Long time no update.

Jag tog en konstpaus. Jag tappade fotfästet där ett tag. Grät i flera dagar och aptiten som bortblåst. !00-dagarsutmaningen sket sig. Sket sig rejält. Ibland skiter det sig rejält och mindre rejält. Oftast ordnar det upp sig rejält med. Jag bröt ihop.

Hjärnan har kollapsat ett smula. Förmodligen beror det på 2019. Kaosåret. Prognosen från läkaren är att jag nu under semestern borde känna mig en smula bättre, annars tar vi upp den bollen igen. Jag glömmer det mest random saker. Bara en sån sak som vad människor heter och hur jag tog mig från plats A till B. Mega glömsk. Inget med åldern, inte vanlig förvirring utan hjärnan är trött.

Nu händer det mycket i livet. Mest sånt som är kul. Huset vi hyrt nu i hundra år ska bli vårt. Vi ska köpa det. Nu ska det bli vårt. Bara en sån sak.
Grattis till oss!!!

Två dagar till sen är det äntligen semester i fyra härliga veckor. Som jag ska njuta. Ska inte tänka på mitt jobb en enda dag. Ska inte tänka på några måsten.
Jag ska bara vara. Visserligen ska det fixas en del i huset men det ska bara bli roligt. Jag ska bygga om lite i bloggen. Också bara roligt. Ska läsa böcker. Vandra. Sova i tält och njuta av naturen. Koka soppa på en spik. Bara sånt som jag tycker om. Bara. Vara.

Ikväll ska vi fira lite i förskott med vännerna från Munkebäck.
Torsdag och fredag har jag huset helt för mig själv. En raritet och det ska jag också njuta av.

Men ikväll firar vi med bubbel, kött på grillen och säkert en massa skratt som alltid med dessa Munkebäckare.

Fridens.

Kort och koncist.

Idag har jag inte riktigt vaknat. Gått sömndrucken genom hela dagen. Gäspat så tårarna rinner. Är det pollen som tagit strypgrepp om mig? Eller har jag brist på något?

Imorgon drar vi.

Dessutom, det visade sig att Sixten har en supermikrofon i sina gömmor. Perfekt till poddinspelning. Sixten han gillar ju bra grejer och gör sin research innan man köper teknikprylar.  Nu ska jag bara lära mig att spela in och redigera ljud.

I morgon drar vi ju.

Hur ska jag finna tid i de småländska skogarna att skriva inlägg så jag inte bryter min skrivstreak?

Kort och jävligt koncist idag med.

Ett kort inlägg.

Måndag. De tycks dyka upp varje vecka. Den här veckan var inget undantag på något sätt. Inte alls.
Hela dagen lång har jag funderat ut allt roligt jag skulle dela med mig av idag, nu när jag ska skriva hundra dagar i rad, och nu när jag sitter här vill jag bara sova. Huvudet är tomt, lite som den gått in i ett sparläge. Typ dvala.

Jag hade en plan att jag i morse skulle kliva up i ottan och springa en runda, ta ett dopp i havet, ta mig hem och sätta mig med en kopp kaffe och skriva…det som hände istället var snoozknappen. Knapp och knapp men snoozen hände. Jag sov bort min superplan. Och det var inte ens värt det. Inte en chans.

Dag ett av hundrautmaningen genomförd. Inte alls saknat godis. Inte ens tänkt på det.

Kortaste inlägget någonsin tror jag.
Jag vill egentligen berätta om allt kul som är på gång men just nu är det syntax error i skallen.

Ta hand om er..

 

No More Fucks to Give

Jag vill varna känsliga läsare för ett måhända ovårdat språk i detta inlägg.

Ja men så var jag här igen, ber om ursäkt för att det går så långt mellan gångerna. Lönlöst att be om ursäkt för det kommer hända igen, med stor sannolikhet. Det går ju i vågor det där med att skriva om livet, särskilt när det är tungt och allt är en enda röra. Nu har jag sorterat lite i livet och kommit upp på benen och kommit fram till att I HAVE NO MORE FUCKS TO GIVE!
Jag har inte sett Skäringers show och den är säkert bra och jag är väl kanske lite lack på att jag missade att skaffa biljetter. Ofta är jag bra på framförhållning men ibland händer det att jag inte tar tag i något och därav fick jag inte se hennes show med samma namn som mitt blogginlägg. Jag vet inte vad sensmoralen i hennes show är/var. Jag vet bara sensmoralen av nu när jag samlat ihop tankarna och ska börja leva efter mina visdomar jag samlat på en ickepraktiserande teoretisk hög. Nu ska det alltså praktiseras. Det är lätt att haspla ur sig stora saker om förändring i livet, desto svårare att faktiskt omsätta i praktik. M E N jag tänker prova.

Jag har i 42 års tid gått och brytt mig för mycket om vad precis alla andra tycker. Ofta har jag dessutom trott mig kunna läsa deras tankar. Är inte det fantastiskt så säg. Många är de som haft åsikter om mig baserade på någon annans åsikt. Det vill säga, personerna i fråga har aldrig ens haft så mycket som ett samtal med mig. Visst är det fantastiskt när man tänker efter. Mest fantastiskt är det då att JAG har brytt mig om det. Jag är inte alltid lätt att tycka om och det är inte heller meningen att alla ska tycka om mig. Länge levde jag men den föreställningen att alla måste tycka om mig. FUCK NO säger jag idag. Jag vill from och med här starta om och bara skita i vad folk tycker och tänker. Alla tycker så jävla mycket hela tiden och tror att alla hela tiden vill ha input om tycke och smak. Nä, det vill jag inte. Jag vill inte hela tiden veta vad fan du tycker. Tycker du inte om mig, säg det till mitt ansikte eller håll käften!
Att i tanken inte längre bry mig om vad världen anser om mina förehavanden är ju en befrielse. Om jag vill klä mig på ett visst sätt, låt mig göra det, jag behöver inte nödvändigtvis få höra att jag faktiskt passerat 40-strecket och då är det inte passande…FUCK THAT!
Vill du ta på dig den där blusen eller den där kjolen eller de där håliga jeansen, gör det! Det finns ingen åldersgräns. Det finns inga regler för hur man får uttrycka sin personlighet (såvida du inte kränker andra) men mina skinnbyxor eller leopardmönstrade klänning kan väl knappast kränka någon…möjligtvis väcka avund för att jag vågar men inte du.

Jag har levt och lärt så pass länge nu att jag fanimej är tillräckligt vuxen att fatta mina egna beslut. Herregud, jag fostrar min dotter till att skita i alla andra och hon lyckas så otroligt bra. Stolt mamma.
Klart vi vill ha smicker och beröm. Allt annat vore lögn men höra onödiga nedsättande kommentarer, varför. Är inte världen tillräckligt skitnödig ändå? Och vet ni vad, detta är kvinnor vs. kvinnor. Vi snackar om jämställdhet, pffffft, vad betyder det när vi inte kan lyfta varandra!? Inte ett skit. Börja sopa rent kring dig själv, lyft kvinnorna, flickorna, tanterna, kärringarna runt omkring dig. Prova, tänk om något fantastiskt skulle hända om du gjorde det? Tänk om.

Så bli inte förvånade om jag dyker upp i stiletter, skinnbrallor och solglajer som inte är av denna världen, det kan vara så att det är min ”no more fucks to give” unirform. Kan vara att jag behöver en sådan slags ”pansar”, batman behövde sin, även om han var lika stark med den på men den ”skyddar” lite bättre. Mina skillmässo stiletter döper jag härmed om till NO MORE FUCKS TO GIVE stiletter.

Ja men lite så. Jag har kuvat mig länge nog. Over and out.

Så gör jag – konsten att vara deppig

Söndagmorgon. Jag vaknade tidigt, okristligt tidigt. Hade önskat att få somna om för att vakna upp i hans armar. Gick inte och när det inte går att somna om kan man lika gärna gå upp och göra sig en kopp kaffe och sätta sig i fåtöljen. Musik. Lite soft musik som famnar om mina känslor, sätter ord på allt som valsar runt.
I torsdags träffade jag Eva och hon är en sjuksköterska. Varm och handlingskraftig, en kvinna med ett stort hjärta och med en vilja att göra rätt. Hon ställde tusen frågor som jag svarat på tusen gånger redan i vårdkarusellen.

Hon undrade om jag hade strategier. Strategier är väldigt viktigt. Jag har dem. Utan dem hade jag legat i sängen med täcket över huvudet. Jag får väldigt många råd varstans ifrån hur jag ska leva mitt liv nu när jag gått lite sönder. Alla råd kommer från en välmenande plats det vet jag. Människor vill mig väl och jag älskar dem för det.
Jag låter otacksam men i mitt läge vill jag inte ha råd jag vill egentligen mest bara ha kärlek och omtanke. Omtanke i form av ett samtal om allt annat än mitt elände. Såna saker. Sådana saker ger mig kraft och energi att hålla mig till mina strategier. De finns listade, svart på vitt och den ende som kan göra något med den listan är jag.

Jag är bäst i världen på att dra mig undan. Isolera mig från omvärlden och ta på mig rustningen. Gräva ner mig med min rustning i ett hål och där stannar jag tills…
Jag är bäst i världen på det. Jag vet att det jag är bäst på i världen är det som är sämst för mig. Bara så sämst. Dålig strategi, mycket dålig för mig.

Så jag gör. I måttlig dos eftersom dagsformen måste få avgöra hur stort eller litet jag gör. En sak som jag gör mer än jag någonsin gjort tidigare är att jag låter mig hållas om. Det är en helt ny grej för mig och jag måste säga att det är en medicin som inte finns på något apotek och ingen läkare har någonsin sagt till mig att ”that is the shit”. Läkare glömmer berätta så mycket annat än att man ska komma ihåg att inte slarva med medicinen. Viktigt att ta en pilla eller två.
Ja det kan det vara men den där pillan är verkningslös till slut om man inte får veta annat man kan göra för att laga sig själv.

Min lista är min och den kan inte appliceras på alla men en sak vet jag kan appliceras på alla. Ät rätt mat, motionera och närhet. Göra saker som man tycker om att göra. Sluta titta på TV, inte plöja på Netflix. Dra ner på tiden med telefon, dator. Gör något. Sticka, rita, virka, skriv eller måla. Något. Tvinga dig att träffa dem du vet är sådana som ger energi. Gå ut i dagsljus varje dag. Duscha även om det är jobbigt. Sov ordentligt. Vila när det behövs. Nu kommer jag med råden jag inte vill ha men en sak som jag lever efter som är nyckeln: FÖR ATT MÅ ANNORLUNDA MÅSTE MAN GÖRA ANNORLUNDA.
Jag försöker applicera det så ofta jag kör fast, en inre dialog drar igång, ibland tar det tid men jag har samtalet med mig. Varje morgon, jag krigar varje morgon för att komma in i duschen och efter en dusch ska man klä på sig. Jag kan ju inte komma i badrock till jobbet, så ett nytt krig bryter ut och så håller det på med allt möjligt självklart. Vissa dagar går lättare än andra. Vissa dagar går det faktiskt inte alls.

Så. När jag pratar om att springa för livet så är det allt det här jag menar. Löpning är medicin för mig. Ett stort steg att ta sig ut och göra det men när jag väl gör det och har gjort det…
Skriva är en annan. Skriva brev, skriva min blogg, skriva random strunt i mina anteckningsblock. Befriande.


Väntrum

Sitter i ett väntrum. Känns som tiden står still här. Ett litet återbesök för själen.

Jag kom aldrig ut i solen i lördags. Efter mitt inlägg skrev jag lite brev till omvärlden och därefter kom gråten. Den oförklarliga gråten som inte har en tydlig orsak. Ett överraskningsgråt som chockar mig lika mycket som familjen. De kan inte förstå att jag inte kan säga varför. Jag antar att det bara är något som måste ut. Så jag låter det forsa ut i snor och tårar.

Solen fick inte mitt sällskap och mitt ansikte fick ingen värme. Ingen promenad ingen löpning. Bara en geggig sörja flöt runt i min själ. Så blir det ibland och jag tror att det viktigaste är att acceptera. Acceptera att nu är livet skit, just nu och det kan det väl få vara och med acceptansen kommer du en liten bit på vägen.

Huvet värkte något enormt och jag var helt handlingsförlamad men jag följde med till affären bara för att man borde göra något. Helt kravlösa ting. Kraven, de måste sänkas och jag har enorma krav. Höga krav på mig själv med mycket. Jag har fått lov att sänka samtliga krav. Träningen ska bara ha ett syfte. Inga uppsatta mål och sträckor eller tid. Svårt men jag gör det. Ställer heller inga större krav på hur mitt hem ser ut men en städat hem är helt klart att föredra, så jag städar lite i taget. Lite här och lite där. Döm om min förvåning vad städning kan göra för själen. Men steget till att greppa moppen eller något annat redskap är stort och tungt.

Vissa saker är bra att bara göra och göra det utan krav. Som att vara social men inte känna kravet att vara motorn som driver samtalet. Eller kravet att vara på strålande humör.

Lördag kan vi helt enkelt summera som en skitdag. Mellon hjälpte inte till att lyfta alls. Jag kunde inte en skratta åt eländet.

Söndag var en dag av ett underbart slag. Själen smordes med balsam. Vinterbad med long lost friends och babbel i bastun. Chocka kroppen med iskallt vatten och krama om den med värmen från bastun och värmen från vännerna. Spelade padel med främmande folk och det var ju en prövning men allt glömdes bort när matchen var igång och jag kunde veva med mitt grönsvarta racket.

Timmarna innan skymning tog vi en promenad längs kusten. Gjorde upp små planer för sommaren, som att göra upp en eld och sova under bar himmel. Vi satt på en bunker på nakenstranden och lyssnade på havet. Dimman suddade ut horisonten och Danmark var ett land ur sikte.

Vi drömde om ett annat liv någon annanstans där vi ägde vår tid. Ett liv där vi gjorde det som hjärtat slår för. Ett enklare liv med annan sorts krav. Kaffer tog slut och vi vandrade hemåt. Ett hjärta med hopp om att göra något annat. Sånt som mitt hjärta brinner för.

Vi lyssnade på en podd som sa så många självklara saker men som fallit i glömska av vardagens ekorrhjul. Självklara saker som att ta en del av dagen och äga den tiden. Göra något med den tiden som skjutsar dig framåt. Lämna bekvämlighetszonen dit drömmar går för att dö. Frigöra tid från Netflix till min penna som längtar efter att få glöda. Springa tidigt på morgonen fast det känns omöjligt att kliva upp ur sängen bara för att du ska vara den bästa du kan vara. Blah blah blah, så kan det låta allt det där. Men jag väljer att ta det till mig.

Det finaste som hände under helgen var människor som hörde av sig. Vissa för att bara berätta att man aldrig är ensam och att det finns andra som lever och har levt i samma mörker. Trampar i samma sörja. Ett hjärta hit och dit från helt oväntade håll. Det tar jag till mig allra mest. En kula glädje att hålla i fickan när allt känns tungt.

I morse ringde klockan tidigt och manade på att jag skulle ut i mörkret för att jogga lite lätt. Till slut klev jag upp snörade på mig skorna. Musik i öronen och så sprang jag. Inte särskilt långt och inte heller särskilt fort. Ytterligare en kula till min samling.

Jag sitter fortfarande i ett väntrum och väntar på att en doktor ska komma och plåstra om min sargade själ.

Ha en dag lära läsare.

Jag kan ha tappat det helt

Alltid när jag har feber drömmer jag högst underliga saker. Underliga saker men de känns otroligt verkliga och i veckan i feberyran så fick jag en stark känsla av att det finns en dröm jag hade som jag borde damma av. Inte bara borde utan måste. M Å S T E. Drömmen är kanske ingen helt vanlig eller dröm utan bara något jag alltid velat göra. Förr sa jag att jag skulle ha gjort det innan jag fyller 40 men så kom det sig att jag åkte skidor och slet sönder mitt knä. Doktorn sa att jag kunde lägga drömmen på hyllan och jag bara accepterade. Det lät ju vettigt. Åren efter har väl kanske också indikerat på att jag inte har knän att kunna genomföra. 2018 viskade att drömmen lever. Jag vet inte. Drömmen lever M E N jag vet inte om jag faktiskt klarar av det. Jag har ett ”broken track record” på mina satsningar. Jag gör saker mer spontant. Innan jag avslöjar så måste jag också bara påpeka att jag har ju ett mantra i livet: för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Jag känner verkligen för att ta mig an detta för mig helt galna projekt utan att egentligen veta om jag kommer i mål. Men jag väljer att våga satsa och våga misslyckas.

Så vad är det jag ska göra?

Okej, jag fyller ju 42 två i år. Ingen big deal mer än att 42 är ju meningen med livet. (ni som läst liftarens guide till galaxen fattar) Dessutom är jag en person som älskar symbolik. Så 42 är ledtråden till det jag ska försöka genomföra i år. Någon som vågar gissa?

Jag vågar nästan inte säga det, för jag tror att så fort jag sagt det så har jag jinxat det och drömmen förblir dammig.
Så, O M mitt knä håller och jag lyckas hålla mig skadefri är det 42 195 som gäller. Målet är att jogga, springa, lufsa, hasa, halta, krypa 42 195 meter under 2019. Jag har ett specifikt lopp i tanken men jag vågar inte anmäla mig riktigt än. Ska inleda min maratonträning (redan nästa vecka) och se hur kroppen svarar. Eftersom jag är ett fan av symbolik blir det kanske en anmälan först på min 42 års dag.

Nu har jag avslöjat det och jag är förväntansfull på att börja nöta men jag har också full respekt för det facto att jag förmodligen tagit mig vatten över huvudet.

Önska mig all lycka, för det kommer jag behöva oceaner av. Avslutningsvis, ju mer man tränar, desto mer lycka (tur) har man. Ju!

Tjugonitton vad har du i ditt sköte

Well hello 2019! Får man väl säga så här två dagar in på det nya året va.
Vi firade ut det gamla med dunder och brak ute på bonnavischan, låter som en sjuhelvetes fest men så var det inte, det var bara skönt dunder och brak under rätt så mycket stillsamma förhållande. Ja, ända till stormen drog in och började härja.

Givetvis är ju årets första dag ofta en väldigt trött dag. För jävla trött dag och OM jag var trött. Så trött att jag inte ens orkade att inte orka masa mig ut på en bruklig promenad. Soffhäng. Bara soffhäng och känslor lite varstans på kroppen. The good kind.

Jag skulle startat min runstreak, men det var helt omöjligt. Min mage var inte i nån slags form för att springa. Lite kymigt mående. Och för mig funkar sällan en nystart i bakismode. Jag har karaktär men så mycket karaktär – I think not.

Idag, idag blev min första runda för året. Mitt första löppass på min runstreak som är tänkt att vara i alla fall 30 dagar. Jag hoppas på fler. Vi ser, räcker men den dag åt skogen och min streak går ner på noll igen. Runstreak, innebär att jag ska springa varje dag. Minst 1,6km. Jag kör 20 min. Idag var det tungt. En mage som krånglat och ett knä som gnäller en smula men jag segade mig ut i den kalla vinden. 20 minuter räckte till 3.33km. Jag borde hinna längre. M E N, jag har ju lärt mig att sluta nojja över tider och sträckor. Jag är inte snabbare än så här. För fan. Inte för inte jag blir omsrpungen av sniglar.

Löften? Jodå, några. Vissa mätbara och andra kännbara. Ett löfte är att puffa till den platta röven och fixa dallret. Nån sa till mig att det var försent, när man fyllt fyrtio är man kärring och allt kommer förevigt att dallra.
O A C C E P T A B E L T! Denna nån ska få se på fan. Hallå, nu är det superkroppen vi pratar om!! Superkroppen har ett järvlaranamma och pannben.

Eftersom knäet gnäller och arslet är platt får jag ju helt enkelt ta mig och mitt daller till gymmet.
I år fyller jag 42. Och alla vet, alla vet att meningen med livet är 42.
2019 är mitt år!!

Tack och hej, lever pastejen.

Nu är det snart slut. Året tjugohundraarton. Jag ska försöka summera året med några väl valda ord och betraktelse. Enklast hade varit att bara skriva; What the fuck was that!? Det säger allt. Verkligen allt.
Året har varit minst sagt en resa i sig. På så många plan.

Det jag tar med mig från det gångna året är resultatet av min självrannsakan. Den var oerhört plågsam men ack så nyttig. Jag lärde känna mig, jag fick veta vilka mina vänner är på riktigt. En som jag vill ska veta att hon är värd sin vikt i guld. Det är Fia. Min älskade Fia som utan att tveka for ner med Saaben till Skåne med sex liter rosé och hela sin härlighet för att hjälpa mig att skrapa ihop spillrorna av mig. Min hjältinna. Vilken underbar vecka jag fick. Vi levde som 19åringarna vi var då våra vägar korsades i Djursholm. Vi drack rosé, bubbel och lapade sol. Skrålade till kärlekslåtar efter nattakebaben. Hängde i min soffa och hängde i hamnen i Helsingborg. Vi tog Saaben upp till Mälardalen där hettan tvingade oss att hänga i poolen. Att bara vara med Fia är det underbara. Hon är en klippa. Man har sällan tråkigt i hennes sällskap. Alla borde ha en Fia i sitt liv. Jag är så oerhört tacksam för att hon finns i mitt liv och att hon räddade mig min första ensamma semestervecka.

En annan som även hon är värd sin vikt i guld. Det är hon Connie, klokast och med ett enormt osjälviskt hjärta borde hon få ett slags bragdguld för sin existens. Hade vi varit lika gamla och gått i samma klass hade vi med största sannolikhet varit en plåga. Hon är en sådan raritet och hade det funnits många fler som henne hade världen varit en mer fantastisk plats än den är idag. Utan henne hade jag aldrig överlevt året.

Annat jag tar med mig i min skattkista från 2018 är resan till Österrike med kollegorna, halleluja vilken trip. Resan med Sixten till Sardinien, jag och min son vi fick kvalitetstid ihop på en av europas vackraste öar. Den plågsamma självrannsakan som förhoppningsvis gör mig till en bättre version av mig 2019. Veckan med Fia. Snapphaneturen, vilken utmaning och vilket kvitto jag fick på mitt pannben. Dagarna i Tylösand även om nätterna spenderade i tält. Dottern fick idrottstipendium och jag fick vara en stolt mamma på gala. Löpningen, jag höll hela året, jag, då menar jag förstås knäet. Jag hittade kärleken till löpningen igen. Sommaren, hela sommaren var en skatt om än hjärtat åkte berg-och-dalbana. Ed Sheeran med dottern, underbar sommarkväll på Ullevi. Hjärtat sjöng och jag grät. Att äntligen få ta med dottern på konsert med sjuttiofemtusen i publiken. Stort. Padel, jag fann en ny hobby. Min mountainbike. Den representerar så mycket. Den tog mig runt i skog och mark och visade mig mitt pannben men den förenade mitt hjärta med mitt livs kärlek. Jag trodde aldrig, aldrig att det skulle bli vi igen. Jag var så säker. För allt var så infekterat…

Nu släpper jag taget om 2018. Jag börjar blicka framåt. Ut med det gamla in med det nya. Utmaningar som väntar runt hörnet. Startar direkt 2019 med #runstreak. Superkroppen har vilat klart. Superkroppen har svullat klart.
Det finns några löften inför 2019…

I väntan på årskrönikan

Året lider mot sitt slut. Inte mycket kvar nu. Slutspurten av tjugohundraarton. Superkroppen, den, ja den blev supersugen på godis och idel vila. Ibland är det precis vad en superkropp behöver göra för en superknopp. Fast jag känner att det spänner och att det blivit för mycket av det goda. December är en sådan månad fast man borde veta bättre än att använda den som en ursäkt. Jag har dålig karaktär just nu! Det är den hela och den enda sanningen. Men jag har liksom inte gett upp. Jag tänker på det varje dag att en dag bli dagen då jag tar tag i det.
Jag har annat viktigt i min pipeline.

Det kommer en summering av året. Som jag ser framemot att skriva den. För egentligen kan man summera 2018 i en enda mening eller fråga. What the fuck was that!?
Interrobangen blir en snygg avslutning på den. Jag ska försöka bena upp året. Lägga till känslor och reflektioner. Jag krympte och växte nämligen. Jag blev rikare och så blev jag fattigare, eller inte. Beror på hur man ser det. Det kan bli rått. Naket och utlämnande. Så kan det bli. Året var, fan vad det var.

Efter årskrönikan blickar jag inte längre bakåt. Jag lägger det till handlingarna och tar endast lärdomarna med mig och så blickar jag framåt. 

Idag kommer några hjärtans vänner på lite julmingel. Härligt roligt ska det bli i alla fall. 

Snart kommer den. Årskrönikan.