Direkt ur hjärtat för varje andetag

Jag skriver för att överleva. Inte överleva finansiellt utan i andetag och hjärtslag. Skrivandet har varit en stor del av mitt liv. Det började med dagböcker från det att jag hade förmågan att skriva, dvs skrivkunnighet utformat av skolan. Jag var usel på att skriva, länge. Min lärarinna i högstadiet skrattade åt mig när jag svarade på hennes fråga om vad jag drömde om att bli. Författare.
Jag klottrade överallt men mest skrev jag brev till omvärlden. Jag ville ha en läsarkrets om än så bara en som läste det jag skrev. Med brev är det ju bara en mottagare men jag skrev ihärdigt till folk runt om i världen. Pennan till pappret var en drivkraft men också en enorm frihet. Jag skrev inget spektakulärt eller särskilt fantastiskt heller för den delen men jag skrev. För att överleva.

Samma sak idag. Jag skriver för att överleva. Ventilera och sortera tankar och känslor. Kanske har jag ett dolt mission om att upplysa någon om något. Mest om hur det är att vara min sorts människa. Kanske råka öka en förståelse eller om så bara väcka en liten tanke.
Jag skriver alltid med mitt hjärta. I bloggen redigerar jag aldrig min text och jag skriver inte om utan detta är autoskrivning direkt ut mitt hjärta. Jag vet inte var. det landar hos mina läsare men landar det i ett hjärta eller två är jag salig. Jag vill beröra. Kanske inte lika mycket uppröra men jag styr inte över mottagarens känslor, jag styr knappt över mina egna – men jag jobbar på det.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja vara en publicerad skribent. Jag vill kunna kalla mig författare. Det är stort. Renat av gigantiskt. Idag är jag en publicerad skribent. Jag publicerar ju här men jag vill leva på det, skrivandet. Text i alla former. Beröra med ord på ett eller annat sätt, D E T är ett drömjobb för mig. Har ni ett sådant jobb skräpande i lådan så tar jag gärna det. Jag är inte blyg eller svår på det sättet. Men jag förstår, det är svårt att leva på skrivandet så nu får jag hålla till tåls med att överleva med mitt skrivande. Så länge ni läser slår mitt hjärta. Så länge ni läser andas jag.
Tack för att ni läser.

En liten kort update på livet. Jag har en massa ledig tid men jag sysselsätter mig rätt så bra. Utbildningar online, webbinarer och föreläsningar online. TRR håller mig sysselsatt. Mot min nya karriär. Jag skriver allt för lite och måste hitta ett mer disciplinerat sätt att få det gjort. Idag till exempel, jag sov allt för länge – you snooze you lose. Sant.
Dag för dag bygger jag upp mig själv igen. Jag är på en rätt bra plats ändå, jag är hoppfull och jag känner mig starkare.
Jag lät mig knäckas och brytas ner och jag kommer A L D R I G att tillåta någon att göra det igen.
Med detta är jag en viktig lärdom rikare, ett högt pris att betala men likt förbannat en lärdom.



Ingen kommer ihåg en fegis

Ni vet den där känslan när man är skiträdd, man vågar inte så man låter bli. Jag har många gånger i mitt liv låtit bli för att jag inte vågat och ångrat mig som fan efteråt. Oftast är det ju det man aldrig gjorde man ångrar. Så. Nu kör jag – no regrets. Färdigfegat. Det krävdes en liten detalj att äntligen ta tjuren vid hornen. Skapa ett alter ego. En ocensurerad variant av mig. Hon som vågar tänja mer på gränserna, utforska och skriva det hjärtat vill ha sagt. Jag skriver med hjärta och själ. Nästan så det blir svårt att separera sig från sin text. Ibland är det svårt när det är taget ur livet som är eller har varit men fortfarande måste jag separera mig från det. Jag är inte min text. Bästa sättet för mig att för det är via hon – mitt alter ego.

Detta är ett monumentalt hinder jag kliver över, att släppa censuren. Jag har ett mörkt innanmäte och jag vill utforska varje uns av det. Skriva ur mina öppna sår och lämna ut det jag innerst inne vill ska komma ut. Inga hemligheter, inget snask, bara skriva ur hjärtats mörka vrå blandat med humor. Det är så jag överlevt livet, med humor. Utan den hade jag slukats hel av avgrundsgapet.

Med mig på resan har jag min ”bibel”. Så gör jag av Bodil Malmsten. När inspirationen tryter öppnar jag boken och läser vad hon säger om skrivandet. Om sitt skrivande. På sidan 144 står det som jag tar till mig mest. Jag citerar:

”Aldrig nedslås av att det är svårt. Lyssna på vad andra säger men rätta dig bara efter dig själv. Gör som du vill men gör det bra.
Var ärlig mot personerna i boken. Försköna inte, förfula inte, förfalska inte det du finner, det du skriver är skrivet, fiktivt men i boken sant…
Gör som du vill men gör det bra.
Glöm inte: gör det på riktigt eller gör det inte alls
. Himlen är inte gränsen, det finns fotspår på månen, men det ska vara dina fotspår”.

Jag låter Bodil avrunda det hela. Inget jag skriver just nu kan toppa.

Ha en lördag.

Kravlöst och lägre ribba

S E M E S T E R. Jag har semester och det är helt underbart att vara ledig. Koppla bort hjärnan men framförallt bara ta dagarna som de kommer. Det bästa med semestern, eller ledigheten är just att det är kravlöst. Kravlöst på vad jag gör och inte gör men framförallt behöver jag inte tänka på min dagsform.
Min hjärna är fortfarande otroligt trött, inte förrän nu en läkare som lyssnar och tar det på allvar. Det har bara tagit ungefär ett och ett halvt år. Bara. Sakta känner jag att mitt minne blir långsamt bättre, fortfarande lite si och så men det blir bättre. Jag är fortfarande otroligt trött och smått håglös, svårt att känna någon glädje inför självklara saker. Energinivån är låg. Just nu är det okej att den är låg eftersom ingen ställer några större krav på mig, förutom jag själv då förstås, men jag ställer ju alltid orimligt höga krav på mig själv. Men jag har sänkt mina krav. Ribban är så mycket lägre nu. Jag försöker vara snäll mot mig.

Semestern började med ett äventyr i skogen med en vän jag inte umgåtts med på så otroligt länge. Hon var så entusiastisk och det värmde mitt inre, att se denna glödande entusiasm, inte alla som älskar att härja i skogen. Jag gör. Jag gör det mer än någonsin nu, för skogen ställer inga krav på mig och skogen ger mer än den tar.
Vi satt långt in på småtimmarna vid elden och snackade. Om allt. Om inget. Oroade oss, kanske mest jag, för fladdermössen som dansade ovanför.

Annars är det inte så mycket spänning i vår vardag just nu. Jag ska äntligen ta mig tiden att skriva på mitt manus. Jag har sagt det hela tiden men till slut kommer det att hända.
Jag har ju redan planerat min fest där vi firar manus klart! Så nu är det bara att verkställa. Bara. Så enkelt det var att skriva, bara. Så satans bara alltså.

Ha en underbar lördag.

Jag vet inte.

Jag vet inte. Så känns det i själen just nu, en massa ”jag vet inte”. Social undernärd trots att jag till och från får läge att spela lite padel, fast man umgås inte. Man kommer dit, växlar några artighetsfraser på avstånd och sen intar man plan och spel för att avsluta med fler artighetsfraser och sen hemgång. Inget häng alls. Jag saknar det sociala. I många av mina inställda sociala sammanhang hämtar jag energi och inspiration. Hänga socialt på nätet ger mig dessvärre inte samma känsla men jag jobbar på det.

Jag har kört fast i mitt skrivprojekt. Jag måste skaffa mig ett bollplank i detta projekt. Gärna ett bollplank som inte kostar skjortan, nu när man lever lite på sparlåga. Permittering, lägre lön och allmänt restriktiv med utgifter då man inte garanterat har ingifter om två månader. Någon som vet vart man kan hitta ett schysst bollplank? Vågar utropa nödläge på den frågan.

Annars? Livet travar på i all sin besynnerlighet. Idag gick en stor personlighet bort. Han lämnar ett tomrum i etern och ett tomrum i sina älskades hjärtan.
Vi åkte till skogs för att fira påsk. En annorlunda påsk att lägga i minnesbanken. Många var de som tänkte likadant, de flesta valde dock att sova hemma i sina sängar, inte som vi, natt i vindskydd. Natten blev lång och sömnen blev kort.
Jag uppskattar ändå att vi på kort varsel drog i hop denna lilla getaway. Alla i familjen är inte utrustade för en vistelse i skogen och i synnerhet inte en natt men vi gjorde vad vi kunde med det vi hade. Det räckte en rätt så bra bit.
Min lilla stora Sixten som i vanliga fall är introvert blev otroligt snackig denna påskafton. Han pratade oavbrutet om allt som passerade hans tankar. Han höll igång pratkvarnen till John Blund kastade grus i ögonen på honom. Han var för övrigt den enda som sov den natten.
Jag söv med ett öga öppet. Mitt öppna öga höll utkik efter kallblodiga skogsmördare. Tydligen kryllar det av dem i skogen, i min fantasi. Otroligt vad hjärnan kan och orkar spela en fula och dumma spratt och förnuftet går liksom bara på det. Otroligt.

Här sitter man nu och skjuter upp allt man kan skjuta upp. Jaja, jag har kört fast men man kan ju lik förbannat producera text ändå. Bara kräka ur sig en anekdot ur livet, redigering av text kommer ju ändå vid ett annat tillfälle.
Så jag bloggar en smula. Här är det lätt att skriva när man väl kommer igång. Här är det tillåtet för mig av mig att svamla på. Varför kan jag bara inte tillåta det i mitt skrivprojekt?

Jag är också i ett stort behov av positiv energi och inspiration. Skaparglädje. Det är bara så trögt just nu i livet. Covid-19-trögt. Social distansiering är inte min grej. Nog för att jag älskar att vara ensam i mitt eget sällskap då och då, men nu räcker det. Trött på mig själv.

Detta var en liten runda i svammel. Tack för att ni ”lyssnade”

Ratad och luskammad. Read all about it.

Här har det varit tyst som vanligt. Nästan så att man kan tro att bloggen suttit i karantän. Det är ju visserligen sant eftersom jag sätter den i karantän med mina glesa uppdateringar.

Under de senaste veckorna känns det som livet kretsat kring ett visst virus och jag påverkades negativt av det. Dels satt vi i ”isolering” under ett par veckor för att vi hade snor, hosta och feber på besök som plågade barnen.
Nog om viruset.

Inget nytt och fantastiskt har inträffat annars i mitt liv som är värt att orda om. Fyllde fyrtiotre. Det var en dag som passerade förbi som alla andra. Lite blomster och uppmärksamhet på distans.
Födelsedagar har jag alltid älskat fastän att jag blivit sviken på många av dem så har det varit MINA dagar. Då får jag bestämma. Min val kan inte ifrågasättas på min dag.
Även nu i vuxen ålder känns dagen viktig och speciell för mig, kanske tar jag igen för alla de gånger jag blev bortglömd.

Jag minns när jag fyllde 25. Det var ju en speciell milstolpe att fira. 25 en rund och behaglig siffra. Min pappa ringde mig tre gånger den dagen, men det handlade aldrig om mig. Det handlade om hans första barnbarn som föddes dagen innan och vars hemkomst från BB var på min 25-års dag. Mitt hjärta gick i sönder och när han set fattade att det var min dag med langade han över en näve kontanter till mig. Det handlade aldrig om kontanterna. För mig var det att jag inte blev bortglömd, för pappa handlade det mycket om att han äntligen hade medel att ge mig något. Vad som helst, för det kunde han och mamma sällan när jag växte upp. Men nu, en hel näve sedlar av ädel valör. Men det tog honom till det fjärde samtalet att säga grattis. Det kändes, samtidigt som jag förstod att det var stort att barnbarn nummer ett skulle komma hem till en gul spjälsäng.

Några dagar efter min 25-års dag hade vi fest i vår lägenhet och det var livat. Jörgen skulle pissa i grannens brevlåda eftersom kön till toan var för lång men jag hann i mitt onyktra tillstånd hejda en annan fyllbullt att urinera på högst olämplig plats. Festen var lyckad. Efterfesten med tydligen. Nio månader efter kom hon. Som ett brev på posten. Flickebarnet som fyllde mitt hjärta med så mycket kärlek och glädje. Vilken efterfest!

Sådana fester hålls inte idag. Nu ägnar vi oss åt virtuella och nyktra tillställningar. Hänger på forum och chattar. Vi blev väldigt digitala.
Måste skriva det, jag är socialt undernärd och ibland känns det som en allvarlig kronisk sjukdom.

Idag av alla dagar har jag bestämt mig. I många många år har jag tänkt att jag ska skriva om barndomen. Den var inte alltid så vacker. Väldigt sällan. Under tiden jag levde i det var det normalt. För mig. Däremot kändes det aldrig normalt att vara bortglömd och utanför. Ratad och luskammad som om man levde i smutsen. Något som kunde smitta av. Det kändes aldrig normalt. Bara smärtsamt och ensamt.
Nu har jag äntligen bestämt mig för att min uppväxt ska ner på papper. Det blir inte vackert att gräva där men jag tror att det är viktigt att jag gör det. Tanken om att göra det har skavt och kliat i mig så länge, jag lät bli i många år för att inte såra min mamma och pappa. Jag vet att de gjorde vad de kunder med vad de hade. Det blev kanske inte bäst men det blev som det blev helt enkelt. Jag är den jag är på gott och ont för att jag växte upp som jag gjorde. Nu ska den ut. Pappa skrev till mig via ett meddelande att jag skulle skriva en bok. Jag är övertygad om att han visste vad jag skulle skriva om jag skrev. Jag blev mest chockad DÅ att han ens hade styr på att jag skrev. Detta var 2007.

Jag vet inte vad det är jag ger mig in på själsligt men det är en resa jag måste göra. En gång för alla.



Vi drar åt olika håll

Dag tre. Började med att läsa texten jag fick ihop igår. 1813 ord. Wowza! Känns inte så mycket wowza när jag läser texten. Jaghar tappat rösten i den. Nu är jag frustrerad. Nästan uppgiven till den grad att jag skulle kunna tänka mig att knäcka min laptop i två delar. Aldrig mer skriva. Jag vet ju att det inte är en dans på rosor att skriva från början till slut men när storyn plötsligt blev en helt annan än jag tänkt. För att inte tala om rösten.
Typiskt mig att vid minsta motgång ge upp dessutom. Tvåtusenjättemånga ord till spillo för att vi drog åt olika håll, jag och ”författaren”. Vad hände?

Just nu är jag väldigt frustrerad och uppgiven.
Jag har inte tagit ett enda löpsteg sen Malmö Triathlon. Idag händer det. Måste. Tankar måste luftas och kroppen behöver svettas och slita lite. Knoppen är slut och kört fast i en oljig sörja. Löpningen och jag har ju liksom inte alls haft tid ihop och jag har nog varit allt för lat.
Hoppas innerligt att det ska ge något, vad som helst.

Återkommer. Kanske.

November dag två.

Lördag morgon, jag sitter i min fåtölj och dricker min första kopp kaffe. Alla andra i huset sover. Pianomusik. Himlen är grå och marken fuktig, det har regnat eller så det kommer att brista ut ett regn.

November är här. November dag två.
Jag hade grandiosa planer i torsdags att vid midnatt sitta med en skål popcorn och bubbel i mitt glas. Samtidigt som klockan slog november skulle jag skriva mina första ord. Mina allra första ord i nanowrimo. Mina första ord i mitt första riktiga bokprojekt. Tyvärr var jag allt för trött. Nio på kvällen kämpade jag hårt för att hålla mig vaken. Jag grävde djupt för att ”Inte ge upp” men efter en veckas usel sömn var jag tvungen att fatta det mognare hälsosamma beslutet att faktiskt hoppa ner i sängen och sova. Sömn är viktigt. Utan den funkar jag inte alls. Inte ens med enkla ting som att andas och sätta ena foten framför den andra.
Torsdagnattens sömn blev hyfsat bra. Jag tog mig till jobbet något klar i skallen.

Hela fredagen hade jag en känsla i magen jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva men det var en mix att förväntan, upprymdhet och uppgivenhet. Jag var taggad för att nu startade det äntligen samtidigt som jag förberett mig så illa eller inte alls under oktober för det här att jag tänkte direkt på att ge upp. Jag kommer ändå inte fixa det. Jag är inte så uthållig. Jag har inget pannben vad det gäller mitt skrivande. Jag hade ju inte ens en superklar idé om vad jag skulle skriva. Alla historier jag skrivit i huvet, de var borta. Tomt.

Efter jobbet kom jag hem. Tände ljusen och skapade stämning och bara skrev något. Jag hade det svårt men det flöt på ändå. Svårt för att texten blev personlig och svårt för att jag hittade bara fula formuleringar. Svårt för att jag fick snällt låta fula formuleringar vara fula. December och framåt blir månaden att jobba på djupet. Nu fixar jag bara skelettet i november. Svårt att låta bli bara. Detta är en sådan grej som kan korka igen hela flödet och få mig att inte skriva för det inte blir perfekt.

1010 ord fick jag ihop på min första etapp. Målet var minst 1667. Eftersom jag varit så trött hela veckan behövde jag komma ut och avreagera mig på padelbanan. En plats där jag faktiskt är i stunden. Allt försvinner och det enda som finns där är padel. Skitbra för hjärnan. Jag skulle ju återuppta skrivandet efteråt, men så skulle jag efter padeln hämta en dotter i Ängelholm. Mat skulle inmundigas och en glas bubbel.

Misstaget jag gjorde var att doppa rumpan i soffan. Där fastnade jag. Och inget mer blev skrivet. M E N jag skrev 1010 ord igår. 1010 första orden i mitt riktiga bokprojekt. Ursäkta men fucking amazaing!!!

Ett hörn och en plan.

Planera är viktigt sägs det. Disciplin är en anna viktig sak. Så nu har jag planerat en plats. Eller ja, jag har fixat till min plats, min bas där fingrarna ska glöda och hjärtat blöda. En bra hörna med bra energi, nackdelen är att jag delar rummet med resten av familjen och en TV.

Tydligen ska man bunkra upp med snacks. Snacks är viktigt. Jag kommer dricka kopiösa mängde kaffe, havrekex, nötter och gummibjörnar lär det gå åt. En och annan kväll är det inte helt omöjligt att det slinker ner ett par droppar vin. Kanske rent av champagne.
Igår visste jag inte alls vad jag ska skriva. Idag tror jag mig veta. Tror inte att jag har tid att tänka om. Så jag kör på min tanke. Den kan bära mig hela vägen. Det lär bli en mörk historia om jag känner mig.
jag känner mig smått redo och otroligt förväntansfull.
Ska bara. Ska bara förstå programmet jag fixat för att skriva i. Word är ju inte att föredra i ett längre skrivprojekt. Scrivener testar jag. Kan bli otroligt bra och kan också blir smått kaotiskt, men lite stök på vägen får man ju räkna med.
Så. På torsdag ska jag duka fram champagne, nötter och gummibjörnar, för när klockan slår fredag den första november – då är det skarpt läge.
Jag inleder nanowrimo högtidligt och hoppas avsluta det högtidligt men under mer festliga former och ett första utdrag till en bok. En roman.

Fy fan vad det lät stort och overkligt!

Kill your darlings

Oktober har inte många dagar kvar. Några få. Färre än jag egentligen behöver MEN jag tror inte att det skulle göra större skillnad. På fredag smäller det. Ska strax förklara vad det är som smäller.
Har ni hört talas om NANOWRIMO? Jag snubblade över detta 2013. Det är NationalNovemberWritingMonth. Utmaningen är att skriva 50 000 ord på ett skrivprojekt. Helt valfritt vad du vill skriva. Jag skulle skriva då 2013 men inte ord blev skrivet. Jag har tänkt på det varje år men november hinner alltid smyga sig förbi även om det är den månaden på året jag lider mest. Egentligen en perfekt månad för att grotta ner sig och skriva 50 000 ord. Jag har tänkt att i år är året jag skriver. Jag når kanske inte upp i 50 000 ord men jag tänker minsann att jag ska ge det ett ärligt försök. Avsätta tid. OM SÅ KRÄVS ställa klockan på tidigt som effaaaenn på morgon och bara kliva upp. Egentligen den mest ultimata tiden eftersom då är ingen annan i familjen vaken och jag kan bara vara med mitt tangentbord och ett kopp kaffe. Problemet är ju bara det att jag inte kommer upp ur sängen. Kolsvart ute och sängen är otroligt skön. Kanske kanske är NANOWRIMO något som år mig att kliva upp och ta tag i det. Ta tag i drömmen.

Det är ju det jag vill göra men jag gör det inte. Varför? Svaret är nog oerhört komplext men kort sagt så är jag nog feg. Skyller på tusen yttre omständigheter. Jag är rädd och feg. En sak är att jag känner att jag har en sensur satt på mig. En påhittad yttre omständighet. Av mig.
Jag sitter och väntar på den perfekta inledningen. Den kommer aldrig. Inte nu och inte först.
Så nu har jag några få dagar på mig att bestämma mig. Vilken historia ska jag skriva ner. Planera det lite. Peppa mig mycket.

50 000 ord är många ord. Jag vet inte ens hur många ord jag kan skriva på låt säga en timme. Det dagliga målet är 1666 ord. Jag behöver bara bestämma mig. Jag behöver bara göra. Jag har egentligen inget att förlora på det. Inget. Värsta som kan hända är att det blir skitdåligt. Ingen kommer dö. Kanske bara en dröm. I absolut värsta fall är det drömmen som dör. I bästa fall. Skriver jag debutromanen. Tanken kittlar mig. Tänk att det kan bli så. Tänk.

#NINOWRIMO2019

Höstkaos

Jag tror sommaren är slut nu. Hösten börjar braka loss överallt. Ute och inne. Hösten har alltid varit min tid på året, allting dör men börjar ändå om. ”Nyåret” liksom, allting startar, kickoffer och kurser har sin start.

Tända ljus och krypa ihop i fåtöljen med en filt och tusen historier i alla böcker jag läser men inte skriver. Jag har läst hela sommaren, överallt på alla platser har jag kastat mig in i världar och livsöden. Jag rymmer från mig egen historia. Den är svår att skriva även om den inte alls är en sanning men den plågar mig för jag rotar där inne i hjärteroten och sånt gör ont. Även om ”min historia” som jag skriver inte är sann är den heller inte osann.

Sommaren har varit skön och allting har bara varit. Skönt att bara få vara men jag tror att det har gjort mig rastlös nu. Eller är det bara en satans massa energi som vill ut på en och samma gång, lite som på våren?
Mycket är bananas just nu. Allting har ändrat struktur, dotter bytte klubb på annan ort vilket plötsligt kräver en del av mig, ett krav jag ställde upp på för hennes glädje och välbefinnande. Jag själv har kastat mig in och spela serie/liga/stege – allt vad det heter – i padel och det är så roligt. Massor av tid är uppbundet. Från inget bundet eller knutet tills låst. Låst och larmat. Jag vet inte hur jag älskar det. Jag älskar det jag gör men att vara bunden till tid och rum. Jag vet inte.

Det där med att hösten brakat loss, det är kanske bara inom mig det brakat loss. Kaos. Jag önskar att jag vågade släppa mina tankar fria här för att ventilera kaoset men jag kan inte sätta ord på det. Det bara känns i kinderna, bröstet och magen. Reder inte ens ut just nu att sortera mina tankar och sätta välkomponerade meningar. Ingen melodi till min musik.
Vad är det som händer? Mina kinder bränner.

Ikväll är det match för mig och jag hoppas innerligt för min Emma att jag kan skärpa mig eller åtminstone forcera ut kaoset i hård slag, inte glaset, så vi kan spela precis så bra som för en vecka sen. Kanske måste jag ge ifrån mig ett vårskrik fast höstskrik. Såsom hon Ronja gjorde. Har min kropp fattat del och tro att det är vår?

I natt drömde jag om röda naglar och ett skratt som fastnat på mig. Överallt. Drömmen var doftlös och bara ett skratt om och om igen. Hennes galna skratt och förmodligen hennes röda naglar. Hon, ansiktslös och platsen suddig. Jag vaknade tio i fem i morse av en försiktig hand på min axel.
Rummet var svalt och svart när jag vaknade. Borde ha gått upp men jag stannade kvar i sängen och snoozefest var igång. Nu är jag bara trött.
Ska ladda om och bege mig till hallen. Tagga match med Emma. Helt utan att ha synkat kvällens matchkläder.