Sida 4 av 4

Redo att landa.

Som jag längtar efter helgen. Jag är helt slut som artist. Säljmöten med mina kollegor tenderar att slita ut mig. Säljmöte med gänget på en alptopp dessutom, skidor, möte, afterski och afterafterski, det ar ut sin rätt. Sällan har jag haft så roligt med kollegor som jag haft på denna resan. Jag har skrattat och gråtit. Om vartannat. Sovit alldeles för lite.
Helgen blev för kort. Landade hemma strax innan nitton i lördags. Så glad att få krama om mina gurkor. Som jag saknat dem. Satt i en gondollift och brast i gråt för att jag saknade mina barn. Jag upplevde allt det här fantastiska och de var inte där. Det gjorde ont. Jobb är jobb men ändå. Barnen är mitt liv. Sen grät jag i baren i hotellobbyn. Sjönk djupt ner i tankar medan alla andra pratade i munnen på varandra. Tankarna ja. Och så grät jag igen. Sen skrattade jag. Och sen dansade jag hela natten lång. Svetten lackade.

Men när jag landade hemma landade jag inte riktigt. Andan i halsen. Pulsen på max. Sen dog jag i soffan. Som jag sov den natten. Och som jag njöt av att min son låg intill mig när jag slog upp gluggarna.

Landa. När gör man det? Kan någon annan berätta för mig. När det sker. När går pulsen ner och när slutar man att stressa. Eller det är bara jag. Stress har en tendens att få mig att äta allt i min väg. När jag äter allt i min väg brukar jag mår rätt kasst. Ond cirkel. Jag befinner mig i en ond jävla cirkel och jag måste bryta den.
Avbokade alla planer jag hade för kommande helg. Jag ska bara vara. Göra det som faller mig in. Solo. Det blir lätt så, för jag tror att när andan faller på är ingen så spontan att de på fem röda knatar ut genom dörren på min signal.

Jag har att göra i helgen. Skolan. Massor av skolan. Skriva. Läsa. Gensvar. Hatar gensvar på andras texter. Hur ärlig kan man vara. Konstruktiv kritik. Hur gör man?

Så. Planen är nu att landa. Ska göra mitt yttersta i helgen, utan att sova bort den. Kanske göra något konstruktivt. Om jag räknar bort skolarbetet.

Så…ready for landing.

Älska sig själv. Bli hel i det halva.

Att plötsligt bara vara mamma på deltid. Gör helhjärtat ont. Självklart är jag mamma hela tiden, även när inte mina barn är hos mig men det är inte samma sak. När det är tyst och tomt utan barnen börjar tankarna leka jävel med mig. Ordentligt med jävel.
Otroligt jobbigt och tufft att gå från att ha dem varje dag till varannan vecka. Mina älskade ungar.
I fredags kom lyckan över tröskeln. Hjärtat mitt brast och jag var så nära tårarna. Av lycka och att saknaden plötsligt kändes som en tsunami av känslor. Allt på samma gång. Lägenheten fylldes med liv och rörelse. Lilleman som kommer in och lägger sig hos mig om nätterna. Då känns det som vanligt igen. Jaga iväg dem på morgonen till skolan. Laga mat och plocka undan. Alla deras saker som sprids vind för våg runt om på loftet. Träningstider och läxor. Allt det där känns plötsligt som en lyx att ha.

Ensamhet är en sådan sak som ibland är en värsta fiende men ibland en befrielse. Jag trivs i mitt eget sällskap. I min nya situation är jag inte helt överens med mig själv. Det går upp. Och så går det ner. Ingen ro att titta på TV. Kan inte ens ha den som en utfyllnad av ljud. Läsa. Funkar absolut inte. Försöker skriva något. Det går inte. Jag kan träna. Svettas och plågas till blodsmak i munnen. Det kan jag. Jag kan tröstäta. Jag kan låta bli att äta. Äta måste man. För att orka. Jag sover. Och jag är glad att jag kan sova. Utan sömnen blir man lätt tokig. Och när man är tokig, då kan det gå snabbt utför. Jag är rädd om mig. Jag är svag och bruten. Men stark och beslutsam för det mesta.

Samtidigt som allt är lite upp och ner är jag tillfreds. Jag känner ro. Jag kan sitta i min fåtölj och bara känna ro. Inte allt för långa stunder men korta. Men de infinner sig. Känslorna. Av att vara tillfreds med beslutet. Även om man i sina svagaste stunder tvivlar och undrar. Jag är redan en bättre version av mig. Ilskan och bitterheten har släppt järngreppet om mig. Ilskan som jag adresserat fel, men det blir lätt så i en tvåsamhet. När man kört på så länge och man är trött. Lätt att adressera en satans massa saker fel. Vi var två om saker. Vi bär båda skulden till där vi är idag. Om nu skuld är rätt ord att använda. Vi kämpade lika men olika. För vi är olika. Han och jag.
Och det är helt otroligt att släppa ifrån sig en man som är en av de goda. Idag, nu med avståndet och beslutet emellan, kan jag se allt som jag älskade hos honom. Det som jag föll för. Det som jag så innerligt älskade och det som jag försökte kämpa för. Men i kampen, kriget, i smogen av allt kunde jag inte se. Allra minst känna.

Och jag är inte en enkel kvinna att drabba samman med. Det vet jag. Ibland undrar jag om jag är gjord för en tvåsamhet. Jag älskar tvåsamheten. Men jag tycker det är svårt. Jag har i hela mitt liv kompromissat. Ända sen jag blev stor nog att bli ansvarig för mina föräldrar. Lägga mig själv åt sidan. Det kom tidigt i livet. Och hade det aldrig varit så hade jag kanske varit en enklare person att dela en kärlek med. Kanske, kanske. Jag lär aldrig få veta. Gjort går inte att göra ogjort. Jag kan bara lära mig. Av allt som varit. Jag är rädd om mitt hjärta. Jag har beskyddat det länge. En dag kanske jag kan släppa guarden och släppa in någon helhjärtat. Lämna ut mig. Låter som att slänga sig ut från ett stup.

Nu ska jag mest komma överens med mig och lära mig att älska mig. För den jag är. Med allt och inget.

Läskigt. Läskigare.Läskigast.

Onsdag.

Jag kom hem efter gymmet. Ropade; Hallå! Jag är hemma!! till mig själv. Jag hade oförskämdheten att inte svara. Det börjar inte bra. Min relation med mig själv.

Ett kanske blev ett ja till slut. Det ringde på min telefon från skolan igår. Jag fick en plats. Någon gjorde plats åt mig. Nu händer det. Skrivarlinjen på distans. Min glädje kände inga gränser igår. Nu har glädjen inte helt lämnat mig men den har övergått till förväntan. Alla böcker vi ska läsa. Alla texter vi ska skriva. Alla texter vi ska bemöta. Andra som ska bemöta min text. Så läskigt. L Ä S K I G T !
Nu vill jag dra igång. Tjuvstarta. Tjugoandra drar det igång med ett författarsamtal. Första boken vi ska läsa. Stiga sol, smälta is. Min första vecka i skolan blir tuff. Åker till Österrike samma vecka. Säljresa med jobb. Skidor. Alperna. Men jag vill bara få min första skrivuppgift. Jag undrar vad det kan vara. Jag undrar vem alla andra är. Och som vanligt ser jag mig själv som underdog. I hela sammanhanget. Men jag gillar ju det.

På fredag kommer mina älskade troll. Två kvällar har jag klarat utan gråt. Igår levde jag på lyckoruset av ett kanske som blev ett ja. Och så fick jag fikabesök. A. Hon är en fin människa hon. Jag fick en frukostlykta. Good morning. Eyes forward. Mind focused. Heart and soul ready. Game on World. Let’s make today amazing.

Min älskade son kommer redan imorgon till mig. Han och jag får en kväll för oss själva på mitt loft. Min älskade lilla unge. Inte utan värk i hjärtat och tår i ögat som jag tänker på honom. Jag saknar honom så. Min lilla hjälte med superkrafter.

Livet börjar ju rulla på. Hemmet känns som mitt hem. Jag trivs här. Älskar mitt loft. Nu ska jag hitta och landa. I allt.
Eyes forward. Game on world.

 

Schackmatt

Igår ville jag bara skrika fakk jo till hela världen. Lönlöst. Det lyfter liksom inte. Så jag bröt ihop helt och fullkomligt. Jag gråter lätt men gråta såhär vilt. Det var ett helt vilt gråt. Hulkade och snorade. Det till och med lät en massa. Fulgrät. Från absolut ingenstans. Var tvungen att hejda mig. Svälja. Ge mig själv en skärpmiglavett. Att bli överfallen av sådant gråt. Obehagligt. Det håller liksom ett litet grepp över mig. Julfesten imorgon känns inte det minsta roligt. Och så har jag inget att ha på mig. Naken kan man inte gå. Det är trots allt kollegor. Massor av dem. Så kläder är en rätt bra grej att ha på sig.
Jag vill mest bara dra något gammalt över mig. Gråta klart och sen rycka upp mig. Varför gråter jag ens. Tror att jag bara är slut. Lite ledighet hade inte skadat. Helst där solen värmer. Inte ett snötäckt fjäll. Inte massor med minusgrader. Men det får duga. Jag tar det. Först ska jag bara överleva fram tills avfärd. Sluta fulgråta. Eller bara låta mig fulgråta ut.
Tänker att skilsmässan är något slags lavemang åt min förstoppade sorg. Och nu går det inte att hålla tillbaka. Nu är det bara räserbajs av allt.
De här dagarna har jag ju räknat med att de ska komma. Förr eller senare. Hade väl hoppats vara bättre förberedd. Eller åtminstone på plats i mitt eget lilla kyffe. Maj pejs.

Det är helt sjukt. Men jag saknar kärlek. Jag har ju massor av kärlek jag vill ge. Jag borde ge den till mig själv. Faktiskt. Jag borde fokusera på något annat. Som julfesten. Och att spöa folk i pingis imorgon. I min lilla svarta. Pffft.

Ramasjang.

Söndag. Vemod. Så typiskt finskt av mig.

Jag läser en bok. Läst ungefär sextio sidor och jag kan inte lägga den ifrån mig. Men jag gör det ändå. Jag vill inte att det ska ta slut. Den är naken, rå och dråplig. Underbart dråplig. En bok jag önskar att jag skrivit. Men det är Lina Wolff. Hon som fick Augustpriset. De polyglotta älskarna. Läs den!

Idag pratade vi. Vi som ska flytta isär öppnar äntligen upp och pratar. Och jag hatar mig själv en smula för att jag ställer frågorna. Får svaren jag inte riktigt vill höra. För det gör ont och självföraktet hugger tag i mig. Med sina mörka kalla klor. Äckligt.
Ändå i alla obehagliga svar är det förlösande. Något i dem pressar fram lite ramasjang i mig. Väcker det vilda.

Det är svårt att gå vidare just nu. Jag är vidare i tanken, för det mesta. Därför borde jag packa mina lådor. Jag trodde att det skulle vara lätt, att skrapa ihop mina pinaler. Det är mycket av allt. Foton, album, minnen. Hur delar man upp allt?
Vissa saker är självklara. Som böckerna och anteckningsböckerna. Pennorna och tidskrifterna. Men allt det som är vårt…

Igår skrattade jag hejdlöst. Det är så lätt att skratta med henne. Åt dråpliga ting och annat tokigt som vi kommer på. Att det finns människor som gör det så enkelt att skratta så hejdlöst måste vara det mest fantastiska som finns. De där människorna ska man vårda ömt. Något jag måste lära mig. Visa i handling att jag bryr mig om. Jag är så inte bra på det. Jag kan alltid i ord förklara hjärtats röst. I handling är jag aningen tafatt. Rädsla. Det bottnar i rädsla att bli avvisad. Otäckt.
Så jävla otäckt.

Vi växte men inte ihop.

Fredag.

Alla känslor på en och samma gång. Rannsakan i en oändlig loop.
Jag kommer på att jag sällan faller så hårt. Jag ger aldrig bort mitt hjärta helt. Släpper sällan in någon för tätt in på. Allt har sin botten i allt och inget som hände när jag var ett litet barn. Så, jag faller inte allt för hårt. Jag snubblar mest. Ofta. En gång föll jag hårt, det var första gången. Det var min allra första kärlek. Den varade inte allt för länge men tillräckligt länge för att hjärtat skulle vara så insyltad att när allt brast trodde jag att jag skulle dö. Men jag överlevde. Hjärtat likaså. Och sen kom han in i mitt liv. Min trygga hamn. Och för honom skulle jag gått in i döden om nöden krävt. Vi sa ja i nöd och lust. Prästen hörde oss. Och alla andra som var där. Utan hans andetag skulle jag aldrig kunna stå eller gå. Jag skulle bara vara genomskinligt grå. Och nu är jag just så grå och genomskinlig. Utan hans andetag.

Så växer man. Och växer. Och han växer men vi växer inte ihop. Utan isär. Livet delar sig som vägen. Vi når inte att hålla hand. Man fortsätter att gå och den där lusten försvinner. Hjärtats brinnande flamma slocknar. När man inser att det är så. Då vet man att hjärtat är gjort av glas. Och glaset föll i marken. Kärleken föll i skärvor och allt jag har är mina egna andetag.

Så jag undrar om jag någonsin vill falla. Igen. Låta mitt hjärta vila i en hand. Någon annans hand. Jag vet inte det.
Måhända att mitt hjärta förälskar sig ofta och lätt. Att längta efter en doft eller fingrar genom mitt hår. När fingrar snuddar vid fingrar och det fladdrar till i hjärtat. Måhända att det är allt som jag kommer våga. Eller tillåta. Måhända. Tvivel råder. Och mitt hjärta är i uppror. Gatlopp. Syntax jävla error.

Mitt ego är inte alls förtjust i allt det här. Som sker. Allt bortom kontroll och rationalitet. Inte alls förtjust. Mitt ego är fyllt av åsikter. Som att jag borde gå till gymmet och göra något åt mitt platta arsle.

Det är brutalt att sitta här. Ensam. Fånge i mitt eget skinn. Och allt känns bara så olustigt. Helgerna är värst. Fy fan vad helgerna är värst.

Nya tag imorgon. Lördag.

 

 

Utan mina andetag

Ord som träffar så rätt.
Jag går inte för att jag slutat att älska dig. Jag går för att ju längre jag stannar ju mindre älskar jag mig själv.

Mycket av min tid fylls av rannsakan. Igår rannsakade jag utsidan. Alla de yttre attributen. Och man inser att man är genomskinligt grå. Den solkyssta hyn är ett minne blott. Mörka ringarna under ögonen. Jag är numer fyrtio plus. Det syns. Allt för väl. Avser inte att vara sjutton igen. Inte tjugofem heller. Utan bara mindre genomskinlig och kysst. Igen. Allt kändes som en käftsmäll. Allt det inre matchar det yttre. En knytnäve rakt på näsan. Måste man ha speglar i sitt nya hem? Är det så satans nödvändigt?

Jag är mitt i livet. Vad betyder det ens? Att vara mitt i livet. Mitt i. Jag är i alla fall mitt i en skilsmässa. Kanske lite mer i början än mitt i. Eller kanske just mitt i. Inte vet jag vad som är början eller slutet på mässan. Kanske är det signaturen. Domen från rätten som avslutar mässan. Rent juridiskt är det ju så. Men känslomässigt, när börjar det? Och när slutar det? Kommer jag plötsligt en dag inse att nu är det slut. Här börjar jag om igen. På noll. Fast inte noll egentligen.

Injektion. Jag fick en sån idag. Den av den bästa sorten. Lunch med en så älskvärd person. Hon har en förmåga att med bara sin blotta närvaro lyfta mig. Henne skulle jag vilja ha intravenöst varje dag. Vitamin C. Denna underbara Charlotte. Hjärtaemoji.
Att få ut orden man tänker men knappt våga yttra. Berätta om censuren jag har på mig men inte vill ha. Att få säga de där tankarna som ingen annan som inte är där jag är eller varit där jag är skulle kunna förstå, men hon gör det. Med glimten i ögat och ett lass humor på det. Bästa lunchen på länge och så förbannat efterlängtad.

Man undrar ju. Många gör det, varför man skiljer sig. Anledningarna är lika många som mässor. Dubbelt så många kanske, eftersom man är ju två i ett äktenskap. Och min är min. Hans är hans. Jag är jag. Min version kommer alltid vara min, aldrig din eller hans.

Jag summerar det bäst så som jag skrev i början. De meningarna rymmer så många dimensioner och får plats med allt. Inga detaljer. Utan bara en naken sanning om varför jag går min väg. Och allt hände aldrig över en natt.

 

 

Det är något som växer

Lördag. Regnet öser ner.

Bestämde mig i torsdags för att jag går tillbaka till mitt jobb på måndag. Avbryter sjukskrivningen aning tidigare.
I natt drömde jag om att jag inte hittade till jobb. Jag storgrät. Och mina kollegor ville inte visa mig vägen. Vad betyder detta?

Det är något som händer. Med mig. Från att i förra inlägget skriva att jag känner ingenting, att allt bara är en grå massa. Så händer det någon inom mig. Något bra. Som om något växer inom mig. Är det jag? ( nope ingen bulle i ugnen ) Jag känner det fysiskt i min kropp, något som växer. Svårt att beskriva det med ord vad  det är som händer, men det växer. Är det förhoppningarna om framtiden. Är det jag som tar plats i mig igen?

Jag tänker mycket på min framtid. Allt jag vill göra, åstadkomma och planer. Från att var soffan ska stå i min lägenhet till mina soirées jag ska ha. Det finns lite orosmoln också på framtidshimmelen (skånsk ja) men jag tar dem där och då. Jag vill inte oroa mig nu för vad som kanske kommer sen. Fokuserar på balans. Hitta en gyllene medelväg till att förhålla mig till det som pågår. Tillåta mig att bryta ihop i fosterställnig och snorgråta. Hulka och nästan spy av alla känslor. Så länge jag rafsar upp mig från golvet och ser framåt. Reser mig upp, det har jag alltid gjort.

En sak. Det som är det som knäcker mig, som kom som en obehaglig överraskning – det är vilken törn självkänslan får. Sällan i mitt liv har jag känt mig så liten, värdelös och bortvald i hela mitt liv. Beslutet är ju gemensamt. Ändå känner jag mig bortvald. Liten. Värdelös.

M  E  N. Så händer det något inom mig som gör mig stark. Idag. Igår. Kanske imorgon. Men idag håller jag fast vid det som växer inombord. Det är lördag. Det regnar.

It’s all good.