Sida 2 av 4

Publicerad på

Salig röra.

Sist jag skrev var det rörigt som fan i mitt hjärta. Riktigt rörigt och riktigt körigt. Jag hade så fruktansvärt ont och jag kunde inte sortera vad som var vad i all skilsmässosörja och annan sörja som trögflyter i mitt hjärta.

Vi hade karneval i stan förra helgen. En helg som går till historien (för mig) med ett ordentligt ångestriv i kroppen. Den där molande obehagskänslan i kroppen lekte riktig rövare med mig. Den levde som mycket rövare med mig att jag på lördagkvällen somnade på tvären över sängen med ansiktet rakt ner i kudden. Tror jag vrålade mig till sömns. Vrålade och grät. Tror till och med jag gjorde det man inte ska göra. Skicka sms. Man ska inte skicka ett skit i affekt. Det blir ju aldrig bra. Jag menade varje ord men jag var inte alls redo att ta emot det jag analyserat fram som ett eventuellt svar. Jag var inte det. Men om sanningen var den som jag analyserat fram hade jag ju fått avslutet. Spiket i kistan som man säger. Den där lördagsnatten somnade jag till slut av ren och skär utmattning och hjärtesorg. Utan några svar på mina sms.

Så blev det tyst i min blogg. Den som annars är en ventil. Men sanningen är att under karnevalshelgen mådde jag uselt. Så uselt samtidigt som jag hade helt underbara dagar. Det var bitterljuvt och smärtsamt. Smärtsamt att vakna upp och inse. Och inse att allting är helt försent. Den känslan. Fy fan säger jag bara, fy fan!

Sen kom måndagen, en dag då bilen packades med campinggrejer och barn för färd mot Tylösand. Fem personer i ett tält som sen blev sex personer. I denna hettan, herregud! Att vi ens överlevde. Första morgonen jagade hettan ut mig ur tältet noll fem noll noll. Fick lägga mig raklång på gräset i skuggan. Jag är inte gjort för tältliv men jag älskar att ”brygga” kaffe i det fria.
Tylösand satte en underbar punkt för min semester. Underbara heta dagar på stranden med beachvolley. Lite shopping i ett köpcentrum med AC och släppa loss på go-kart-banan. Hänga som en hel familj. Hel familj så som det var tänkt från början. Jag älskar min familj för det är den bästa på de flesta sätt och vis. Och nu när det inte finns några krav så funkar allt plötsligt så mycket bättre. Är det inte märkligt när det blir så?

Jag lät bloggen bli tyst. Jag valde medvetet att lämna de flesta tekniska prylar hemma. Jag valde att vara så mycket i stunden som möjligt för man vet aldrig om man får den åter.

Idag är min sista semesterdag. Jag gör sånt jag fullkomligt struntat i under hela min semester. Tvätt och städ.
Bitterljuvt nog så har denna semestern varit den bästa på så länge. En helt underbar jävla semester.

Nu börjar vardagen, jobbet och S K O L A N. Skola för mig också, inte bara barnen. Äldsta börjar gymnasiet och min prins han börjar fyran med allt vad det innebär. Och det är heller inte långt kvar till Toughest. Tjugonionde september närmar sig med stormsteg och jag borde flytta in på gymmet. Jag borde verkligen flytta in på gymmet.

Först håller jag helg. Köpenhamn och Justin Timberlake kan ju omöjligt vara skitnödigt.
Den tekniska pausen på bloggen är över.

Publicerad på

Rörigt i hjärtat.

I skrivande stund sitter jag på stranden under vattentornet. Jag är nästan ensam. Det blir en het dag idag också. Jag har hittat en plats i skuggan men det är redan väldigt varmt. Denna sommaren går till historien.
Givetvis visar prognosen mulet och regn när jag och barnen ska campa. Givetvis. Ser verkligen framemot att sova i tält. På en camping. Det ska bli mysigt på ett sätt men jag är ju en bekväm människa av mig och livet i ett tält, alltså jag vet inte hur bekvämt det är egentligen. Well, är man sent ut och boka boende får man ta det som finns kvar på gångavstånd. Tält.

Dag tretton. Eftersom jag hade en fika-bad-dejt med en vän jag inte träffar allt för ofta blev det att berätta allt. Och allt gjorde att alla känslor rördes upp igen. Jag blev arg och så mådde jag lite illa. Allting kom tillbaka till mig. Molandet blev starkare. Egot fick sig en törn igen och jag sjönk ner i ett hål. Det var annars väldigt fint samtal och jag älskar ju fina samtal människor emellan. Och hon är en fantastisk varelse.

Dag tretton. Jag bokade en spontan klipptid. Kände att ja, jag får nog ta och rycka upp mig lite. Min ordinarie hårfrisörska var på semester så jag fick ta en av hennes kollegor. Gick skitbra. Jag skulle bara toppa det och fixa till färgen men hon fick mig att piffa till det, mer än att toppa och planen att låta det växa och bli långt igen sattes på vänt. Igen.
Men jag känner mig lite piffig och fräsch. Solbrännan hjälper ju till. Jag tror att det är lite viktigt att i tider man känner sig lite ful och förbrukad att våga vara det snyggaste man kan. För själen då. Man mår ju lite bättre om man har lite ny garderob och ny frisyr och grejer. Det hjälper ju liksom till.

I alla fall, på kvällen igår blev det en spontanare med en annan vän och där rördes andra känslor upp. Fjärilarna i magen och ett leende som sträcker sig hela vägen och champagne i hjärtat. Jag skrev ju att hjärtat mitt är tudelat. Allting kan vara en illusion jag byggt upp. Ett luftslott av kärlek och förhoppningar.
M E N jag har ju bestämt att jag ska inte hänge mig åt något annat än mig och min dröm just nu. Jag måste testa drömmen. Jag måste. Jag kommer för alltid att ångra om jag inte tar chansen och verkställer. Testar. Jag måste komma in i skrivandet som en daglig rutin och jag måste säga att detta 365-dagars bloggandet föder min skrivarglädje.
Tack alla ni som läser och ni som peppar från sidan, det betyder så förbaskat mycket mer än vad ni någonsin kommer att förstå. Och skulle drömmen bli verklighet så vore det ju fint att få bjuda er på champagne. Ni är en stor del. För ni läser och ni peppar. Från djupet av ett tudelat hjärta; tack.

Nu tar jag tag i dag fjorton. Den börjar ju lovande. Med att jag sitter här på stranden och skriver. Herregud liksom, herregud vilken start!

 

 

Publicerad på

Dag tolv – det kittlar lite varstans

När man bara vill skrika. Skälla och ställa någon till svars men man vet att det är lönlöst och tjänar ingenting till. När man anar att allt som sagts inte är sant utan bara det som är lägligt att säga.
Jag skriver lite kryptiskt men en dag ska jag vara mindre kryptisk i denna sak. Allt måste bara lägga sig lite mer först.

Dag tolv alltså. Jag är ännu en dag närmare trehundrasextiofem och en dag längre på min färd. Färden som ska ta mig någonstans, jag vet inte vart men tanken är väl att jag längs vägen ska finna mig. Hon den där som gick vilse och tappade bort sig själv. Det är lätt att göra i äktenskap och föräldraskap.

Åter till det kryptiska, jag blir överfallen av tankar och frågor. Jag vill fråga och jag vill ifrågasätta. Och jag vet att det är till ingen nytta alls. Jag kommer bara få svar jag ”vill” höra för att det är bekvämt. Sanningen är aldrig bekväm. Aldrig. Men jag tror att jag blev fintad eller mitt hjärta blev det. Och nu sitter det som en liten sten i skon och skaver fast stenen är i mitt hjärta och det skaver som fan. Jag hatar att jag inte kan släppa det. Det är vedervärdigt att jag inte bara kan släppa det och gå vidare. Använda frustrationen till något vettigt, på gymmet till exempel. Där kan man uträtta mirakel. Bli av med massor av frustration. Skriva, jag borde skriva mer på den tanke som föddes och fick lite mer näring igår på båten hem från Hven. Jag borde kanalisera allt sånt till att göda min dröm.
Jag borde verkligen göra det. Hjärtat kommer så småningom läka och stenen kommer att sluta skava.

Jag hade en underbar dag igår. På en cykel på en ö i ett sund hade jag en vacker dag. Jag hade mycket tid att lufta tankar och lufta känslor och kanske är det en rätt bra grej. Kanske. Jag vet ju inte eftersom jag aldrig varit här där jag är nu. Allting är nytt samtidigt som allting är gammalt och slitet.
Jag cyklade med T. Han som jag delat halva mitt liv med. Och det är ju så märkligt att vi nu plötsligt kan umgås på ett sätt som inte längre känns som en tävling. Vi kan prata på ett sätt som inte är ansträngt eller forcerat. Jag är mig själv lite mer, inte så dämpad eller nertonad. Inte utan att man frågar sig hur det kommer sig. Svaret är väl rätt enkelt, inga krav på varandra och ingen som längre väger orden eller har den andra under luppen ständigt ifrågasättande. Allt det är borta. Det är så här det borde ha varit. Nu var det inte så och nu är det försent. Hans hjärta är inte längre hos mig. Och mitt hjärta är inte bara hos honom längre. Det är tudelat. Och det är trasigt.

Jag ska berätta mer om mitt projekt och näringen jag fick igår på båten. Jag ska bara komma en bit på väg lite längre än idag.
Tänk om det här är min debutroman? Tänk om den blir klar? Tänk om den blir publicerad? Tänk om jag får säga; min debutroman. Tänk…det kittlar lite varstans när jag tänker på allt det här.

Publicerad på

Ensam, ful och förbrukad.

Verkligheten kommer alltid i kapp, man ska inte tro något annat. Verkligheten smyger in genom springor man lämnar öppna, särskilt när man är trött från nattsudd dagen innan. Igår var jag helt slut, färdig som artist och då kände jag hur verkligheten nafsade tag i mig och ruskade om mig en smula. Typiskt när man i inlägget tidigare deklarerar ut att den nog kommer åter först i augusti. Nåväl, det gick ju ändå bra igår, man ska ju också ta tjuren vid hornen och genomlida lite lagom mycket skit åt gången. Igår var jag bara trött och allt blir så extremt i tröttheten.

Jag funderade en del kring framtiden. Det kommer ju över mig ibland den där framtiden och ovissheten skrämmer mig. Ensamheten skrämmer mig mest. Ordet ensam. Jag är ensam. Det vilar något tragiskt över att man är ensam och säga det högt, fy fan. Men sanningen är att jag känner mig ensam. Förr var jag väldigt bekväm i den och idag är jag inte det. Blir smått nervös i ensamheten för man kan förvilla sig i tankar som sänker en till botten och på botten vill man inte vara.

Jag visste att det skulle bli ensamt, att jag inte skulle bli överöst med telefonsamtal eller sms med inbjudningar till diverse ting. När man inte längre är i ett par blir man sällan bjuden på alla dessa par-VM. Abbaträffar. Man utesluts ur det man en gång trodde var ett solitt umgänge. Så jag var medveten om att detta var precis det som skulle ske. Jag klandrar ingen, det är vårt naturliga sätt att umgås. I jämna par. Dessutom jag är kanske inte den bästa på att sträcka ut en hand och be om hjälp heller. Lämna mig inte ensam. Jag vill inte vara ensam. Det där är jag jätte dålig på och livrädd för att göra för det skulle göra så ont om den i andra änden skiter i vilket. Jag skulle ju gå i sönder och känna mig än mer förbrukad än jag redan känner mig. Ful och förbrukad.

Ensamheten, för att man ska klara av den och förlikas med den krävs det att man blir vän med sig själv. Verkligen vän med sig själv och det är något jag jobbar på. Jag vet inte exakt hur det ska gå till men jag trevar lite och försöker ta reda på vem jag är. Och vem fan är jag? V E M är jag?

Just nu i skrivande stund är jag ensam men jag är just nu helt okej med den. Min älskade lille prins sover. Han har lagt till med tonårsfasoner. Jag sitter i min vita fåtölj med fötterna på fotpallen och laptopen i knäet. Fönstret mot gatan är öppet och jag lyssnar på stadens ljud. Jag älskar dem. Bildäck mot kullersten och dörrar som öppnas och stängs. Måsarnas skrål och människors prat och hundar som skäller. Det pågår en massa liv utanför mitt fönster. Jag hör musiken från köket lite svagt och min sons andetag. J U S T N U njuter jag av att vara ensam. Jag älskar stunderna då jag skriver. De borde vara fler och oftare. Det skulle eventuellt kunna bli något. Eventuellt.

Jag är ensam. Ensamheten är min stora svaghet just nu. Jag känner mig ful och förbrukad. Så kan man sammanfatta dag elva. Det försvinner tyvärr inte magiskt dag tolv men jag tänker att någonstans på vägen kanske de där tankarna lämnar mig ifred och jag kan bli min bäste vän så att  inte ensamheten blir något desperat, fult och tragiskt eller något som söker mig. Utan något jag besöker när ja behöver det. En plats att vila på då och då.

Publicerad på

Verkligheten har tagit semester.

Semester. Dagarna bara går och och jag har snart vänt på dygnet.

I torsdags började jag min resa hem från Mälardalen. Började på tåget att tänka på hur jag ska landa i verkligheten. Slås ner av den. Igen. Jag levde i en bubbla av ren och skär glädje med Fia. Hon kom hit och vi vara som två tonåringar som gjorde det som föll oss in. Vi struntade i alla måsten och tog dagen och kvällen som den kom. Underbart och mäktigt. Den molande hjärtsorgen försvann. Jag ältade litet men annars inte.

Spenderade härliga dagar hos Fia i Enköping. Inget molande där heller. Vi tog allt som det kom. Och allt var härligt och underbart hela tiden. Underbart är kort, det vet vi ju alla men jag vill hålla fast i det korta strået av underbart så länge jag kan.

På hemresan låg jag på tåget och undrade hur allt skulle bli i verkligheten. Molandet och tankeältandet. Nattåget tog mig hem och resan gjorde mig inget klokare på hur det skulle bli i verkligheten.
Jag landade hemma i barnens famnar. De bästa av famnar att landa i. Vi blev ett vi. Ett vi jag älskar. Alla goda ting är tre. Vi är tre goda ting.
Vi spelade boule och fikade i solen på fredagen. På kvällen gjorde jag mig fin och gick på en konsert med en bekant från förr. Vi hade roligt och det var fint att prata. Winnerbäck är ingen favorit med jag lyssnade och det träffade så in i helvete rakt i hjärtat att jag var tvungen att lämna publikhavet och sätta mig ner.
På natten fick jag besök. Min bror och hans barndomsvän Emil. Fina Emil. Natten blev morgon och jag hann precis somna innan gryning.

Dag tio. Det blev en sån dag man bara lägger som en varm filt om hjärtat när det blir kallt. Vi gick en promenad. Både i tystnad och prat. Jag reste tillbaka i tiden flera gånger, när vi var små och min mamma och pappa var i min ålder. När våra familjer hängde ihop, så som jag gjort med andra familjer i min vuxenhet. Bara lite annorlunda.
E stannade kvar vid min sida hela dagen, hela kvällen. Åt mat och lyssnade på pågarnas galna prat. Pågarna, Sixten plus kompis. Vi delade en påse godis vid havet under vattentornet och himlen. Vi pratade och vi pratade inte. Solen gick ner. Fåglarna gapade och skrek. Fåren börja vråla i skymningen. En hel natt började vakna till liv.

Jag o godispåsen

Verkligheten har inte riktigt fått tag i mig. Eller så är det så att molandet också har tagit semester. Åter i augusti. Eller något.
Det gör mig absolut ingenting. Om det är så det är. Jag njuter varje dag, och jag bor så nära allt som är vackert. Det är en ynnest att ha så fina själar i min närkrets. Jag ska vårda dem ömt. Jag ska vårda mig ömt.

Ska ta tag i dag elva. Jag ska ta tag i allt.

 

Publicerad på

Saaben vände om.

När allting flyter ihop till en smet. En bra slät och sockrig smet.
I tisdags vände Saaben hem men med mig med. Tisdagen blev en lång resdag med många stopp och skrål i bilen. Allsång och lite pod. (Glöm lyckan! Sträva efter mening istället)
Temperaturen höjdes drastiskt ju mer norrut vi kom och vi landade i tropiska nätter. Heta dagar. Riktigt heta dagar.

Jag har det bra, väldigt bra på min lilla minisemester och då blev det så att dagarna smetade ihop sig och jag har varit så ockuperad att jag inte skrivit ett ord än mindre en tanke. Känslan i kroppen har varit härlig och hjärtat har fått andrum. Nu lider den mot sitt slut, minisemestern. Hemåt, mina barn och mitt vanliga liv på mitt loft på Kungsgatan. Längtat så efter mina gurkor. Nu ska de vara hos mig och jag blir hel igen.

Allt har hänt och inget har hänt här i mälardalen. Jag har bara varit. Hjärtat har fått en paus. Och jag har fått andas ut. Le, skratta och bara vara bland katter och höns. Otrolig ompysslad och vi la upp en plan. Jag fick hjälp med en tanke. Tanken ska bli handling. Idag kanske jag tar krafttaget, steget att förverkliga en liten tanke. Om jag orkar. Det blev liksom sent igår. Eller tidigt. Gryningen kom innan jag hann säga god natt.

Underbara samtal. Samtal som fått mig att le. Ända från hjärtat. Hjärtat skuttar lite lätt. Och jag njuter av varje skutt hjärtat tar för jag vet att dagarna med sörja kommer. Så jag passar på att njuta som fan medan jag kan.

Och nu har jag en plan. Det behövde bara en tur med Saaben, prata med Fia och allt faller på plats. Plan med skrivandet. Plan med att uppfylla det min hjärterot länge önskat och drömt om. Jag måste våga satsa. Och det är en viss pirrande känsla i min kropp.
En resa mot det okända. Jag vet inte vart jag landar. Men det är värt ett försök.
Okej, allt faller inte på plats men ni fattar. En sak i taget.

Ikväll blir det besök i för mig ny stad. Strängnäs. Och sen blir det nattåget hem till södern. Nattåg i sovkupé med främlingar. Jag kommer sova med ett öga öppet.

P.S vi kom fram till att jag vill ha en viking, ca 1.90cm viking. Var hittar man dem? Och  hur hundan kom vi fram till det. För mycket vin och instagram. Ny programidé – Ensam mamma söker viking.

 

Publicerad på

Jag hatar det.

Dag fyra var ju igår. Igår var det söndag. Slappesöndag. Jag och hon med Saaben tog en lång morgonpromenad innan frukost, en sen frukost bör tilläggas. Efter frukost blev det film i soffan. Det är inte mycket film jag kan se utan att det rör om i hjärtat och ställer till det.

Igår rasade jag ihop inombords. Min enda riktiga familj har gått sönder. Jag har inte min stöttepelare. Min lagkramrat och bollplank. Konstellationen familjen finns inte mer. Det gjorde så ont och det gör ont än idag. Och kommer göra ont i morgon.

Jag saknar. Det gör jag. Otroligt mycket saknar jag och slits itu i sömmarna av att det inte längre är vi. The Nilssons.
Jag är sammanbiten och seriös. Naggad i kanten och bara mamma på halvtid. Eller, visserligen är jag mamma på heltid men jag är en ”ledig” mamma på halvtid. Jag vill inte det. Mina barn är mina armar och ben. De är en förlängning av mig. Jag vill alltid vara med dem. Jag vill vara en familj.

Jag måste sadla om tanken om konstellationen familjen. Titulera mig ensamstående mamma. Hatar ordet ensamstående. Men sanningen är ju den att jag är ensamstående. Och jag hatar det med. Men återigen är sanningen den.
Det kan förefallas glamoröst att ha egentid en hel vecka. Och det är en frihet att få vara entledigad från vissa plikter. Men vissa plikter gör jag gärna för att få säga godnatt varje dag till mina älskade gurkor.

Allting maler inom mig och allting mals sönder och det gör så jävla ont. Det känns mest hela tiden som om jag ska dö.

Idag blev det för mycket av allt malande. Jag låg på stranden och allting välde över mig. Jag fick vira in huvudet i handduken och få ett bryt. Släppa ut gråten igen. Och igen. Invirad i min handduk på en solig strand. Ångesten hade mig i ett järngrepp. Idag. Också.

Publicerad på

Hon är här.

Jag är så glad. Jag är så tacksam. Att hon är här, hon min vän som jag lärde känna då, då när vi var unga och tog hand om andras ungar. Ända sen dag ett med henne, även om vi båda var skeptiska 20 åringar som blev sammanförda över en kaka, har det varit en fröjd. Otroligt behaglig vänskap på distans.
Igår när vi pratade om allt vi gjort tillsammans ryms det en evighet av strapatser.
Vi åkte till Ystad igår för att hänga på stranden med min älskade unge. Henne jag knappt träffar i sommar. Tösen fick ligga och förfäras av en mammas eskapader, då när det begav sig. I ungdomen.
Det blev en underbar dag. Strandhäng och turistande. Ystad är en mysig stad. Glassen smakar som en dröm. Och vi satt på torget. Vi gick i gränderna. Vi pratade och skrattade. Jag snubblade på mina flipflops och mitt hjärta snubblade ett par gånger. Men det var okej, jag landande mjukt. Hjärtat likaså, och det gör det när hon är här. Hon med Saaben.

Min semester kan inte inledas bättre än det gjort. Jag var orolig och rädd för ensamma veckan. Utan barn och utan min familj. Den som har gått sönder. Nu är det jag. Jag mot världen och tanken är svindlande och läskig. I allt det okända kanske det vilar ett hopp som väntar att överfalla mig och ta mig med storm.
Just därför är det underbart och ja, underbart att hon susade hit med sin Saab och räddar mig. Och jag skrattar. Bubblar och pratar, allt i en molande hjärtesorg.
Hon är fantastisk i sin uppenbarelse, trots avvikande dialekt är hon fantastisk. Och min hjältinna, för hon susades hit när jag behöver det som mest.
Jag är överväldigad.

Och jag har fått se Ystad. Bara en sån sak.

I natt skrålade vi till kärlekssånger. Kanske måste jag be om ursäkt till mina grannar. Kanske måste jag inte det. I natt åt vi kebab med alla såser. I  natt pratade vi om våra öppna sår i våra hjärtan. Och så grät vi. Vi skrålade lite till och sen sa vi god natt.
Befriande. Så befriande.

 

Publicerad på

Dag 2 – hon med Saaben

Sista arbetsdagen innan semestern. Lite körigt på jobb.  Men när jag väl checkade ut var det som om axlarna föll ner två meter.
Dessutom dyker hon upp från ingenstans. Nja, inte ingenstans men nästan, Enköping. Räddaren i nöden som bara for ner med sin Saab för att hänga här med mig. Underbart.

Semestern firades in kungligt på ”torpet” med mat och dryck. Cykeltur i solnedgången och djupa samtal över rosé.
Att kunna vara här och nu just i allt detta kaos eller sörja är ju en slags välsignelse. Och jag ÄR så tacksam att hon med Saaben kom. Allt blir kul med henne och en Saab.
Imorgon tar Saaben oss till Ystad. Bara en sån sak. Och i Ystad kan allt hända. Men mitt hjärta är där. Så vi åker dit i en Saab och möter upp henne – mitt hjärta.

Och en annan sak, jag vann biljetter till Lars Winnerbäcks konsert. Tackar lokaltidningen ödmjukast för denna spontankonsert på Fredag nästa vecka. Ska bli mycket trevligt. Så ja, lyckan ler en smula åt mig. Hon, Saaben och vinsten.

Jag kan absolut inte klaga på dag två.

 

 

 

Publicerad på

Om Om inte fanns

Beslutet togs i oktober. Och det var på mitt initiativ. Det har ingen betydelse i längden men det var i alla fall jag som tog upp pratet. Och pratet ledde till att skiljas. Jag var där i tanken och hjärtat. Jag såg inget annat sätt. I januari flyttade jag. Till mitt eget. Och jag landades snabbt i min lägenhet. Men jag landade aldrig i mitt nya liv. Allting var upp och ner. Jag ömsom grät och ömsom njöt av mitt liv. Varannanveckalivet är schizofrent. Veckan utan barn var jag, är jag förlamad. Veckan med barnen är oftast så strukturerad och fylld, där finns det oftast inte tid till eftertänksamhet och reflektion. Lite mer här och nu. Älska skiten ur ungarna medan de är här. Fylla på med kärlek och känna någons armar om min hals. Lägga mina armar om dem. Adressera all min kärlek till dem.

Vi skrev aldrig på papper om att skiljas. Inte då. Och jag funderade ofta på varför men inte längre. Januari till slutet på april var en dimma. Jag fanns och jag gjorde. Gjorde vad jag kunde med det jag hade för att inte landa i något som skulle få mig att inse allt. Få mig att kapsejsa. Mitt hjärta var oerhört splittrat. Det fanns ljusglimtar i dimman och det var i ljusglimtarna jag var mig själv. Ro i min kropp och i hela själen. Kände mig stark och lite hög på livet. Kanske för att allt var okänd mark. Förändring. Jag tycker inte om förändring. Jag har väldigt svårt med det. Jag vet det. Och jag jobbar med det.

Någonstans i allt kaos sa vi att vi skulle testa igen. Tonen var ju annorlunda. Och ingen av oss hade något att förlora. Tänkte jag. Jag tänkte att jag har inget att förlora att satsa mitt hjärta på mitt livs kärlek. Jag tänkte att om vi kunde ge oss tiden att lära känna de vuxna vi blivit under tiden vi samexisterat kunde vi kanske hitta en väg in. Tillsammans.
Samtidigt hade jag det oerhört slitsamt. Jag dippade i energi och arbetsbelastningen var hög. Jag tappade liksom allt. Men efter min resa skulle jag komma igen och ta tag i allt. Visa att mitt hjärta var ett hjärta att räkna med.

Hans hjärta var däremot inte längre med. Han sa det. Och det gjorde ont. Jag har hans ansikte på näthinnan när han sa det. Han frågade mig om jag verkligen trodde att jag skulle kunna bli lycklig med honom. Jag svarade. Att det trodde jag men bara om hans hjärta var på plats med mig. Men jag sa ju till honom att hans hjärta checkade ut för länge sen. Så kände jag. Och det var så det kom sig att jag i oktober tjugosjutton tog upp pratet. Om att skiljas.

Och här står jag idag. Med ett splittrat hjärta. Jag har ont och det känns som om jag ska dö mest hela tiden. Jag gråter hejdlöst. Jag gråter hejdlöst tills jag får panik för att jag inte kan sluta. Så nu springer jag plötsligt igen. Utan att känna motivation. Utan det bara kommer sig av att min kropp måste få utlopp. Jag cyklar. Jag sorterar i lådor. Städar. Eller så faller jag handlöst ner i soffan och bara stirrar upp i taket. Under stirrandet ställer jag alla frågor. Och jag klandrar mig själv för allt. Och så alla dessa OM JAG BARA…om jag bara varit smalare, snyggare, roligare, charmigare…ja om jag bara varit någon annan han hade kunnat satsa sitt hjärta på mitt.
När man faller ner i den gropen, då blir livet tungrott.

Våra år tillsammans var inte en spikrak väg. Det var krokigt längs med. Mycket på grund av mig. Livet med mig, ett maskrosbarn är inte en räkmacka.
Så givetvis klandrar jag mig för allt. Och jag tänker ofta att han gör detsamma. Och det gör ju såklart ont. Ogräs liksom, vem behåller det i sin trädgård?

Nu har vi skrivit på papper. Tredje januari tjugohundranitton blir jag frånskild. Frånskild från min bäste vän. Mitt livs kärlek. Efter sjutton år av allting är allting slut. Han är inte längre min bundsförvant. Inte min bäste vän. Mitt livs kärlek, ja den går ju inte ens att tvätta bort med lacknafta eller ett domslut från tingsrätten.
Nu är han kanske bara mitt livs hjärtesorg. Eller jag har mitt livs hjärtesorg till den milda grad att det gör fysiskt ont i hjärtat. Hela kroppen. Och själen.

Och allting jag skriver är utifrån mig. Bara hur jag ser på det. Det finns en sida till. Men jag kan inte berätta den. För den är inte min. Den är hans.

Jag vill inte skilja mig. Jag vill inte det.