Jag kom på mig själv med att jag håller på att tappa bort mig själv igen. Jag lovade mig dyrt och heligt att det aldrig skulle ske igen. Aldrig igen. Man lovar så mycket och håller så lite. I alla fall alla mina löften till mig själv.

Det är svårt att älska någon. Jag tycker det. Särskilt när det funnits ett mellanrum. Ett mellanrum som kanske var nyttigt men är en avig pusselbit nu. Passar inte in utan bara skaver. Skavandet och behovet på bekräftelse skapar ett gift och jag låser in mig mig i min vrå. Jag kan inte andas och inte äta. Inte heller sova och jag orkar inte känna detta tvivelskav. Jag orkar inte ha det vid min sida eller inom mig och kroppen är fortfarande för trött för att jag ska orka springa ifrån det.

Allt var bara så bra och allt var på sin plats tills det slog mig som en blixt från ovan. Tills jag kom på att det fanns ett mellanrum. Där vi inte var vi och våra hjärtan inte hörde ihop med varandra.

Jag ville egentligen aldrig att det skulle ta slut men det fanns inget annat sätt än att skiljas åt. Låta honom leva sitt liv på sitt sätt utan mig. Låta honom göra det hans hjärta föll in i. Detsamma för mig, jag göra mitt. Vara jag och hitta mig. Göra det som mitt hjärta önskade. Tanken var ju heller aldrig att vi skulle bli vi igen. Vi skulle skiljas så var det sagt.

Som ni förstår har hjärnspökena belägrat mig. Igen. Mellanrummet. Där han levde ett liv utan mig. Så som det var sagt. Och jag levde mitt. Precis så som det var sagt. Där i mellanrummet har livet hänt. Hans. Mitt. Isär.

Jag är ju jag. Grubblar som fan och försöker få saker att gå ihop. Jag vill ha styr på läget så jag vet vad jag ska förhålla mig till. Jag tror bestämt att det kallas kontrollbehov. Förmodligen kallas det nonsens och skit. Men jag hakar upp mig. Och nu söker det mig och jag vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig ur detta.
Tid antar jag. Tid och det där förbaskade tålamodet.

Jag längtar efter våren. Jag hatar mörkret. Vedervärdigt. Jag vill ut och springa men jag gör inte det när det är mörkt. Där ute är jag mörkrädd.

Varför kan man inte bara lägga skit bakom sig? Just nu är jag makalöst trött på mig.

Jag funderar mycket. Allt som oftast funderar jag men ibland lägger jag pannan i djupa veck och försöker hitta ett svar.
Jag har tänkt mycket på hur det kommer sig att jag haft så svårt att visa min kärlek till min omgivning. Barnen är inte inkludera i denna fråga, jag har inga bekymmer med att visa dem min kärlek. Inga problem alls. Så då vet jag att jag har förmågan. Jag vet dels eftersom jag känner det i mitt bröst, den där bubblande kärleken, den finns och har funnits. Men så händer något, en liten skitsak, eller tanke eller att jag bara blir helt paralyserad och stolt. Stoltheten av den typen som sätter käppar i hjulet. Jag ska minsann inte…och när tanken börjar med den frasen är det kört. Det växer fram en prestige. Giftig jävla prestige som tar död på mycket. Vad är det som gör att jag fungerar så illa undrar jag.

Jag kan inte minnas alls från min barndom att det var särskilt kärleksfullt. Inte ens lite. Jag minns inga kramar och ingen tilltro eller tillgivenhet. Allt handlade hela tiden om att överleva. Överleva hemma och överleva i skolan. Livet var för det mesta ett rent helvete men hade sina ljusglimtar. Tyvärr tog jag skada och ärren har inte bleknat men jag hyser inget agg. Jag vet att mina föräldrar gjorde vad de kunde med vad de hade. De var en annan generation från sina kärlekslösa och skadade barndomar. De gav mig sitt arv utan avsikter att skada mig. De överlevde. Vi överlevde.

Det slog mig hårt idag att jag nog aldrig egentligen ville att det skulle gå så långt som allt har gjort. Skriva under alla papper om att skiljas.
Jag trodde på fullaste allvar att jag inte älskade honom. Jag trodde att jag hade slut på allt och att allt som fanns kvar var vänskapen. Hur kunde jag vara så övertygad om att jag inte älskade längre? Allt kändes så givet och självklart.
Jag undrar.

Äntligen är det höst. Nu saknar jag bara den krispiga luften. Älskar hösten, min favorit tid på året. När löven ändrar färg för att falla till marken, då vaknar min själ till liv. Jag kan inte påstå att min själ på något sätt vilat i sommar. Den har varit på en sjuhelvetes resa ihop med mitt hjärta. H E R R E G U D! Är väl det enda jag kan säga. Som jag har vänt in och ut på mig själv. Ja, herregud alltså.
Klyschan om inget ont som inte har något gott med sig. Den klyschan, den jäveln, den rackaren den är fanimej sann. Sann som fan.

Fortfarande lever jag i något slags limbo. Väntar på att beslut ska tas men jag vet inte riktigt vem som ska ta dem och när de ska tas eller vad som väntas på. Jag är en besökare i mitt gamla liv och mitt liv jag försökte bygga upp är på paus. Besökte min lägenhet, tänkte bo där men det bor ångest i väggarna. Så där kan man inte bo just nu som allt är. Och vad är allt? Vad är det ens? Och ska jag ens försöka nysta något i det. Ska jag ta det där tålamodet vid hornen och lära mig att leva med tålamodet. Jag hatar tålamod. Men jag beundrar dem som har. Och jag visar ändå att jag har något som skulle kunna passera som tålamod. På insidan av mig, naj, där finns inget. Bara rädslor. Bara farhågor och sjukt mycket hopp. Kärlek. Tonvis med kärlek som jag inte riktigt vet hur jag ska förmedla. Flaskhals. Allt vill ut på en och samma gång och så blir jag rädd och så försöker jag skydda mig…och då blir det blaha blaha blaha. Jag är en parodi av mig själv.
Jag måste våga vara sårbar. Och hur gör man? Jag inser att all sarkasm och självironi har varit min sköld. Jag har varit extremt duktig på att hålla alla på en armlängds avstånd. Ingen människa har någonsin penetrerat sig genom min mur.
Mina föräldrars oförmåga har skadat mig. Min bild av kärlek har varit så skev. Allt jag levde igenom som barn var ett normaltillstånd för mig och jag var så länge så länge övertygad om att jag inte var värd att älskas. Inte ens av mina föräldrar. Än idag råder det tvivel. I landet limbo där jag just nu, tillfälligt hoppas jag, har mitt residens försöker jag orientera mig och lära mig att känna igen den. Kärleken. På mottagarsidan. Jag vet att jag inte är en lätt person att älska. Jag vet att jag inte har lätt för att älska. Men när jag gör det så gör jag det ordentligt.
Jag har dålig mottagning. Får jobba på den. Helt enkelt.

Jag ger upp mitt trehundrasextiofemdagarsprojekt. Jag skriver ju inte ens varannan dag. Och så kom jag på att det blir sjukt fantasilösa och fula rubriker. Jag lägger projektet till handlingarna. Men dagarna fortsätter ju ändå. Liksom mitt liv och ett viss sorts limbo. Jag vet inte varför det är i limbo och vad jag eller vi väntar på. Kanske att någon klarhet ska infinna sig. Jag är glasklar. Jag blev varse om idag hur glasklar jag är. Visst är det så att man ska skynda långsamt och vara försiktig men…men. Jag är inte byggd för skynda långsamt eller betänketid. Vi har juridiskt en betänketid. Och kanske är det så att Han inte tänkt klart. All denna oklarhet dränerar mig fullständigt. Vad är vi?
Hade vi nyligen träffats hade det varit en sak men nu har vi ändå rätt många år i bagaget. Och jag lider sjuk brist på tålamod.

Men det blev solklart när jag igår bestämde mig för att vända hem till min lägenhet. Bo här i mitt liv. Jag bodde i en kappsäck. Och idag föredrar jag kappsäcken. Det är något obehag över att komma ”hem” och det är bara jag. Jag klev ut ur min konstellation där jag tycker att jag hör hemma. Med min man. Och mina barn.
Min lägenhet osar separationsångest och skilsmässa. Det är väl sin sak om det är tänkt att vi ska skiljas. Att meningen är att jag ska bygga mitt bo här. Men jag vill inte. Jag vill inte vara här ensam utan min andra hälft. Och inte heller utan mina gurkor.

Rädslan är att han kommer på att det kanske ändå är bäst att vi inte fortätter vara gifta. Att allt bara är en fas. Klamrasigfastfasen innan allt faller isär. Jag vill inte.

Jag hatar min lägenhet och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna se den som den fristad den var när jag plockade ihop spillrorna av mig. Om allt faller isär, kommer jag kunna bo kvar. Jag tror det bor ångest i mina väggar. Den sipprar ut och sätter klorna i en.

Jag vill hem. Där jag hör hemma.

Det gjorde ont när min familj gick sönder. Det började vittra sönder men man spacklar sprickorna så gott man kan. Det gör man, jag gjorde det. Jag tror vi gjorde det men vi förhöll oss till verkligheten på olika sätt. Eftersom vi helt sonika är olika. Så olika och det var det som gjorde att jag föll från början. Felet jag gjorde från första början var att jag aldrig investerade hela mitt hjärta. Jag har skyddat det. Som jag har skyddat det. Många maskrosbarn där ute kan kanske börja att förstå hur vi gärna skyddar det innersta inre.

Jag gav aldrig mig eller honom en helhjärtad chans. Ändå i allt som var och inte var så försökte vi med våra medel hålla ihop. Hålla ihop sig själv. Hålla ihop oss. Det gick som det gick. Väldigt obra och jag var så säker på att gå isär var det enda rätta beslutet. Vi trodde att det var det enda rätta att göra för vi kunde för våra liv inte se ett annat alternativ.

Jag gillade inte vem jag var. Jag gillade inte hur jag såg på världen. Fy fan vad vilse jag var.

Idag försöker vi bygga upp och bygga om. Laga familjen låter fel men det är kanske ändå ett bra sätt att säga det, vi lagar oss. Och döm om min förvåning när man möts av ifrågasättandet. Jag kan förstå att man undrar om det är rätt beslut. Hur vet man det, jag har ingen glaskula. Men allt jag behöver veta är vad jag vill och framförallt vad mitt hjärta känner. Det räcker för mig, givetvis ska det vara besvarat, allt annat vore ju märkligt.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har allt och inget hänt i sommar. Vi lärde känna oss själva med varandra utan förbehåll och utan krav. Jag blev förälskad som jag blev för sjutton år sen. Skillnaden är idag att mitt hjärta är helt vidöppet. H E L A mitt hjärta är vidöppet och jag har lossnat. Min inre obotlige romantiker har fått en puls och näring.

Det finaste av allt är hur jag ser på min man med helt nya ögon. Och jag kan inte låta bli att röra vid honom när jag går förbi. Jag saknar hans närvaro när han inte är hos mig och jag vill vakna upp vid hans sida. Alla veckans dagar.

Ingen av oss två har varit ofelbar. Ingen av två bär den större skulden till sprickan. Och ingenting av det spelar någon roll, det enda som spelar roll är vad vi gör härifrån.
Det ÄR stor skillnad. Med små medel. Aldrig att man ska förkasta små medel. Det blir stora i sammanhanget. Jag var förblindad av min egen dumhet. Jag fastnade i en spiral jag hade svårt att ta mig ur.

Ibland när allt ställs på sin spets förändras perspektivet. Ibland när allt ställs på sin spets inser du vem du är.
Jag är hur som helst glad att jag samtalar och lyssnar på mig själv. Jag är själaglad för alla som lyssnat och samtalat med mig i mitt kaos. Ovärderligt.
Jag valde att lyssna på mig och mitt hjärta. För det är jag stolt och glad. För jag älskar som fan med hela mitt hjärta som insats. Utan garantier. Läskigt.

V E M  Ä R  J A G. Det ska jag få ner på en A4. Ett självporträtt. Presentera mig på något sätt, något som jag tycker är svårt. Jag gick faktiskt rätt vilse under mitt äktenskap och det är absolut ingen annan än jag som bär det ansvaret. Men jag förlorade mycket av min identitet. Kanske hänger allt ihop med att jag varit med om många turer och inte riktigt landat. Först lämnade pappa och sen mamma. Och när mamma dog kapslade jag in allt. Survival mode. Jag blev ingen och den här ingen var aldrig en person jag tyckte om. Hon fräste och väste. En argbigga av stora mått.

Sen separationen har jag gråtit så mycket att all fräs och väs lämnat mig. Undertryckt sorg och ilska.
Och jag har landat i någon nu känner jag. Inte blommat klart men jag ser att det är en knopp och snart blommar det. Jag är i grund och botten en kärleksfull person men jag har haft en så hård yta. Kantig och vass. Allt för att försvara mig sen barnsben mot allt. Till slut blev det så att jag inte kunde känna igen någon som ville mig väl. Bara barnen har haft plats under min hårda yta. Tack och lov.

Men när man har förlorat allt och inte har något kvar att förlora så händer det grejer. I alla fall hände det grejer hos mig. Med mig. Jag är sårbar och jag tillåter mig det. Bara en sådan sak. Inte alls i min karaktär och passade inte alls fasaden jag murat upp. Och jag tackar min lyckliga stjärna i all satans olycka att det kommit ur något gott ur den gråa sörjan. Jag. Jag dök upp sårbar och mänsklig. Hela jag är ett enda stort öppet sår. Fruktansvärt obehagligt samtidigt som jag uppskattar att jag kan vara mer mjuk. Kärleksfull. För jag är en kärleksfull varelse.

Jag har varit nere i avgrunden och vänt. Och i avgrunden kan man lära sig mycket om sig själv och sen kan man välja vad man vill göra med sina lärdomar. Jag väljer att vara sårbar och kanske är det det absolut mest korkade jag har gjort eller det mest fantastiska.

Mitt hjärta är ömt. Lite tinnitus i hjärtat kan man väl räkna med när man utsatt det för världens match i ringen. Knock out. Jag har så mycket kärlek som bubblar i mitt ömma hjärta och emellanåt känns det som om bröstkorgen ska spricka. Skräckblandad förtjusning men jag tror att all min kärlek har en adress. Och med det är det dags att gå till affären, nutella är önskat på nyimplementerade kvällsmellisen i soffan. Och det är fortfarande lite sommarlov kvar så nutella är fullt tillåtet.

 

V Ä R M E N slår ut mig helt. Första veckan tillbaka på jobb, känns lite som ny på jobbet. Huvudet blir snabbt fullt. Från att ta dagen som den kommer till att hålla en miljard bollar i luften i denna hetta. Jag tänker ändå inte gnälla. För sommaren blev en riktig jävla sommar. Om man nu får lov att dra till med lite kraftuttryck.

Jag undrar om jag kan tänka klart. Jag vet ganska säkert att jag inte gör det. Mina tankar är mest härjat av hjärnspöken. Kan inte minnas senast i mitt liv då det var på det här viset. Obehagligt är det hur som helst. Känslorna svarar ju direkt på hjärnspökena och de skrattar. J Ä V L A  H J Ä R N S P Ö K E N!! Dra åt helvete. Men de är där och jag får väl lära mig att trängas i samma utrymme som dem. Ett litet tag till sen får det vara bra.

På måndag börjar skolan. Jag är sjukt taggad. Jag är på en betydligt bättre plats i livet nu än förra terminen. Så nu kanske man kan skärpa sig och skriva. Och läsa för den delen.

Nu tänker jag att jag mest ska sova. Packa en liten get-away-väska och sen sova. Eller tvärtom. Vi får se. Brukar bli tvärtom. Jag ska på en liten men förhoppningvis naggande god get-away.
Nu sova.

Natti.

S J Ä L V R A N N S A K A N är en rätt jobbig grej. När man lägger sig själv under luppen och synar sig själv i sömmarna. Plågsamt men nyttigt. Hela sommaren har gått åt till att syna mina sömmar. Det har varit både högt och lågt. Och när man är i det lägsta låga så undrar man ju överhuvudtaget hur en enda person kan tycka om en.
Min självrannsakan har mest handlat om vem jag varit i mitt äktenskap och vem jag varit som vän. Hur jag varit och allt jag faktiskt kunde ha gjort bättre. Jag är den första att medge att jag inte är super stolt över min bittra ilska jag missriktat. Jag var visserligen trängd in i ett hörn där jag omöjligt kunde finna svängrum till att göra annorlunda. Och det var aldrig rättvist att Han skulle få ta all den. Vi var två i det hela men jag tänker äga min del.

Det har varit tufft i all rannsakan och det var aldrig vackert. Meningen är väl att det kanske ska komma något vackert ur det här. Så måste det vara annars tror jag inte att jag står ut.

En annan del i allt det här synande är att man instinktivt vill ställa Honom mot väggen. Fråga och ifrågasätta men vid närmare eftertanke  så vet man att det är det lönlöst. Ingen vinner på det eftersom jag vet att OM jag var trängd i ett hörn så var Han mest troligt detsamma.  Med lika lite svängrum som jag hade. Kanske till och med mindre. Jag kommer aldrig någonsin att klandra honom, jag var aldrig bättre själv och jag tror innerst inne att vi gjorde vad vi kunde med det vi hade. Där och då.

Jag kände mig aldrig tillräcklig. Och i min otillräcklighet jagade jag något annat. Inte annan men annat. Trodde att om bara så skulle allt bli så mycket bättre istället för att bara ta tag i det, skapa svängrum. Jag tror att det är lätt att bli fartblind och önska sig ett universum medan man har en lite värld som är fullt tillräcklig – egentligen.
Jag var blind och fartblind. Otydlig dessutom, män är ju inga tankeläsare har jag ju förstått.

Bortsett från barnen är Han min största kärlek. Mitt livs kärlek. Och i retrospektiv är jag tacksam att han var vid min sida alla de åren.
Jag borde ha sagt det till Honom. Det borde jag ha gjort.

Eftersom jag borde ha gjort det, sagt allt det där så gjorde jag det. Jag sa det och jag sa helt ärligt och öppet att jag fanimej inte vill skiljas. Jag sa det också. Jag sa en massa saker och jag vet inte vad det ska leda till. Jag har ingen aning vad det ska leda till. Annat än att jag har lättat mitt hjärta och skapat mig svängrum. Svängrum är bra grejer. Sjukt bra grejer.