Sida 3 av 4

Börja om.

 

Jag har en poster här hemma som talar om för mig att jag ska göra mer av sådant som gör mig lycklig. Den bara hänger där, ovanför min byrå och jag låter den göra det. Men jag borde verkligen skriva listan av alla dessa ting och börja göra. Hur svårt kan det vara.

Igår råkade det bara bli så. Av en händelse att jag gjorde något av de ting som kommer att stå på listan. Listor är bra grejer. Särskilt när man skiljer sig. Särskilt då när hjärtat befinner sig i en svart trögflytande sörja och allting bara gör ont. Det känns som om man ska dö.

Igår stod lite löpning på schemat. Löpning i backe uppför. Och lite lätt cykling. Och så blev det. Men det avslutades spontant med ett dopp i havet. Jag var inte alls förberedd på ett dopp. Så det blev ett dopp utan en tråd. Himlen var dramatiskt och vattnet var lika dramatiskt och svalt. Inte kallt, bara lagom svalt.
Uppfriskande ur många aspekter men framförallt gjorde jag en av de saker som kommer att stå på min lista. Bada naken i havet. Frihet.

Och jag tror att om jag börjar bocka av saker på min lista av saker som gör mig glad eller lycklig eller bara tillfreds med livet är jag snart på banan igen. Den svarta sörjan blir mindre trögflytande. Och mitt hjärta kan läka. Och jag hittar mig själv någonstans på vägen.

Det blir en resa. Ärlig och brutal men en resa. Min resa.

Från och med idag, 12 juli och 365 dagar framåt ska jag läka, hitta mig och komma tillbaka till ett liv. Som är mitt med barnen. Utan en trögflytande sörja i livet. Och bloggen hänger så klart med. Inspirerad av: Bara Sara

Jag ska ta mig upp. Våga öppna upp hjärtat för livet. Följa min dröm. Hitta mig. Vara mig. Stå upp och sträva framåt dit jag vill. Säga mer JA till livets innehåll. Sprida all min oadresserade kärlek.

Börja om.

I run the night.

Veckan som passerat har ju varit den märkligaste i mannaminne. Än är veckan inte ens slut. Det känns som jag lyckats trycka in en evighet på fem dagar. En hel evighet av något. Fortfarande det där något jag inte lyckas identifiera. Bara att det lever rövare med mig.

Ikväll springer jag igen. Night run. I ett svagt ögonblick kändes det som en fantastisk idé. Jag trodde jag hade en bundsförvant med mig. Det hade jag tydligen inte.
Lyckan är ju att jag har två underbara som ställer upp och run the night with me. Trots att de aldrig springer. Hur kan man inte låta bli att beundra modet och beundras av deras vackra själar. Tonight we run the night. Efterfesten ser vi framemot. Barfota i sanden med likasinnade.
Ikväll springer jag bara för mig. Ingen annan välgörenhet än mitt eget hjärta. Bara för mig.

Jag har fastnat i soffan. Försöker hitta glöden. Packa övernattningsväskan. Packa träningsväskan. Och plötsligt fungerar inte mitt huvud. Jag fungerar inte. Och reser jag mig inte ur soffan nu är jag rädd att jag inte festar i fem kilometer ikväll.

Nu skärper jag mig. NU NU NU!!!

Har ni inget att göra så är det alltså fem kilometer fest i Helsingborg ikväll. Både för de med och utan löparskor.

Tonight. I run the night. För mig. Mitt hjärta.

 

Du slog mig hårt i ansiktet

När verkligheten tränger sig på. Så tränger det sig på ordentligt. Senaste veckan har varit något. Så pass något att jag gett mig ut på löptur en lördag morgon innan tuppen gal. Det händer liksom inte. Jag vet inte vad som är vad i allt som pågår i hela mitt spektrum av känslor. Och jag har hakat upp mig. Vedervärdigt hakat upp mig.

När sanningen till slut kryper fram. Sanningen man redan visste. Så gör det ont. Sanning och verklighet kan ha den effekten. Smärta. Nagga ett ego eller slita ut ett hjärta.
Allting är definitivt och jag kan bara gå framåt. Tyvärr är jag rädd att murarna stärks och jag aldrig vill ha någon så nära. Aldrig mer blotta mig. Aldrig mer släppa guarden.
Jag vet ju också att man aldrig ska säga aldrig.

På en vecka har jag upplevt himmel och helvete. Helvetet rev av måndags. Mörkrets furste red mig så hårt. Kärleksfilm på bio och allt brakade loss. Underbar film men herregud, man ska inte se romcoms med brustet hjärta. Gör aldrig det. Såvida du inte har för avsikt att dränera tårbanken och rida ångesten.  Då ska du absolut göra detta.

Men ikväll. Så underbar kväll att jag hoppas det kommer fler av den här sorten. När livet smeker en på ryggen och sanden mellan tårna. Skratt och dråpligt prat om det som egentligen gör ont. Men vi skrattade istället. Utomhusbio på stranden. Lite allsång innan dess och solnedgång. Om sommaren fortsätter såhär, då tror jag bestämt att detta blir den bästa sommaren på länge. Och om sommaren fortsätter så här så tror jag att jag blir lycklig. Mitt i all denna sörja kommer glimtar ev ren lycka. Och det är för de här stunderna jag kommer leva. Ta vara på och hålla nära mitt hjärta. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill behålla ruset i mitt hjärta ett tag till.

Det som har varit kan jag aldrig förändra. Bara det som komma skall. Och av allt det som har varit ska jag lära mig att ta vara på allt det som komma skall. Idag är jag klok och stark. Idag. Imorgon vet jag inte. Men jag tar det då.

K slog mig hårt i ansiktet. Och jag fick känna att jag levde. Lever. Det var aldrig tänkt på något annat sätt än att väcka mig till liv. Du öppnade dörren på glänt. Det var allt som krävdes. Det är du som orsakat allt. Det var med dig skalvet började.
Du utmanade mig. På ett sätt ingen utmanat mig. Och jag undrar ibland om du fattar hur hårt du slog mig. I ansiktet.

Det gör ont.

Det har flyttat in en känsla i min kropp jag inte kan identifiera. Den är lite lurig och slug. Dessutom håller den mig i ett så hårt grepp att jag tappar andan emellan åt. Det skiftar snabbt och ofta, allt från att hjärtat är lätt till tyngsta sörjan av sörjor. Egot är naggat i kanten, hjärtat är naggat i kanten. Och det är i den sörjigaste sörjan hjärnspökena tar över och man blir så svag att man drar iväg in i en vägg. Och så skickar man ett sms. Och så jagar man något som ska fixa en där i natten. Ett sms om att det gör ont. Vad ville jag säga med det? Ingen aning. Klart att det gör ont. På alla håll. Och alla sätt och vis.

Om jag bara kunde skärpa mig. Sluta vara slav under mina känslor så skulle skutan nog ta sig lite lättare framåt. Framsteg ändå idag att jag tog mig ut på en morgontur, löpning. Om än segt och tungt för att jag äter så förbannat dåligt. Men väl där ute med flåset kunde jag lufta och ventilera. Snacka lite vett med mig liksom. Acceptera att det kommer göra ont. Men att jag måste måste mega måste använda det där ontet till att driva mig framåt. Göra det jag vill. För mig. För jag har ju i många många år inte tillåtit mig att ta plats i mitt liv. Och hur korkat är inte det. Varannan vecka utan barnen är jag huvudrollen i mitt liv. Dags att ta vara på det. På riktigt.

Ensamheten är svårast. Drygast. Farligast. Det är då man fastnar i träsket. Och hjärtat sjunker djupt ner i sörjan.
Vännerna man trodde man hade. Var nog inga vänner. Och det är i dessa här tider som färger bekänns. Och det är okej.
Jag börjar om från början med allt. Håret, drömmarna, vännerna och livet. Rubbet.

Guldkant. Fick sms från chefen som skrev att jag var grym. Sen fick jag ett annat sms från en räddare i nöden och han peppade mig med lite sanning.

Vad kallas den här fasen?

Odd Nellie

Känslostorm. Orkan. Igen. Jag kommer mest troligt aldrig att släppa någon nära in på. Jag säger aldrig. En armlängds avstånd blir lagom. Och inom mig bor den största av obotliga romantiker. Jag har läst för många böcker. Och sett för mycket film.

Jag är ursinnig. Och vansinnig. Alltingsinnig. Jag känner mig så jävla lurad. I fotbollstermer så känner jag mig fintad upp på läktarn. Och kanske får jag skylla mig själv. Kanske är det så. Känslorna leker liksom hela havet stormar. Och ur en känsla föds en tanke fastän att det sägs att ur en tanke föds en känsla. Och tanken är sällan fakta. Eller känslan. Eller är det heller inte sant. Nu känner jag att jag flummar iväg.
Men, jag accepterar att det är så det kommer att se ut ett tag. Och under tiden får jag bara bita i det sura äpplet. Gråta. Skrika. Skratta.

Ofta tänker jag tanken att som man sår får man skörda. Och det handlar väl om att jag tar ansvar för allt. Min del i alla fall. Det jag har sått. Min skörd. Det är enklare att göra så. Eller enkelt är det inte men framåt blir vägen mindre krokig om man tar ansvar för sin del. Så jag gör det. Och så får jag helt enkelt göra om och göra rätt.

Ändå är vi ju sådana där känslovarelser. Jag handlar O F T A i affekt. Blivit så mycket bättre på att ”gå ett varv” innan jag handlar. Men ibland så glömmer jag gå varvet och så får jag ta konsekvenserna av det hela. Simple as that.
Men jag tycker ändå att det gror en kärna. Inte ett frö. En kärna. Och jag känner mig rätt stark. Och jag tror att min plan är bra. Den som ska ta mig dit jag vill.
Inget ont som inte har något gott med sig. Äckligt klyschigt. Jag vet men en god klyscha är ju alltid en god klyscha.

Men just nu känner jag att livet jävlas lite för mycket med mig. Jag fick nobben. Ont i örat. Ont i halsen. Hosta. Och så fick jag nobben. Visserligen väntat. Vad trodde jag liksom. Även om jag önskade från djupet av mitt hjärta att svaret var att följa mig till vägs ände så trodde jag aldrig på det.
Nu blir det solo. På galan.

Let it fall. All fall down. Let me see what it all falls down to.

 

Här har det inte blivit mycket skrivet. Jag har helt tappat allt. Separationen går ju runt i sina faser. Jag har varit trött, oengagerad och sjukt ofokuserad. Jag har liksom försvunnit ut i tomma intet. Inte ens orkat ta för mig av det som jag tycker är roligt. Glömt bort min dröm. En av dem. En av dem som faktiskt är genomförbar. Den har jag låtit falla. Jag själv föll i en slags dvala. Men jag kan ha vaknat ur den. Lite brutalt. Hjärtat är ju ett öppet sår än. Och kanske kommer det alltid att vara så. Eller så bara känns det så nu. Allting känns. Så förbannat mycket. Jag är arg. Och jag är ledsen. Sårad.

Ensamheten är värst. Fortfarande. Emellanåt blir det så förbannat påträngande. Som en Ove Sundberg. Som en Ove under huden.
Min sister from another mister, henne behöver jag nu. Men mellan oss lever Atlanten som en oändlig ocean. Ett stort jävla hav skiljer oss åt. Jag behöver min mamma. Men hon har lämnat mig. Precis pappa. Alla. Jaja, jag är i skrivande stund på en plats där det är synd om mig. Imorgon skärper jag mig igen. Ta kommandot. Hur gör man?
Var är handboken. Divorce for dummies. Var är den?
Antar att jag får skriva den själv. Typ.

Ja. Det tar tid att skilja sig. En klok man på jobb sa att det tar ett år att rent juridiskt och praktiskt bli skild. Så är det. Vi har ju inte ens skrivit papper. Men nu är min kråka satt på papper. Nu blir det åka av. Vi har väl väntat för att allting magiskt kanske bara löser sig. Kärleken återuppstod inte. Och äktenskapet upplöstes inte. Inget är magi. Man måste ta beslut. Våga. Inte fega och vara bekväm. Det går inte. Nu är plåstret avdraget. Det är kanske härifrån magin tar vid. När man skapar sitt nya liv. Jag ska skapa mitt liv. Så som jag vill leva det. Jag ska uppfylla min dröm. Jag ska skriva den. Boken. Vare sig någon vill publicera den eller inte. Eller läsa för den för den delen.
Aldrig mer ska jag sätta mitt liv på paus. Dumheter.
Imorgon skärper jag mig. En post-it -lapp får påminna mig.

Blir många post-it-lappar.

PS. Blir skrivarlinjen i höst.

 

Pingisperspektiv och våffelfrulle

Igår spelade jag pingis. Jag gör det ibland på arbetstid. En paus. Det har blivit lite mindre av den varan men så blev det så igår. Att M skickade ett meddelande och undrade om jag kände för att få lite spö. Jag tackar sällan nej till lite spö. Igår fick jag spö i två grenar. Pingis och livet. Av en och samma M. Men the good kind. Han gav mig spö i livet. Som om jag inte får tillräckligt från alla håll redan. M gav mig ett perspektiv av den sorten jag ska hålla mig till.
Just nu är jag så trött. Och så ledsen. Dammen har rämnat. Jag har ingen motståndskraft. Chefen skämtade med mig i tisdags. Det slutade med att jag lämnade arbetet i tårar. Grät så snoret rann på bussen hem. Han är inte elak. Hans skämt träffade rakt i krysset. Fick en paus i gråtandet. Sen grät jag igen när jag insåg att min lördag inte var så oplanerad som jag trott. Så jag grät mig till sömns. Vaknade upp noll tre av att mitt hjärta gjorde ont och så grät jag igen. Hejdlöst. Det tar ju liksom inte slut. Tur att jag där i natten hade en vaken själ. Jag hade så ont och jag behövde någon sorts plan. Som börjar med att be om hjälp. Ytterligare en gren jag kan behöva öva på. Öva ganska mycket.

Jag är helt slut mentalt. Jag kippar efter andan. Försöker hitta kraftkällor. Glädjekällor. Återigen, min arbetsplats, herregud, utan den vore jag ingenting. Just nu.
Så skilja sig, vara ensamstående mamma. Just nu, ingenting som är glamoröst med detta. Bara slit. Att vara mamma varannan vecka är sjukt svårt. Och då pratar jag om veckan utan mina troll. Imorgon kommer de. Och jag måste göra min son besviken. Att ändra om och lämna bort min son när han äntligen är hos mig gör så ont. Även om det är för några få timmar. Vi har liksom inte landat än i den här rutinen. Det har bara gått två månader. Sen varannveckalivet startade. På riktigt. Och Sixten min son. Han är ju inte som alla andra. Honom ”kan” man inte ha med sig vart man än går. Vissa platser är ett krig för honom. Något som man inte kan föreställa sig om man inte är i hans kropp. Ljud. Ljus och alla intryck. Och särskilt när vi bryter från ”rutinen”. Just nu är det bara övermäktigt. Jag tar fighten. Man kommer kanske stärkt ur den sen.

Så nu tar jag det en kvart i taget. Jag är inte bra på att gråta heller. Men jag är bra på att skratta åt det efteråt. Så jag får bara acceptera att det gör ont. Tills det inte längre gör det. Och pingisperspektivet tar jag med mig. Det var ett bra perspektiv.

Onsdag var fint. Då hade jag min dotter här. Mamma-dotter-tid. Åt våfflor till frukost idag. Högst ovanligt att jag äter frukost innan jobb. Våfflor och ett pingisperspektiv. Och en plan. En kvart i taget. Så ska allting nog gå.

 

 

Mellan måndag och nu. En hel evighet.

Bara torsdag men helvete vilken vecka. Än är den inte slut och vem vet vad som återstår av den. Min barnfria vecka brukar vara en tung vecka annars men den har varit fjäderlätt. Tyngden faller kanske på men jag njuter av att vara fjäderlätt. Inga mörka moln på min himmel just nu.
Allt måste bero på att jag gör det jag älskar igen. Springer. Och skriver. Kanske inte allt men mycket. Hade ett bra löppass i söndags trots haveri med tekniken. Men ut kom jag och efteråt ville jag bara ha mer. Tisdagens pass var ännu bättre. Snabbare och längre. Och jag hade fullt fokus. Ni vet när man är så närvarande att allting runtom försvinner. Jag borde vara mer närvarande i mycket annat jag gör. Man borde.
Jag har haft en energinivå som jag länge saknat. Ett fokus och en glöd.

Måndag, känns som en hel evighet sedan och det borde vara mer än torsdag. Idag är jag trött. Tjock i halsen och pannan värker. Jag hoppas att när jag vaknar imorgon är det borta. Jag är inte alls sugen på varken förkylning eller influensa. Jag vill bara springa. Jag är så sugen nu. Och det har gått så bra. Luften är precis lagom krispig. Älskar lätt vinterkrisp i mina lungor. Jag älskar att ta ut mig fysiskt. Bli helt matt i kroppen.

Jag har skrattat så mycket i veckan. Jag har varit helt på jorden. Ingen stress trots att jag är ensam på jobbet. Min vapendragare är sjuk. Jag saknar henne.
Men som jag har skrattat. Efter gråt kommer skratt. Kommer säkert mer gråt men efter det kommer alltid skratt.

Just nu. I detta nu. Älskar jag mitt liv. Jag älskar att jag hela tiden hittar små fragment av mig. Pussla ihop mig. Hitta min plats. Det händer hela tiden. I skrattet och i gråtet. Det är ren lycka när man hittar en bit och kan sätta den på plats. En bit av jag.
Det kommer bli bra.

Måndag, var en evighet sen. Mycket har hänt mellan måndag och nu.

Imorgon kommer mina hjärtan. Loftet fylls med liv. Mitt hjärta komplett. I en vecka.

Puss.

Stiletter, skrålande hjärta och polly.

Lördag. Kaffe och polly till frukost, en mörk och en ljus. Finns inget annat sätt att äta polly. Lördag. Dagen efter fredag.

Det har varit en lång vecka. Så lång. Och det har gjort så ont. Jag hade barnen men ändå hade jag så ont. Min son med superkrafter har kämpat och hamnat i konflikter med världen. Jag var inte i mitt esse och för första gången stod jag helt handfallen och såg på när S slogs mot världen. Jag hade inga kreativa lösningar. Jag fick inte komma nära. Hans ont gjorde ont i mig. Man känner sig så svag. Så liten. Och så jävla maktlös.
Många mail fram och tillbaka med skolan. Sixten har en fantastiskt klassföreståndare. Hon förstår så mycket hon bara kan och hon vill hjälpa min son. En annan lärare förstår bara inte. Ljuden blir för många ibland för Sixten. Och det kommer plötsligt och han tar till flykt. Och man få ju inte avvika från ledet. Regler.
För att ni ska förstå, vill jag på inga sätt låta min sons autism bli ett frikort men ibland brister det. Och det brister i lägen som ljudet överfaller honom och det enda han kan är att ta till flykt. Han ber aldrig om lov att få fly. Detta är bara en sak av många. Men skolan har löst det. Och det verkar vara en lösning som kan hålla. Just ljudet. Barn låter. Många barn på samma plats låter jättemycket. Som sagt många mail fram och tillbaka med skolan. Många konflikter i mig.
Min son är den han är med superkrafter och allt. Och det gör så ont när hans värld kolliderar med världen.

Mail. På tal om det. Rensar i min mailbox. Miljontals mail. Mottagna och skickade. Mycket ska raderas. Bort för evigt. Kanske finns de kvar i någon sajbespejsrpapperskorg. Men så länge jag slipper se dem i min mail.
Man ramlar över lite av varje. Man får en resa tillbaka i tiden. Olika digitala spår tillbaka i mitt liv och vem jag var då. Är nu.
Ett mail jag vill kasta all världens väg. Men jag förmår mig inte. Jag borde spara det. Läsa det och påminna mig om att mitt hjärta lämnat en dörr på glänt. Vidöppet rent av. Jag undrar nu vad jag tänkte då. Sällan har jag kännt mig som en så stor jubelidiot. Jag tror att jag bara ville lätta. Ha det sagt, eftersom jag failat grandiost två gånger, kanske till och med tre gånger. Säga att någon betyder allt för mig. Bara så jävla mycket att jag vill ha någon i mitt liv. Eller bara underbart att någon finns i mitt liv.
Jag hade inget mål med mailet. Bara mening. Inga förhoppningar om någonting, men kanske var det bara en lögnaktig tanke jag tänkte då. Jag hoppades nog på något. Så jävla korkat.
Man ska våga för att vinna. Jag vågade och jag vann absolut ingenting. Jo, jag vann priset som årets jubelidiot. Åretsjubelidiot 2017. Jag läste mailet igår. Och idag. Och jag hör mig själv varje mening. Känner mina egna andetag mellan raderna. Pulsen, känner pulsen. Jag känner allt i mig och jag känner igen mig. Det är jag. Och jag menade varje ord. Och jag menar det fortfarande. V A R J E  O R D. Fakk it!
Jag fick aldrig ett svar. Jag visste om att jag inte skulle få svar.  Jag visst det fullt ut. Jag klickade på skicka fullt medveten om att det försvann ut i ett stort svart hål. Svarslöst svart jävla hål.

Livet gör ont nu. Smärtan kommer i vågor och sköljer över mig. Jag kapitulerar helt och hållet. Gråter. Och jag vet inte vad det är jag gråter för. Kanske är det bara allt som måste ut och det kan bara komma ut i tårar. Och snor. Lite svordomar under hulkandet.
Igår tog jag till flykt. En kväll med stiletter och tjejsnack. Jag har ont i mina fotsulor. Sist jag struttade runt på stiletter var jag så mycket yngre. Och så mycket lättare.
Att fly i stiletter är stiligt. Knappast praktiskt. Stiligt som fan. Om man kan gå med ett par. Jag övningspromenerade igår. Man borde ha en grön skylt. Det kan ha sett roligt ut. Igår.

Idag. Lördag. Kaffe och polly. Mitt hjärta ömsom sjunger ömsom skrålar. Vrålar.

 

 

Jag faller ihop som ett korthus

Jag faller ihop som ett korthus. När det är min tur att lämna över mina barn. Det blir tyst och tomt. Jag hamnar alltid i min fåtölj. Armarna i kors över min bröstkorg. Håller om mig. För att jag faller ihop som ett korthus. Försöker hålla ihop mitt hjärta men det går sönder. Och så gråter jag. Hejdlöst. Det är då jag tvivlar. Bara då. Mina barn är en förlängning av mig, när det inte är hos mig är jag inte hel. Inte på när.

Jag hade lagt upp allt så bra. Hur jag skulle ha tid att ägna mig åt skolan. Skrivandet. Ha tid med min nya text som ska skrivas. Gärna om ett par gånger så att det jag lämnar in känns arbetat. Men så faller jag. Och jag kan inte fokusera på annat än hur jävla ont det gör. Jag gör antagandet att det en dag kommer bli enklare. En dag. Långt bort från den där dagen igår. Jag får snart tillbaka dem och då får jag vara hel en hel vecka.

Jag sitter på Espresso House i skrivande stund. Jag gymnastiserar mitt ansikte för att hålla tillbaka tårarna. Jag ser i ögonvrån att en man betraktar min ansiktsgymnastik.
J A G  V I L L  I N T E  G R Å T A !

Fokus på min skrivuppgift. Förra skrivuppgiften utan att använda bokstaven E, den var utmanande rolig. Jag hade tidsbrist och kunde inte bearbeta min text. Jobbet går före drömmen. Jobbet förra veckan bedrevs från alptoppar. Låter kanske inte som hårt jobb. Men det var det. För mig. Många spöken. Många rädslor som jag fick möta och övervinna. Våga visa mig svag. Jag fullkomligt hatar att visa mina svagheter, men jag tror att jag blottar dem oftare än jag tror. En smart person kan se dem. Men jag insåg många saker om mig själv på alptopparna. Och i dalen. I min grupp av kollegor. Och om inte jag utvecklas personligt kan jag inte utvecklas på mitt arbete. Inte ens i mitt skrivande utvecklas jag om jag inte låter mina knoppar brista. Och när de nu brustit måste jag låta dem blomma. Göra något av det här. Fokusera. För mitt i min kaotiska tillvaro som ensamstående mamma kan jag landa i något bra. Spänna mina mentala muskler som . jag rustats för hela mitt liv. Använda mina tävlingshorn och mitt jävlaranamma till att skapa någonting magiskt för mig.

Jag är trött. Sliten. Det tar på krafterna det gör det. Jag måste hitta till källorna som fyller på. Först och främst ta hand om mig med det basala. Ordentlig mat och sömn. Löpningen var en gång det som fick ordning på mig. När pappa lämnade mig. Jag tror att löpningen kan läka mig igen. Ja skiter väl i att min knä bråkar. Jag kan också bråka. Ni som känner mig vet att jag kan bråka. Jag kan vara envis som en satans väggalus.

Men jag börjar från början. Fylla kylen med det som är bra att äta. När halsontet gett sig av kan jag börja bråka med mitt knä. Som jag ska bråka…