Jackan, sängkanten, mattan, låten och vigselringen. En tidskapsel.

Lägg av så läskigt Ladda upp sina texter till klassens beskådan. Ännu läskigare när man är omgiven av publicerade författare och journalister. Såna som har skrivande som yrke. Man skulle också kunna tänka att jag är i gott sällskap. Lära mig skrivande av såna som kan. Såna som skrivit manus från pärm till pärm. Dessutom säljer de sina verk på adlibris. En har en egen wikipediasida. Jag vill också ha en sida om mig på wikipedia. Fast jag tror, att om man är fåfäng, kan man skapa en själv. Jag är inte där än. Hoppas jag aldrig blir så desperat. Eller är det desperation? Kanske smart? Jag är hur som helst inte där. Än.
Jag har tagit del av andras texter. Fy fan vad vissa av dem kan skriva. Det är här man ska bli inspirerad och känna att här har jag en hjärna att plocka. Läsa underbara texter. Men jag, jag drabbas av sjuklig prestationsångest. Den hamrar mig i bitar.
Mina texter kändes plötsligt medioker. Presentationstexten, ja, klart att jag ville fängsla mina klasskamrater med en beskrivelse av mig själv. Att jag kanske skulle kunna vara en intressant person med texter värda att läsa. Men det var okej att den blev blaha blaha. Några smög in smygreklam om sina instagramkonton, bloggar och what not. Kanske en smart grej. Men inte heller där är jag så kåt på uppmärksamhet till mina sociala medier eller min blogg. Fast, visst vill jag att min läsarskara här ska växa, det vill jag. Jag har ju ett trettiotal potentiella nya läsare. Men plötligt ställer det krav. Att publicera i tid och otid. Nu är det mest i otid. Dessutom kanske jag skriver om skolan och allt det där, kanske de känner sig angripna. Folk vill gärna missförstå och misstro avsikter. Knyta handen så knogarna spricker och sprida dålig stämning lite varstans. Så jag valde att inte göra reklam. Men kanske borde jag ha gjort det. Någonstans är ju min blogg en plattform för att skylta med mitt skrivande. Jag måste våga att ordinera folk min blogg. Kom och läs. Hjälp mig sprida mina ord. Hjälp mig att bli publicerad. Hjälp mig…ja ni fattar.

Jo, men idag laddade jag upp en text, den officiella första skrivuppgiften. Ting som talar. Vi fick välja lite olika infallsvinkar men jag valde att ta fem ting som påminner mig om något förflutet. Jackan, sängkanten, mattan, låten och vigselringen. Sängkanten är inte så som det kan låta, intimt. Det är inte den sortens minnen ur det förflutna. Jag lyckades väva ihop de fem texterna till en story men helt oberoende av varandra.
Sjukt obehagligt att ladda upp. Läste de andras. Min förefaller helt medioker och platt. Men så är jag ju också min egen största kritiker. Inte för att inte min text ändå kan vara medioker och platt. Men den kan också kanske beröra någon, på ett eller annat sätt. Någon kanske tycker om den. Så skulle det kunna vara.
Det är svårt när man skriver ur sitt eget liv. Naket och utlämnande. Nu inväntas respons. Obehagligt. Jag ska ge respons på de andra texterna ur min grupp. Också obehagligt.

Jag delar med mig av en av de fem texterna. Den minst utlämnade av dem alla. Men ändå direkt ur livet. En sann historia. Inte baserad. Inte inspirerad av ett liv. På riktigt.
håll till godo.

Låten.

Jag satt på bussen på väg till på väg till mitt menlösa arbete, sedvanliga musiken i öronen. Låten, slog mig hårt i ansiktet. Det knöt sig i magen och tårarna brände bakom ögonlocken. Det var i det ögonblicket allt förändrades. För mig. I mig.
Cause I only lose my mind when I ain’t got you. How can I win when I’m bound to lose, when I ain’t got you.

Dean Lewis, den jäveln fick mig att brista på bussen, inför en ofrivillig publik.
Dean Lewis, satte ord på mitt brustna hjärta. Dean Lewis fick mig att skicka ett sms i en ångestfylld karnevalsfylla. Jag vill inte skiljas. Den natten somnade jag på tvären i sängen, i väntan på ett svar. Förhoppningar små, hoppet stort.

Nu ska det ätas soppa och påbörja nästa uppgift. Och läsa lite bok innan gluggarna sluts.

Ett sporadiskt år till

Det var inte tänkt att jag skulle skriva mer här. Jag skulle bara låta bloggen självdö av tystnad av den simpla anledning att jag är så sporadisk här. Jag har aldrig egentligen haft en klar vision om hur ofta eller ens vad jag ska skriva här. Oftast har det landat i att jag skriver om det som andan faller på. Ibland blir det bra och ibland bara blaha.
Jag driver den inte som en ”influencerblogg” men fabulösa bilder på mina outfits eller vilda fester eller exotiska resor. Hur tar man ens bilder på sin själ, sitt hjärta eller vad som finns i tankarna? Bilderna låter jag flöda på mitt instagramkonto. Det skrivna ordet här.

Men så blev det så tokigt att bloggen förlängdes ett år för att jag missat att låta bli att uppdatera min domän och få min blogg reklamfri. Så nu har jag betalt ett år till…så då får jag fortsätta vara sporadisk här inne ett år till utan mål eller mening. I samma andra. Utan driv om att driva detta till något stort, marknaden är mättad och jag eller mitt liv är inte intressant nog. Och jag känner heller inget behov av att vara intressant, jag satsar på att vara intresserad istället. Livet blir mer innehållsrikt då anser jag.

Första officiella semesterdagen idag. Jag halvligger i sängen med AC:n och skriver. Laddar och peppar mig för en kväll på Liseberg. Får smått dödsångest av att ens tänka tanken på att sätta mig i en karusell, så denna gång låter jag bli, även om jag väl älskar det när karusellen drar igång. Nä usch fy ve och fasa att stå i en kö och ha dödsångest. Jag orkar inte det. Sixten och hans kompis M får spinga fritt och åka allt va de orkar. Jag och T, vi kör femkamp och håller handen bland myllret av människor. Myller av människor – att tänka tanken så här efter arton månader i avhållsamhet känns ändå märklig. Att strosa runt i ett hav av människor.

Två veckor ska jag njuta av min ledighet från mitt nya underbara jobb. Inte utan att man saknar en och annan kollega som alltid får mig att skratta. En chef som öppnar dörrar och uppmuntrar mig att ta kliv framåt, ovärderligt. Ett jobb där jag får utlopp för mitt kreativa sinne. Ovärderligt.

Men nu ska jag njuta av tiden med familjen, de som alltid betyder mest. Vännerna som uppskattar mig och som jag uppskattar. Solen. Friheten och bara vara och ta dagen som den kommer. Med och utan AC.

Till hösten blir det åka av…

Nedsläckt på minnesbanken

Vädret går i gråskala idag. Himlen gråter och det gör jag med, inombords. Jag letar febrilt efter minnen från min barndom men ingenting dyker upp. Inget självklart. Det är som om jag tappat bort minnena och det gör mig sorgsen. Mamma och pappa är inte tillgängliga för att påminna mig om dem heller. Min bror har vad jag kan komma ihåg aldrig någonsin delat ett enda minne av mig till mig. Kanske har han heller inga. Återstår sålunda endast en plats att leta på, min egen minnesbank.

Just idag är en sån dag jag bara vill dra täcket över huvudet och hoppas att solen skiner när jag tittar ut igen. Jag har en blå onsdag. Onsdag som brukar vara lill-lördag, är ju fortfarande det men nu ska vi ju begränsa vårt sociala liv till det minimala. Hålla ut.
Idag står jag inte ut. Hade inte sjukgymnasten sagt till mig rast vila i en vecka minst så hade livet lättat med en löprunda.
Jag fick ju en måndagsryck och testade milen. Testet gick bra, jag sprang milen, eller sprang och sprang, jag lufsade mest i ett snigeltempo M E N det hände något magiskt under dessa tio kilometer. Det där ruset som bubblar igenom hela kroppen. Otroligt länge sen jag kände den känslan och den har varit så (med många ååååå) efterlängtad. Jag får den bara när jag springer. Eftersom jag satsade hårt i måndags blev mina knän smått tjuriga. Egentligen heligt förbannade eftersom jag hade så ont att det inte gick att gå. Knäna är på bättre humör men jag har ju blivit beordrad vila och jag vill ju inte riskera långvarig utevaro från löpningen, inte nu när jag fick den där goekänslan. Idag är det låren som protesterar men de var mest ovana att bära runt mig i 73 minuter.
Så, det hade vart underbart att få ge sig ut på en liten runda idag men musiken i öronen och lite regn på fejset.

I natt drömde jag dessutom att jag var tillbaka på mitt jobb för att packa ihop alla grejer och ta ett farväl. En dröm som hemsöker mig ofta om nätterna. Mitt avslut där blev otroligt abrupt men inte smärtfritt dessvärre. Enligt mig och facket gick det heller inte rätt till men gjort är gjort och nu vill min hjärna av någon anledning sortera detta natt efter natt. Jag är otroligt osugen av så många skäl. Önskar att jag kunde skriva öppet om det ur mitt perspektiv, inte för att gnälla eller kasta skit utan för att lära mig något om mig själv, lära andra att se bortom sig själv. Men business är business och det har ingen plats för trasiga själar. Inte ens under uppbyggnad.

Längtar efter lite sol och gnistrande snö hade inte varit tokigt. Älskar ljudet av knarrande snö under skosulorna. Snö är kanske inte det de flesta längtar efter men det är vinter. Visserligen skånsk vinter som för det mesta går i gråskala. Sol och glittrande snö skulle glädja fler än tung grå himmel. Man blir heller aldrig för gammal för att roa sig i pulkabacken. Aldrig.

Jag beger mig in i min minnesbank nu, kanske hittar jag ett lämpligt minne att damma av.

Tillfällig mentor och kvartar

Inget blir skrivet. Varken här eller någon annanstans. Skriver mest meddelanden. Något enstaka brev för hand men sen är det stopp.
Jag förstår inte varför jag gör det så svårt. Alla andra tycks skriva böcker till höger och vänster och då syftar jag inte till redan etablerade författare utan random influencers och kändisar som har en historia de vill dela. Varför kan inte jag? Varför gör jag det så svårt för mig.
Jag hade ett samtal om just detta med min tillfälliga mentor i livet och då kom jag väl fram till det jag i princip alltid kommer fram till – rädslan att misslyckas. Och. Att jag väntar på den perfekta inledningen som jag aldrig kommer bli serverad. Jag vet att det gäller att skriva. Vänta på inspiration är också lönlöst, den få man skapa genom disciplin. Något jag saknar helt just för tillfället.
Allt det där går att jobba på. Men så är det den där rädslan. Jag identifierade en nyans när jag hade min tillfälliga mentor i luren; om jag gör mitt bästa och misslyckas. Punkt där. Jag gör ganska mycket halvhjärtat när det gäller mig själv för att om jag gör mitt allra bästa och det inte räcker till. Vad kan jag då möjligtvis ha att erbjuda?
Detta sitter så djupt rotat i mig. Det enklaste hade ju varit att vända lite på det till att vad händer om jag lyckas? Vad händer om jag ger allt jag har och faktiskt lyckas? Vore det inte bäst att tänka så. Kanske drivet framåt blir just framåt. Som en ångvält.
Jag minns inte om jag frågade min tillfälliga mentor hur jag ska ändra mitt sätt att tänka. Nu fick jag en uppgift istället. En övning. Papper, penna och en kvart. Skriv vad fan som helst men bara skriv. Två dagar har passerat och jag har inga kvartar. Det tar så emot. Bloggen räknas inte men den kan knuffa mig till kvarten. Den kan. Så jag ventilerar här och hoppas att den kan. Den. Jag.
Jag fick tips av en medmänniska som skriver om en skrivarkurs om fyra ”träffar” via Mind. Alla bär på en historia. Den ska jag delta i hopp om att få pepp men framförallt lite stimulans i mitt isolerade pandemiliv. Imorgon börjar det med ett webbinar med en författare vars böcker jag läst. Det känns fint och lovande. Jag hoppas och tror att det knuffar mig rakt in i en kvart.

Jag sover dåligt igen. Riktigt uselt faktiskt och det söker mig. Det driver mig långt bort från kvartar och komma i mina rutiga byxor som är allt för trånga. För tillfället.
Det är svårt att fungera när man lider av sömnbrist och det är svårt att få ordentligt med stimulans när man hamnat lite i en ond cirkel och dessutom begränsar umgänge med människor.

Jag har svårt att bestämma mig. Vilken story ska jag skriva? Det lutar åt den som jag känner är viktigast. Den som kanske kan ge något till någon annan. Om så bara en annan. Det känns ganska givet att ta den storyn. Nu när jag tänker efter. Men hur ska jag börja? Med en kvart.

Direkt ur hjärtat för varje andetag

Jag skriver för att överleva. Inte överleva finansiellt utan i andetag och hjärtslag. Skrivandet har varit en stor del av mitt liv. Det började med dagböcker från det att jag hade förmågan att skriva, dvs skrivkunnighet utformat av skolan. Jag var usel på att skriva, länge. Min lärarinna i högstadiet skrattade åt mig när jag svarade på hennes fråga om vad jag drömde om att bli. Författare.
Jag klottrade överallt men mest skrev jag brev till omvärlden. Jag ville ha en läsarkrets om än så bara en som läste det jag skrev. Med brev är det ju bara en mottagare men jag skrev ihärdigt till folk runt om i världen. Pennan till pappret var en drivkraft men också en enorm frihet. Jag skrev inget spektakulärt eller särskilt fantastiskt heller för den delen men jag skrev. För att överleva.

Samma sak idag. Jag skriver för att överleva. Ventilera och sortera tankar och känslor. Kanske har jag ett dolt mission om att upplysa någon om något. Mest om hur det är att vara min sorts människa. Kanske råka öka en förståelse eller om så bara väcka en liten tanke.
Jag skriver alltid med mitt hjärta. I bloggen redigerar jag aldrig min text och jag skriver inte om utan detta är autoskrivning direkt ut mitt hjärta. Jag vet inte var. det landar hos mina läsare men landar det i ett hjärta eller två är jag salig. Jag vill beröra. Kanske inte lika mycket uppröra men jag styr inte över mottagarens känslor, jag styr knappt över mina egna – men jag jobbar på det.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja vara en publicerad skribent. Jag vill kunna kalla mig författare. Det är stort. Renat av gigantiskt. Idag är jag en publicerad skribent. Jag publicerar ju här men jag vill leva på det, skrivandet. Text i alla former. Beröra med ord på ett eller annat sätt, D E T är ett drömjobb för mig. Har ni ett sådant jobb skräpande i lådan så tar jag gärna det. Jag är inte blyg eller svår på det sättet. Men jag förstår, det är svårt att leva på skrivandet så nu får jag hålla till tåls med att överleva med mitt skrivande. Så länge ni läser slår mitt hjärta. Så länge ni läser andas jag.
Tack för att ni läser.

En liten kort update på livet. Jag har en massa ledig tid men jag sysselsätter mig rätt så bra. Utbildningar online, webbinarer och föreläsningar online. TRR håller mig sysselsatt. Mot min nya karriär. Jag skriver allt för lite och måste hitta ett mer disciplinerat sätt att få det gjort. Idag till exempel, jag sov allt för länge – you snooze you lose. Sant.
Dag för dag bygger jag upp mig själv igen. Jag är på en rätt bra plats ändå, jag är hoppfull och jag känner mig starkare.
Jag lät mig knäckas och brytas ner och jag kommer A L D R I G att tillåta någon att göra det igen.
Med detta är jag en viktig lärdom rikare, ett högt pris att betala men likt förbannat en lärdom.



Ingen kommer ihåg en fegis

Ni vet den där känslan när man är skiträdd, man vågar inte så man låter bli. Jag har många gånger i mitt liv låtit bli för att jag inte vågat och ångrat mig som fan efteråt. Oftast är det ju det man aldrig gjorde man ångrar. Så. Nu kör jag – no regrets. Färdigfegat. Det krävdes en liten detalj att äntligen ta tjuren vid hornen. Skapa ett alter ego. En ocensurerad variant av mig. Hon som vågar tänja mer på gränserna, utforska och skriva det hjärtat vill ha sagt. Jag skriver med hjärta och själ. Nästan så det blir svårt att separera sig från sin text. Ibland är det svårt när det är taget ur livet som är eller har varit men fortfarande måste jag separera mig från det. Jag är inte min text. Bästa sättet för mig att för det är via hon – mitt alter ego.

Detta är ett monumentalt hinder jag kliver över, att släppa censuren. Jag har ett mörkt innanmäte och jag vill utforska varje uns av det. Skriva ur mina öppna sår och lämna ut det jag innerst inne vill ska komma ut. Inga hemligheter, inget snask, bara skriva ur hjärtats mörka vrå blandat med humor. Det är så jag överlevt livet, med humor. Utan den hade jag slukats hel av avgrundsgapet.

Med mig på resan har jag min ”bibel”. Så gör jag av Bodil Malmsten. När inspirationen tryter öppnar jag boken och läser vad hon säger om skrivandet. Om sitt skrivande. På sidan 144 står det som jag tar till mig mest. Jag citerar:

”Aldrig nedslås av att det är svårt. Lyssna på vad andra säger men rätta dig bara efter dig själv. Gör som du vill men gör det bra.
Var ärlig mot personerna i boken. Försköna inte, förfula inte, förfalska inte det du finner, det du skriver är skrivet, fiktivt men i boken sant…
Gör som du vill men gör det bra.
Glöm inte: gör det på riktigt eller gör det inte alls
. Himlen är inte gränsen, det finns fotspår på månen, men det ska vara dina fotspår”.

Jag låter Bodil avrunda det hela. Inget jag skriver just nu kan toppa.

Ha en lördag.

Kravlöst och lägre ribba

S E M E S T E R. Jag har semester och det är helt underbart att vara ledig. Koppla bort hjärnan men framförallt bara ta dagarna som de kommer. Det bästa med semestern, eller ledigheten är just att det är kravlöst. Kravlöst på vad jag gör och inte gör men framförallt behöver jag inte tänka på min dagsform.
Min hjärna är fortfarande otroligt trött, inte förrän nu en läkare som lyssnar och tar det på allvar. Det har bara tagit ungefär ett och ett halvt år. Bara. Sakta känner jag att mitt minne blir långsamt bättre, fortfarande lite si och så men det blir bättre. Jag är fortfarande otroligt trött och smått håglös, svårt att känna någon glädje inför självklara saker. Energinivån är låg. Just nu är det okej att den är låg eftersom ingen ställer några större krav på mig, förutom jag själv då förstås, men jag ställer ju alltid orimligt höga krav på mig själv. Men jag har sänkt mina krav. Ribban är så mycket lägre nu. Jag försöker vara snäll mot mig.

Semestern började med ett äventyr i skogen med en vän jag inte umgåtts med på så otroligt länge. Hon var så entusiastisk och det värmde mitt inre, att se denna glödande entusiasm, inte alla som älskar att härja i skogen. Jag gör. Jag gör det mer än någonsin nu, för skogen ställer inga krav på mig och skogen ger mer än den tar.
Vi satt långt in på småtimmarna vid elden och snackade. Om allt. Om inget. Oroade oss, kanske mest jag, för fladdermössen som dansade ovanför.

Annars är det inte så mycket spänning i vår vardag just nu. Jag ska äntligen ta mig tiden att skriva på mitt manus. Jag har sagt det hela tiden men till slut kommer det att hända.
Jag har ju redan planerat min fest där vi firar manus klart! Så nu är det bara att verkställa. Bara. Så enkelt det var att skriva, bara. Så satans bara alltså.

Ha en underbar lördag.

Jag vet inte.

Jag vet inte. Så känns det i själen just nu, en massa ”jag vet inte”. Social undernärd trots att jag till och från får läge att spela lite padel, fast man umgås inte. Man kommer dit, växlar några artighetsfraser på avstånd och sen intar man plan och spel för att avsluta med fler artighetsfraser och sen hemgång. Inget häng alls. Jag saknar det sociala. I många av mina inställda sociala sammanhang hämtar jag energi och inspiration. Hänga socialt på nätet ger mig dessvärre inte samma känsla men jag jobbar på det.

Jag har kört fast i mitt skrivprojekt. Jag måste skaffa mig ett bollplank i detta projekt. Gärna ett bollplank som inte kostar skjortan, nu när man lever lite på sparlåga. Permittering, lägre lön och allmänt restriktiv med utgifter då man inte garanterat har ingifter om två månader. Någon som vet vart man kan hitta ett schysst bollplank? Vågar utropa nödläge på den frågan.

Annars? Livet travar på i all sin besynnerlighet. Idag gick en stor personlighet bort. Han lämnar ett tomrum i etern och ett tomrum i sina älskades hjärtan.
Vi åkte till skogs för att fira påsk. En annorlunda påsk att lägga i minnesbanken. Många var de som tänkte likadant, de flesta valde dock att sova hemma i sina sängar, inte som vi, natt i vindskydd. Natten blev lång och sömnen blev kort.
Jag uppskattar ändå att vi på kort varsel drog i hop denna lilla getaway. Alla i familjen är inte utrustade för en vistelse i skogen och i synnerhet inte en natt men vi gjorde vad vi kunde med det vi hade. Det räckte en rätt så bra bit.
Min lilla stora Sixten som i vanliga fall är introvert blev otroligt snackig denna påskafton. Han pratade oavbrutet om allt som passerade hans tankar. Han höll igång pratkvarnen till John Blund kastade grus i ögonen på honom. Han var för övrigt den enda som sov den natten.
Jag söv med ett öga öppet. Mitt öppna öga höll utkik efter kallblodiga skogsmördare. Tydligen kryllar det av dem i skogen, i min fantasi. Otroligt vad hjärnan kan och orkar spela en fula och dumma spratt och förnuftet går liksom bara på det. Otroligt.

Här sitter man nu och skjuter upp allt man kan skjuta upp. Jaja, jag har kört fast men man kan ju lik förbannat producera text ändå. Bara kräka ur sig en anekdot ur livet, redigering av text kommer ju ändå vid ett annat tillfälle.
Så jag bloggar en smula. Här är det lätt att skriva när man väl kommer igång. Här är det tillåtet för mig av mig att svamla på. Varför kan jag bara inte tillåta det i mitt skrivprojekt?

Jag är också i ett stort behov av positiv energi och inspiration. Skaparglädje. Det är bara så trögt just nu i livet. Covid-19-trögt. Social distansiering är inte min grej. Nog för att jag älskar att vara ensam i mitt eget sällskap då och då, men nu räcker det. Trött på mig själv.

Detta var en liten runda i svammel. Tack för att ni ”lyssnade”

Ratad och luskammad. Read all about it.

Här har det varit tyst som vanligt. Nästan så att man kan tro att bloggen suttit i karantän. Det är ju visserligen sant eftersom jag sätter den i karantän med mina glesa uppdateringar.

Under de senaste veckorna känns det som livet kretsat kring ett visst virus och jag påverkades negativt av det. Dels satt vi i ”isolering” under ett par veckor för att vi hade snor, hosta och feber på besök som plågade barnen.
Nog om viruset.

Inget nytt och fantastiskt har inträffat annars i mitt liv som är värt att orda om. Fyllde fyrtiotre. Det var en dag som passerade förbi som alla andra. Lite blomster och uppmärksamhet på distans.
Födelsedagar har jag alltid älskat fastän att jag blivit sviken på många av dem så har det varit MINA dagar. Då får jag bestämma. Min val kan inte ifrågasättas på min dag.
Även nu i vuxen ålder känns dagen viktig och speciell för mig, kanske tar jag igen för alla de gånger jag blev bortglömd.

Jag minns när jag fyllde 25. Det var ju en speciell milstolpe att fira. 25 en rund och behaglig siffra. Min pappa ringde mig tre gånger den dagen, men det handlade aldrig om mig. Det handlade om hans första barnbarn som föddes dagen innan och vars hemkomst från BB var på min 25-års dag. Mitt hjärta gick i sönder och när han set fattade att det var min dag med langade han över en näve kontanter till mig. Det handlade aldrig om kontanterna. För mig var det att jag inte blev bortglömd, för pappa handlade det mycket om att han äntligen hade medel att ge mig något. Vad som helst, för det kunde han och mamma sällan när jag växte upp. Men nu, en hel näve sedlar av ädel valör. Men det tog honom till det fjärde samtalet att säga grattis. Det kändes, samtidigt som jag förstod att det var stort att barnbarn nummer ett skulle komma hem till en gul spjälsäng.

Några dagar efter min 25-års dag hade vi fest i vår lägenhet och det var livat. Jörgen skulle pissa i grannens brevlåda eftersom kön till toan var för lång men jag hann i mitt onyktra tillstånd hejda en annan fyllbullt att urinera på högst olämplig plats. Festen var lyckad. Efterfesten med tydligen. Nio månader efter kom hon. Som ett brev på posten. Flickebarnet som fyllde mitt hjärta med så mycket kärlek och glädje. Vilken efterfest!

Sådana fester hålls inte idag. Nu ägnar vi oss åt virtuella och nyktra tillställningar. Hänger på forum och chattar. Vi blev väldigt digitala.
Måste skriva det, jag är socialt undernärd och ibland känns det som en allvarlig kronisk sjukdom.

Idag av alla dagar har jag bestämt mig. I många många år har jag tänkt att jag ska skriva om barndomen. Den var inte alltid så vacker. Väldigt sällan. Under tiden jag levde i det var det normalt. För mig. Däremot kändes det aldrig normalt att vara bortglömd och utanför. Ratad och luskammad som om man levde i smutsen. Något som kunde smitta av. Det kändes aldrig normalt. Bara smärtsamt och ensamt.
Nu har jag äntligen bestämt mig för att min uppväxt ska ner på papper. Det blir inte vackert att gräva där men jag tror att det är viktigt att jag gör det. Tanken om att göra det har skavt och kliat i mig så länge, jag lät bli i många år för att inte såra min mamma och pappa. Jag vet att de gjorde vad de kunder med vad de hade. Det blev kanske inte bäst men det blev som det blev helt enkelt. Jag är den jag är på gott och ont för att jag växte upp som jag gjorde. Nu ska den ut. Pappa skrev till mig via ett meddelande att jag skulle skriva en bok. Jag är övertygad om att han visste vad jag skulle skriva om jag skrev. Jag blev mest chockad DÅ att han ens hade styr på att jag skrev. Detta var 2007.

Jag vet inte vad det är jag ger mig in på själsligt men det är en resa jag måste göra. En gång för alla.



Vi drar åt olika håll

Dag tre. Började med att läsa texten jag fick ihop igår. 1813 ord. Wowza! Känns inte så mycket wowza när jag läser texten. Jaghar tappat rösten i den. Nu är jag frustrerad. Nästan uppgiven till den grad att jag skulle kunna tänka mig att knäcka min laptop i två delar. Aldrig mer skriva. Jag vet ju att det inte är en dans på rosor att skriva från början till slut men när storyn plötsligt blev en helt annan än jag tänkt. För att inte tala om rösten.
Typiskt mig att vid minsta motgång ge upp dessutom. Tvåtusenjättemånga ord till spillo för att vi drog åt olika håll, jag och ”författaren”. Vad hände?

Just nu är jag väldigt frustrerad och uppgiven.
Jag har inte tagit ett enda löpsteg sen Malmö Triathlon. Idag händer det. Måste. Tankar måste luftas och kroppen behöver svettas och slita lite. Knoppen är slut och kört fast i en oljig sörja. Löpningen och jag har ju liksom inte alls haft tid ihop och jag har nog varit allt för lat.
Hoppas innerligt att det ska ge något, vad som helst.

Återkommer. Kanske.