Sida 2 av 3

Vi drar åt olika håll

Dag tre. Började med att läsa texten jag fick ihop igår. 1813 ord. Wowza! Känns inte så mycket wowza när jag läser texten. Jaghar tappat rösten i den. Nu är jag frustrerad. Nästan uppgiven till den grad att jag skulle kunna tänka mig att knäcka min laptop i två delar. Aldrig mer skriva. Jag vet ju att det inte är en dans på rosor att skriva från början till slut men när storyn plötsligt blev en helt annan än jag tänkt. För att inte tala om rösten.
Typiskt mig att vid minsta motgång ge upp dessutom. Tvåtusenjättemånga ord till spillo för att vi drog åt olika håll, jag och ”författaren”. Vad hände?

Just nu är jag väldigt frustrerad och uppgiven.
Jag har inte tagit ett enda löpsteg sen Malmö Triathlon. Idag händer det. Måste. Tankar måste luftas och kroppen behöver svettas och slita lite. Knoppen är slut och kört fast i en oljig sörja. Löpningen och jag har ju liksom inte alls haft tid ihop och jag har nog varit allt för lat.
Hoppas innerligt att det ska ge något, vad som helst.

Återkommer. Kanske.

November dag två.

Lördag morgon, jag sitter i min fåtölj och dricker min första kopp kaffe. Alla andra i huset sover. Pianomusik. Himlen är grå och marken fuktig, det har regnat eller så det kommer att brista ut ett regn.

November är här. November dag två.
Jag hade grandiosa planer i torsdags att vid midnatt sitta med en skål popcorn och bubbel i mitt glas. Samtidigt som klockan slog november skulle jag skriva mina första ord. Mina allra första ord i nanowrimo. Mina första ord i mitt första riktiga bokprojekt. Tyvärr var jag allt för trött. Nio på kvällen kämpade jag hårt för att hålla mig vaken. Jag grävde djupt för att ”Inte ge upp” men efter en veckas usel sömn var jag tvungen att fatta det mognare hälsosamma beslutet att faktiskt hoppa ner i sängen och sova. Sömn är viktigt. Utan den funkar jag inte alls. Inte ens med enkla ting som att andas och sätta ena foten framför den andra.
Torsdagnattens sömn blev hyfsat bra. Jag tog mig till jobbet något klar i skallen.

Hela fredagen hade jag en känsla i magen jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva men det var en mix att förväntan, upprymdhet och uppgivenhet. Jag var taggad för att nu startade det äntligen samtidigt som jag förberett mig så illa eller inte alls under oktober för det här att jag tänkte direkt på att ge upp. Jag kommer ändå inte fixa det. Jag är inte så uthållig. Jag har inget pannben vad det gäller mitt skrivande. Jag hade ju inte ens en superklar idé om vad jag skulle skriva. Alla historier jag skrivit i huvet, de var borta. Tomt.

Efter jobbet kom jag hem. Tände ljusen och skapade stämning och bara skrev något. Jag hade det svårt men det flöt på ändå. Svårt för att texten blev personlig och svårt för att jag hittade bara fula formuleringar. Svårt för att jag fick snällt låta fula formuleringar vara fula. December och framåt blir månaden att jobba på djupet. Nu fixar jag bara skelettet i november. Svårt att låta bli bara. Detta är en sådan grej som kan korka igen hela flödet och få mig att inte skriva för det inte blir perfekt.

1010 ord fick jag ihop på min första etapp. Målet var minst 1667. Eftersom jag varit så trött hela veckan behövde jag komma ut och avreagera mig på padelbanan. En plats där jag faktiskt är i stunden. Allt försvinner och det enda som finns där är padel. Skitbra för hjärnan. Jag skulle ju återuppta skrivandet efteråt, men så skulle jag efter padeln hämta en dotter i Ängelholm. Mat skulle inmundigas och en glas bubbel.

Misstaget jag gjorde var att doppa rumpan i soffan. Där fastnade jag. Och inget mer blev skrivet. M E N jag skrev 1010 ord igår. 1010 första orden i mitt riktiga bokprojekt. Ursäkta men fucking amazaing!!!

Ett hörn och en plan.

Planera är viktigt sägs det. Disciplin är en anna viktig sak. Så nu har jag planerat en plats. Eller ja, jag har fixat till min plats, min bas där fingrarna ska glöda och hjärtat blöda. En bra hörna med bra energi, nackdelen är att jag delar rummet med resten av familjen och en TV.

Tydligen ska man bunkra upp med snacks. Snacks är viktigt. Jag kommer dricka kopiösa mängde kaffe, havrekex, nötter och gummibjörnar lär det gå åt. En och annan kväll är det inte helt omöjligt att det slinker ner ett par droppar vin. Kanske rent av champagne.
Igår visste jag inte alls vad jag ska skriva. Idag tror jag mig veta. Tror inte att jag har tid att tänka om. Så jag kör på min tanke. Den kan bära mig hela vägen. Det lär bli en mörk historia om jag känner mig.
jag känner mig smått redo och otroligt förväntansfull.
Ska bara. Ska bara förstå programmet jag fixat för att skriva i. Word är ju inte att föredra i ett längre skrivprojekt. Scrivener testar jag. Kan bli otroligt bra och kan också blir smått kaotiskt, men lite stök på vägen får man ju räkna med.
Så. På torsdag ska jag duka fram champagne, nötter och gummibjörnar, för när klockan slår fredag den första november – då är det skarpt läge.
Jag inleder nanowrimo högtidligt och hoppas avsluta det högtidligt men under mer festliga former och ett första utdrag till en bok. En roman.

Fy fan vad det lät stort och overkligt!

Kill your darlings

Oktober har inte många dagar kvar. Några få. Färre än jag egentligen behöver MEN jag tror inte att det skulle göra större skillnad. På fredag smäller det. Ska strax förklara vad det är som smäller.
Har ni hört talas om NANOWRIMO? Jag snubblade över detta 2013. Det är NationalNovemberWritingMonth. Utmaningen är att skriva 50 000 ord på ett skrivprojekt. Helt valfritt vad du vill skriva. Jag skulle skriva då 2013 men inte ord blev skrivet. Jag har tänkt på det varje år men november hinner alltid smyga sig förbi även om det är den månaden på året jag lider mest. Egentligen en perfekt månad för att grotta ner sig och skriva 50 000 ord. Jag har tänkt att i år är året jag skriver. Jag når kanske inte upp i 50 000 ord men jag tänker minsann att jag ska ge det ett ärligt försök. Avsätta tid. OM SÅ KRÄVS ställa klockan på tidigt som effaaaenn på morgon och bara kliva upp. Egentligen den mest ultimata tiden eftersom då är ingen annan i familjen vaken och jag kan bara vara med mitt tangentbord och ett kopp kaffe. Problemet är ju bara det att jag inte kommer upp ur sängen. Kolsvart ute och sängen är otroligt skön. Kanske kanske är NANOWRIMO något som år mig att kliva upp och ta tag i det. Ta tag i drömmen.

Det är ju det jag vill göra men jag gör det inte. Varför? Svaret är nog oerhört komplext men kort sagt så är jag nog feg. Skyller på tusen yttre omständigheter. Jag är rädd och feg. En sak är att jag känner att jag har en sensur satt på mig. En påhittad yttre omständighet. Av mig.
Jag sitter och väntar på den perfekta inledningen. Den kommer aldrig. Inte nu och inte först.
Så nu har jag några få dagar på mig att bestämma mig. Vilken historia ska jag skriva ner. Planera det lite. Peppa mig mycket.

50 000 ord är många ord. Jag vet inte ens hur många ord jag kan skriva på låt säga en timme. Det dagliga målet är 1666 ord. Jag behöver bara bestämma mig. Jag behöver bara göra. Jag har egentligen inget att förlora på det. Inget. Värsta som kan hända är att det blir skitdåligt. Ingen kommer dö. Kanske bara en dröm. I absolut värsta fall är det drömmen som dör. I bästa fall. Skriver jag debutromanen. Tanken kittlar mig. Tänk att det kan bli så. Tänk.

#NINOWRIMO2019

Höstkaos

Jag tror sommaren är slut nu. Hösten börjar braka loss överallt. Ute och inne. Hösten har alltid varit min tid på året, allting dör men börjar ändå om. ”Nyåret” liksom, allting startar, kickoffer och kurser har sin start.

Tända ljus och krypa ihop i fåtöljen med en filt och tusen historier i alla böcker jag läser men inte skriver. Jag har läst hela sommaren, överallt på alla platser har jag kastat mig in i världar och livsöden. Jag rymmer från mig egen historia. Den är svår att skriva även om den inte alls är en sanning men den plågar mig för jag rotar där inne i hjärteroten och sånt gör ont. Även om ”min historia” som jag skriver inte är sann är den heller inte osann.

Sommaren har varit skön och allting har bara varit. Skönt att bara få vara men jag tror att det har gjort mig rastlös nu. Eller är det bara en satans massa energi som vill ut på en och samma gång, lite som på våren?
Mycket är bananas just nu. Allting har ändrat struktur, dotter bytte klubb på annan ort vilket plötsligt kräver en del av mig, ett krav jag ställde upp på för hennes glädje och välbefinnande. Jag själv har kastat mig in och spela serie/liga/stege – allt vad det heter – i padel och det är så roligt. Massor av tid är uppbundet. Från inget bundet eller knutet tills låst. Låst och larmat. Jag vet inte hur jag älskar det. Jag älskar det jag gör men att vara bunden till tid och rum. Jag vet inte.

Det där med att hösten brakat loss, det är kanske bara inom mig det brakat loss. Kaos. Jag önskar att jag vågade släppa mina tankar fria här för att ventilera kaoset men jag kan inte sätta ord på det. Det bara känns i kinderna, bröstet och magen. Reder inte ens ut just nu att sortera mina tankar och sätta välkomponerade meningar. Ingen melodi till min musik.
Vad är det som händer? Mina kinder bränner.

Ikväll är det match för mig och jag hoppas innerligt för min Emma att jag kan skärpa mig eller åtminstone forcera ut kaoset i hård slag, inte glaset, så vi kan spela precis så bra som för en vecka sen. Kanske måste jag ge ifrån mig ett vårskrik fast höstskrik. Såsom hon Ronja gjorde. Har min kropp fattat del och tro att det är vår?

I natt drömde jag om röda naglar och ett skratt som fastnat på mig. Överallt. Drömmen var doftlös och bara ett skratt om och om igen. Hennes galna skratt och förmodligen hennes röda naglar. Hon, ansiktslös och platsen suddig. Jag vaknade tio i fem i morse av en försiktig hand på min axel.
Rummet var svalt och svart när jag vaknade. Borde ha gått upp men jag stannade kvar i sängen och snoozefest var igång. Nu är jag bara trött.
Ska ladda om och bege mig till hallen. Tagga match med Emma. Helt utan att ha synkat kvällens matchkläder.

D R I V K R A F T

Vad är din drivkraft. Frågade jag henne som om det vore en helt naturlig fråga. Tror aldrig att jag har ställt de frågan till någon, inte ens till mig själv. Jag om någon borde fundera på min drivkraft. Jag behöver oceaner av den sorten att driva mig dit jag vill. Just nu är jag en eka som driver planlöst till havs. Jag tar mig dit vinden blåser. Jag är inte riktigt överens att det är så jag vill ha det längre. Men då måste jag ju också identifiera vad det är jag vill.
För en tid sedan ville jag inte skiljas, fastän att jag vid en tidpunkt såg det som den enda utvägen, att ta beslutet om att skiljas. Jag var förlorad och mitt hjärta likaså men så kom jag på mig själv att jag inte ville och jag gjorde något åt det. Trots alla förmaningar om att inte ta tillbaka eller be om att få komma tillbaka. Jag lyssnade inte. Bara på mig själv och det är förmodligen det bästa jag gjort.

Jag har länge haft längtan att skriva, skriva mer än jag gör men drivkraften har varit kraftlös. Min högstadielärarinna skratta åt mig när jag avslöjade min dröm om att skriva. Du kommer aldrig att lyckas med det. Hon sa det och skrattade åt mig. Jag trodde på henne. Idag uttalade jag orden högt, att varje dag jag inte skriver så ger jag henne rätt. Min tid är nu. För tiden sen, den vet vi inget om och det är heller inget vi kan ta för givet. Så. Min tid. Är nu.

Bloggen har ju varit ett sätt att hålla skrivandet vid liv, om än med nöd så är det ett format som skulle kunna hjälpa mig framåt. Bloggen har väl halvdött. Jag känner väl att den spretar och för många håll att man egentligen inte vet vad det är jag vill ha skrivet. Mer än allt som faller i mina tankar i skrivande stund. Ofta är det livet jag skriver om, det som sker innanför mig. Kärnan i mig. Påverkat av alla yttre omständigheter i mitt liv. Ändå censurerar jag mer än jag vill. Ja, det är ju det där med hänsyn va. Kanske ska jag nischa mig mer och sluta censurera mig så förbaskat.

Jag tänker ofta att jag borde styra upp bloggen mer. Framförallt uppdatera oftare.
Det blev ett spontant möte mellan människor idag. Jag är tacksam för att jag fick detta möte och jag kunder ställa frågan till C om hennes drivkraft. För hon driver sig själv framåt och tar andra med sig. Jag tänker att jag vill följa med framåt och ta med mig några på vägen. De som vill.

Jag åker på semester på torsdag. Vi åker på semester. Och jag tänkte att jag ska tända drivkraften. Den som ska ta mig framåt dit och där jag vill vara. Jag vill inte längre bara nöja mig. Jag vill testa att göra det jag drömt om så länge. Jag har ju ändå tre timmar på planet och jag kommer ingen vart och ingen i min familj är social i tre timmar på planet.
På planet startar jag projekt D R I V K R A F T.

Hur det kom sig.

Jag har svårt att göra som jag blir tillsagd. Ibland.
Efter Toughest fick jag av sjukgymnast-Gunnar ordinerad vila (läs träningsförbud) i två veckor. Jag har varit rastlös hela veckan. Jag fungerar inte. Myror i brallan och ett huvud som fylls med uppfuckade tankar. DE BEHÖVER VÄDRAS med väldigt jämna mellanrum.
Jag trotsade ordinerad vila, men bara för att smärtan faktiskt var som bortblåst. Ut i skogen på löptur. Inte det bästa uppladdningen i natt men herregud vilken glad överraskning när jag kände att det fanns ork. Men bara för att vi höll ett prattempo. Ett behagligt tempo, kändes som jag kunde springa hur långt som helst.

Dagens löprunda var ett litet test,  mest för att känna på hur det kändes efter Toughest med sträckningarna jag skaffade och hur jag ligger till i ork att ta mig lite längre. Lite längre. På lördag är ju tanken att jag ska springa 13 kilometer trail. Skrylle challenge. 13 kilometer har känts som en helt orimlig grej för mig eftersom jag fokuserat på att bara komma igång med fem kilometer.  Första säsongen efter knäskadan som jag har fått hålla på UTAN protester. Idag blev det 8 km. Jag hade kunnat fortsätta ett par kilometer till, jag hade en skön känsla i kroppen.

Hur kom det sig att jag började med löpning? Jag som fullkomligt hatade att springa när jag var aktiv idrottare. I min barndom älskade jag sprint, då snackar vi 60-100 -200meter. Snabb som en vessla var jag. Explosiv. Men en långdistanslöpare var jag inte. Under inga omständigheter. Ändå lyckades jag varje år kvala in till kommunmästerskap i terränglöpning under skoåren. Alltid varit snabbast på alla distanser i klassen. När jag spelade innebandy och vi tvingades ut på slingan, jag fuskade så mycket som det var möjligt utan att bli påkommen. Fullkomligt hatade löpning. Idag älskar jag det. Och det kom sig att jag hittade mitt syfte med den. Syfte och kärlek. Det handlade aldrig om att bli starkare eller snabbare. Inte ens att bygga kondition. Jag behövde en ventil. Ett sätt att hantera sorgen. Sorgen efter pappa, när han plötsligt lämnade mig och min bror. Då började allt. Kärleken till löpningen. Tjusningen blev större när jag kunde föra statistik över min löpning. Resultat. Jag tävlade ALDRIG mot någon annan än mig själv.
Efter min knäskada har jag haft det väldigt upp och ner med utförandet. Förra året var jag blodfattig och kunde inte prestera alls. Nu är blodvärdena nästan helt i sin ordning och knäet har gett upp att bråka. Och jag har fått sällskap. Löparlivet glittrar.

Nu blir det in på gymmet. Muskler och spänst. Och på gymmet får jag också kompis med mig. Den bästa av de bästa. Älskade ungen. Ungen den äldre som också ska bli starkare och spänstigare.

Så nu ska jag se hur långt jag kan ta mig…

Lidingöloppet?
Helsingborgs Halvmarathon?
Toughest Malmö!

 

 

Hur naken vågar jag vara.

Hur personligt vågar man skriva?
En reflektion som vi fått göra i skolan under förra veckan. Den frågan satte igång mycket inom mig. För jag är ganska personlig i bloggen men jag skriver med hänsyn till min allra närmast familj vilket gör att jag utesluter en del. En hel del faktiskt. Detta får mig osökt att tänka på mina ramar i skriveriet. Jag vill ju skriva med känsla och jag vill berätta ur min innersta vrå. Jag vill inte skada någon med mina ord. Balans.

Jag känner ofta i bloggen att jag är extremt återhållsam med det som pågår i mitt innersta och syftet med mitt 365-projekt var att komma loss och hitta min väg. Visserligen händer det massor i min tankeverksamhet ändå utan att jag skriver ner det här. Men jag skriver ju för att läsas. Ju.
Jag vill inte ha censur på mig själv. Jag har alltid haft det, svårt för dem som står mig nära att tro på men det är sant. Det är mycket som jag inte säger eller skriver. Och så är det kanske med de flesta av oss. Kanske därför som tankarna är tysta och inte går att läsas av andra. Skulle ju vara katastrofalt. Tror jag.

Mycket upptar min tid just nu. Och mycket är att orientera sig i livet. Jag försöker hitta min plats i ”betänketiden”. Den känns i allra högsta grad som en betänketid och rent juridiskt hänger den över mig. Betänketid har aldrig varit min melodi. Ibland kanske jag borde lära mig att ta en sådan. Men jag går på mina känslor. Följer hjärtat och magkänslan. När jag tänker kommer analyser och tolkningar och jag vet inte om jag är lämpad för detta, inte när mina egna känslor är involverade. Går inte och blir ofta inte rätt eller bra.
Jag är inte för den delen dum eller naiv den som tror det kan ju känna sig blåst. Ibland är jag bara artig och taktisk. Ingen taktiker av rang dock men inte helt tappad.

Skolan upptar mycket av min tid och träning B O R D E verkligen uppta den mesta av min tid. Exakt en månad kvar idag till toughest. Jag dör. I morgon ska jag definitivt på gymmet. Minst 3 dagar i veckan fram till startlinjen. Ingen aning vad jag ska åstadkomma på en månad men säkert något. Griper efter halmstrån känner jag. Pannben vet jag att jag har, det fick jag kvitto på förra helgen. Efter 43km i skogen med cykel och otränad så fick pannbenet jobba.

Tålamod. Återkommande tema i bloggen. Jag och mitt tålamod jag inte har men behöver. Jag fortsätter att jobba med det. Tyvärr försätter bristen på tålamod mig i knepiga situationer. Som nu, under tiden av betänk. Det försätter mitt hjärta lite i en snara. Snårigt det här. Rätt smärtsamt även.
M E N jag blev påmind om en viktig sak. Mig själv. Aldrig mer tappa  bort mig själv eller gå vilse. Viktigt.

 

 

Rörigt i hjärtat.

I skrivande stund sitter jag på stranden under vattentornet. Jag är nästan ensam. Det blir en het dag idag också. Jag har hittat en plats i skuggan men det är redan väldigt varmt. Denna sommaren går till historien.
Givetvis visar prognosen mulet och regn när jag och barnen ska campa. Givetvis. Ser verkligen framemot att sova i tält. På en camping. Det ska bli mysigt på ett sätt men jag är ju en bekväm människa av mig och livet i ett tält, alltså jag vet inte hur bekvämt det är egentligen. Well, är man sent ut och boka boende får man ta det som finns kvar på gångavstånd. Tält.

Dag tretton. Eftersom jag hade en fika-bad-dejt med en vän jag inte träffar allt för ofta blev det att berätta allt. Och allt gjorde att alla känslor rördes upp igen. Jag blev arg och så mådde jag lite illa. Allting kom tillbaka till mig. Molandet blev starkare. Egot fick sig en törn igen och jag sjönk ner i ett hål. Det var annars väldigt fint samtal och jag älskar ju fina samtal människor emellan. Och hon är en fantastisk varelse.

Dag tretton. Jag bokade en spontan klipptid. Kände att ja, jag får nog ta och rycka upp mig lite. Min ordinarie hårfrisörska var på semester så jag fick ta en av hennes kollegor. Gick skitbra. Jag skulle bara toppa det och fixa till färgen men hon fick mig att piffa till det, mer än att toppa och planen att låta det växa och bli långt igen sattes på vänt. Igen.
Men jag känner mig lite piffig och fräsch. Solbrännan hjälper ju till. Jag tror att det är lite viktigt att i tider man känner sig lite ful och förbrukad att våga vara det snyggaste man kan. För själen då. Man mår ju lite bättre om man har lite ny garderob och ny frisyr och grejer. Det hjälper ju liksom till.

I alla fall, på kvällen igår blev det en spontanare med en annan vän och där rördes andra känslor upp. Fjärilarna i magen och ett leende som sträcker sig hela vägen och champagne i hjärtat. Jag skrev ju att hjärtat mitt är tudelat. Allting kan vara en illusion jag byggt upp. Ett luftslott av kärlek och förhoppningar.
M E N jag har ju bestämt att jag ska inte hänge mig åt något annat än mig och min dröm just nu. Jag måste testa drömmen. Jag måste. Jag kommer för alltid att ångra om jag inte tar chansen och verkställer. Testar. Jag måste komma in i skrivandet som en daglig rutin och jag måste säga att detta 365-dagars bloggandet föder min skrivarglädje.
Tack alla ni som läser och ni som peppar från sidan, det betyder så förbaskat mycket mer än vad ni någonsin kommer att förstå. Och skulle drömmen bli verklighet så vore det ju fint att få bjuda er på champagne. Ni är en stor del. För ni läser och ni peppar. Från djupet av ett tudelat hjärta; tack.

Nu tar jag tag i dag fjorton. Den börjar ju lovande. Med att jag sitter här på stranden och skriver. Herregud liksom, herregud vilken start!

 

 

Hur djupt ska man gräva. Och hur svårt ska det vara.

Alltså. Jag blir lite matt på mig själv. Suck. Liksom.
Äntligen får vi en skrivuppgift i skolan som är ”right up my alley” men jag får inte ut ett endaste ord. Vi ska skriva självbiografiskt, gräva lite djupare och skifta i tidstempus. Jag är helt och fullkomligt låst. Inte ens om jag krystar kommer det något. Bajs. Moget jag vet men b a j s.
Och så fick jag respons på förra veckans uppgift. Den svåraste för mig hittills. Jag förstod heller inte vad de menade med att skriva ur det ”negativa rummet”. Jag googlade men blev inte klokare för det. Men så fick jag respons och den var väldigt positiv. Jag hade ju löst uppgiften bra. Detaljbeskrivning var huvuduppgiften och jag är inte så bra att återge i detalj. Som att i text beskriva hur sömmarna i jeansen skaver på min vinterbleka fnasiga hud. Men tydligen kan jag. Och jag fick fina tips på att utveckla min text än mer. Alltså man blir ju glad. Ja, ända tills nu. Låst. Texten måste vara klar innan jag går och lägger mig. Vilken satans händelse i mitt liv ska jag välja. Som präglat mig. Och skapa en novell ur det. Ge mig en magisk hatt någon. Snälla snälla snälla.

Jo helgen den gick. Skitfort gick den. Men jag är glad idag. Förväntansfull. Jag vet inte på vad. Men något. Ska inviga mina nya träningskläder. Kan omöjligt vara förväntansfull inför det. Kanske bara lite tilltro till livet som kröp in under skinnet. Efter en tur på landsbygden idag. Kanske är det så simpelt ibland. Att enkla små ting väcker en vintertrött genomskinligt grå tant till liv. Och inger hopp.

Lik förbannat är jag låst. Kan för mitt liv inte komma på något som präglat mig. Som är värt att skriva om. Gräva djupt. Mmm. Min glädje bli kanske inte så långvarig om jag nu ska ta fram spaden. Och gräva djupt.

God söndag.