Sida 3 av 3

Inte utan orimligt tvivel

När tvivel flyttar in. Det är precis som om allting inte kan få vara i fas. När man får grepp om en sak så tappar man greppet om en annan. Förra veckan var fjäderlätt. Den här veckan inte fullt så fjäderlätt men kan också bero på att jag har varit hemma två dagar med min son. Två dagar i en kuvös. Svettiga sömnlösa nätter och bekymrade dagar.

Tvivlet. Just det. Jag har börjat tvivla på min förmåga och jag ställer mig djupt frågande till min plats på skrivarlinjen. Mina texter är inte alls i klass med mina klasskamraters. Jag fick ångest. Vi är fördelade i nya grupper och min nya grupp håller klass. Och min text vara bara blaha. Och det var så tvivlet flyttade in. Vad fan trodde jag liksom.
Nåväl, övning ger färdighet tänker jag. Och jag har min stil. Och kanske är jag inte ämnad att skriva berättelser som inte kommer från mitt innersta inre.

Andra saker faller på plats. En härlig känsla när det händer. Även när det inte är saker som är till min egen fördel men jag inser vart i världen jag står i förhållande till andra. Visst gör det ont. När man inser vem som är en sann vän och vart man bara fyller en plats för att man inte vill se tomma stolar. Jag föredrar att veta. Även om sanningen svider. Jag mitt lilla kontrollfreak vill ha kontroll. Svårt att släppa. Jag tycker om att veta. Ovisshet och jag är en udda kombination.

Något helt otippat. Jag spelade lazerdome i lördags. Bokade en hel timme och när eftertänksamheten tog tag i mig undrade jag hur i hela friden jag skulle fördriva en hel timme i mörkret med ett laservapen. Jag kan inte sikta.
Men jag hade ju så roligt och timmen flög förbi. Jag var allt annat än duktig men jag var inte sämst. Bäst var min son. Inte helt otippat att han har fallenhet för detta. Men helt otippat att jag skulle tycka att det var roligt.

Förväntansfull. Är jag för morgondagens konsert. Helt sonika blir man bjuden på konsert i konserthuset. Tomas Andersson Wij. Spännande.
Jag är också någotslagsfull för nya skrivuppgiften. Självbiografiskt, gräva lite mer på djupet men använda olika tempus.

Ute blåser iskalla vindar. Till och med isbjörnarna söker skydd. Fiiiiiifaaaan.
Nu tordes väl ändå våren vara på väg. I alla fall. Solen skiner.

 

 

Jag sitter på tänkarstolen och smider planer

Jag har ofta och mången gång funderat på syftet med min blogg. Innerst inne har det bara handlat om att skriva och kanske att någon läser. Ofta har jag funderat på om den ska finnas överhuvudtaget. Eftersom det blev så glest mellan inläggen. Jag hade egentligen inget särskilt att berätta mer än att delge tankar som far runt och så. Bloggen har inget mål. Nu i och med att jag befinner mig i en slags personlig kris fungerar den rätt så bra till att vädra och ventilera. Att vädra och ventilera en skilsmässa är svårt. För den delas av två. Och jag vet att vi upplever den på våra egna vis. Och vi har båda olika syn på allt som varit och varför vi skiljer oss. Och för att jag inte ska såra någon belägger jag mina tankar i bloggen med gränser och censur.

Bloggen har också fungerat som ett av mina verktyg till att skriva regelbundet. Att skriva överhuvudtaget. Man måste ju öva på förmågan för att den ska bli bättre. Framförallt hålla den levande. Förmågan. Jag vill och måste utvecklas i mitt skrivande. Om jag ska uppfylla drömmen att skriva färdigt ett manus. Jag måste sluta skriva boken, historierna i mitt huvud. De måste ner i pränt.

Så nu är jag här igen, på tänkarstolen. Vad fan ska jag göra med bloggen. För det första gillar jag inte hur den ser ut. Men sånt går att lösa. Nisch. Jag måste hitta min nisch. För om jag skriver här, betyder det ju såklart att jag vill att den läses. Jag är inte girig. Inte nödvändigtvis miljoner läsare men en skara. Som hänger med. Det är exajting att skriva för andra. Annars vore det ju pointless. Måste sluta kasta inte engelska ord. Vi har många bra fina svenska ord. Men ibland, går det bara av farten.
I alla fall, tänkarstolen. Undertiden jag suttit på den fick jag kontakt med en annan författare som kommit så mycket längre än mig i sin skrivarprocess. Han gav mig en liten knuff. Han kanske inte medveten om det själv, knuffen han gav, men jag blev så lycklig. Av hans knuff. Mest av allt, att jag själv vågade fråga om saker. Och jag fick så bra tips. Och jag blev så lycklig. Skrev jag det?

Jag fick en nytändning. En idé. Och förhoppningsvis ett större driv. Tusen tack du Rolf Norrman.

Nu ska jag göra om. Kanske ändrar jag adress. Garbooh ska bort. Jag är Nellie.
Jag tycker om att vara personlig. Jag vill vara mindre censurerad. Jag vill bjuda lite på det jag skriver. Mina historier. Dem jag skriver i huvudet. Min blogg har sällan bilder. Otroligt sällan, och jag vet inte om jag någonsin kommer bli bättre på det. Så jag vågar inte lova något. Jag kommer alltid vara personlig. Jag tror inte att jag kan mycket annat. Än att vara personlig.

”Don’t call it a dream – call it a plan”

Jag har klickat på Ansök.

Nu har jag gjort det. Skrivit ett alster och skickat in min ansökan. Nu ska jag bara vänta. Hoppet stort, förväntningarna små. Alstret blev en gammal text som jag bantade ner fem sidor. Det fick ju bara vara en sida. En ny text var helt omöjlig just nu. Och jag hade min deadline idag eftersom imorgon är det dags för annat som kräver hela mitt fokus. Och jag vet ju inte ens i vilket skicka jag kommer befinna mig i, i ett tag framöver.

På tal om morgondagen. Jag är lite all over the place. Men allt är egentligen mest obehagligt. Jag vet ju hur jag kämpade med uppvaket efter knäoperationen. Som jag mådde illa. Jag mådde skit. Smärtan går inte ens att beskriva. Normalt har jag en rätt så hög smärttröskel men efter den operationen vet jag inte alltså. Dessutom blev allt kaosartat efter OP just pga jag genomgick en personlig kris då också. Mamma hade precis sagt farväl till jordelivet. Och det är ju detsamma nu, fast ingen har dött. Bara samma typ av sorg. Bara.

Men jag längtar tills jag kan kliva över denna tröskel. OP med efterföljande konvalescens så att jag kan ta vid där livet är eller var. Packa lådor och planera det nya. Hantera allt som kommer med en skilsmässa. Sorg och praktiska saker. Praktiska saker är jag bra på. De andra är jag inte så bra på. Men jag övar.

Nu ska jag mest bara ta mig igenom sjukhusvistelse med allt vad det innebär. Hatar sjukhus.

Ikväll ska jag skrubba mig med specifika tvättsvampar och njuta av att jag fick in min ansökan till skrivarlinjen. Oavsett hur det går med den. Jag gjorde ett försök. Ett försök till att misslyckas. Eller lyckas. Men jag gjorde det.

Ingenting överhuvudtaget alls

Här sitter jag. Forcerar. Inte gott om tid kvar tills det ska vara klart. Inte ett ord är skrivet och jag måste fylla ett A4. I november ska det skickas in för bedömning. Är jag värdig att utvecklas i mitt skrivande. Det ska någon ta ställning till. Men innan någon kan göra detta måste jag få ihop texten. En text om vad som helst. Något som visar vem jag är som skribent. Egentligen inte så väsentligt vem jag är bakom texten utan mer vad jag kan åstadkomma med orden. Och sånt.
Jag har låst mig, allt jag kan tänka på är ramen, ett A4. Jag är begränsad. Och nu tänker jag inte alls utanför lådan. Jag ser bara ett vitt blankt A4 som ska tilltala den som bestämmer om jag ska få vara med eller inte. Så nu har jag låst mig. Allt har låst sig.

Ändå sitter jag på en plats och tittar på guppande båtar. Nya människor. Rofylld. Men ingenting kommer till mig. Ingenting. I N G E N T I N G.

Jag forcerar vidare. Till slut måste det komma ut. Det måste det. Bara.

 

Rastlös med jättebebissyndrom

När orden inte kommer ut i mitt pågående skrivprojekt får jag ägna mig åt något annat. Läsa gamla texter. Gick igenom mina texter jag skrivit på min skrivarkurs jag gick förra året. En text om mamma. En om pappa. I olika skepnader och i ett annat liv. Texten med mamma, där är det Jens ( påhittad person) som lever med min mamma. Tuff text att gå igenom. Jag vill jobba med den mer. Funderar på att byta ut Jens. Eller inte. Jag vet inte. Jag gillar ju Jens. Det finns en fortsättning i den texten. Jag borde fortsätta på den.
Onekligen en svår sak. Mamma är ett känsligt kapitel. Hon fattas mig varje dag. Jag försöker minnas hennes skratt men får bara fram fragment av fragment. Så länge sedan hon skrattade. Jag ser henne framför mig men jag kan inte höra henne. Jag kan fortfarande känna hennes varma mjuka kind i min hand. Det var allt för länge sen hon tog min hand och förde till sin kind och log mot mig. Jag kan fortfarande inte titta på bilder på mamma. Inte pappa heller.

Rastlös. Otroligt rastlös. Fjärilar fladdrar omkring. Jag har tagit ut våren i förskott. Inte för att vädret någonstans liknar vår. Not by far. Måste vara alla endorfiner som löper amok nu när jag är inne i ett flow med träningen, trots en förkylning av manlig karaktär med jättebebissyndrom. Så är jag inne i ett flow. Allting som skulle funkat i höstas men inte funkade, funkar nu. Just nu spritter det i mina ben. Mina löparben. Så fort förkylningen lämnat mig ska jag testa en sån där löptur. Under en löptur kan man aldrig vara sur fast det stämmer nog mer på en norrman på tur.

Får frågan nu, eftersom det bara är sextio dagar kvar, vad jag önskar mig i såndär 40-års gåva. Och jag har ingen aning. Helst en fika med mamma och pappa. Men egentligen vill jag bara sitta i en stuga vid en sjö med en brygga. Sitta där ensam med mina tankar. Laga mat över öppen eld. Sitta vid brasan på kvällen och lyssna. Det är vad jag vill. Utan internet och utan telefon. En eka att ro ut med och en termos jag kan fylla med kaffe. Ta en tupplur i ekan. DET vill jag ha i present. På en plats jag aldrig varit.

 

brygga_720x340

Måste googla efter en plats.

 

 

Man kan inte göra vackra saker med halva hjärtat

Man måste inte skapa vackra saker. Man måste inte. Om det inte är det man vill. Göra världen vacker. En vacker tillvaro.

Jag kom hem idag lagom utmattad efter en dag på kontoret. Jag har en trött vecka. Jag är inte i synk med något som jag borde vara i synk med. Mig själv. Jag letar mig dit, lite snårigt men jag är strax där. Ska bara utrota eller nästa utrota det som gör mig så förbannat trött. Men i fall, jag kom hem och slog mig ner på en vit pinnstol för att hämta andan och finna kraften att ta tag i det. Allt det där i mitt hem som skriker efter en hand eller två. Jag är glad att det inte är min dag att laga mat. I all fall, jag slog med ner, andades ut och hittade en skatt. Ett blogginlägg. Jag läser inte många bloggar men några. En av dem är Fredrik Backmans blogg. Han är underhållande. Liksom hans böcker. Och just idag skrev han ett inlägg som en förlängning av den påminnelse jag gav mig själv i dag, i en tanke mellan alla mina göromål på kontoret.  Fan-vad-jag-saknar-att-skriva. Den tanken. Och jag sa till mig själv att jag måste ta tag i det. Utrymmet. Skrivbordet. Ge mig tiden. Pratade med en kollega på kontoret om skrivandet. Han skriver. Men han har kört fast i sitt och jag önskade där och då att jag bara kört fast. Jag har kört vilse. Tanken är tom och däcken punkterade.
I alla fall, i just det här Hug jag gör – Fredrik Backmanhandlade det om hur han gör. När han skriver, den där Fredrik, författaren som skapade den där Ove. Det var ett långt inlägg men inte ett enda överflödigt ord. Kanske inte helt tydligt men jag förstår vad det går ut på. Tror jag. Och han nämnde en bok, en bok jag faktiskt har i min hylla. Jag har läst lite i den men inte hela men det ska jag göra nu. Redan i kväll. Från och med nu, ska jag lämna alla TV-serier i fred. Jag ska mängdläsa. Jag ska ha en läsorgie. Jag ska läsa så ögonen blöder. Jag gillar ju att läsa för helvete!!

Och det är ju nu jag undrar varför fan i hela jävla helvetet jag inte gör mer av det jag älskar och som gör mig glad istället för att förstoppa min själ. Så nu börja jag med boken, i min hylla och varvar den med den andra boken som ligger i bastun. Min bastubok. Den jag bara läser i bastun. Och jag bastar inte så mycket och länge att jag hinner läsa så vansinnigt mycket. Skärp mig. Boken är ingen hemlighet utan det är Bodil Malmstens – Så gör jag – konsten att skriva. Står säkert en massa klokt i den. Där emellan ska jag gå på gymmet. Boken är rätt tjock och kräver lite muskler att hålla upp, så man inte får den på näsan. Kan göra ont.

 

img_9303
Ursäkta den dåliga kvalitén på bilden nu när jag äntligen lägger upp en bild.

 

Ja. Det var det jag hade idag. Och kanske kommer det något annat inom rimlig tid. Jag är rätt kass på att uppdatera. Men ni som envist hänger kvar. Kärlek!

 

 

Ut ur dvalan

Sol. Underbart. Man kan äntligen släppa ner axlarna. Och jag har börjat räkna dagarna till vi drar till mitt älskade Italien.

Pratade med en av de bästa vänner man kan ha. Hon bor på en annan kontinent vilket är riktigt trist men vi hörs ofta. Fast ibland hade det varit underbart att ha henne tvärs över bordet. Prata på om allt och inget, som vi alltid gör. Saknar det.

Tösen kom hem med ett SM-guld i söndags. Hur stolt är man inte då? Volleyboll. Fantastiskt och är det några som är värda det guldet är det just det gänget. Fasen vad de har slitit. Dessutom sista gången de fick spela i den ålderskategorin. Typiskt när jag för en gångs skull väljer att stanna hemma. Kanske just därför det gick så bra.

Två dagar i dvala föder idéer, mycket skumt att man i feberdimma hittar idéer värda att ta på allvar. Fantastiskt. Ett nytt skrivprojekt föddes. Så nu ska jag bara fixa till en skrivarhörna här hemma. Den platsen har inte fötts här än, skriver från en provisorisk plats men vill ha en lite mer inspirerande plats.  Loppis. Berättar mer om projektet när jag kommit igång. Vill inte att idén seglar iväg utan mig.

Börjat skriva dagbok. Gjorde jag som ung. Tror jag började i andra klass och slutade någon gång på gymnasiet och sedan har det varit rätt sporadiskt i vuxenlivet för att helt upphöra. Nu återupptar jag det. Otroligt befriande att bara skriva av sig. Helt privat. Allt och inget.

Slarvat lite med gymmet. Inte helt nöjd med det. Så det får jag ändra på. Gymmet efter jobbet i morgon. Fredagsfys. Lägger i en lite högre växel. Till hösten blir det allvar.

Nu ska jag förverkliga mitt skrivande. Hitta tiden och platsen. Inspirationen finns.

Må väl vänner.

Varför och därför.

Jag har inte bloggat på så bra. Jag tycker om formatet. Däremot har min blogg alltid varit lite spretig i sitt innehåll. Jag har inte haft en given struktur  på innehållet. Inte riktigt haft en klar bild på vad det är jag vill med den. Just därför har också skrivandet uteblivit,  för det har liksom tagit emot att skriva när jag inte haft hundra koll på vad det är jag vill berätta om på min blogg. Skriva ytliga träningsinlägg eller kanske ytliga inlägg om något annat. Något som egentligen inte säger så mycket om mig eller det som pågår innanför pannbenet. Det har varit en blockering för mig. Kliar ofta i fingrarna och jag vill skriva något och delar gärna med mig av det som inte är det absolut innersta. Det som jag kanske oftast håller helt och hållet för mig själv.

Jag raderade alla mina inlägg från min blogg med samma namn fast på annan portal. Har funderat länge på hur jag ska fortsätta i det här formatet, öppet inför alla som vill läsa att just läsa. Länge och hårt har jag funderat och nu är jag överens med mig själv om hur det ska vara. Jag vill hålla det personligt, jorå, kommer bli en hel del ytligt skit också, jag är bitvis ytlig person. Tycker om yta men innanför ytan ska det gärna finnas ett djup. Jag vill dela med mig av båda. En människa är ju sällan endimensionell. Anser jag. Vi har många lager, som löken. Många bottnar och vi går igenom så många faser under våra liv.

Jag är inne i en jobbig fas just nu. En kris. Än så länge håller den sig på en nivå som är hanterbar men den lämnar ju mig inte helt oberörd. Jag har en ålderskris, tror jag. Om 357 dagar fyller jag 40. Det är för mig helt obegripligt och jag är inte helt överens med det. Inte det minsta. De jag ser i spegeln stämmer inte med det som jag speglar inåt. Fyllde nyligen år, 39, sista året som trettionågonting. Ingen ålder egentligen. Jag vet inte vad ålderskrisen beror på. Jag är gift, han är fantastisk på de flesta vis med sina brister. Vi har våra barn. En som kommit upp i tonåren. Skit läskigt. En blivande åttaåring som utmanar mig varenda dag. Jag har ett jobb där jag trivs. Knäppa kollegor men älskar dem. Vi har roligt. Jag är inte ute efter karriär. Så jag är ingen streber och känner att jag måste komma vidare där, även om jag gärna utvecklas och ta mig framåt inom jobbet. Jag vill skriva. Det vill jag. Jag skulle önska att jag var en läst skribent. Att jag skulle kunna underhålla eller beröra med mina texter. Historier eller betraktelser.

Jag vet inte varifrån min ålderskris kommer. Om den nu ens är kopplad till ålder. Kanske bara en kris just här, nu innan fyrtio. Jag sitter still i båten och bloggar om det. Det som sker i mitt liv, i min kris. Och hur man kanske kan hantera den och komma ur den. Eller bara lära sig att leva med den.

Kris låter så dramatiskt. Fullt så dramatiskt är det inte mer än lite kaos på insidan. Har inte gått och köpt mig ett vrålåk eller så. Än.

Så bloggen, ja den får handla om livet runt fyrtionågonting. Allt som händer och sker innanför och runtom. Som en dagbok, som jag öppnar upp till den som vill läsa.