En sång för alla dom som inte hittat nån.

Och så kom december. Helt utan förvarning kom den. November var en slags plåga som ändå kändes lite hoppfull. Jämna plågor så att säga. Nu är jag tämligen sliten. Superproppen gick in i en slags superdvala. WTF!? Men det händer ofta att storartade planer stöter på patrull på en gång. Allt är förstås mitt eget fel. Jag kunde OM jag bara fokuserat vänt det där plågsamma till något konstruktivt för mig. Istället tror jag att man kan liknade vid att jag blev som ett litet barn som slängde mig på golvet i mataffären och försökte slå ihjäl golvet med alla lemmar. Ungefär så. Tänk er lite skrik på det. Inte särskilt moget.
Den jäveln som inbillar dig att man blir sjukt mogen efter fyrtio, den ljuger som fan. Jag har inte varit mogen. Försökt att resonera förnuftigt absolut. DET FUNKADE INTE!!! 
Nu har jag lugnat ner mig. Nu är det chill, som kidsen av idag säger. Eller man säger kanske inte chill längre. Jag har bråkat det ur mitt system och med bråket kom hostan, snoret och örongrejsimojset som ett brev på posten. Öronen gör väldigt ont. Svordomsont. 
Jag kan inte ens om jag vill springa mig fri från demoner eller annat skit som ligger på lur. Jag är fast och superkroppen vilar utav bara helvetet själv. Jodå, godis på tvären och längden. Här går det snabbt utför.
Lika bra att sluta med självömkan och komma igen. Jag kommer snart igen. 

Jag saknar min mamma. Jag saknar min pappa. Det blir så påtagligt till jul. Julen är inte min tid på året. Den har alltid varit förknippad med tragedi och smärta. Julen är den tid då de ensamma blir påminda om hur ensamma de är. Oälskade. Oönskade. I år skulle jag egentligen vilja göra något som betyder något. Jag vet bara inte vad eller inte hur. Något för ensamma själar som inte vill vara ensamma. Jag vill att alla ska får vara inne i värmen. Ingen ska sova ute. Alla ska få äta sig mätta. Någon slags gemenskap för alla. Julefrid. Men hur gör man? Vad gör man?

Jag är fast i detta. Att göra något för någon. Jag såg 36 dagar på gatan. Se den. Inte direkt julstämning men fick hela mitt perspektiv i gungning. Att få annat perspektiv på livet man har är aldrig skadligt. A L D R I G.
Min pappa var hemlös. 
Skulle du klara ett liv på gatan? Inte jag.

Ja men vilken härlig julstämning jag bygger upp här då. Underbart. Superkroppen ska skärpa sig på många plan. Många plan.

Vad jag pratar om när jag pratar om superkroppen.

På tal om superkroppen i mitt förra inlägg.

Vad är en superkropp? Googlar man det får man först och främst upp en massa bilder på män med sexpack. Inte så värst många kvinnor i det omedelbara bildflödet. Man får bläddra en bit ner. Jag har inga ambitioner att hamna där i flödet av sexpacksmän men jag har en ambition. En superkropp. Och vad menar jag då?

En superkropp för mig är i första hand en kropp som orkar med mig och mina infall av fysiska utmaningar. Jag har alltid haft en förkärlek för fysiska utmaningar, det har visserligen legat vilande i många år. Graviditeter och barnuppfostran och ja, livet det kom också emellan. En annan sak är ju också att jag vill hålla så länge som möjligt. Mina föräldrar lämnade jordelivet allt för tidigt, may they rest i peace. De levde ett hårt liv men gener är gener och jag är livrädd att hamna där mamma hamnade. Stroke. Min träning garanterar inte det men jag minskar risken.

Så, jag ska skaffa mig en superkropp. En superkropp kan se ut på så många sätt. Vi har olika ideal och vi matas dagligen med ideal från alla möjliga kanaler och jag kommer sälla mig till denna skara. M E N jag är en tant över fyrtio med tydliga och synliga krigsskador och spår av graviditeter, sånt som inte alltid visas på bild. Så min skillnad blir V E R K L I G H E T E T E N utan retuscheringspenna.
Jag har såklart en målbild. Kan jag nå den? Det ska jag ta reda på. Jag har visuella målbilder men även målsättningar i form av fysiska utmaningar. Mitt huvudmål för 2019 är Lidingöloppet. 30 kilometer terräng. Jag har ingen särskild tid utan bara genomföra. Klara-loppet-taktiken. Jag vill ha revansch på både toughest och snapphane. Två lopp jag genomfört i år. Jag vill egentligen också ha revansch på springtime.

Så, i skrivande stund äter jag vaniljgifflar och det ska i år inte bli en enda giffel till. Största jobbet börjar i köket. Kosten. Och så ska jag träna. Fokus resten av året blir ben och rumpa. Min rumpa är sjukt platt. Jag har suttit och funderat alldeles för länge. Benen ska bära mig långt.

Jag har sedan juni gått ner ca 9kg. Jag gissar på att när jag väger in mig imorgon bitit säger vågen 55,5 kg. Måtten tar jag också samt bilder. Bilderna är såklart de mest intressanta. Vågen är en lurig jävel man inte ska stirra sig blind på. Den säger inte alltid hela sanningen. Jag kommer väga mig varje måndag. Bilder var 14 dag, liksom mått.
I veckan ska jag även ta tiden på hur snabbt jag springer 3 km. Mitt fokus kommer inte ligga på kondis fram till årskiftet men ett eller två konditionspass ska jag skrapa ihop. Löpningen är ju ändå det som får mig att inte helt förlora förståndet som människa.
V I L A är jätte viktigt. Man behöver återhämtning. Glöm aldrig det.

Jag hoppas att jag blir flitig med att dela mina med och motgångar här. För motgångarna kommer. Jag är också väldigt smärtsamt medveten om att jag ofta ”vilar” från bloggen. Mycket beroende på att jag är i tom i bollen. Mitt liv och mitt inre är ju egentligen inte så intressanta att det finns oceaner att publicera. Mest rappakalja. Nu blir det annan typ av rappakalja.

Då så nu kör vi. Ska bara ta en vaniljgiffel till.