej att ha. En annan riktigt supergrej att ha är acceptans. Autism. Det är World Autism Awareness Day.
Varför ropar jag ut detta? Jag har en son, han är en wizkid. Han är autistisk. Och han har rätt att bli älskad, accepterad, tolererad och förstådd precis lika mycket som alla andra. Jag vet inte supermycket om autism, jag vet supermycket om min son.Vår wizkid. Han är verkligen en superunge som varje dag ger mig andra perspektiv. Han lär mig tålamod med framförallt har han lärt mig det viktigaste; acceptans. För alla olikheter som finns. Tålamod.
Vi visste inte förrän han gick i andra klass att han kände sig utanför i världen. Att han var pusselbiten som inte passade in någonstans. Han befann sig på en så mörk plats att han inte ville leva. Åtta år gammal. Inga ord finns att beskriva den rädslan och maktlösheten för att inte tala om förtvivlan man känner som förälder när ens barn uttalar orden. Och det var inget han bara sa utan det var verkligen så mörkt på insidan. Han passade inte in. Han kände sig som han inte alls hörde hemma här.

Ni ska veta att Sixten alltid bara varit Sixten för oss. Härliga, vetgitiga, opolitiskt korrekta Sixten. Dåliga dagar, skit dåliga dagar och underbara dagar. Han är en helt underbar varelse när man kär känna honom och han är intelligent, han har sjuk humor. Han har känslor och han har drömmar. Han vill vara älskad för den han är och det är hans fulla rätt.

Jag ska försöka får er att förstå lite utmaningarna som finns. Duscha. Han upplever inte duschen varm och härlig som vi neurotypiska gör. Duschtrålen är obehaglig. Som om du har tusen spindlar som kryper på din kropp. Så han duschar inte. Han badar. Kramar. Såna kan man få men inte en kram som är som man tänker, utan han trycker in huvet mot min kropp. Ibland får man armar runt sig men med avstånd. Han säger vad han tycker. Sanningar. Som ibland gör sjukt ont. Kan upplevas lite som arrogans och besserwissraktigt. Det är bara fakta och den ska vara korrekt. Inga gråzoner eller vita lögner. Regler. Finns det regler följer man dem. På bussarna i vår stad står det tex att man inte ska tala med chauffören under färd. En gång hände det att en passagerare pratade med chauffören. Sixten sa till. Slutade med att två vuxna människor satt och hånade min son resten av bussresan. Han är känslig mot ljud. Dofter. Många som luktar äckligt på bussen. Då kan han inte åka buss. Man kanske kan tycka att det är bara att stå ut, problemet är att all hans energi går åt och han återhämtar sig inte som vi, och är det på väg till skolan blir skoldagen skit. Han kommer vara arg, upprörd, irriterad och skittradig att ha att göra med. Han dag är förstörd. Så vi löser det att han tar en mindre full buss och kommer försent till skolan. Frågar du honom om han vet vad klockan är,( för att du vill veta) tittar han på klockan och svarar ja. Så då måste man fråga, vad är klockan eller kan du säga mig hur mycket klockan är, om du nu vill ha ett svar på vilken tid det är.
En gång frågade han mig vad det betyder att ha ett hjärta av sten. Någon hade sagt att han hade ett hjärta av sten. Jag fick förklara vad det innebär. Han trodde att någon försökte berätta att Sixten hjärta är gjort av sten. Han vill mest försäkra sig om att det kan väl ändå inte vara möjligt.
Han kan inte klippa med en sax. Han har svårt för finmotorik. Däremot kan han redogöra båda våra världskrig i detalj. Han kan rabbla ryska presidenter, diktatorer och annat löst viktigt folk från förr. Hans specialintresse är krigshistoria. Diktaturer och flygplan. Han vill bli pilot. Eller jobba på NASA.
Han klarar inte av att vara social med många samtidigt. Kalas med släkten är jobbigt. Gå på kalas med mycket folk gör honom stressad och väldigt obekväm. Att vi julpyntar för mycket är stressigt. Han upplever långt fler intryck än du och jag. Eller ja kanske upplever jag och Sixten det lika. Outrett. Mat. Får inte blandas hur som helst. Ska vi ut och resa? Ja då får vi ha lite genomgångar med bilder och vad som kommer hända och hur vi ska bo. Rutiner är viktigt. Inga drastisk förändringar, ibland inte ens små. Han måste vara varse innan. Så ni förstår utmaningarna. va? Listan kan göras oändligt lång.

Ni ska veta att vi i familjen, vi blir så upplysta och vi får skratta åt hans dråpligheter, ibland skrattar vi och det är inte läge. Då uppstår kaos.
Dessa barn och vuxna är ofta ensamma. De hamnar utanför det sociala spelet för de ofta inte förstår det. De kan inte spelreglerna, de kan inte läsa de sociala koderna. De hamnar utanför. Blir ofta inte bjudna på kalas. Dels av rädsla för att kalasinnehavarens föräldrar inte vet eller har fördomar. Sixten har inte fått många kalasinbjudningar i sitt liv. Klart det gör ont. Han blir inte nerringd av polare som vill hänga. M E N han har en kompis eller två.

Jag ska avsluta med ett samtal jag hade med Sixten. Han frågade mig vid ett tillfälle att om det fanns ett botemedel mot autism, om jag skulle gett honom det. Inte en chans om det inte vore för att du vill botas, men den du är, är den enda Sixten jag vill ha. Vi tar oss igenom livet ihop.

Tänk på, när ni ser föräldrar med barn som beter sig odrägligt, skriker, har utbrott, ibland är det ett barn med en diagnos som försöker förhålla sig till en situation som är obehaglig.

Idag bär vi blått hemma för vår Sixten. Vår wizkid.

Hårda sanningar landar sällan mjukt.

Det har inte undgått att jag har en son. Min son får mitt hjärta att explodera varje gång jag tänker på honom. Kärleken jag känner för den här unge mannan når inga gränser.

Han är numera tio år och går i fyran. Det är minst sagt en utmaning att ha ett barn med diagnos. Det kräver stora insatser men dessa insatser blir snart vardag och du ser inte alla anpassningar och insatser du gör. För man bara gör för att du älskar ditt barn.
Sixten är autistisk. Högfungerande autism och han är väldigt begåvad. Han lärde sig läsa när han vara fyra år. Helt själv knäckte han läskoden. Han blev snabbt grym på matte och han lärde sig på egen hand att tala engelska helt obehindrat. Han använder ord inte ens jag använder. Han har specialintressen, världskrigen. Vi pratar mycket om ideologier och olika politiska ledare som existerat och existerar. Ofta kommer det random frågor om allt mellan himmel och pannkaka som inte ens google kan ge mig svaret på.

Med min son kan man inte ofta ha en konversation utan den är ofta formad att han pratar och vi lyssnar. Han ställer frågor, massor med frågor. Ibland, ibland kan vi ha ett samtal. Dessa stunder är guld. Ovärderliga. Man får kontakt liksom.

Idag ska vi ut och flyga. Vi ska på semester. Han tycker inte om att flyga. Jag avskyr att flyga. Han tycker inte om att köa. Han tycker inte om fulla plan med människor som avger dofter eller låter. Han är överkänslig mot dofter, ljud, ljus och intryck.
I somras flög vi till en italiensk ö och planetvar lastat med massor av små barn. De skrek och lät. Det blev en lång resa för Sixten.
Sixten han säger vad han känner och tycker rakt ut. Det landar inte alltid så väl i omgivningen. Han säger inte det för att vara elak. Han måste lätta på trycket och han lindar inte in något. Aldrig. Hårda sanningar.

Så idag ska vi ut på äventyr. Han vill att vi tar med hans tyngdtäcke på 8kg. Det går ju inte. Nallar och filtar ska med. Går absolut inte att förhandla bort. Han vill sitta längst bak i planet men nu sitter vi längst fram.
Vi har fått ett intyg att han inte ska behöva köa i säkerhetskontrollen samt prioriterad ombordstigning. Vi har ju inte förstått tidigare att man kan få sådana saker för att underlätta för pågen.

Jag är i skrivande stund en mycket förkyld och trött förälder. Det tar på krafterna att anpassa och göra insatser. Om ni vill förstå mer kolla på Superungar.
Jag kommer såklart skriva mer om att vara förälder till ett autistiskt barn.

Nu ska jag packa. planet lyfter i eftermiddag.

Packat och klart. Nästan i alla fall.

Resfeber. Har en mycket exalterad nioåring. Och när min nioåring är exalterad då pratas det oavbrutet och han kan under inga omständigheter sitta still. Denna kombo med att jag ska balansera alla tankar i mitt huvud om vad som ska packas ner är lika med mycket utmanande. Jag har min mycket fina packlista som kan få mig att verka väldigt ordningsam och koll på läget. Kaos. Men jag antar att en utomstående förmodligen skulle tycka att jag har stenkoll. Vi kör på det. Att jag har stenkoll.

Köpte lite litteratur till resan. Mitt besök på bokhandeln var minst sagt besynnerligt. Mest för damen som hjälpte mig. Först behövde jag tips på böcker till mig. Lite chic-lit. Lättsmält hjärtasmärta och glada slut. Sånt läser jag gärna i min solsäng. Orkar inte gråta eller lägga pannan i djupa veck.
Tyvärr ratade jag det mesta hon tog fram att jag till slut var tvungen att ta det sista hon tipsade om.
Sen kom det besynnerliga, böcker till sonen. Han vill ju läsa han med. Hon frågade hans ålder och hon pekade åt en hylla med böcker för barn 9-12 år. Jag ringde sonen för att rådfråga. Tro mig att expediten tappade hakan när jag fråga om hon hade Mein Kampf. Hon frågade om sonen var nio eller nitton. Nio. Jag fick snällt förklara min sons specialintresse. Hon kliade sig i huvudet. Tro fan det.
Någon kampf blev det inte utan Ardennerna 1944: Hitlers sista offensiv. Så nu vet jag vad vi kommer samtala om i en vecka. (trodde aldrig i mitt liv att jag skulle behöva eller ens komma på tanken att skriva denne otäcka människas namn på min blogg)
Jo, så att så här är det. Med barn med specialintresse. Hoppas han skiftar snart. Världskrigen har analyserats sönder och samman. Jag har googlat. Om ändå han fanns när jag gick i skolan. Vilken stjärna jag skulle varit. I militärhistoria.

Så. Ett möte med chefen och ett avsked av en kollega. Sen drar vi till Kastrup. Jag och Sixten.

Andiamo.

Nu. Blir. Det. Åka. Av. I alla fall på onsdag.
Veckan som gick var inte nådig. GDPR. Jag säger inte mer än så. Jobbat extra på Torpet. I fredags och söndags fick jag veta att jag levde. Men semestern är nära nu. En vecka i alla fall. Italien. Italigen. Om och om igen. Nu blir det för mig en ny destination i Italien. Sardinien. Jag och min wizkid. Sigward som han kallar sig så fint. Vi ska hänga och upptäcka Sardinien. I en fiat panda ska vi ta oss runt. Pandor är söta.

Vi har googlat alla farliga djur. 2001 var det en hajattack. Kan vara dags igen efter sjutton år. Fjärsing, den kan man trampa på och i ovanliga fall leder den till döden. Badskorna nerpackade. Nja, sanning med modifikation, inget är packat. Väskan är i garderoben. Men de ska packas ner. Hajspaning lär det bli. Bara så att ni vet. Det är ju just det som är underbart med min son. Man googlar mycket. Man rekognoserar mycket. Han måste ju liksom ha styr. Och styr har vi. Han och jag. Flygresan är ett moment. Mest för mig. Som ogillar att flyga. Och jag får ju på inget vis visa mina rädslor för min S. Då tror jag att det blir så att vi bor en vecka på kastrup. Och vinkar av alla.
(Om ni undrar varför barn nr 1 inte ska med så beror det på att hon åker till Polen på helt egna äventyr. Volleyboll. Hon är således inte bortvald.)

Men som vi har längtat. På vår mor och son resa. Och nu blir det äntligen av. Vi pratade om Finland, Skottland, Norge och Frankrike. Nu blev det helt otippat en hel vecka istället för en långhelg i en storstad. Eller storstadish. Nu blir det en ö. I medelhavet. Yaz!

Löpningen har kommit igång. Dessutom. Och i lördags blev det lite spontant ett anspråkslöst hinderbanelopp i Lomma. Hur kul som helst. Blodad tand fick vi med. Så toughest blir nog precis så roligt (och jobbigt) som jag tänker. Blåmärken som minnen lär det bli. Det har jag från lommaloppet. Snart bara hundra dagar kvar till toughest cph. Herrejeflar! Blir alldeles svettig om handflatorna av bara tanken. Hujeda. Blir bootcamp när jag kommer hem från Sardinien.

Well, här blir det resdagbok. Skrev alltid reseskildringar förr. Sen dog det. Nu ska det återuppstå.

Livet. Ja. Det. Rullar. På. I faslig fart. Men jag har roligt. Jag trivs. Det bor en värme i mitt hjärta. Och ett ljus i min själ.
Återgår till tvättastädapacka. Och klia sig i huvudet.

Hörs!

Den glada pojken som förvsann

Idag är det världsautismdagen. För ett år sedan trodde jag inte att det berörde mig. Så nära som det gör idag. Jag visste inte ens att dagen existerade.
Jag anade för ett år sedan att det var något. Min underbara älskade son mådde dåligt. Skolan var ett slagfält. Skolan ÄR ett slagfält för så många. Med eller utan funktionshinder.
Jag upplevde min son som explosiv. Vi hade många konflikter. Stora som små. Om allt och ingenting. Och han blev så arg. Och sen så ledsen. Så jag läste en bok om explosiva barn. Lärde mig att anpassa mig så vi hade mindre konflikter. Sixten är smart. Och hade och har en förmåga att ta till sig information och aldrig glömma. Jag tänkte aldrig så mycket på det. Jag var precis likadan som barn. Och jag kände igen mig så ofta i så mycket. Under en längre tid hade han ont i magen. Mådde illa. Han var nedstämd. Var det för magen. Eller hade han ont i magen för att han var nedstämd. Enklast var att utesluta det somatiska. Magen. Läkaren på barnmottagningen sa att Sixten har eller hade inga fel på sin mage. Han sa att han såg en mycket nedstämd kille. Han tyckte vi skulle ta kontakt med skolpsykolog eller BUP. Eftersom Sixten inte underpresterade i skolan tyckte inte psykologen att det fanns fog för en djupare utredning. Specialpedagogen rådde mig att gå direkt via BUP. Ny termin för Sixten i skolan. Ny fröken. Igen. Och här började det skava ordentligt för Sixten i skolan. Alla specialanpassningar vi gjort tillsammans med förra pedagoger tog hon bort. Varför vet vi inte. Ingen skulle särbehandlas och hon visste minsann. Hon och Sixten fick en dålig start och det blev aldrig bra. Plötsligt började han också underprestera i sina favoritämnen. Han vägrade göra. Och konflikterna i skolan blev allt fler.

Jag drog igång karusellen. Och här står vi idag. Och idag är en dag då vi uppmärksammar. Jag vet inte så mycket om Sixtens neuropsykiskafunktionsnedsättning. Jättelångt ord. Jag kan inte så mycket om det. Men jag kan Sixten. Men han är ju som alla andra barn. De växer och de utvecklas. De åldras. Det händer saker hela tiden. Nya förmågor. Nya hinder. Anpassningar och åtgärder. En hel djungel.

Sixten är en fantastiskt kille. Klart jag säger det. Han är MIN son.
När jag fick veta att han har autism. Högfungerande. För det första mitt hjärta växte fysiskt i mitt bröst. Sixten fick själv en förklaring. Och sen, insåg jag, vi som föräldrar att nu börjar slaget. Slaget om att Sixten är Sixten och inte sin diagnos. Man kan inte generalisera. Bakom varje diagnos står en individ. Olika förmågor. Generalisera aldrig. Anta aldrig. Och döm aldrig. Ställ frågor. Lär känna.
Du skulle aldrig vilja bli dömd på det viset. Inga barn vill det heller.
Ja det blir fel ibland. Och väldigt tokigt. Min son saknar filter. Världen är svart och vit. Och man får veta det. Vi lär honom, att man kan inte alltid vara så rak. Så rak som han är med sanningen. Tillrättavisar. Men så sorterar han världen. Rätt och fel. Konkreta saker. Och han kan hålla igång fem samtal. Och han byter snabbt så det är svårt att hänga med. Och han blir frustrerad när man inte hinner med eller förstår. Han känner andra som han känner sig själv. Så fungerar vi. Vi använder oss själva som referens. Det gör Sixten med. Och alla andra barn. Med eller utan diagnos.

Min långa text. Tack för att du läste ända hit. Jag ville bara uppmärksamma lite. Det smittar inte. Däremot kan du får lära dig massor om dig själv. Testa. Döm aldrig.

Jag behöver en ubåt i mitt kök

Idag stockar det sig i halsen. Och hjärtat gör ont. Mitt mammahjärta.
Min son, min älskade underbara son. Ni vet han som ger mig växtvärk i hjärtat och träningsvärk i hjärnan. Han har det jobbigt. Och jag känner mig otillräcklig.

Igår var ingen bra dag för Sixten i skolan. Ett bus som blev slagsmål. Min son han förstår inte att det här med när någon tar hans mössa på skoj. Vi kan förklara för honom men han kan inte förstå. Han blir arg. Och han känner sig kränkt. Lika lite som han tycker om att man skojar på hans bekostnad tycker han om att skoja på andras bekostnad. Ungen älskar sarkasm och ironi men inte att skoja eller skratta åt andras eller sina egna fadäser. Det blir så fel. Och det är en av många saker vi neurotypiska kanske inte kan förstå eller greppa. Och just ordet kränkt är ett ord jag är så försiktig med att använda. Men han känner sig kränkt. Och han agerar på sina känslor. Impuls. Han kan inte hejda sig alltid. Och har skoldagen redan börjar skit så går det så snabbt utför.

Nationella prov. Elände. Min son är otroligt klipsk. Så smart att man baxnar. Men han kan inte på samma sätt som man tänker att det ska gå till på ett prov. Igår skulle de i grupp komma fram till hur ett kök ska se ut. Prata och rita. Min son kan inte rita. Pennan är svår. Min son kan inte sätta sig in i andras perspektiv. Han ville bara ha en ubåt i sitt kök. Och när han har snöat in på en ubåt i ett kök så måste det finnas en ubåt i ett kök. Han blev godkänd då han kunde samtala och lyssna. Han kan berätta hur saker ska vara. Han kan bara inte förstå hur andra tänker. Vaddå diskmaskin? Vi får välja fritt – jag vill ha en ubåt. Tappra klasskamrater hade han. Så tappra och jag vill krama dem. Det blev ett garage utanför köket med en ubåt.

Men så sket det sig på rasten. Och jag blev så ledsen i hjärtat. Jag vill inte att han ska bli den där ungen med stämpeln som slåss när han blir arg. Andra föräldrar som tycker undan sina barn. Lek inte med honom, han är besvärlig. Lek inte med honom, autistiska barn kan inte…blablabla. Autistiska barn kan många saker.  Så många saker. Ja de har sina begränsningar men sen har de också sina obegränsningar.
Jag önskar inte att min son blir han som aldrig blir bjuden på kalas eller ingen kommer på hans kalas. Men verkligheten ser ut exakt så här för många barn med diagnoser. De är jobbiga. Skräniga och ouppfostrade. De sätts i ett fack. Den där ungen. Så ja, det gör ont idag. Inte för min egen skull. Men för Sixten som när han har en bra eller vanlig dag är en vänlig liten kille med humor och massor med påhitt. När han skrattar, skrattar jag. Hans skratt. Alltså.

Men nu är det nationella prov. Vikarier. Press. Och det blir tokigt. Batteriet laddar ur snabbare. Ni vet, som med iPhone i kyla. Så är det med Sixten i en dag som inte är som den ska. Med vikarier och nationella prov. Ljud, ljus och dofter. Han upplever dem tusen gånger starkare än oss neurotypiska.

Jag ringde lilleman idag och jag förstod redan när han svarade hur pissig dagen varit. Och idag vill han inte gå till skolan imorgon. Det som hände igår, bär han med sig flera dagar. Och han tycker ju inte om när han gjort någon illa. Det skaver så många dagar efter. Och vi försöker och försöker med strategier…

Så livet till en autistisk pojke kräver sina superkrafter. Och idag har jag inte tillgång till några.  Och jag har inte någon ubåt i mitt kök.

 

 

Nackspärr och fraser som får mig att vilja slåss

Att vakna upp med sprängande huvudvärk och nackspärr är väl ingen idealisk start på helgen. Men som så många ”kloka” och ”underbara” människor säger till mig; man får inte mer än man orkar bära. Ibland knyter sig näven i fickan och man får verkligen kämpa för att inte delge en rejäl snyting. Pffft. Vad är det för fras?
Får frågan ”är allt bra” ett par gånger om dagen på jobb. Av välmenande kollegor som vill växla några artighetsfraser. Då menar jag inte MINA kollegor på hyllan. Utan alla andra som sitter på andra besläktade bolag i samma hus. Mycket trevliga kollegor, men vad ska man svara när det knyter sig i magen och tårarna bränner bakom ögonlocken?
Jag skulle inte vilja jobba någon annanstans ändå, för de kollegorna som frågar, de vet ju att jag är lite knäpp och galen. Så om jag gråter lite tills jag skrattar skulle det uppfattas som en helt vanlig Nelliedag. Eller Nelliedrag. Inget konstigt. För det mesta är jag ändå rätt glad och högljudd. Jag är omgiven av många elefantastiska männsiskor på min arbetsplats. Jag klagar inte.

Nackspärr. Liten utmaning att klä på sig. Och jag är så glad att jag har min son vid min sida idag. Vi ska sitta i en hall, som förmodligen är hans värsta mardröm. Min påg, hans hjärna fungerar inte som de flestas. Alla intryck, de som vi knappt noterar, ljud, ljus, dofter och allt som rör sig, alla detaljer de blir som stora event i hans huvud och tröttar ut honom. Vissa ljud upplever han som direkt obehagliga och hotfulla. Samma med ljus. Man ser det tydligt när det blir för mycket och på en nanosekund förändras hela hans humör från strålande till något annat. Oftast till escape mode. Han vill fly platsen och det är på sekunden. Jag lyckades ändå UTAN gråt och tandagnissel få med honom. Lite förhandling så klart men han är på tåget. Viktigaste var att han får ha ett par brusreducerande hörlurar och att det finns en kiosk att handla i. Check och check. Dessutom får han hjälpa till men en inte så oviktig uppgift. Nu hoppas jag att han håller hela vägen.
Ibland så ställer man in sig på fight men så lyckas man med att bara fråga och förhandla utan att kompromissa på principer.

Men nackspärr alltså…

 

Pingisperspektiv och våffelfrulle

Igår spelade jag pingis. Jag gör det ibland på arbetstid. En paus. Det har blivit lite mindre av den varan men så blev det så igår. Att M skickade ett meddelande och undrade om jag kände för att få lite spö. Jag tackar sällan nej till lite spö. Igår fick jag spö i två grenar. Pingis och livet. Av en och samma M. Men the good kind. Han gav mig spö i livet. Som om jag inte får tillräckligt från alla håll redan. M gav mig ett perspektiv av den sorten jag ska hålla mig till.
Just nu är jag så trött. Och så ledsen. Dammen har rämnat. Jag har ingen motståndskraft. Chefen skämtade med mig i tisdags. Det slutade med att jag lämnade arbetet i tårar. Grät så snoret rann på bussen hem. Han är inte elak. Hans skämt träffade rakt i krysset. Fick en paus i gråtandet. Sen grät jag igen när jag insåg att min lördag inte var så oplanerad som jag trott. Så jag grät mig till sömns. Vaknade upp noll tre av att mitt hjärta gjorde ont och så grät jag igen. Hejdlöst. Det tar ju liksom inte slut. Tur att jag där i natten hade en vaken själ. Jag hade så ont och jag behövde någon sorts plan. Som börjar med att be om hjälp. Ytterligare en gren jag kan behöva öva på. Öva ganska mycket.

Jag är helt slut mentalt. Jag kippar efter andan. Försöker hitta kraftkällor. Glädjekällor. Återigen, min arbetsplats, herregud, utan den vore jag ingenting. Just nu.
Så skilja sig, vara ensamstående mamma. Just nu, ingenting som är glamoröst med detta. Bara slit. Att vara mamma varannan vecka är sjukt svårt. Och då pratar jag om veckan utan mina troll. Imorgon kommer de. Och jag måste göra min son besviken. Att ändra om och lämna bort min son när han äntligen är hos mig gör så ont. Även om det är för några få timmar. Vi har liksom inte landat än i den här rutinen. Det har bara gått två månader. Sen varannveckalivet startade. På riktigt. Och Sixten min son. Han är ju inte som alla andra. Honom ”kan” man inte ha med sig vart man än går. Vissa platser är ett krig för honom. Något som man inte kan föreställa sig om man inte är i hans kropp. Ljud. Ljus och alla intryck. Och särskilt när vi bryter från ”rutinen”. Just nu är det bara övermäktigt. Jag tar fighten. Man kommer kanske stärkt ur den sen.

Så nu tar jag det en kvart i taget. Jag är inte bra på att gråta heller. Men jag är bra på att skratta åt det efteråt. Så jag får bara acceptera att det gör ont. Tills det inte längre gör det. Och pingisperspektivet tar jag med mig. Det var ett bra perspektiv.

Onsdag var fint. Då hade jag min dotter här. Mamma-dotter-tid. Åt våfflor till frukost idag. Högst ovanligt att jag äter frukost innan jobb. Våfflor och ett pingisperspektiv. Och en plan. En kvart i taget. Så ska allting nog gå.

 

 

Stiletter, skrålande hjärta och polly.

Lördag. Kaffe och polly till frukost, en mörk och en ljus. Finns inget annat sätt att äta polly. Lördag. Dagen efter fredag.

Det har varit en lång vecka. Så lång. Och det har gjort så ont. Jag hade barnen men ändå hade jag så ont. Min son med superkrafter har kämpat och hamnat i konflikter med världen. Jag var inte i mitt esse och för första gången stod jag helt handfallen och såg på när S slogs mot världen. Jag hade inga kreativa lösningar. Jag fick inte komma nära. Hans ont gjorde ont i mig. Man känner sig så svag. Så liten. Och så jävla maktlös.
Många mail fram och tillbaka med skolan. Sixten har en fantastiskt klassföreståndare. Hon förstår så mycket hon bara kan och hon vill hjälpa min son. En annan lärare förstår bara inte. Ljuden blir för många ibland för Sixten. Och det kommer plötsligt och han tar till flykt. Och man få ju inte avvika från ledet. Regler.
För att ni ska förstå, vill jag på inga sätt låta min sons autism bli ett frikort men ibland brister det. Och det brister i lägen som ljudet överfaller honom och det enda han kan är att ta till flykt. Han ber aldrig om lov att få fly. Detta är bara en sak av många. Men skolan har löst det. Och det verkar vara en lösning som kan hålla. Just ljudet. Barn låter. Många barn på samma plats låter jättemycket. Som sagt många mail fram och tillbaka med skolan. Många konflikter i mig.
Min son är den han är med superkrafter och allt. Och det gör så ont när hans värld kolliderar med världen.

Mail. På tal om det. Rensar i min mailbox. Miljontals mail. Mottagna och skickade. Mycket ska raderas. Bort för evigt. Kanske finns de kvar i någon sajbespejsrpapperskorg. Men så länge jag slipper se dem i min mail.
Man ramlar över lite av varje. Man får en resa tillbaka i tiden. Olika digitala spår tillbaka i mitt liv och vem jag var då. Är nu.
Ett mail jag vill kasta all världens väg. Men jag förmår mig inte. Jag borde spara det. Läsa det och påminna mig om att mitt hjärta lämnat en dörr på glänt. Vidöppet rent av. Jag undrar nu vad jag tänkte då. Sällan har jag kännt mig som en så stor jubelidiot. Jag tror att jag bara ville lätta. Ha det sagt, eftersom jag failat grandiost två gånger, kanske till och med tre gånger. Säga att någon betyder allt för mig. Bara så jävla mycket att jag vill ha någon i mitt liv. Eller bara underbart att någon finns i mitt liv.
Jag hade inget mål med mailet. Bara mening. Inga förhoppningar om någonting, men kanske var det bara en lögnaktig tanke jag tänkte då. Jag hoppades nog på något. Så jävla korkat.
Man ska våga för att vinna. Jag vågade och jag vann absolut ingenting. Jo, jag vann priset som årets jubelidiot. Åretsjubelidiot 2017. Jag läste mailet igår. Och idag. Och jag hör mig själv varje mening. Känner mina egna andetag mellan raderna. Pulsen, känner pulsen. Jag känner allt i mig och jag känner igen mig. Det är jag. Och jag menade varje ord. Och jag menar det fortfarande. V A R J E  O R D. Fakk it!
Jag fick aldrig ett svar. Jag visste om att jag inte skulle få svar.  Jag visst det fullt ut. Jag klickade på skicka fullt medveten om att det försvann ut i ett stort svart hål. Svarslöst svart jävla hål.

Livet gör ont nu. Smärtan kommer i vågor och sköljer över mig. Jag kapitulerar helt och hållet. Gråter. Och jag vet inte vad det är jag gråter för. Kanske är det bara allt som måste ut och det kan bara komma ut i tårar. Och snor. Lite svordomar under hulkandet.
Igår tog jag till flykt. En kväll med stiletter och tjejsnack. Jag har ont i mina fotsulor. Sist jag struttade runt på stiletter var jag så mycket yngre. Och så mycket lättare.
Att fly i stiletter är stiligt. Knappast praktiskt. Stiligt som fan. Om man kan gå med ett par. Jag övningspromenerade igår. Man borde ha en grön skylt. Det kan ha sett roligt ut. Igår.

Idag. Lördag. Kaffe och polly. Mitt hjärta ömsom sjunger ömsom skrålar. Vrålar.

 

 

Yorkis, Kevin och Allan Gås

Andra advent. Julstämning har ännu inte infunnit sig. Allting är på paus. Och då kan man inte ta in julen. Trots alla försök till julpynt och jakten på fula jultröjor. Orkar inte lyssna på julmusik. Jag kräks lite då. Drack första glöggen igår.
Vi besökte kvarterets julmarknad idag. Barnen köpte sig varsin gås. Tyggås. Allan och Gullan Gås. Underbart fina hemmasydda gäss i julig tappning. Sonen döpte ju sin till Allan. Allan blev inte julpynt. Allan blev en ny följeslagare. Gullan Gås fungerar däremot som ett julpynt. S fungerar ju lite så med sina gosedjur. Vi köpte en nalle i New York när han var ett och ett halvt. Han sprang rakt in i leksaksaffären och tog den. Bara att snällt betala. Och sen dess har det varit de två. Yorkis och S. En gång fick jag ta med Yorkis på en resa. S tyckte att hans mamma inte skulle behöva sova ensam. Hjärtat. När tösen gick i sexan, för tre år sen vann S en lite liten liten mjukishund på skolan bazar. Rätt ful faktiskt. Men Kevin heter han. Han måste följa med på våra gemensamma resor. Så till jul blir det familjen, Yorkis, Kevin och Allan Gås som åker till fjällen.
Jag undrar hur Allan klarar den väldigt långa bilresan.

Söndag. Andra advent. Tösen drar på äventyr imorgon. Äventyr som kan förändra mycket. Men det tar vi då. Om hon lyckas imponera på dem som bestämmer på elitidrottsgymnasiet. Där hon vill gå. Men mammahjärtat är inte helt redo för detta stora kliv. Men igen. Vem är jag att stå i vägen för hennes drömmar?
Sängar beställda. Till oss samtliga tre. Snart borde jag seriöst överväga att faktiskt packa ner mina pinaler. En låda kvar. Many more to go. Men och andra sidan. Gott om tid. Eller? Inte. Alltid alltid ska jag lämna allt till sista minuten.

God andra advent på er. Återstoden av den.