Hoppet stort, förväntningarna ännu större.

Ut med den gamla och in med det nya

2020 års betraktelser kommer tidigt detta år. Mest för att lusten faller på just nu och man vet aldrig om den kommer innan året är slut.
Ja vad ska man säga om tjugotjugo annat att det har varit ett väldigt märkligt år. 2019 var personligt ett jävla skitår och jag såg med stor optimism framemot 2020. En rund och bra siffra och jag skulle erövra året. Det gjorde jag inte utan Covid-19 tog året i sitt beslag och verkar stanna en bit in på nästa år. Det är med stor tillförsikt jag blickar framåt, för framåt är dit jag ska.

Hur som helst, nu ska jag blicka tillbaka på året. Det har mångt om mycket utan pandemin varit en förlängning av 2019. Jag mådde inte alls bra. Jag bar omrkring på en enorm ångest och utmattning av att min arbetsplats inte längre var den fantastiska arbetsplats jag entrade för sex år sedan. Ett dåligt ledarskap och en stor oförståelse drabbade mig stort och hårt. Jag upplevde precis samma utanförskap som jag gjorde under större delen av min skolgång, i stort sett hela men på gymnasiet blev jag större i min litenhet. Jag trodde aldrig att min arbetsplats skulle bli min mardrömsplats. Det slutade med att man knuffade ut mig, i min upplevelse på det fulaste sättet. Samtidigt som det var en en obehaglig och förintande process blev jag också fri. Denna ljuva frihet. Ingen motgång utan lärdom. Jag kommer aldrig igen släppa en kollega så nära inpå livet igen. Aldrig. Kollegor är inte vänner. Naivt av mig att tro. Kanske en cynisk lärdom men jag betalde ett högt pris och ännu ett kvitto på att vara väldigt selektiv med vilka som får kliva innanför min tröskel.
Jag lärde mig oceaner om mig själv. Mest mina svagheter och det är en styrka i sig. Man är ju aldrig starkare än sin svagaste länk så nu vet jag konkret vad jag ska arbeta med. Ledarskap är en annan sak jag lärde mig genom att uppleva dåligt ledarskap. Inte min egna utan den jag fick betrakta på nära håll. Den dalade framför mina ögon och det tog tid innan jag faktiskt drog upp rullgardinen och tvättade bort det rosa skimret.

Jag har släppt in två underbara människor i mitt liv under året och det finns en som sticker ut. Min själasyster. De bästa kaffestunderna har jag haft med henne. Våra samtal, fulla av värme och helt utan fördomar och dömande. Befriande. Hon är en juvel.

Det roligaste jag tar med mig från året är Isaberg. Den vi gjorde i maj. Vilket crew vi var och så roligt vi hade. Ett minne att bära med sig ett tag framöver.
Det bästa jag tar med mig är vår lilla cykelsemester från Båstad till Tylösand. Två dagar på hjul, en natt i tält, totalitär frihet i strålande väder. Det är otroligt vackert att cykla längst kusten, Kattegattleden som den heter. Jag och mannen fick alonetime och testa utrustningen för många framtid resor på två hjul och egen muskelkraft.
Danmark öppnade sina gränser och vi tog en en resa på två hjul med vår wizkid. Värme och strandhäng. Vi lagade mat på mitt gasolkök som dessutom är årets julklapp, jag fick den redan förra julen.
I princip så var alla turer med cykeln och vandringar med övernattning i naturen de finaste minnena jag tar med mig och förvarar nära mitt hjärta. Pandemin lockade fram friluftsaren i många av oss. Utomhus var sättet att umgås och det är något med att återgå till det primitiva och hålla sig sysselsatt med att ”överleva” för dagen. Andas frisk luft och andra intryck än sociala medier och den ständiga uppkopplingen till omvärlden.

Mitt skrivarrum är på plats och det är en trivsam plats. En liten oas i vårt hus som är under rekonstruktion. JA, vi köpte ju huset som vi hyrt i så många år. Äntligen blev huset vårt och vi kan landa i vårt hem på riktigt precis så länge vi behagar. Vårt lilla gatuhus i kvarteret jag alltid ville bo i som barn. Nu bor jag här.

Vad ska jag ta med mig in i 2021? Det är några löften jag ska infria och fortsätta jobba med mina svagheter.
Jag tar med mig att jag äntligen vågar älska någon med hela mitt hjärta. Det tog bara nästan 20 år och en nästan-skilsmässa. Uppvaknandet var brutalt men att få upptäcka kärleken på nytt med mitt livs kärlek. Jag är inte lätt att älska för jag har min rustning på och det är endast två som lever innanför den. Mina gurkor. En gurka fyller myndig och hon är flygfärdig och det skrämmer mig inte. Hon är sin egen och vågar gå sina egna vägar. Så nästa vecka blir det tårta och sånt men inte det firande vi hade hoppats på.
Kärlek tar jag med mig tillsammans med min förståelse och empati inför att vi alla har ett bagage vi bär på.

Vi lever bara det här livet och vi har dem vi har i våra liv. Livet och liven ska vi vårda ömt. Vi ska strössla av vår kärlek lite varstans, där den behövs som allra mest kan vi strössla lite mer. Våga fråga fråga hur någon mår. Våga be om hjälp. Sträck ut din hand. Dansa lite mer, skratta och ta dig inte dig själv på så stort allvar men se värdet av dig själv. Omge dig med dem som lyfter dig och lyft dem du har i din omgivning. Rätta till dina medystrars krona. Rätta till din egen krona och ta för fan ingen skit!

Klok Jul och ett hoppfullt nytt år!



Direkt ur hjärtat för varje andetag

Jag skriver för att överleva. Inte överleva finansiellt utan i andetag och hjärtslag. Skrivandet har varit en stor del av mitt liv. Det började med dagböcker från det att jag hade förmågan att skriva, dvs skrivkunnighet utformat av skolan. Jag var usel på att skriva, länge. Min lärarinna i högstadiet skrattade åt mig när jag svarade på hennes fråga om vad jag drömde om att bli. Författare.
Jag klottrade överallt men mest skrev jag brev till omvärlden. Jag ville ha en läsarkrets om än så bara en som läste det jag skrev. Med brev är det ju bara en mottagare men jag skrev ihärdigt till folk runt om i världen. Pennan till pappret var en drivkraft men också en enorm frihet. Jag skrev inget spektakulärt eller särskilt fantastiskt heller för den delen men jag skrev. För att överleva.

Samma sak idag. Jag skriver för att överleva. Ventilera och sortera tankar och känslor. Kanske har jag ett dolt mission om att upplysa någon om något. Mest om hur det är att vara min sorts människa. Kanske råka öka en förståelse eller om så bara väcka en liten tanke.
Jag skriver alltid med mitt hjärta. I bloggen redigerar jag aldrig min text och jag skriver inte om utan detta är autoskrivning direkt ut mitt hjärta. Jag vet inte var. det landar hos mina läsare men landar det i ett hjärta eller två är jag salig. Jag vill beröra. Kanske inte lika mycket uppröra men jag styr inte över mottagarens känslor, jag styr knappt över mina egna – men jag jobbar på det.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja vara en publicerad skribent. Jag vill kunna kalla mig författare. Det är stort. Renat av gigantiskt. Idag är jag en publicerad skribent. Jag publicerar ju här men jag vill leva på det, skrivandet. Text i alla former. Beröra med ord på ett eller annat sätt, D E T är ett drömjobb för mig. Har ni ett sådant jobb skräpande i lådan så tar jag gärna det. Jag är inte blyg eller svår på det sättet. Men jag förstår, det är svårt att leva på skrivandet så nu får jag hålla till tåls med att överleva med mitt skrivande. Så länge ni läser slår mitt hjärta. Så länge ni läser andas jag.
Tack för att ni läser.

En liten kort update på livet. Jag har en massa ledig tid men jag sysselsätter mig rätt så bra. Utbildningar online, webbinarer och föreläsningar online. TRR håller mig sysselsatt. Mot min nya karriär. Jag skriver allt för lite och måste hitta ett mer disciplinerat sätt att få det gjort. Idag till exempel, jag sov allt för länge – you snooze you lose. Sant.
Dag för dag bygger jag upp mig själv igen. Jag är på en rätt bra plats ändå, jag är hoppfull och jag känner mig starkare.
Jag lät mig knäckas och brytas ner och jag kommer A L D R I G att tillåta någon att göra det igen.
Med detta är jag en viktig lärdom rikare, ett högt pris att betala men likt förbannat en lärdom.



Long time no update.

Jag tog en konstpaus. Jag tappade fotfästet där ett tag. Grät i flera dagar och aptiten som bortblåst. !00-dagarsutmaningen sket sig. Sket sig rejält. Ibland skiter det sig rejält och mindre rejält. Oftast ordnar det upp sig rejält med. Jag bröt ihop.

Hjärnan har kollapsat ett smula. Förmodligen beror det på 2019. Kaosåret. Prognosen från läkaren är att jag nu under semestern borde känna mig en smula bättre, annars tar vi upp den bollen igen. Jag glömmer det mest random saker. Bara en sån sak som vad människor heter och hur jag tog mig från plats A till B. Mega glömsk. Inget med åldern, inte vanlig förvirring utan hjärnan är trött.

Nu händer det mycket i livet. Mest sånt som är kul. Huset vi hyrt nu i hundra år ska bli vårt. Vi ska köpa det. Nu ska det bli vårt. Bara en sån sak.
Grattis till oss!!!

Två dagar till sen är det äntligen semester i fyra härliga veckor. Som jag ska njuta. Ska inte tänka på mitt jobb en enda dag. Ska inte tänka på några måsten.
Jag ska bara vara. Visserligen ska det fixas en del i huset men det ska bara bli roligt. Jag ska bygga om lite i bloggen. Också bara roligt. Ska läsa böcker. Vandra. Sova i tält och njuta av naturen. Koka soppa på en spik. Bara sånt som jag tycker om. Bara. Vara.

Ikväll ska vi fira lite i förskott med vännerna från Munkebäck.
Torsdag och fredag har jag huset helt för mig själv. En raritet och det ska jag också njuta av.

Men ikväll firar vi med bubbel, kött på grillen och säkert en massa skratt som alltid med dessa Munkebäckare.

Fridens.

Kort och koncist.

Idag har jag inte riktigt vaknat. Gått sömndrucken genom hela dagen. Gäspat så tårarna rinner. Är det pollen som tagit strypgrepp om mig? Eller har jag brist på något?

Imorgon drar vi.

Dessutom, det visade sig att Sixten har en supermikrofon i sina gömmor. Perfekt till poddinspelning. Sixten han gillar ju bra grejer och gör sin research innan man köper teknikprylar.  Nu ska jag bara lära mig att spela in och redigera ljud.

I morgon drar vi ju.

Hur ska jag finna tid i de småländska skogarna att skriva inlägg så jag inte bryter min skrivstreak?

Kort och jävligt koncist idag med.

Ett kort inlägg.

Måndag. De tycks dyka upp varje vecka. Den här veckan var inget undantag på något sätt. Inte alls.
Hela dagen lång har jag funderat ut allt roligt jag skulle dela med mig av idag, nu när jag ska skriva hundra dagar i rad, och nu när jag sitter här vill jag bara sova. Huvudet är tomt, lite som den gått in i ett sparläge. Typ dvala.

Jag hade en plan att jag i morse skulle kliva up i ottan och springa en runda, ta ett dopp i havet, ta mig hem och sätta mig med en kopp kaffe och skriva…det som hände istället var snoozknappen. Knapp och knapp men snoozen hände. Jag sov bort min superplan. Och det var inte ens värt det. Inte en chans.

Dag ett av hundrautmaningen genomförd. Inte alls saknat godis. Inte ens tänkt på det.

Kortaste inlägget någonsin tror jag.
Jag vill egentligen berätta om allt kul som är på gång men just nu är det syntax error i skallen.

Ta hand om er..

 

No More Fucks to Give

Jag vill varna känsliga läsare för ett måhända ovårdat språk i detta inlägg.

Ja men så var jag här igen, ber om ursäkt för att det går så långt mellan gångerna. Lönlöst att be om ursäkt för det kommer hända igen, med stor sannolikhet. Det går ju i vågor det där med att skriva om livet, särskilt när det är tungt och allt är en enda röra. Nu har jag sorterat lite i livet och kommit upp på benen och kommit fram till att I HAVE NO MORE FUCKS TO GIVE!
Jag har inte sett Skäringers show och den är säkert bra och jag är väl kanske lite lack på att jag missade att skaffa biljetter. Ofta är jag bra på framförhållning men ibland händer det att jag inte tar tag i något och därav fick jag inte se hennes show med samma namn som mitt blogginlägg. Jag vet inte vad sensmoralen i hennes show är/var. Jag vet bara sensmoralen av nu när jag samlat ihop tankarna och ska börja leva efter mina visdomar jag samlat på en ickepraktiserande teoretisk hög. Nu ska det alltså praktiseras. Det är lätt att haspla ur sig stora saker om förändring i livet, desto svårare att faktiskt omsätta i praktik. M E N jag tänker prova.

Jag har i 42 års tid gått och brytt mig för mycket om vad precis alla andra tycker. Ofta har jag dessutom trott mig kunna läsa deras tankar. Är inte det fantastiskt så säg. Många är de som haft åsikter om mig baserade på någon annans åsikt. Det vill säga, personerna i fråga har aldrig ens haft så mycket som ett samtal med mig. Visst är det fantastiskt när man tänker efter. Mest fantastiskt är det då att JAG har brytt mig om det. Jag är inte alltid lätt att tycka om och det är inte heller meningen att alla ska tycka om mig. Länge levde jag men den föreställningen att alla måste tycka om mig. FUCK NO säger jag idag. Jag vill from och med här starta om och bara skita i vad folk tycker och tänker. Alla tycker så jävla mycket hela tiden och tror att alla hela tiden vill ha input om tycke och smak. Nä, det vill jag inte. Jag vill inte hela tiden veta vad fan du tycker. Tycker du inte om mig, säg det till mitt ansikte eller håll käften!
Att i tanken inte längre bry mig om vad världen anser om mina förehavanden är ju en befrielse. Om jag vill klä mig på ett visst sätt, låt mig göra det, jag behöver inte nödvändigtvis få höra att jag faktiskt passerat 40-strecket och då är det inte passande…FUCK THAT!
Vill du ta på dig den där blusen eller den där kjolen eller de där håliga jeansen, gör det! Det finns ingen åldersgräns. Det finns inga regler för hur man får uttrycka sin personlighet (såvida du inte kränker andra) men mina skinnbyxor eller leopardmönstrade klänning kan väl knappast kränka någon…möjligtvis väcka avund för att jag vågar men inte du.

Jag har levt och lärt så pass länge nu att jag fanimej är tillräckligt vuxen att fatta mina egna beslut. Herregud, jag fostrar min dotter till att skita i alla andra och hon lyckas så otroligt bra. Stolt mamma.
Klart vi vill ha smicker och beröm. Allt annat vore lögn men höra onödiga nedsättande kommentarer, varför. Är inte världen tillräckligt skitnödig ändå? Och vet ni vad, detta är kvinnor vs. kvinnor. Vi snackar om jämställdhet, pffffft, vad betyder det när vi inte kan lyfta varandra!? Inte ett skit. Börja sopa rent kring dig själv, lyft kvinnorna, flickorna, tanterna, kärringarna runt omkring dig. Prova, tänk om något fantastiskt skulle hända om du gjorde det? Tänk om.

Så bli inte förvånade om jag dyker upp i stiletter, skinnbrallor och solglajer som inte är av denna världen, det kan vara så att det är min ”no more fucks to give” unirform. Kan vara att jag behöver en sådan slags ”pansar”, batman behövde sin, även om han var lika stark med den på men den ”skyddar” lite bättre. Mina skillmässo stiletter döper jag härmed om till NO MORE FUCKS TO GIVE stiletter.

Ja men lite så. Jag har kuvat mig länge nog. Over and out.

Så gör jag – konsten att vara deppig

Söndagmorgon. Jag vaknade tidigt, okristligt tidigt. Hade önskat att få somna om för att vakna upp i hans armar. Gick inte och när det inte går att somna om kan man lika gärna gå upp och göra sig en kopp kaffe och sätta sig i fåtöljen. Musik. Lite soft musik som famnar om mina känslor, sätter ord på allt som valsar runt.
I torsdags träffade jag Eva och hon är en sjuksköterska. Varm och handlingskraftig, en kvinna med ett stort hjärta och med en vilja att göra rätt. Hon ställde tusen frågor som jag svarat på tusen gånger redan i vårdkarusellen.

Hon undrade om jag hade strategier. Strategier är väldigt viktigt. Jag har dem. Utan dem hade jag legat i sängen med täcket över huvudet. Jag får väldigt många råd varstans ifrån hur jag ska leva mitt liv nu när jag gått lite sönder. Alla råd kommer från en välmenande plats det vet jag. Människor vill mig väl och jag älskar dem för det.
Jag låter otacksam men i mitt läge vill jag inte ha råd jag vill egentligen mest bara ha kärlek och omtanke. Omtanke i form av ett samtal om allt annat än mitt elände. Såna saker. Sådana saker ger mig kraft och energi att hålla mig till mina strategier. De finns listade, svart på vitt och den ende som kan göra något med den listan är jag.

Jag är bäst i världen på att dra mig undan. Isolera mig från omvärlden och ta på mig rustningen. Gräva ner mig med min rustning i ett hål och där stannar jag tills…
Jag är bäst i världen på det. Jag vet att det jag är bäst på i världen är det som är sämst för mig. Bara så sämst. Dålig strategi, mycket dålig för mig.

Så jag gör. I måttlig dos eftersom dagsformen måste få avgöra hur stort eller litet jag gör. En sak som jag gör mer än jag någonsin gjort tidigare är att jag låter mig hållas om. Det är en helt ny grej för mig och jag måste säga att det är en medicin som inte finns på något apotek och ingen läkare har någonsin sagt till mig att ”that is the shit”. Läkare glömmer berätta så mycket annat än att man ska komma ihåg att inte slarva med medicinen. Viktigt att ta en pilla eller två.
Ja det kan det vara men den där pillan är verkningslös till slut om man inte får veta annat man kan göra för att laga sig själv.

Min lista är min och den kan inte appliceras på alla men en sak vet jag kan appliceras på alla. Ät rätt mat, motionera och närhet. Göra saker som man tycker om att göra. Sluta titta på TV, inte plöja på Netflix. Dra ner på tiden med telefon, dator. Gör något. Sticka, rita, virka, skriv eller måla. Något. Tvinga dig att träffa dem du vet är sådana som ger energi. Gå ut i dagsljus varje dag. Duscha även om det är jobbigt. Sov ordentligt. Vila när det behövs. Nu kommer jag med råden jag inte vill ha men en sak som jag lever efter som är nyckeln: FÖR ATT MÅ ANNORLUNDA MÅSTE MAN GÖRA ANNORLUNDA.
Jag försöker applicera det så ofta jag kör fast, en inre dialog drar igång, ibland tar det tid men jag har samtalet med mig. Varje morgon, jag krigar varje morgon för att komma in i duschen och efter en dusch ska man klä på sig. Jag kan ju inte komma i badrock till jobbet, så ett nytt krig bryter ut och så håller det på med allt möjligt självklart. Vissa dagar går lättare än andra. Vissa dagar går det faktiskt inte alls.

Så. När jag pratar om att springa för livet så är det allt det här jag menar. Löpning är medicin för mig. Ett stort steg att ta sig ut och göra det men när jag väl gör det och har gjort det…
Skriva är en annan. Skriva brev, skriva min blogg, skriva random strunt i mina anteckningsblock. Befriande.


Väntrum

Sitter i ett väntrum. Känns som tiden står still här. Ett litet återbesök för själen.

Jag kom aldrig ut i solen i lördags. Efter mitt inlägg skrev jag lite brev till omvärlden och därefter kom gråten. Den oförklarliga gråten som inte har en tydlig orsak. Ett överraskningsgråt som chockar mig lika mycket som familjen. De kan inte förstå att jag inte kan säga varför. Jag antar att det bara är något som måste ut. Så jag låter det forsa ut i snor och tårar.

Solen fick inte mitt sällskap och mitt ansikte fick ingen värme. Ingen promenad ingen löpning. Bara en geggig sörja flöt runt i min själ. Så blir det ibland och jag tror att det viktigaste är att acceptera. Acceptera att nu är livet skit, just nu och det kan det väl få vara och med acceptansen kommer du en liten bit på vägen.

Huvet värkte något enormt och jag var helt handlingsförlamad men jag följde med till affären bara för att man borde göra något. Helt kravlösa ting. Kraven, de måste sänkas och jag har enorma krav. Höga krav på mig själv med mycket. Jag har fått lov att sänka samtliga krav. Träningen ska bara ha ett syfte. Inga uppsatta mål och sträckor eller tid. Svårt men jag gör det. Ställer heller inga större krav på hur mitt hem ser ut men en städat hem är helt klart att föredra, så jag städar lite i taget. Lite här och lite där. Döm om min förvåning vad städning kan göra för själen. Men steget till att greppa moppen eller något annat redskap är stort och tungt.

Vissa saker är bra att bara göra och göra det utan krav. Som att vara social men inte känna kravet att vara motorn som driver samtalet. Eller kravet att vara på strålande humör.

Lördag kan vi helt enkelt summera som en skitdag. Mellon hjälpte inte till att lyfta alls. Jag kunde inte en skratta åt eländet.

Söndag var en dag av ett underbart slag. Själen smordes med balsam. Vinterbad med long lost friends och babbel i bastun. Chocka kroppen med iskallt vatten och krama om den med värmen från bastun och värmen från vännerna. Spelade padel med främmande folk och det var ju en prövning men allt glömdes bort när matchen var igång och jag kunde veva med mitt grönsvarta racket.

Timmarna innan skymning tog vi en promenad längs kusten. Gjorde upp små planer för sommaren, som att göra upp en eld och sova under bar himmel. Vi satt på en bunker på nakenstranden och lyssnade på havet. Dimman suddade ut horisonten och Danmark var ett land ur sikte.

Vi drömde om ett annat liv någon annanstans där vi ägde vår tid. Ett liv där vi gjorde det som hjärtat slår för. Ett enklare liv med annan sorts krav. Kaffer tog slut och vi vandrade hemåt. Ett hjärta med hopp om att göra något annat. Sånt som mitt hjärta brinner för.

Vi lyssnade på en podd som sa så många självklara saker men som fallit i glömska av vardagens ekorrhjul. Självklara saker som att ta en del av dagen och äga den tiden. Göra något med den tiden som skjutsar dig framåt. Lämna bekvämlighetszonen dit drömmar går för att dö. Frigöra tid från Netflix till min penna som längtar efter att få glöda. Springa tidigt på morgonen fast det känns omöjligt att kliva upp ur sängen bara för att du ska vara den bästa du kan vara. Blah blah blah, så kan det låta allt det där. Men jag väljer att ta det till mig.

Det finaste som hände under helgen var människor som hörde av sig. Vissa för att bara berätta att man aldrig är ensam och att det finns andra som lever och har levt i samma mörker. Trampar i samma sörja. Ett hjärta hit och dit från helt oväntade håll. Det tar jag till mig allra mest. En kula glädje att hålla i fickan när allt känns tungt.

I morse ringde klockan tidigt och manade på att jag skulle ut i mörkret för att jogga lite lätt. Till slut klev jag upp snörade på mig skorna. Musik i öronen och så sprang jag. Inte särskilt långt och inte heller särskilt fort. Ytterligare en kula till min samling.

Jag sitter fortfarande i ett väntrum och väntar på att en doktor ska komma och plåstra om min sargade själ.

Ha en dag lära läsare.

Jag kan ha tappat det helt

Alltid när jag har feber drömmer jag högst underliga saker. Underliga saker men de känns otroligt verkliga och i veckan i feberyran så fick jag en stark känsla av att det finns en dröm jag hade som jag borde damma av. Inte bara borde utan måste. M Å S T E. Drömmen är kanske ingen helt vanlig eller dröm utan bara något jag alltid velat göra. Förr sa jag att jag skulle ha gjort det innan jag fyller 40 men så kom det sig att jag åkte skidor och slet sönder mitt knä. Doktorn sa att jag kunde lägga drömmen på hyllan och jag bara accepterade. Det lät ju vettigt. Åren efter har väl kanske också indikerat på att jag inte har knän att kunna genomföra. 2018 viskade att drömmen lever. Jag vet inte. Drömmen lever M E N jag vet inte om jag faktiskt klarar av det. Jag har ett ”broken track record” på mina satsningar. Jag gör saker mer spontant. Innan jag avslöjar så måste jag också bara påpeka att jag har ju ett mantra i livet: för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Jag känner verkligen för att ta mig an detta för mig helt galna projekt utan att egentligen veta om jag kommer i mål. Men jag väljer att våga satsa och våga misslyckas.

Så vad är det jag ska göra?

Okej, jag fyller ju 42 två i år. Ingen big deal mer än att 42 är ju meningen med livet. (ni som läst liftarens guide till galaxen fattar) Dessutom är jag en person som älskar symbolik. Så 42 är ledtråden till det jag ska försöka genomföra i år. Någon som vågar gissa?

Jag vågar nästan inte säga det, för jag tror att så fort jag sagt det så har jag jinxat det och drömmen förblir dammig.
Så, O M mitt knä håller och jag lyckas hålla mig skadefri är det 42 195 som gäller. Målet är att jogga, springa, lufsa, hasa, halta, krypa 42 195 meter under 2019. Jag har ett specifikt lopp i tanken men jag vågar inte anmäla mig riktigt än. Ska inleda min maratonträning (redan nästa vecka) och se hur kroppen svarar. Eftersom jag är ett fan av symbolik blir det kanske en anmälan först på min 42 års dag.

Nu har jag avslöjat det och jag är förväntansfull på att börja nöta men jag har också full respekt för det facto att jag förmodligen tagit mig vatten över huvudet.

Önska mig all lycka, för det kommer jag behöva oceaner av. Avslutningsvis, ju mer man tränar, desto mer lycka (tur) har man. Ju!

Tjugonitton vad har du i ditt sköte

Well hello 2019! Får man väl säga så här två dagar in på det nya året va.
Vi firade ut det gamla med dunder och brak ute på bonnavischan, låter som en sjuhelvetes fest men så var det inte, det var bara skönt dunder och brak under rätt så mycket stillsamma förhållande. Ja, ända till stormen drog in och började härja.

Givetvis är ju årets första dag ofta en väldigt trött dag. För jävla trött dag och OM jag var trött. Så trött att jag inte ens orkade att inte orka masa mig ut på en bruklig promenad. Soffhäng. Bara soffhäng och känslor lite varstans på kroppen. The good kind.

Jag skulle startat min runstreak, men det var helt omöjligt. Min mage var inte i nån slags form för att springa. Lite kymigt mående. Och för mig funkar sällan en nystart i bakismode. Jag har karaktär men så mycket karaktär – I think not.

Idag, idag blev min första runda för året. Mitt första löppass på min runstreak som är tänkt att vara i alla fall 30 dagar. Jag hoppas på fler. Vi ser, räcker men den dag åt skogen och min streak går ner på noll igen. Runstreak, innebär att jag ska springa varje dag. Minst 1,6km. Jag kör 20 min. Idag var det tungt. En mage som krånglat och ett knä som gnäller en smula men jag segade mig ut i den kalla vinden. 20 minuter räckte till 3.33km. Jag borde hinna längre. M E N, jag har ju lärt mig att sluta nojja över tider och sträckor. Jag är inte snabbare än så här. För fan. Inte för inte jag blir omsrpungen av sniglar.

Löften? Jodå, några. Vissa mätbara och andra kännbara. Ett löfte är att puffa till den platta röven och fixa dallret. Nån sa till mig att det var försent, när man fyllt fyrtio är man kärring och allt kommer förevigt att dallra.
O A C C E P T A B E L T! Denna nån ska få se på fan. Hallå, nu är det superkroppen vi pratar om!! Superkroppen har ett järvlaranamma och pannben.

Eftersom knäet gnäller och arslet är platt får jag ju helt enkelt ta mig och mitt daller till gymmet.
I år fyller jag 42. Och alla vet, alla vet att meningen med livet är 42.
2019 är mitt år!!