Sida 17 av 19

Inget särskilt alls – mest vemod

Jösses. Precis skickat iväg barnen till skolan. En som börjar tvåan och en som börjar åttan. Hur gick detta till?? Var inte länge sen de var små knytten i min famn.

Det är alldeles tyst i huset. Min balkongdörr är öppen. Fåglarna sjunger utanför. Solen skiner dessutom. Min sista semesterdag. Vemod. Alla lediga dagar. De bara försvann. Nåväl, om två veckor har jag i alla fall 2 lediga dagar till. London.

Jag är lite bekymrad. Mitt knä är svullet. Värker. Och det känns som någon stoppat massor med vadd i det. Går inte att böja. Inte bra. Snart börjar det och mitt knä kan inte hålla på så här. Skulle vilja få en kortisonspruta i knäet. Sist jag fick det var det som om mitt knä aldrig var skadat. Men sprutor är inte lösningen heller. Blir helt matt alltså.

Oh. Igår var jag på bio. Såg en helt hysteriskt rolig film. Bad Moms. Skrattade så tårarna sprutade. Underbart. Väldigt amerikansk film men härligt rolig. Se den.

 

Bad_Moms_poster

 

Idag ska jag bara njuta av att vara ledig. I morgon är det tillbaka till gruvan igen.

Det drar ihop sig.

Jodå. Jag känner det. Semestern hålla på att lida mot sitt slut. Och sen vet man fasen inte när man har semester igen. Alltså, jag vet ju att jag ska vara ledig två dagar precis i början på september men det räknas inte. Nästa år är jag bannemej sugen på en sammanhängande semester. Men det går ju inte med alla saker vi planerar att vi vill göra. Nåväl, i-landsproblem åter igen. Ett återkommande tema i mitt liv just nu. Men just nu har jag lite semesta fortfarande. Så det så.

Ungefär 16 dagar kvar tills jag kastas in i hetluften och utmana mig själv. 90 dagars kick start kanske man kan kalla det, men kick är ju förbaskat fel  ord men jag har ju liksom beslutat mig för att inte sjunka djupare ner i TV-soffan. Förbaskat bekvämt men fy fan vad man inte är i toppform. Jag har alltid i mitt inre haft en dröm, kanske lite löjlig men den är min, att vara med i Gladiatorerna. Nu är jag rätt långt ifrån den drömmen och jag, ja just det, börjat blir för gammal för det tydligen…men jag tänker mig att jag ska träna som om det vore så att jag ska vara med. Sen kanske jag bara är med i frågesportsprogram i TV som Vem vet mest.

Förr i tiden innan barn var jag ganska vältränad. Faktiskt. Trots att jag bara lirade innebandy. Sen blev jag gravid och förfallet startade. Och det är ju mer än 14 år sedan. Sedan dess har jag aldrig varit i någon vidare form, mer än möjligtvis rund, men det är ju också en form.
Bakgrunden till att jag verkligen tänker göra en 120% satsning är mest för att jag vill, för att jag vill vara stark men också för att jag måste. Jag behöver bara titta på den genuppsättning jag ärvt från mina föräldrar, benskörhet från min mamma till exempel. Den har jag. Och då kräver min kropp lite muskler för att inte jag ska bryta varje ben i min kropp. Min mamma var sjuk i det allra mesta som går att vara sjuk i och jag tänker att jag vill bespara mig det, och mina barn. Så nu tänker jag minsann ge järnet. Kommer inte bli lätt för just den där sockerråttan, den är en dryg jävel med oanade krafter. Men den ska dö!

Min resa börjar den 29 aug. 90dagar. Min blogg kommer mest troligt under dessa 90 dagar handla om detta. Drygt jag vet men det är ju mitt. Och min blogg. Jag passar på att även nu inför hösten, istället för skitta nyårslöften sätta upp lite personliga mål, inte bara kring min hälsa utan kring mig och mitt liv. Våga satsa på drömmarna. Våga jobba för förändring. Sånt mumbojumbo. Så på nyårsafton kan jag förhoppningsvis skåla för mina uppnådda mål jag satt tills dess och önska mig lycka till mot fortsatta mål.

om 225 dagar fyller jag 40. Fiiii faaaan vad tiden går fort. När man har roligt.

Så ett varningens finger, min blogg kommer lusas ner med min autumn shred som jag genomför med ett stort härligt gäng främlingar. Det kommer blir sjukt tufft, det vet jag. Jag kommer behöva all världens stöd för att kunna genomföra detta. Jag vet att jag inte klarar det moll allena. Så jag kommer behöva era hejarop. Och när jag är klar och har jag klarat det med bravur då blir det fest. Fira mer. En sak jag ska bli bättre på. Fira. Och bjuda in vänner att fira. Vem vill inte dricka champagne och ha en trevlig afton?

Förutom då den här träningsgrejen som förmodligen kommer uppta nästa hela mitt väsen så ska jag avsätta tid för det jag drömmer om mest. Skrivandet. Letar efter kurser. En rätt bra grej det där med kurser. Måste bara hitta det där förbannade skrivbordet!! Alltså, jag kan ju anmäla mig till kurs och så ändå men ni fattar, det ska ju skrivas. Och hemma är en bra plats att ha en plats att skriva på. Och då behöver man ett skrivbord. Typ.

 

Mina fucking i-landsproblem

Detta inlägg vigs helt och hållet åt ointressanta i-landsproblem. Mina. Banala och triviala när allt kommer omkring. Men jag har semester. Då är det fanimej okej att ha dem. De upptar inte hela min värld, jag står inte och faller med dem även om det känns som om jag gjorde det. Även om de upptar en stor del av min tankekraft. Men det kan väl få vara okej, jag orkar inte bära på mycket tyngre än så. Jag har för fan semesta!!

I ett tag nu har jag haft ett återkommande i-landsproblem. Jag har aldrig något att ta på mig. Inget i garderoben duger. Känns som om någon faktiskt stulit mina kläder. Så jag gjorde en inventering, en snabbinventering, och jösses vilken sorglig garderob jag har.
Tycker ju jag då naturligtvis men det är ju det som räknas. Vad jag tycker. En vän sa till mig att sortera ut allt det som är ”iffigt”, sagt och gjort. Ingenting kvar. Mina två favoritjeans är ju sönderslitna. Inget man kan ha på sig varken på jobb eller utanför hemmet. Återstod 2 par användbara braller. 2 par braller. Allt annat var ”iffigt”, saker som lyckats komma med i ett helt gäng tidigare gallringar som aldrig ändå använts, de fick lov att ryka nu. Tröjor blev det inga kvar. 3 par skjortor. Blusarna lite utdaterade. T-shirts inga men linnen ett gäng. Så det är faktiskt dags att fylla på med lite nytt.
Förr gillade jag att shoppa, eller älskade att shoppa. Nu tycker jag bara det är jobbigt. Att springa från affär till affär. Nu för tiden finns ju nätshopping och det är väl en blessing in the sky. Shopping blev roligt igen. Visserligen får man vänta men både Boozt och Zalando är snabba samt att det är enkelt att returnera de varor man inte vill behålla.

Sockerråttan den jävlen! Den går inte att ta dö på i rappet. Jag har fastnat i sockerträsket. Och med 20 dagar kvar till Autumn Shred går det inte att ha det på det här viset. Måste sluta mata den där nedrans råttan. Den växer och blir starkare. Den jäveln. Död åt den jävlen!!

Jag skriver inte. Tappat det. Helt. Och jag måste hitta mina rutiner kring skrivandet. Tvinga mig. Men jag har fortfarande ingen plats att skriva på. Jag hittar inte mitt skrivbord. Alltså, inte så att det är stökigt här, utan jag har bara inte köpt ett, för att jag har inte hittat ett att köpa. Jag har heller inte letat. Bara tänkt att jag ska leta. Jag har ju velat fram och tillbaka om det ska vara ett gammal med själ eller ett nytt och fräsch, och nytt och fräscht vann, för mitt skrivbord måste vara vitt. Ett vitt blankt ark. Kan inte tänka annars. Och kan inte tanken vara fri, kan jag inte hitta ord. Hittar jag inga ord blir det inget skrivet. Vitt skrivbord. För fan. Nytt och fucking fräscht ska det vara! Jag bestämmer.

Känner att den där 40årskrisen jag har, den börjar ta ny form. Lite mer trots. Börjar komma in i en märklig trotsålder. Är det ens möjligt att ha en 40års trots? Eller är det bara min personlighet. Att jag är lite trotsig. Det som gör att trotsen växer är alla dessa satans nej-sägare. Som jag kallar dem. De som säger att man inte kan göra en massa saker nu när man börjar bli tant, för att man är för gammal. Kjolen ska gå över knäna, för gammal för att blir fit, för gammal för att uppfylla drömmar, för gammal för att dagdrömma och för gammal för att festa hejdlöst eller dansa i regnet. Sånt gör mig trotsig. Vem är de att tala om att livet har åldersgränser. Fuck you! Säger jag då och ska visa motsatsen. Jag ska nog bevisa för dig och dig som inte tror att man kan bli vältränad trots att röven hänger i knävecken och är alldeles platt. Lika bra att acceptera att man är gammal och kroppen likaså. Nej! Behöver inte vara så. För att du väljer det, lägg inte det på mig. Ja, jag blev lite smått förbannad och väldigt trotsig. Ska man  inte leva livet hela tiden? Ska man bara ge upp och acceptera för att man inte längre är 20. Nä. Därav av min kris ändrat skepnad. Kanske en rätt bra grej ändå. Jag är ju rätt envis säger de, som känner mig väl.

Ja. Det var allt om mig och mina i-landsproblem. Nu ska jag leta reda på min stil och köpa nya kläder. Jag ska ta dö på sockerråttan. Jag ska till gymmet och lyfta tungt. Jag ska lyssna på Anna Ternheims nya skiva For the young, for den är så bra. Cover på en backstreet boys låt, den bästa på hennes skiva. Sjukt bra. Jag ska skriva brev till mina brevvänner. Jag ska…jag ska…njuta av återstoden av min semester.

Be yourself för fan!

Spontanbesök på kyrkogården

Under flera månader har jag varit obeskrivligt trött. En trötthet som tär på mig. Jag lever lite grann i ett vakuum. Ingenting fungerar här. När klådan kom, så tänkte jag att nu är det något fel som är trasigt. Kanske sköldkörteln. Men det är inget fel på mig. Inte enligt blodprover. Möjligen liten anmärkning på feritinet. Doktorn sa jag skulle äta mer ruccola och spenat. Inte kosttillskott. Att klådan är mer eller mindre nästan helt borta…vilken lättnad. Höll på att bli tokig där ett tag. Så nu får jag göra lite justeringar i min kost. Och träning. På träningssidan har jag verkligen kammat noll. Har kanske inte ätit helt optimalt heller. Jag försöker. Ska knapra spenat och ruccola.

Falkenberg. Aldrig riktigt besökt den staden. Vilken trevlig stad. Fick möjligheten att spendera ett par dagar där. Dottern spelade beachvolley-SM. Debuterade. I storm. Och det är ju fantastiskt vad roligt de har. Knyter kontakter med folk från Ystad till Stökke utanför Umeå. Underbart. Och glädjen, trots en knackig debut. Det tog sig match för match och jag imponeras alltid. Nästa år kanske de tränar lite inför det oxå.

Gravarna. Där mina föräldrar bor nu för tiden. Jag är rätt dålig på att besöka dem. Och det kan ju bero på att det blir en smärtsam påminnelse om att de är borta. Långt bort där de inte går att nå. Så jag besöker dem inte så ofta. Inte där, men ofta i mitt hjärta.
Plötsligt från ingenstans ringer det. Någon vill besöka mammas grav. Hen hittar inte dit. Hör mig själv erbjuda att komma dit och visa vägen. Hen hade köpt blommor. Vita liljor och blåklint. En blå blomma i alla fall. Blått och vitt. Finska flaggan. Hen pratade på. Jag lyssnade men hade inget att säga tillbaka. Hen erbjöd att bjuda på fika. En fin tanke men jag var tvungen att tacka nej. Allt om hen påminner om mamma när mamma fanns här. Jag avböjde och sa att jag måste gå. Jag gick. Tårarna brände bakom ögonlocken samtidigt som jag skrattade åt veckans avsnitt av podden. Vilken bisarr känsla. Skratta åt podden, för det var så satans roligt samtidigt som en stor klump av sorg vill tränga sig ut. Tårar som slogs för att bana väg nerför min kind. Jag svalde och svalde tills det inte gick att svälja mer. Tankarna hade skingrats av olika slogans. Städers olika slogans. När Sigge skrattar, skrattar jag och jag blir alldeles varm inombords. Sigge pratar i podden jag lyssnar på. Han pratar tillsammans med Alex. Alex pratade om innehållslösa tomma instagramflöden. Så han gjorde en poäng i det hela, med att basta. Han är inte klok. Och det är fanimej inte jag heller.

Nu inväntar en middag, på tu man hand med min äkta hälft. På en av mina smultronställen, Sillen & Makrillen. Jag ska äta gott och dricka gott. Idag.

Imorgon skärper jag mig. Ska hitta tillbaka till gymmet. Och äta lite bättre. Kanske bli mindre trött. Inte många dagar kvar tills mina 12 veckor med PT börjar. Då blir det allvar.

Må väl vänner.

Slå mig med en hammare

Jag har under en längre period varit väldigt trött och håglös. Levt på reserven. Tänkte att det bara var en liten dipp. Sådana som man kan få. Tänkte att när vi väl kommer iväg på semester så blir det andra bullar. Åka till solen och lapa energi. Men jag var tyvärr väldigt väldigt trött. Ingen energi. Riktigt jobbigt. Och att inte heller finna den där ultimata glädjen man alltid finner, man, i alla fall jag, när man är på en plats där solen skiner och maten smakar gudomligt.
Semestern var fantastiskt ändå men min energi var nästan noll. Sov dåligt. Sover illa fortfarande.

Så kom vi hem. Jag raka vägen tillbaka till jobbet. Barn och man fortsatt ledighet. Då blev min trötthet en aning värre. Och så kom klådan. Utslagen. Exsem som ett brev på posten. Denna klåda har drivit mig nästan till vansinne. Ett tag ville jag slå mig hårt i huvudet med en hammare. Men nu är det det aningen bättre och jag kan tänka igen. Fått kortisonkur, utvärtes och invärtes. Väntar på svar på mina blodprover. Njursvikt trot jag att vi kan utesluta. Samt leverproblem. Det vågar jag påstå. Däremot tror jag att det är sköldkörteln. Eller bara en allergisk reaktion och järnbrist. Jag vet inte vad jag hoppas på. Mest bara att klådan försvinner. Antihistamin piggar inte upp direkt. ju. Livet på en pinne.

En dag kvar att arbeta. Sen kommer en efterlängtad ledighet igen. Nästintill oplanerad ledighet. Först beachvolley SM i Falkenberg, sen är det oplanerat. Och mina lite mer än 2 veckor ska jag hitta energi. Fylla mig till längden och bredden för hösten blir lång. Inte mycket ledigheter att se fram emot. Och vårt höstväder är ju bara vackert sådär en kort tid. Men den korta tiden är min favorit tid på året.

En kort uppdatering. Bara.

Ett allvarligt inlägg – i debatten

Jag försöker hålla mig borta från politiken. Men jag kan inte hålla tyst längre nu. Nu är det på väg käpp rätt och jävla helvete.

Jag har en tonårsdotter. Många av oss har döttrar. Och nu måste vi med döttrar stå upp för dem.

Det rapporteras allt för ofta om våldtäkter, fullbordade våldtäkter av män i grupp, ensamma män på unga flickor. Värnlösa mot män, flera män, äldre män. Det rapporteras jämt och ständigt om tafsande. Främmande manliga händer på flickors kroppar. Under deras tröjor. Kjolar. Ej inbjudna händer. Jag frågar mig varje dag, vad fan är det som pågår? Hur i hela helvetet kan detta ha fått eskalera på detta sätt. Sällan man hör om hur förövarna ställs till svars. Straffas. Polisen delar ut armband med hashtag sluta tafsa. Tanken är ju jättefin men jag är övertygad om att den är helt verkningslös.

Vi måste agera. Inte med att ge flickor egna utrymmen. Egna tider på badhus. Flickorna ska inte ”låsas in”. I alla tider har vi flickor/kvinnor kunnat röra oss fritt i samhället. Delta på festivaler, konserter, gå på badhuset, vistas på stranden. Hänga på fritidsgårdar, gå hen tryggt från skolan. Vi ska inte behöva tala om för våra flickor hur de ska klä sig för att inte riskera att bli antastade. Av män i grupp. Av en man. En flicka/kvinna ska kunna föra ett samtal med en man av det motsatta könet utan att det motsatta könet tror sig tycka att det är en invit. Ett nej ska alltid vara ett nej. Oavsett i vilket tillstånd flickan/kvinnan befinner sig. En man ska aldrig kunna ta sig ur med ursäkter. Vi ska aldrig godta ursäkter. Han ska hållas till svars för sina handlingar. Männen ska lära sig att styra sin lem. En man ska lära sig att respektera kvinnan som människa med egen vilja. Hon är inget djur eller leksak man släpar in i en skogsdunge och våldför sig på henne. Pojkar/Män ska läras att handskas med sina lustar, är den inte besvarad får man gå hem och ta hand om den själv, bäst fan man vill i sin ensamhet.

Jag ställer mig frågan; hur kommer det sig att det sexuella våldet/ofredandet har ökat markant? För visst har det ökat? Jag minns när jag åkte till festivaler att jag aldrig behövde bekymra mig över en hand eller man. Jag behövde inte stå i en tjejfålla för att lyssna på mitt favoritband.

Jag är djupt orolig över utvecklingen. Jag är djupt oroad över att det nästan tystas ner. Jag är djupt orolig över att man inte tycker att man ska låsa in dessa förövare bakom lås och bom. Man ska inte komma undan. Inte ens för att ha tafsat. Konsekvenserna måste bli kännbara. Kvinnans rätt till hennes egen kropp och frihet måste värnas om. Så som jag ser det måste jag begränsa min dotter för jag vill inte att hon ska råka ut för något som kommer ärra henne för livet.
Jag vill att hon ska kunna vara en helt vanlig tonåring och växa upp i samhället utan att någon tycker sig ha rätt att ge sig på henne. Jag vågar inte ens tänka tanken på vad som skulle ske om samhället lät det ske.

Jag är mamma till en dotter. Och jag tycker att hon har rätt att vistas ute i vilken outfit hon så behagar, såsom vi är överens om i vårt hem att man kan klä sig som 14åring. Jag vill inte behöva känna oro när hon cyklar till och från träningar. Eller till och från vänner. Eller till och från skola. Eller i skolan. Vart hon än befinner sig, hoppas jag att det finns någon som ser hennes värde och respekterar henne, liksom jag kommer att respektera dem runt mig.

Jag vet inte vad jag som förälder kan göra för att få någon att göra något för att visa att vi värderar våra flickor. Jag är bara en i mängden. Min röst räcker inte så långt. Jag tror att vi måste bli många som tar upp kampen för våra döttrar. För alla flickor. Alla föräldrar talar med sina söner att alla flickor därute en dag ska bli någons mamma. Kanske rent av mamma till era söners döttrar. Jag har en son. Han ska lära sig att respektera flickor och skydda dem. Inte beröva dem på deras frihet.

Jag vill se krafttag från vår regering. Jag vill se att alla hjälps åt att ta sitt ansvar. Vaka över våra flickor så att det kan vara trygga. Och fria.

Men var börjar man en sådan här kamp?

Pizza, svunna tider och ett kallt Paris

Bråda tider. Hell week. Ungefär så kan man summera det. Och inte blev det bättre när jag idag insåg att det inte är den siste på fredag utan redan på torsdag. Jag hade ju planerat mitt jobb så bra. Det sprack. Så nu får jag jobba järnet. I hundratjugo.
Dessutom försov jag mig i morse. Satan vad gott jag sov i natt. Sjukt gott. Obeskrivligt gott. Och lite för länge.

Inser nu när jag tittar lite försiktigt i backspegeln att jag ägnat mig väldigt lite åt sådant som gör mig väldigt glad. Näsan över vattenytan ett tag nu. Det svider en smula i själen. Lite ur fokus kan man säga. Nåväl, med  lite insikt kommer man ju en bra bit så nu är det till att återta mitt fokus och återgå till dessa stunder av; do more of what makes you happy stuff. Fast först väntar en efterlängtad semester. Ett kärt återbesök till en plats där jag lämnade en liten bit av mitt hjärta.

Jag tillhör ju en av dem som packar dagen innan jag åker. Ibland om det funkar på morgonen. Beror ju på vilken tid man måste bege sig. Förr i tiden så kunde jag packa en vecka innan jag åkte. När jag skulle tågluffa som 19-åring packade jag nog fjorton dagar innan. En resa jag skulle vilja göra om. Tågluffa. Det var frihet på en biljett. Hela Europa vid mina fötter.
En tidig morgon utanför La Gare du Nord i Paris åt vi frukost. Ett kyligt Paris. Vi, jag och reskompisen E, gick in på tågstationen för att kolla väderleksrapporten. Portugal skulle ha sol och värme. Så vi bestämde oss för det. Vi fick ett par timmar att slå ihjäl i Paris. Innan vi klev på resan på 24h till Lissabon. Tåg igenom hela Spanien. Människor av och på. Amerikaner som på största allvar trodde att vi hade isbjörnar på gatorna. Givetvis lät vi dem tro att det var så. Det var tider det.

Men just nu räknar jag dagarna tills jag ligger på en av mina favoritstränder och mumsar pizza.

 

Söndag full av saknad.

Igår. Min dag igår var helt oplanerad och det var bestämt så. Mannen åkte iväg med barnen. Egen tid. Ensam i vårt hem. Helt planöst. Vaknade upp av ett samtal. Ett samtal med en fråga om jag vill ta tåget till Malmö. Där mitt liv hade sin början. Jag fick lov att fundera. Inga förhastade beslut om hur jag skulle spendera mina ensamma timmar. Men det blev till slut en tågresa till Malmö. Jag föddes där. Levde mina första sex år där. Jag har ändå inga band som knyter mig samman med staden. Jag känner ingenting. Jag kan inte ens känna en gnutta nostalgi. I have no feelings for Malmö what so ever.

På kvällen satt vi på kajkanten i nyhamn och drack vin. Pratade och pratade. Efterlängtat samtal om livet. Hjärtat och drömmar. Han är en av mina allra bästa vänner. Han känner mig från förr. Sen länge. Sett mig växa upp. Vi växte upp sida vid sida. Han är den familj jag aldrig fick med blodsband.

Idag saknar jag alla som inte är här hos mig. Jag satt på ett kafé tidigare idag. Jag skrev ett brev. Till någon som jag saknar sanslöst mycket. Ytterligare en som växt upp med mig, sida vid sida. Vi har sett allt och sagt allt. Vi har inga gränser för vad vi kan prata om. Och idag vill jag att hon kommer hem. Hit här, där jag tycker att hon hör hemma. Egoistiskt av mig. Men i saknad är man sällan rationell i sina önskningar. Önskar att vi kunde bege oss ut på en cykeltur, som vi gjorde som barn. Cyklade omkring. Upptäcksfärd. La oss på gräset och pratade om framtiden. Nu vill jag cykla igen. Att vi lägger oss i gräset och pratar om baktiden. Minnen. Historia.
Ända sedan jag blev föräldralös blev historien om oss viktig. Betydelsefull. Mina föräldrar roade mig ofta med att berätta om det som varit. Hur jag var som barn. Allt sådant som jag omöjligt kan minnas. Nu är deras berättelser bara minnen och jag inte fråga någon längre. Det gör ont.

Idag saknar jag allt. Allt som varit. Skratta med min mamma. Det blev så tokigt ofta med min mamma. Så vi skrattade åt tokigheterna. Det vara saker som hon tänkte och sa. Och jag kan i skrivande stund inte minnas en enda grej vi skrattade åt. Jag har glömt bort hur hon skrattade. Jävla skit.

En sådan söndag. Så jag botar min saknad med att ställa i ordning sakerna här hemma. Det är stökigt. Rörigt. Och jag kan inte tänka då. Familjen väntas hem om ett par timmar så det vore väl trevligt om de kom till ordning och reda. Att städa är balsam för själen. Sorterar mina känslor. Dammar av. En liten befrielse. Rening.

Jag avslutar nog min söndag med en jättelång promenad. Och en bok tills jag somnar. Skaffat en drös nya.

En sådan söndag. Saknar allt fanimej.

 

De ska ta över världen

Där stod de. De där maktgalna.

Tänkt dig lite blågrå himmel. Massor massor med barn från olika håll och åldrar, i alla fall från förskolan till sexan. De samlades idag förväntansfulla inför denna dag. Sista skoldagen. Sen, sommarlov. Ledighet från skolan i hela nio veckor.

Klass för klass gick de upp på scenen för att skandera. Sjunga ut och sjunga in. Min son, en blåögd lintott i sin blåvitrandiga skjorta, att se honom gjorde hela mitt hjärta varmt. Jag är så blödig. Bara att se honom, på sin sista skoldag, kastade mig många år tillbaka i tiden då det var jag. Sommarlovet kliade på min rygg. Förväntningarna. Skrapsår på knän och cykelturer till  oändliga äventyr. För ett barn.

Efter att några klasser sjungit sitt, blev det deras tur. De där maktgalna förstaklassarna. Min sons klass och parallellklass. Jag hade ju hört namnet på låten de skulle framföra men jag hade noll koll. Trots att jag borde ha koll så hade jag inte det.

Upp klev de på scenen. Jag reste mig upp. Jag vill se och ta in allt. Min son gömde sig längst bak.

”Vad var det vi sa, när vi sträckte ut våra armar, vad var det vi sa, när vi två tittade ut ifrån berget, vad var det vi skrek när drömmar bar oss bortom stan, å en dag ska vi härifrån”

Kände igen mig lite och tänkte att vart bär det hän nu?…och så klämde de i från tårna. 7-8 åringarna…

”vi sa: vi ska ta över, vi ska ta över världen, vi ska bli stora”…

De tog varandras händer och lyfte dem upp i skyn och fortsatte…

”vi ska bli mäktiga, ha ha och vi ska göra jorden hel ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada varandra mer och vi ska slåss
ja, vi ska slåss mot Goliatså tro på mig för jag vet att
du är modigast”…

Och mitt hjärta brast. Tårarna trängde sig på och jag fylldes av hopp. Och jag trodde på allt vad de sjöng. Jag köpte allt vad de små maktgalna förstaklickarna skanderade. De ska ta över världen. Och de ska slåss mot Goliat. De vill bara att vi tror på dem, så jag tänker vara modig och tro på dem, att med dem blir världen en bättre plats.

Med allt som sker runt om i världen. All ondska. Allt vansinne så kunde inte klass 1A och klass 1B valt en mer passande låt att sjunga än Lalehs Goliat Jag önskar så att jag hade haft en bild jag kunde lagt upp på dessa barn där de håller varandras händer uppsträckta när de berättar att de ska ta över världen. De ska bli mäktigast. Dessa små människor. Jag tror bannemig att detta var den bästa sång eller framträdande jag någonsin sett på en skolavslutning. Och den högg tag i mig. Och det var inte bara mina ögon som var vattniga. Jag kommer för alltid att minnas denna sång. De där maktgalna förstaklassarna, vilka underbara små människor som egentligen är så stora.

Lyssna på låten. Bara gör det.

Vad skulle du valt?

Jag är glömsk. Behöver ofta påminnas.

Jag lovade mig själv att under 2016 utmana mig själv. Kliva ur bekvämlighetszonen. Jag har inte haft en plan för hur det skulle ske eller se ut men jag kan identifiera situationerna när jag står i dem.  Att flyga är en sak jag känner stort obehag för. Skräck rent av. För någon som aldrig upplevt denna sorts rädsla kan aldrig förstå den. I onsdags bar det iväg med flyg. Med kollegorna. Och där ställdes jag inför två rädslor i en. Rädslan för att flyga och rädslan för att visa min rädsla. Inför vänner och familj är det okej för att krama om en bekant arm är okej men att kanske spontant grabba tag i en kollegas arm i panik…

Flygresan ner till Budapest gick bra. Jag var lugn och greps aldrig av panik. Kände mig trygg. Hemresan var precis tvärtom. Kände hur rädslan växte sig större och större på flygplatsen och jag försökte andas och lugna ner mig men till slut kom frågan från en kollega och då brast det. Tårar. Jag har i hela mitt liv avskytt att gråta inför andra. Jag vet inte varför det är så, det bara är så. Jag skäms för att gråta. Jag visar heller sällan mina innerliga känslor. Jag förhåller mig neutral. Så gott det går. I alla fall när det kommer till ömhet och kärlek. Svårt. Så jag grät. Och jag blev arg på mig själv för att jag grät. Det fina i allt det här är att jag har två otroligt fina kollegor som står mig lite närmare än de andra och plötsligt kändes det lite okej att gråta. Inte allt för mycket men lite lagom gråt. Hela den här situationen spelas upp om och om igen för mig idag och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till ”filmen”. Att merparten av mina arbetskamrater har sett ett mänskligt beteende. Att jag visade mig vara helt mänsklig. Visa min rädsla. Och den valde sig att ta sig i uttryck i tårar.

F.E.A.R. – has two meanings.

Forget Everything And Run OR Face Everything And Rise. Ditt val. 

Så jag tänker att jag ska sluta vara rädd för att visa att jag är mänsklig. I alla fall i små kliv, låta andra se att jag bara är en människa som alla andra. Jag tänker mig att det torde vara i sin ordning. Att vara människa. Men styrkor. Och svagheter.

En annan sak som jag lovade mig själv var att skriva mer. Ett löfte jag måste hålla. För det är bara för min skull. Ingen annans. Resan till Budapest med jobb, den inspirerade mig mer än jag vågat hoppats på. Växa genom möten.

Så nu ska jag växa. Och skriva. Mycket mer än jag gör.