Sida 16 av 19

Ännu en söndag i högen

Solig söndag. Visserligen aningen blåsig. Men det gör inget, solen skiner ju. Allt som betyder något nu, att solen lyser med sin närvaro. Hur ska man annars orka en långa hösten om inte solen hälsar på. Vintern i Skåne har en förmåga att vara en enda lång november. Grå och blåsig. Man överlever precis.

Jag skriver idag. På mitt projekt. Länge sen jag skrev på den. Min skrivarhörna har ockuperats av min son. Han har övergett den. Jag har återtagit min dator. Min plats. I väntan på det perfekta skrivbordet sitter jag vid det befintliga. Det funkar. Även om jag stirrar rakt in i en vägg.

Ledighet väntar. Tre dagar. Make the most of it. Lördag väntar Laleh. Gymmet väntar. Tålmodigt väntar gymmet. Ibland hör jag hur det ropar. Ger mig dåligt samvete. För att jag inte sliter ut mitt gymkort. Som jag borde. Jag tappade allt. Jag vet inte hur det kom sig men det kom sig. Och allt är mitt eget fel. Endast mitt eget fel. Jag får återuppta det där. Jag har programmet kvar även om tiden går ut med gruppen så kan jag ju fortsätta själv. jag borde göra det. För jag är ganska less på mig själv. I den aspekten. För mitt knä behöver det. Resten av kroppen också. Själen likaså.

Solig söndag. Jag tänker att jag gör lite vad jag vill med den. Och jag vill bara gräva ner mig i mitt projekt.
Solig söndag. Ta vara på den på det sätt som passar er bäst. Ute eller inne.

Spetälsk och dautahaveri

Jag är ett stort fan av teknik. Men lika mycket som jag älskar den hatar jag den när det inte fungerar. Det slår liksom slint i skallen på mig. Jag ser bara rött och jag blir skogstokig. Det ska bara fungera.
En gång hade jag officepaketet på min stationära dator. En gång formaterade någon (inte jag) om min dator och mitt officepaket blev ett minna blott. Så idag har jag i timmar försökt att installera möget på min dator. Eller dauta som vi säger i Skåne. Men skam den som ger sig. Tålamod. Tålamod. Den där superkraften jag intalar min son att man kan öva upp…en lögn. Jag ljuger för mitt barn. Eller så vill jag bara inge hopp.

Fredag. Normalt sätt skulle jag fira fredagen med ett gigantiskt leende. Men jag har vabbat. Någon förälder tyckte att det var en lysande idé att skicka sitt magsjuka/kräksjuka barn till skolan. Funderar på att skicka blommor och tacka för den fina gåvan. Så man kan säga att veckan bestått av mer utgifter än inkomster.

Helg. Den ligger oplanerad. Och vem vill planera något med familjen bajs och kräk? Nu är man pestsmittad och man ska helst inte ens skicka sms, det kan ju faktiskt smitta. Jag förstår dem.
Jag tror att vi ska gröpa ur en pumpa. Göra det lite halloween fint. Spindelnät har vi redan, det har våra husdjur spindlarna tagit hand om. Älskar dem.

Efter den här pärsen med tekniken, behöver jag ett stort glas med vin. Nerverna har liksom flyttat ut, utanpå kroppen. Väl synliga för omvärlden att hoppa på. Med vin ska jag dränka dem. Gömma dem. Lugna ner dem.

Eftersom helgen är blank, hoppas jag nu att jag kan skriva. Massor. Mest dynga mest troligt men skriva. Det är bra för själen. Jag har skapat min tillfälliga plats. Tills jag behagar att skaffa det där skrivbordet. Svår uppgift det där.

Nu ska jag laga mat. Till min familj. Kyckling med smak av höst. Vi är äntligen återförenade. Jag och sonen har flyttat ut från toan. Mannen kommit hem från England. Nu ska vi bara locka ut tonåringen ur sin tonårsgrotta.

Fridens!

 

Clownen kommer

Alltså. I torsdags när jag gick hem från jobb slog tanken mig. Clownen kanske dyker upp. Måste erkänna att jag blev en smula panikslagen. Helt ärligt. Raskade på stegen. Ringde en vän. Vi skrattade galet mycket. Åt något helt annat. En man hörde mitt galna skratt. Han gick över vägen. Blängde märkligt på mig. Trodde han att jag var en clown?

Igår. Kulturnatt. Inte spökafton utan kulturnatt. Dotter och jag tänkte att vi insuper oss lite kultur i höstnatten. Och stormen. Det tar inte många minuter att gå ner till stadens centrum. Vi tog bussen. Clownen kanske kommer. Nere på stan bland all kultur tittade jag bakom min axel stup i sekunden.
Tittade på konst, foton, smycken. Köpte böcker. Träffade två författare. Jag köpte den enes bok. En spänningsroman. Inget för mig. Men någon annan i familjen behöver luras ut ur den digitala sfären och komma ner till den analoga sfären. Författaren skrev en hälsning. I sin debutroman.

Efter bokhandeln. Ett beslut. Gå hem eller stanna i stan? Vi hade supit mycket kultur. Vi tog bussen hem. Rädd för clowner. Obegripligt. Har de ens synts till i min stad?

Förresten, ”nya” butikschefen på bokhandeln. Förbannat trevlig. Jag vill jobba i en bokhandel. Tror att det kan vara mitt drömjobb. Ett av dem.

Nu är det lördag. Jag håller mig inomhus. Det blåser. Och det ryktas om clowner. Och jag är rädd.

Det enda varaktiga är förändring

En gång för länge sedan var jag på en intervju för en tjänst. Under denna intervju gjorde vi en rad tester bland annat ett personlighetstest. Efteråt analyserades detta och jag fick mitt resultat. Det enda jag minns är att hon, tanten, som var en ganska ung tant, mer tjej, sa att jag inte gillar förändring. Det var ju mer eller mindre det dummaste jag hört, svarade jag. Jag försvarade mitt argument med att jag gillar att möblera om, färga håret, klippa nya frisyrer, flytta osv. Men hon den unga tanten stod på sig. Hon sa till mig att jag skulle ringa henne den dagen ljuset gick upp för mig. Att jag inte gillar förändring.
Jag skrattade. Kommer aldrig ringa, tänkte jag.

Så hände det. Förändringen. Som jag inte gillade så värst. Jag fick ringa tanten. Och erkänna. Skrattar bäst som skrattar sist.

Jo. Och jag håller på med att fixa till en förändring i livet. Inte undra på att det inte går så bra med det med tanke på att jag inte gillar det. Så jag jobbar på det. Gillade ju inte broccoli för heller. Inte sushi heller.

Så jag jobbar på det. Den där förändringen.

Gone but never forgotten

Någon sa till mig en gång att de som lämnat jordelivet gör sig påminda hos oss när de är i närheten. Olika små tecken. Oftast är de nära när sorgen eller saknaden gör dig påmind. Jag tror ju inte på den där skiten. Egentligen. Kanske är det bara något man vill säga till någon för att göra saknaden eller sorgen lättare att bära. Jag vet inte varför man säger saker. Av sådan karaktär.

Men just nu har jag svårt att ta ett enda andetag utan att känna hur påtaglig saknaden är. Mamma. Och Pappa. Och just idag känns sorgen så närvarande och färsk, som om det vore idag de ryktes från min sfär. Sorgen var där igår. Och i förrgår. Förmodligen slår den mig följe under morgondagen med. Sorgen efter mamma har jag bara låtit sippra ut väldigt lite i taget och kanske har dammen rämnat nu. Känner mig aningen tafatt i vad jag ska göra. Tankarna går inte att sortera. Inte ens lufta.

Det finns saker som jag borde ha sagt och gjort. Inte ens första gången lärde jag mig. Att göra det innan det är försent för när det väl är försent så är det så mycket svårare att bära än det skulle vara att bara ha gjort det.
Men det är lite som ur låten ”The luckiest”..

I don’t get many things right the first time,
In fact, I am told that a lot
Now I know all the wrong turns the stumbles,
And falls brought me here…

…I love you more then have
Ever found the way to say
To you

Ja. Idag är en sådan där dag. Allting gör sig påmint. Man kan önska skiten ur sig hur mycket man vill, it is what it is. Jag måste göra något konstruktivt av det hela. Använda sorgen till något. Ja men ursäkta men vad fan då? Undrar jag. Då.
Det passar sig inte så bra att vara så fakking gråtig just nu. I morgon är det samtal om min framtid och då kan man faktiskt inte börja gråta. Och jag misstänker att det är precis det jag kommer göra. Jaja. Får ha snorpapper i fickan bara.

Måndagar. Suck. Än är det lite söndag kvar. Så jag gör vad jag kan med återstoden av den.

 

 

 

Man kan inte göra vackra saker med halva hjärtat

Man måste inte skapa vackra saker. Man måste inte. Om det inte är det man vill. Göra världen vacker. En vacker tillvaro.

Jag kom hem idag lagom utmattad efter en dag på kontoret. Jag har en trött vecka. Jag är inte i synk med något som jag borde vara i synk med. Mig själv. Jag letar mig dit, lite snårigt men jag är strax där. Ska bara utrota eller nästa utrota det som gör mig så förbannat trött. Men i fall, jag kom hem och slog mig ner på en vit pinnstol för att hämta andan och finna kraften att ta tag i det. Allt det där i mitt hem som skriker efter en hand eller två. Jag är glad att det inte är min dag att laga mat. I all fall, jag slog med ner, andades ut och hittade en skatt. Ett blogginlägg. Jag läser inte många bloggar men några. En av dem är Fredrik Backmans blogg. Han är underhållande. Liksom hans böcker. Och just idag skrev han ett inlägg som en förlängning av den påminnelse jag gav mig själv i dag, i en tanke mellan alla mina göromål på kontoret.  Fan-vad-jag-saknar-att-skriva. Den tanken. Och jag sa till mig själv att jag måste ta tag i det. Utrymmet. Skrivbordet. Ge mig tiden. Pratade med en kollega på kontoret om skrivandet. Han skriver. Men han har kört fast i sitt och jag önskade där och då att jag bara kört fast. Jag har kört vilse. Tanken är tom och däcken punkterade.
I alla fall, i just det här Hug jag gör – Fredrik Backmanhandlade det om hur han gör. När han skriver, den där Fredrik, författaren som skapade den där Ove. Det var ett långt inlägg men inte ett enda överflödigt ord. Kanske inte helt tydligt men jag förstår vad det går ut på. Tror jag. Och han nämnde en bok, en bok jag faktiskt har i min hylla. Jag har läst lite i den men inte hela men det ska jag göra nu. Redan i kväll. Från och med nu, ska jag lämna alla TV-serier i fred. Jag ska mängdläsa. Jag ska ha en läsorgie. Jag ska läsa så ögonen blöder. Jag gillar ju att läsa för helvete!!

Och det är ju nu jag undrar varför fan i hela jävla helvetet jag inte gör mer av det jag älskar och som gör mig glad istället för att förstoppa min själ. Så nu börja jag med boken, i min hylla och varvar den med den andra boken som ligger i bastun. Min bastubok. Den jag bara läser i bastun. Och jag bastar inte så mycket och länge att jag hinner läsa så vansinnigt mycket. Skärp mig. Boken är ingen hemlighet utan det är Bodil Malmstens – Så gör jag – konsten att skriva. Står säkert en massa klokt i den. Där emellan ska jag gå på gymmet. Boken är rätt tjock och kräver lite muskler att hålla upp, så man inte får den på näsan. Kan göra ont.

 

img_9303
Ursäkta den dåliga kvalitén på bilden nu när jag äntligen lägger upp en bild.

 

Ja. Det var det jag hade idag. Och kanske kommer det något annat inom rimlig tid. Jag är rätt kass på att uppdatera. Men ni som envist hänger kvar. Kärlek!

 

 

Tvåhundraåtta sekunder.

Känslan när man hittar tillbaka.

Ja men när man varit lite vilse i skogen är det väl rätt skönt att hitta ut till en stor väg som leder till en by med färskt kaffe och tågstation. Eller hur?
Lite så är det för mig nu. Efter resan till London och en magsjuka som var muterad till något i hästväg. Alltså nu pratar jag smärta.
Nåväl, kom helskinnad ur det med. Även om jag ännu inte är helt hundra procent så är jag i alla fall med i matchen.

Hittade till gymmet. Jag är ju inne på dag 14. Eller, dag 14 är ju över väldigt snart och dag 15 tar vid. Så att säga. Det går ju ganska bra. Om man ser till kosten. Lite avvikelser blev det ju i London. Man kan ju inte låta bli skumpan. Det går inte.

Hösten är här. Vill man ju säga men temperaturen säger ju annat. Men jag kände det i morse i luften. Hösten är här. Doften. Krispet. Önskade att jag kunde gå på en lång promenad i morse istället för in på kontoret och trycka på dautan. ( ja datorn)
Hösten har alltid varit min favorit årstid. Känns som nu börjar det, när sommaren i själva verket dör men hösten är liksom början. New beginnings.
Men i detta nu, känner jag inte riktigt samma entusiasm. Nästan lite låg. Inget roar. Apjobbigt. Ingen resa att se framemot. Vill inte resa överhuvudtaget. Men inget så direkt att se framemot.

Så jag harvar på. Med mitt ”shreddande”. Mina 90 dagar och sånt. Småplanerar en fest långt fram i tiden. Det är liksom roligt. Och man ska ju göra det som är roligt. Ju.

Ja men, alltså, jag har hittat till gymmet i varje fall. Och hit till bloggen.

Gå och se Sully. Filmen. Jag grät flera gånger. Men jag är blödig. Hatar att flyga. Kommer aldrig flyga igen. Och vill ni inte se Sully. Så se Snakes on a plane. Jävla bra rulle. Om ormar i ett plan. Samuel L Jackson kommer till undsättning. ( den är sjukt dålig, men jag brukar rekommendera filmen till random människor i brist på annat) En kollega gick på det. Han tyckte filmen var askass.
Sully handlar om det som hände 15 jan 2009. En pilot landar ett plan i Hudsonfloden och räddar 155 liv. Han klarade det. Tror inte att någon annan pilot klarat det han klarade av. Alltså tänk att ha suttit på det planet och höra flygvärdinnorna ropa: Brace! Brace! Brace! Stay down! Om och om igen. I 208 sekunder. Tänk att du i 208 sekunder är säker på att du störtar rakt ner mot döden. Förstå hur långa dessa 208 sekunder är. Jag vill inte tänka. Men tänk. Han räddade 155 liv. Se den. Clintan har regisserat. Han regisserar sällan skit.

Jag läser en bok. Den är än så länge bra. Jag gillar hur han skriver. Den där Axel Schulman. (ni som lyssnar på podden fattar) Ni som inte lyssnar på podden. Lyssna på den. Alex & Sigges pod. Älskar Sigge. Hans skratt. Och hans analyser. Gör mig varm. Lyssna på den. C’est gratuit.

Må väl för fan. Ta hand om er. Andas in höstkrisp. Wunderbar.

 

 

Dag 1.

Måndag. Igen då.

Jag sitter i ett främmande landskap på jobbet. Vårt lilla landskap är under konstruktion. Så ni sitter jag bland främlingar. Tysta främlingar. Lite ansträngande för mig. Jag har svårt att vara tyst. Klockan fyra brast det. Totalt. Då kom alla tokigheter ut på en och samma gång. Jag har lyckats samla på mig fler personligheter under dagen. Tuula från Finland har ju varit med ett tag nu. Idag föddes Åsa från Stockholm och Ada från Göteborg.
Ja, ni förstår, man måste ha ett jämnt flöde i tokigheterna, inte kväva.

Dag 1 av 90. Gymmet. Gick ju sådär om vi säger så. Eller ja, gick ju rätt bra, köttade på, men inte med några stora vikter. Men det räckte, mannen fick lägga upp mina armar på tangentbordet för att jag ska kunna skriva. My arms are no more! Man kan säga att dag 1 = 100%. Japp. Inte är det lätt hela tiden. Ville inte gå till gymmet. Helt nya övningar på schemat. Läskigt. Jag vet fortfarande inte vad allt väger där, alla stänger och sånt. Men till slut skärpte jag mig och gick dit. Hann till och med få en liten lektion i marklyft. Se där, man ska inte vara rädd för att fråga. Men jag är fortfarande lite vilsekommen där. På gymmet. Armhävningarna. Dem ska vi inte prata om. Alltså att en basic övning ska vara så svår. Och så svår. Ja, svår. För att man saknar styrka. Mina armar är som spaghetti fast penne. Men då finns där ju en enorm förbättringspotential. Tack och lov är det legday nästa gång. Kanske.

Öööh. Jag tog bilder och mått. På mig inför den här shredden. Asså. Det var ju inte lika roligt som att åka Helix. Det var lite plågsamt. Som att dra av en nagel i taget. Eller att jag hellre gjort två triatlon på rad. Men nu är det gjort. Så får vi se vad slutresultat blir. Ju.

Jag är rätt slut. Det tar på krafterna att sitta i ett tyst främmande landskap. Och gymma.

Ett sorts triathlon. Typ.

Igår, lördag, gjorde jag en utmaning som jag egentligen skulle göra i morgon då min efterlängtade (???) Autumn Shred drar igång. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle få tiden att räcka till efter en arbetsdag.

Utmaningen – 2 km simning, 30 km cykling, 10 km löpning. Triathlon. Med modifikation. Alla skulle göras efter varann.

Simningen. Jag siktade på att simma åtminstone 1 km. Simma är inte min grej eftersom det enda simsätt jag kan är kärringsim. Insåg då att jag skulle ta hela dagen på mig alternativt drunkna av tristess. Så jag sa 1 km eller 1h. Tänkte att det skulle ta mig ungefär en timme att simma 1km. Ja, jag är långsam i mitt kärringsim. Men döm om min förvåning när jag ”klarade” det på 38 minuter. Ja, det är lång tid va, men nu kärringsimmade jag. Dessutom blev jag attackerad av en ouppfostrad kärring som tyckte att jag inte skulle simma där hon simmade. På en motionsbana tyckte hon att hon kunde simma ensam i mitten. Så hon attackerade mig. Hade annars säkert klarat simningen på 37 minuter
Jo, kollade upp världsrekordet, man kan säga så här; jag har lite att jobba med.

Cyklingen. Efter kärringsimmet där jag tog i som tusan sista längden med kallsupar och vansinnescrawl så tog det mig ett tag innan jag fann orken att ta mig upp ur bassängen. Hem och, stekte ägg och bacon. Nä, jag vet, i ett riktigt triathlon så äter man inte emellan, inte hemma i alla fall. Det var med skakiga ben jag satte mig på min räääser och skulle cykla 30 km. Målet var 30 km. En normal dag klarar jag en cykeltur på 30km otränad. Men mina armar och ben var skakiga och svaga och jag hade svårt att får upp hastigheten till över 20 km/h. Jag bad om en platt runda men ändrade mig och sa att jag ville ha medvind på vägen hem istället. Hade min dragare med mig. Annars hade det aldrig gått. Motvind och mycket uppför. Gjorde att lilla lilla trötta jag kortade ner rundan till 22,5km. Jag hade inget att ge. En enda attack på hela rundan och den var inte ens halvhjärtad. Annars är det en favorit, plågsam men ändå min favorit, att attackera i uppförsbacke, framkalla mjölksyra. Inte igår. Skämmigt. Bad om ursäkt till cykelguden. Så sluttiden som borde ligga långt under timmen på denna distans blev 1h 15h. Men va fan, jag simmade ju kärringsim innan.

Löpningen. Detta hade varit min favoritgren om jag hade kunnat springa. Men jag kan inte. Så jag skulle få gå istället. En såndär powerwalk. Som det så tjusigt heter. Jag hade bestämt 10 km. Så efter cyklingen blev det en snabb kopp kaffe i solen innan jag snörade på dojjorna och laddade öronen med min favorit podd. Min powerwalk saknade helt och hållet power. Och tempo. Men det skulle ju genomföras. Vyerna var vackra. Havet doftade gott och vinden busade med mitt hår. Men powern liksom uteblev. Mitt knä började smärta och svullna upp. Fick ändra mina planer. jag bestämde att jag får i alla fall gå minst 5 km. Eller max en timme. 5 km tog mig 57 min. Så ja, ni förstår, powern lämnade jag i bassängen.

Men jag gjorde allt detta på den dag. Skulle aldrig komma på tanken annars. Och jag var slut efteråt. Mycket tankar under tiden. Många nya mål föddes. Första målet efter att min autumn shred är slut, är att lära mig simma. Sen ska jag slå mina 38 min. Med råge. Och det roligaste upptäckten under tiden var hur kul jag tyckte simningen var, trots brist på riktig teknik. Jag har alltid avskytt simningen.

Så jag har gjort det. Ett sorts triathlon.

Så. I morgon drar det igång. Autumn shred med allt vad det innebär. Det som är så spännande med detta är att jag ska göra en massa nya grejer på gymmet jag aldrig gjort. Helt nytt träningsprogram. Kosten är anpassad för att ge resultat. Av det jag gör på gymmet. Sjukt spännande. Och jag är taggad. Också väldigt ödmjuk. För jag vet att 90 dagar är många dagar. Uthållighet. Karaktär. Disciplin. Nya saker för mig.

Så idag blir det mycket sista-gången-grejer. Som att äta tårta. Dricka ett glas vin. Äta utan att tänka på vad det är. Ja massa sånt inför mitt upplägg i 90 dagar.

Idag ska dessutom sanningen dokumenteras. Fy ve och fasa. Men jag hoppas att när sanningen dokumenteras om 90 dagar syns mitt hårda arbete.

If you’ll never try, you’ll never know.

Planera och Prioritera

Då håller man på och avverkar andra veckan på jobb efter semestern. Min hjärna innehåller fortfarande väldigt mycket semestergegga. Men jag jobbar på det. Jag har fantastiska kollegor. Ofta så man får skratta tills man nästan kissar på sig. Och jag är glad att jag har dessa. Mina fina.

Och så har jag börjat dricka svavel. Och askorbinsyra.

Jo! men så damp ett efterlängtat mail i min inbox. Efterlängtat med skräckblandad förtjusning. Nu är det så nära så. Autumn Shred. 90 dagar. Så nu börjas det. Tjatet om mat och kost. Träningsvärk och fails. Sen kommer framgångarna. Och han den där PT:n han gav hela gruppen 100%. Så nu ska vi liksom hålla i våra 100%. Liksom att få ett A i ett ämne direkt vid terminsstart och så får man äran att förvalta den. Hålla i den. Kräver planering och prioritering. Mina ledord i 90 dagar. Utan dessa två ack så viktiga P:n kommer man inte så långt. Sen kan man blanda in lite olika bokstäver. K. Karaktär. D. Disciplin. S. Stödet. J. Jävlaranamma. J igen. Justfuckingdoit. 100% baby.

Det hela startar med en utmaning. Och det är ingen nådig utmaning. Utmaning just för att utmana. Inte för att vinna. Vara bäst. Kanske inte ens klara det. Bara göra något. Och lite till. Inte vara bättre än någon annan. Bara visa vart du står och hur mycket du kan pressa dig. Ja, utmaning helt enkelt. Och när något heter utmaning så slår det lite slint i mitt huvud. Jag är lite nöjd med att det första jag tänkte var hur jag rent praktiskt/logistiskt ska utföra detta. Inte; oh fy fan, detta går aldrig. Seriöst planerade jag i mitt huvud hur jag ska genomföra 2 km simning, 30km cykling och 10km löpning. Löpningen, den får ersättas. Mitt knä kan inte men den kan promenera. Så den lite förändring men sen ska jag göra vad jag kan. 30km cykling, den är den lättaste. Och jag har mannen, som gladeligen drar ut mig på en cykelrunda. Och jag jar ju cykeln. Min rääääser. Simningen. Ja vi ser helt enkelt hur långt det blir, allt mellan 50-2000m. Gissar jag. Någon som vågar sig på en gissning?
Ja, det ska utföras efter varann. Jag fuskar och gör allt på en och samma dag, men med så lite vila som möjligt emellan.

Kostschemat såg förbannat bra ut. Träningsupplägget då? Satan, jag kommer bli biff. Det finns saker jag ska göra jag aldrig gjort. Saker jag testat men inte ens klarat en enda rep. This is going to be interesting. De på gymmet får sig många goda skratt under dessa tre månader. Men hey, jag bjuder på det. Men jag kommer ställa klockan tidigt på morgonen och träna när ingen ser på…och jag är inte ens morgonpigg. Hur ska detta gå?

På måndag går startskottet, men jag fuskar och kör mitt ”triathlon” i helgen. Den ska givetvis dokumenteras på ett eller annat sätt. Wish me fakking luck! Cause I fakking needs it.

Ja jag svär mycket. Tänker inte be om ursäkt. Min blogg. Och jag är vuxen.