Publicerad på

Varning för surkärringen

En sån dag. Idag. Kan vara resultatet av en kämpig vecka. Veckan dessförinnan slet ut mig.
Var på tjänsteresa i Valencia och det tog på krafterna samtidigt som jag fylldes av inspiration. Men den inspirationen kräkte jag jag ut och spolade ner. Uppenbarligen, eftersom den lyser fullkomligt med sin frånvaro.
Jag var så laddad när jag kom hem. Visserligen trött efter långa dagar och väldigt sena kvällar. Jag skulle använda denna laddning till något bra som jag tänkt ut. Istället spydde jag ut allt. Spolade ”kröken” så att säga.

Valencia var varmt. Apelsiner överallt. En löprunda fick jag minsann till med några entusiastiska kollegor som älskar löpning. Det var en härlig runda i en park som en gång var en flod. Tror jag i alla fall. Kan ha fått allt om bakfoten. Hur som helst, härlig kvällsrunda efter en lång dag på mässa. Sjutton grader på kvällen i februari kan ju bara bjuda på en härlig runda.

Så hände något när jag kom hem. Jag känner ingen glädje inför löpningen längre. Inte det minsta. Känns mer som ett måste bara för att jag vet att det är bra för mig. Den bästa medicinen mot allt. Tog emot idag att ge sig ut. Men jag visste i mitt förnuft att jag behövde den. Satt på jobbet och en impuls sköljde över mig att stega in till chefen och bara säga upp mig. Den var så stark den impulsen att jag fick gå en runda för att inte göra det.
Bita mina kinder blodiga och nagla fast mig i stolen.

Kom hem och inte fan var jag på bättre humör där. Det var bestämt att löpning skulle ske men jag försökte verkligen in i det sista att skippa det. Letade frenetiskt i kartoteket av ursäkter men det var liksom bara att bita ihop. Bara att bita ihop.
Marathon känns så otroligt långt borta. Halvmaran är inte ens nära den. Kroppen har sagt sitt. Den orkar inte och jag tror att jag har tappat lusten i o med det. Om jag inte kan pressa kroppen för att den är sliten, what’s the point?!
Jag VEEEET vad poängen är, om så bara tio meter löpsteg så är det tio meter mer än många andra och 10 meter närmare mitt mål. Deppiga miffon mår bra av att utöva denna typen av aktivitet. Så jag gör det. Kanske inte dessa impulser kommer över mig. Kunde ju blivit vansinnigt snurrigt allting om jag agerat på den,

Men löprundan idag. Jag hatade varje sekund av den. Varje löpsteg. Jag frågade mig själv om jag någonsin älskat det på riktigt. Om det inte bara är en lögn. Mina demoner kör med mig och de kör med mig hårt. De tål inte löpning så därav springer jag. De försvagas och tillslut kommer de att förintas. Satans jävla usla demoner. Att vara deppig är suger. Suger hårt och mycket.
En dag vänder det. Dagen var bara inte idag. Imorgon får jag en ny möjlighet. I morgon kanske det vänder…kanske imorgon.

Publicerad på

Jag springer för livet

Nu har det hänt. Det har blivit ett gift. Jag har äntligen klivit över tröskeln och nu älskar jag det innerligt igen. Löpningen. Den har mig i sitt grepp och jag känner en djup kärlek för löpningen. Underbart är att mitt knä inte bråkat med mig allt för mycket men jag känner att benträning vore på sin plats. Men mitt hjärta slår så hårt för denna aktivitet.
Jag är inte ens nära min forna form med hastighet och spänst i löpningen men hör och häpna, jag skiter fullständigt i det. Jag jagar inte tider och kilometrar på samma sätt som förr och kanske därför som jag håller rent kroppsligt. Och det är väl nu bloggen byter fokus. Från skilsmässa till löpning. Vad JAG talar om när jag talar om löpning. ( BTW, en boktitel av en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami). Byta fokus är aldrig fel.

jakub-kriz-418618-unsplash
Foto: Jakub Kriz

Nu drömmer jag om distanserna. Och hoppet om att genomföra ett Marathon har tänts igen. M E N skynda långsamt. Det kommer inte hända nästa år. Nästa år är det Lidingöloppet som är det ”stora” loppet. Jag längtar redan efter att få komma igång men träningen inför detta. I och för sig är alla mina kommande löppass ett pass närmare loppet. Men jag har några mindre delmål på vägen.

Jag kan nästan hoppa jämfota av lycka när jag tänker på det. Att jag springer igen. Det låter säkert galet i många öron men när pappa dog blev löpningen mitt sätt att sörja. Ur den sorgen växten en passion och glädje fram. Ända tills den soliga onsdagen i skidbacken när jag vred mitt knä 180 grader. Jag var så säker att underbenet lossnat. Sen dess (2014) är detta första hela säsongen som mitt knä INTE svullnar, bråkar eller sätter stopp. Rehab och gym och oceaner av tålamod, blod svett, tårar och tid har krävts.

Jag har lagt pannan i djupa veck. Känt mig så förbannat uttråkad och sökte en hobby att roa mig med. Något som tar mig ut från hemmet och träffa människor som gillar det jag gillar. Jag kommer inte på något annat än löpning just nu. Tyvärr är jag rätt ensam i min krets med kärlek för att springa. Och just nu lite förkyld också.

Fem veckor med Runacademy väntar och jag hoppas att min förkylning försvinner mirakulöst i natt.

 

 

Publicerad på

September avslutades tuffast

September avslutades på det tuffast möjliga sättet. 40 hinder på 8 kilometer.
När vi stod i startfållan undrade jag ett par miljoner gånger hur fasen jag hamnat där och om det ens var rimligt att J A G stod där. Lotta som jag skulle köra med egentligen hade armen och i en mitella. Jag var inställd på att kära solo men jag behövde inte. Lotta blev en annan Lotta. En som kastade mig upp och bar mig över när smärtan blev allt för påtaglig. Sjukgymnast-Gunnar var inte helt nöjd att jag fullföljde. Men det var jag. Trots skada. Lindrig sådan hoppas jag. Men H E R R E G U D vilket race. Vilket lopp! Vilken instats och åter igen fick jag nöta mitt pannben. Fan vilket pannben jag har sen då. Aldrig att glömma. Jag var inte optimalt tränad men tack och lov för minus nio kilo. Tekniken behöver jag slipa på allra mest. Kondisen kan ju naturligtvis alltid förbättra liksom styrkan. Jag har halvåret på mig till nästa lopp. För nästa toughest blir det. Så roligt och galet. Ett hinder fick mig att gråta. Jag är så otroligt höjdrädd att klättra upp tre fyra meter på en ställning för att kasta sig ut i kallt vatten. Det hindret kom jag inte över. Har inga problem med kallt vatten men en ställning som skakar av att en hord av män klättrar och hoppar…naaah det brast för mig. Nästa år ska jag inte stoppas. Då ska jag ta mig upp för Holmenkollen. Jag ska kasta mig ut från ställningar och kanor. Kallt eller varm vatten kan kvitta. Det ska bara göras.
Men när man på andra kilometern av åtta blev skadeskjuten är det guld att ha någon som bär en när smärtan blir för mycket eller kraften för liten. Att denne man ens stod i startfållan med mig är stort. Hinderbanelopp är eller var inte hans grej. Han gjorde det grymt. Bar sig själv och mig genom åtta kilometer hinder. Mitt livs kärlek. Om inte detta är kärlek att han ställde upp på kortast varsel (samma morgon) så vet jag inte…

Så september tog slut så här. På det bästa tänkbara sättet. Nu är det läka och vila i två veckor. Sen blir det åka av. Målet i Toughest Malmö 2019 – klara ALLA hinder av egen muskelkraft. Så jag får slipa teknik och styrka. Repet blir min svåraste gren fysiskt. Mentalt blir det den där satans kanan. Resten tar mitt tjocka pannben hand om.

Publicerad på

I run the night.

Veckan som passerat har ju varit den märkligaste i mannaminne. Än är veckan inte ens slut. Det känns som jag lyckats trycka in en evighet på fem dagar. En hel evighet av något. Fortfarande det där något jag inte lyckas identifiera. Bara att det lever rövare med mig.

Ikväll springer jag igen. Night run. I ett svagt ögonblick kändes det som en fantastisk idé. Jag trodde jag hade en bundsförvant med mig. Det hade jag tydligen inte.
Lyckan är ju att jag har två underbara som ställer upp och run the night with me. Trots att de aldrig springer. Hur kan man inte låta bli att beundra modet och beundras av deras vackra själar. Tonight we run the night. Efterfesten ser vi framemot. Barfota i sanden med likasinnade.
Ikväll springer jag bara för mig. Ingen annan välgörenhet än mitt eget hjärta. Bara för mig.

Jag har fastnat i soffan. Försöker hitta glöden. Packa övernattningsväskan. Packa träningsväskan. Och plötsligt fungerar inte mitt huvud. Jag fungerar inte. Och reser jag mig inte ur soffan nu är jag rädd att jag inte festar i fem kilometer ikväll.

Nu skärper jag mig. NU NU NU!!!

Har ni inget att göra så är det alltså fem kilometer fest i Helsingborg ikväll. Både för de med och utan löparskor.

Tonight. I run the night. För mig. Mitt hjärta.

 

Publicerad på

Ett lopp för alla oss…

Mamma, idag är det din födelsedag. Jag hoppas de firar dig kungligt ovan moln. Sånger, zoegaskaffe och princesstårta. Eller en jordgubbstårta.

Jag firar dig idag med att springa för livet. Och idag springer jag verkligen för livet. Så många har lämnat oss. Ridna så hårt av mörkrets furste att hoppet om ljus drunknade i djupet av mörkret. Din bror valde den vägen. Och vi pratade aldrig om det.
Att bli lämnad kvar med så många frågor. Att vara så hårt riden av mörkrets furste. Att man inte kan bli nådd eller nå ut. Att vara fånge med sina inre mörkaste demoner. Det är en ensam och isolerad plats. Övergiven och hopplös plats.

Så idag springer jag ett lopp på dryga femtusen meter. Inte så långt kan tyckas men idag är det tillräckligt långt för att vara långt. Jag har inte haft turen med mig de senaste veckorna och min träning har varit mycket gles. Men jag ska ge allt jag har. För dig. För alla som lämnat och alla vi som blivit lämnade. Idag springer jag för oss.

Min gåva. För varje minut jag springer skänker jag en tia. För varje minut under mitt mål skänker jag en hundring. För varje like en krona. Allting går till Mind.
Vi måste börja prata om det. Självmord. Vi kan inte sopa det under mattan. Vi kan inte inte låtsas om det. Vi måste tala om mörkret. Vi måste börja räcka ut våra händer. Den minsta handling kan rädda ett liv. Just den dagen.

Idag är mina ben min röst. Min gåva är liten och simpel oavsett.

Önska mig all lycka på loppet. Målet är under 30 minuter. Jag kommer få det svårt. Men jag ska med mitt pannben och hjärta slita.

För er. Ni är saknade. För oss. Vi saknar Er.
Mamma, jag saknar dig.

 

Publicerad på

Det blåste som fan. Så det så.

Helgen är över. Solen kom till slut. Och jag har klarat av vecka två av nio på mitt kom-upp-ur-soffan-och-spring-för-livet-program. Helt otroligt. Snart blir det ett gift igen i min kropp. Snart. Väldigt snart. Dagens pass satt långt inne men till slut gav jag mig ut med nakna ben. Strålande sol. Fortfarande kämpigt med andningen. Kändes väldigt segt men döm om min förvåning när klockan sa att jag satt två nya rekord. Bästa med en ny klocka och nybörjare i löpning, många rekord kommer sättas. Personliga då alltså. Inga världsrekord eller så. Rätt nöjd att jag inte avvikit från planen. 3 pass i veckan. Knäet bråkar inte. Bara flåset. Och mina hjärnspöken. Död åt hjärnspökena!

Igår köade jag och tösen till biljetter till Ed Sheeran. Om jag ändå hade en bild på hur det såg ut. Två datorer och alla möjliga telefoner på kö. Och vi fick biljetter. Tösens första stora konsert. Eric Saade räknas inte. Om ett år i morgon, bär det iväg. När biljetterna var kirrade kunde vi styra skutan till ett blåsigt Mellbystrand och beachvolley. Publik. Satan i gatan vad jag blev spelsugen. Men det skeppet har seglat.  Och som det blåste. Allt mitt vett blåste nog ut till havs. Bästa med att åka bil med tösen. Bil-karaoke. Roligaste som finns. Fulsjunga för full hals. Kärlekssånger. Blev mycket Ed Sheeran. Vi måste ju sjunga in oss. Vi har bara ett år på oss.

Blödig som få idag. Saknar alla. Mamma och Pappa. Min vän på andra sidan Atlanten. S. Hon som hängt med mig sen vi var ungdomar. Tokiga. Saknar eran då vi delade lägenhet. Lambrusco och cigg. Som vi har skrattat och gråtit men mest skrattat i våra lambruscodimmor. När ciggen tog slut fick vi nattvandra halvpackade till statoil. Jag skulle ge mcyket för att vi fick sitta ihop och dela pavor med vin. Ciggen skippar vi. Vi kan skratta och gråta. Med henne delar jag allt. Saknar henne så just idag. Idag behöver jag pavor med vin med S. Saknar dig som fan hjärtat!
Söndagsmelankoli. Dags att bara hoppa ner i loppelådan och krama om arbetsveckan. Ensam tös på kontoret. Det blir tyst. Inget office-pingis. Snaaaart snaaaaart semester.

Over and out.

 

Publicerad på

Kontraster och annat skit

14 dagar kvar till semester. En evighet.

Jag har sprungit regelbundet efter schema. Jag är lycklig. Inte just när jag springer men efteråt. Det är tungt och jag har väldigt obefintlig kondis. Väldigt obefintlig. Jag springer liksom in i väggen direkt och så blir det tungt och överkroppen väger helt plötsligt ton och jag hänger med huvudet. Inte löpekonomiskt. MEN i lördags hände det grejer. Jag sprang mitt tredje pass i vecka ett, mitt kom-i-gång-och-rör-på-fläsket-program, så gick det snabbt, för att vara jag i denna fasen, och de där lyckokänslorna kom undertiden jag sprang. Så som det var förr. Efterlängtat.

Gick in i vecka två denna veckan. av det där ovan nämnda program. Veckan i övrigt startade dåligt. I söndags kom smärtan och allt blev nattsvart. Måndag och tisdag var det svårt att gå eller sitta upprätt. Men jag krigade på. Fosterställning var det enda som fungerade, men jag kunde ju heller inte ligga i fosterställning på jobbet. Visserligen hade ingen undrat eftersom jag har ju en del tokiga saker för mig. Men det här, det här tog priset. Ett tag funderade jag på en hemmaoperation. Ta ut skiten själv.

Jag fick för en tid sedan beskedet att vi gör bäst i att operera ut min livmoder. Jag ska inte vara så aktiv under operationen som förgående mening gav sken av. Jag ska vara väldigt passiv. Allt blev dramatiskt några dagar men sen sjönk det in och allt kommer bli bra. Mycket bättre. Framförallt smärtfritt. Så jag går och väntar på att en tid ska komma med ett brev på posten. Till hösten blir det av. Har de sagt.

Under tiden springer jag på, så gott det går. Skriver på så gott det går. Snart semester. Bara fjorton långa dagar. Snart helg. Och då ska det regna. Jag kommer bli blöt. Jag hade ju tänkt att sitta på en strand och titta på när andra slår bollar över nät.Jag hoppas innerligt att vädergudarna tänker om och skänker sol.

Kontraster. Igår. Jag åkte till badkolonin för att hämta lilleman på fritids. På en halv sekund tog vi beslutet att köra vattenskoter. Så från kontoret ut till havs i skjorta och jeans i full nittio på en jetski. Kontrast. Älskade varje sekund. Och jag älskar kontraster.

14 dagar till semester…

Publicerad på

Försöka duger.

Det där med att springa. Lite av ett mysterium. Under hela min aktiva tid som idrottare hatade jag löpning. Alltså den typen där man bara springer rakt upp och ner, distanser. Sprint älskade jag. Älskade att springa efter bollar. Gärna med klubba. Fuskade allt jag kunde när vi tvingades till konditionsträning genom att nöta sula ute på slingan. Tog alla genvägar som var möjliga. Ändå lyckades jag under hela grundskolan bli uttagen till mästerskap i terränglöpning. Som sagt. Ett mysterium.

En dag mitt i min sorg, efter att pappa rest till himmelen (skånska) så bara blev det så att jag snörade på mig mina skor och gav mig ut. Vi bodde då ett stenkast från skog och motionsslinga. Det blev enkelt att bara ge sig ut. Det gjorde ont. Sorgen gjorde ont. Säkert löpningen också,  jag var ju inte i mitt livs form. Då heller. Jag kunde inte identifiera smärtan mer än att det ändrade skepnad och det var en lättnad. Att få en paus. Andas även om jag säkert hade andnöd ute på slingan. Det blev min ventil. I sorgen och i livet. Plötsligt växte en passion fram. En passion för något jag avskydde. Märkligt.

Den här passionen jag kände  kan jag fortfarande känna i mitt hjärta. Som saknaden av en god vän jag inte hört av på länge. Jag kan känna längtan att snöra på mig skorna och ge mig ut.
Sist jag begav mig ut försökte jag under alla tjugo minuter att känna passionen. Kan inte säga jag kände den. Det var mest plågsamt. Trots att jag joggade i gassande sol som är det bästa jag vet, att jogga i hetta så var det otroligt plågsamt och jag kunde för mitt liv inte hitta känslan. Däremot efteråt kom lite av lyckan. När smärtan lagt sig och andningen återgått till det normala…då kom det.

Så nu är tanken att jag ska återuppta passionen. Nu är det ju så att jag suttit ner soffan rejält och inte alls tränat någon form av cardio. Så det bli en utmaning. Jag bekymrar  mig inte så mycket över flåset som mitt knä. En väsentlig kroppsdel när man springer. Sist kändes det fint och ingen svullnad efteråt. Så jag hoppas innerligt att knäet och jag kan få fullfölja nio veckor utan större missöden. Är det inte knä brukar ju en förkylning/influensa smyga sig på. Nu ska jag inte måla fan på väggen innan jag fullföljt första passet. Totalt på nio veckor blir det 27 pass. Målet; fem kilometer non stop. Utan att stanna och nästa dö i diket. Om någon av er känner sig manad att göra detsamma så kommer jag köra det här programmet. (Till och med vecka 6 går jag bara på tiden. Inte distans. Från vecka sju kör jag distanserna.)

Ja men dåså, det blev ju ett rätt långt inlägg för att berätta att jag ska försöka börja springa för livet igen.

/ Puss och sånt.