Sida 18 av 20

Man kan inte göra vackra saker med halva hjärtat

Man måste inte skapa vackra saker. Man måste inte. Om det inte är det man vill. Göra världen vacker. En vacker tillvaro.

Jag kom hem idag lagom utmattad efter en dag på kontoret. Jag har en trött vecka. Jag är inte i synk med något som jag borde vara i synk med. Mig själv. Jag letar mig dit, lite snårigt men jag är strax där. Ska bara utrota eller nästa utrota det som gör mig så förbannat trött. Men i fall, jag kom hem och slog mig ner på en vit pinnstol för att hämta andan och finna kraften att ta tag i det. Allt det där i mitt hem som skriker efter en hand eller två. Jag är glad att det inte är min dag att laga mat. I all fall, jag slog med ner, andades ut och hittade en skatt. Ett blogginlägg. Jag läser inte många bloggar men några. En av dem är Fredrik Backmans blogg. Han är underhållande. Liksom hans böcker. Och just idag skrev han ett inlägg som en förlängning av den påminnelse jag gav mig själv i dag, i en tanke mellan alla mina göromål på kontoret.  Fan-vad-jag-saknar-att-skriva. Den tanken. Och jag sa till mig själv att jag måste ta tag i det. Utrymmet. Skrivbordet. Ge mig tiden. Pratade med en kollega på kontoret om skrivandet. Han skriver. Men han har kört fast i sitt och jag önskade där och då att jag bara kört fast. Jag har kört vilse. Tanken är tom och däcken punkterade.
I alla fall, i just det här Hug jag gör – Fredrik Backmanhandlade det om hur han gör. När han skriver, den där Fredrik, författaren som skapade den där Ove. Det var ett långt inlägg men inte ett enda överflödigt ord. Kanske inte helt tydligt men jag förstår vad det går ut på. Tror jag. Och han nämnde en bok, en bok jag faktiskt har i min hylla. Jag har läst lite i den men inte hela men det ska jag göra nu. Redan i kväll. Från och med nu, ska jag lämna alla TV-serier i fred. Jag ska mängdläsa. Jag ska ha en läsorgie. Jag ska läsa så ögonen blöder. Jag gillar ju att läsa för helvete!!

Och det är ju nu jag undrar varför fan i hela jävla helvetet jag inte gör mer av det jag älskar och som gör mig glad istället för att förstoppa min själ. Så nu börja jag med boken, i min hylla och varvar den med den andra boken som ligger i bastun. Min bastubok. Den jag bara läser i bastun. Och jag bastar inte så mycket och länge att jag hinner läsa så vansinnigt mycket. Skärp mig. Boken är ingen hemlighet utan det är Bodil Malmstens – Så gör jag – konsten att skriva. Står säkert en massa klokt i den. Där emellan ska jag gå på gymmet. Boken är rätt tjock och kräver lite muskler att hålla upp, så man inte får den på näsan. Kan göra ont.

 

img_9303
Ursäkta den dåliga kvalitén på bilden nu när jag äntligen lägger upp en bild.

 

Ja. Det var det jag hade idag. Och kanske kommer det något annat inom rimlig tid. Jag är rätt kass på att uppdatera. Men ni som envist hänger kvar. Kärlek!

 

 

Tvåhundraåtta sekunder.

Känslan när man hittar tillbaka.

Ja men när man varit lite vilse i skogen är det väl rätt skönt att hitta ut till en stor väg som leder till en by med färskt kaffe och tågstation. Eller hur?
Lite så är det för mig nu. Efter resan till London och en magsjuka som var muterad till något i hästväg. Alltså nu pratar jag smärta.
Nåväl, kom helskinnad ur det med. Även om jag ännu inte är helt hundra procent så är jag i alla fall med i matchen.

Hittade till gymmet. Jag är ju inne på dag 14. Eller, dag 14 är ju över väldigt snart och dag 15 tar vid. Så att säga. Det går ju ganska bra. Om man ser till kosten. Lite avvikelser blev det ju i London. Man kan ju inte låta bli skumpan. Det går inte.

Hösten är här. Vill man ju säga men temperaturen säger ju annat. Men jag kände det i morse i luften. Hösten är här. Doften. Krispet. Önskade att jag kunde gå på en lång promenad i morse istället för in på kontoret och trycka på dautan. ( ja datorn)
Hösten har alltid varit min favorit årstid. Känns som nu börjar det, när sommaren i själva verket dör men hösten är liksom början. New beginnings.
Men i detta nu, känner jag inte riktigt samma entusiasm. Nästan lite låg. Inget roar. Apjobbigt. Ingen resa att se framemot. Vill inte resa överhuvudtaget. Men inget så direkt att se framemot.

Så jag harvar på. Med mitt ”shreddande”. Mina 90 dagar och sånt. Småplanerar en fest långt fram i tiden. Det är liksom roligt. Och man ska ju göra det som är roligt. Ju.

Ja men, alltså, jag har hittat till gymmet i varje fall. Och hit till bloggen.

Gå och se Sully. Filmen. Jag grät flera gånger. Men jag är blödig. Hatar att flyga. Kommer aldrig flyga igen. Och vill ni inte se Sully. Så se Snakes on a plane. Jävla bra rulle. Om ormar i ett plan. Samuel L Jackson kommer till undsättning. ( den är sjukt dålig, men jag brukar rekommendera filmen till random människor i brist på annat) En kollega gick på det. Han tyckte filmen var askass.
Sully handlar om det som hände 15 jan 2009. En pilot landar ett plan i Hudsonfloden och räddar 155 liv. Han klarade det. Tror inte att någon annan pilot klarat det han klarade av. Alltså tänk att ha suttit på det planet och höra flygvärdinnorna ropa: Brace! Brace! Brace! Stay down! Om och om igen. I 208 sekunder. Tänk att du i 208 sekunder är säker på att du störtar rakt ner mot döden. Förstå hur långa dessa 208 sekunder är. Jag vill inte tänka. Men tänk. Han räddade 155 liv. Se den. Clintan har regisserat. Han regisserar sällan skit.

Jag läser en bok. Den är än så länge bra. Jag gillar hur han skriver. Den där Axel Schulman. (ni som lyssnar på podden fattar) Ni som inte lyssnar på podden. Lyssna på den. Alex & Sigges pod. Älskar Sigge. Hans skratt. Och hans analyser. Gör mig varm. Lyssna på den. C’est gratuit.

Må väl för fan. Ta hand om er. Andas in höstkrisp. Wunderbar.

 

 

Dag 1.

Måndag. Igen då.

Jag sitter i ett främmande landskap på jobbet. Vårt lilla landskap är under konstruktion. Så ni sitter jag bland främlingar. Tysta främlingar. Lite ansträngande för mig. Jag har svårt att vara tyst. Klockan fyra brast det. Totalt. Då kom alla tokigheter ut på en och samma gång. Jag har lyckats samla på mig fler personligheter under dagen. Tuula från Finland har ju varit med ett tag nu. Idag föddes Åsa från Stockholm och Ada från Göteborg.
Ja, ni förstår, man måste ha ett jämnt flöde i tokigheterna, inte kväva.

Dag 1 av 90. Gymmet. Gick ju sådär om vi säger så. Eller ja, gick ju rätt bra, köttade på, men inte med några stora vikter. Men det räckte, mannen fick lägga upp mina armar på tangentbordet för att jag ska kunna skriva. My arms are no more! Man kan säga att dag 1 = 100%. Japp. Inte är det lätt hela tiden. Ville inte gå till gymmet. Helt nya övningar på schemat. Läskigt. Jag vet fortfarande inte vad allt väger där, alla stänger och sånt. Men till slut skärpte jag mig och gick dit. Hann till och med få en liten lektion i marklyft. Se där, man ska inte vara rädd för att fråga. Men jag är fortfarande lite vilsekommen där. På gymmet. Armhävningarna. Dem ska vi inte prata om. Alltså att en basic övning ska vara så svår. Och så svår. Ja, svår. För att man saknar styrka. Mina armar är som spaghetti fast penne. Men då finns där ju en enorm förbättringspotential. Tack och lov är det legday nästa gång. Kanske.

Öööh. Jag tog bilder och mått. På mig inför den här shredden. Asså. Det var ju inte lika roligt som att åka Helix. Det var lite plågsamt. Som att dra av en nagel i taget. Eller att jag hellre gjort två triatlon på rad. Men nu är det gjort. Så får vi se vad slutresultat blir. Ju.

Jag är rätt slut. Det tar på krafterna att sitta i ett tyst främmande landskap. Och gymma.

Ett sorts triathlon. Typ.

Igår, lördag, gjorde jag en utmaning som jag egentligen skulle göra i morgon då min efterlängtade (???) Autumn Shred drar igång. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle få tiden att räcka till efter en arbetsdag.

Utmaningen – 2 km simning, 30 km cykling, 10 km löpning. Triathlon. Med modifikation. Alla skulle göras efter varann.

Simningen. Jag siktade på att simma åtminstone 1 km. Simma är inte min grej eftersom det enda simsätt jag kan är kärringsim. Insåg då att jag skulle ta hela dagen på mig alternativt drunkna av tristess. Så jag sa 1 km eller 1h. Tänkte att det skulle ta mig ungefär en timme att simma 1km. Ja, jag är långsam i mitt kärringsim. Men döm om min förvåning när jag ”klarade” det på 38 minuter. Ja, det är lång tid va, men nu kärringsimmade jag. Dessutom blev jag attackerad av en ouppfostrad kärring som tyckte att jag inte skulle simma där hon simmade. På en motionsbana tyckte hon att hon kunde simma ensam i mitten. Så hon attackerade mig. Hade annars säkert klarat simningen på 37 minuter
Jo, kollade upp världsrekordet, man kan säga så här; jag har lite att jobba med.

Cyklingen. Efter kärringsimmet där jag tog i som tusan sista längden med kallsupar och vansinnescrawl så tog det mig ett tag innan jag fann orken att ta mig upp ur bassängen. Hem och, stekte ägg och bacon. Nä, jag vet, i ett riktigt triathlon så äter man inte emellan, inte hemma i alla fall. Det var med skakiga ben jag satte mig på min räääser och skulle cykla 30 km. Målet var 30 km. En normal dag klarar jag en cykeltur på 30km otränad. Men mina armar och ben var skakiga och svaga och jag hade svårt att får upp hastigheten till över 20 km/h. Jag bad om en platt runda men ändrade mig och sa att jag ville ha medvind på vägen hem istället. Hade min dragare med mig. Annars hade det aldrig gått. Motvind och mycket uppför. Gjorde att lilla lilla trötta jag kortade ner rundan till 22,5km. Jag hade inget att ge. En enda attack på hela rundan och den var inte ens halvhjärtad. Annars är det en favorit, plågsam men ändå min favorit, att attackera i uppförsbacke, framkalla mjölksyra. Inte igår. Skämmigt. Bad om ursäkt till cykelguden. Så sluttiden som borde ligga långt under timmen på denna distans blev 1h 15h. Men va fan, jag simmade ju kärringsim innan.

Löpningen. Detta hade varit min favoritgren om jag hade kunnat springa. Men jag kan inte. Så jag skulle få gå istället. En såndär powerwalk. Som det så tjusigt heter. Jag hade bestämt 10 km. Så efter cyklingen blev det en snabb kopp kaffe i solen innan jag snörade på dojjorna och laddade öronen med min favorit podd. Min powerwalk saknade helt och hållet power. Och tempo. Men det skulle ju genomföras. Vyerna var vackra. Havet doftade gott och vinden busade med mitt hår. Men powern liksom uteblev. Mitt knä började smärta och svullna upp. Fick ändra mina planer. jag bestämde att jag får i alla fall gå minst 5 km. Eller max en timme. 5 km tog mig 57 min. Så ja, ni förstår, powern lämnade jag i bassängen.

Men jag gjorde allt detta på den dag. Skulle aldrig komma på tanken annars. Och jag var slut efteråt. Mycket tankar under tiden. Många nya mål föddes. Första målet efter att min autumn shred är slut, är att lära mig simma. Sen ska jag slå mina 38 min. Med råge. Och det roligaste upptäckten under tiden var hur kul jag tyckte simningen var, trots brist på riktig teknik. Jag har alltid avskytt simningen.

Så jag har gjort det. Ett sorts triathlon.

Så. I morgon drar det igång. Autumn shred med allt vad det innebär. Det som är så spännande med detta är att jag ska göra en massa nya grejer på gymmet jag aldrig gjort. Helt nytt träningsprogram. Kosten är anpassad för att ge resultat. Av det jag gör på gymmet. Sjukt spännande. Och jag är taggad. Också väldigt ödmjuk. För jag vet att 90 dagar är många dagar. Uthållighet. Karaktär. Disciplin. Nya saker för mig.

Så idag blir det mycket sista-gången-grejer. Som att äta tårta. Dricka ett glas vin. Äta utan att tänka på vad det är. Ja massa sånt inför mitt upplägg i 90 dagar.

Idag ska dessutom sanningen dokumenteras. Fy ve och fasa. Men jag hoppas att när sanningen dokumenteras om 90 dagar syns mitt hårda arbete.

If you’ll never try, you’ll never know.

Planera och Prioritera

Då håller man på och avverkar andra veckan på jobb efter semestern. Min hjärna innehåller fortfarande väldigt mycket semestergegga. Men jag jobbar på det. Jag har fantastiska kollegor. Ofta så man får skratta tills man nästan kissar på sig. Och jag är glad att jag har dessa. Mina fina.

Och så har jag börjat dricka svavel. Och askorbinsyra.

Jo! men så damp ett efterlängtat mail i min inbox. Efterlängtat med skräckblandad förtjusning. Nu är det så nära så. Autumn Shred. 90 dagar. Så nu börjas det. Tjatet om mat och kost. Träningsvärk och fails. Sen kommer framgångarna. Och han den där PT:n han gav hela gruppen 100%. Så nu ska vi liksom hålla i våra 100%. Liksom att få ett A i ett ämne direkt vid terminsstart och så får man äran att förvalta den. Hålla i den. Kräver planering och prioritering. Mina ledord i 90 dagar. Utan dessa två ack så viktiga P:n kommer man inte så långt. Sen kan man blanda in lite olika bokstäver. K. Karaktär. D. Disciplin. S. Stödet. J. Jävlaranamma. J igen. Justfuckingdoit. 100% baby.

Det hela startar med en utmaning. Och det är ingen nådig utmaning. Utmaning just för att utmana. Inte för att vinna. Vara bäst. Kanske inte ens klara det. Bara göra något. Och lite till. Inte vara bättre än någon annan. Bara visa vart du står och hur mycket du kan pressa dig. Ja, utmaning helt enkelt. Och när något heter utmaning så slår det lite slint i mitt huvud. Jag är lite nöjd med att det första jag tänkte var hur jag rent praktiskt/logistiskt ska utföra detta. Inte; oh fy fan, detta går aldrig. Seriöst planerade jag i mitt huvud hur jag ska genomföra 2 km simning, 30km cykling och 10km löpning. Löpningen, den får ersättas. Mitt knä kan inte men den kan promenera. Så den lite förändring men sen ska jag göra vad jag kan. 30km cykling, den är den lättaste. Och jag har mannen, som gladeligen drar ut mig på en cykelrunda. Och jag jar ju cykeln. Min rääääser. Simningen. Ja vi ser helt enkelt hur långt det blir, allt mellan 50-2000m. Gissar jag. Någon som vågar sig på en gissning?
Ja, det ska utföras efter varann. Jag fuskar och gör allt på en och samma dag, men med så lite vila som möjligt emellan.

Kostschemat såg förbannat bra ut. Träningsupplägget då? Satan, jag kommer bli biff. Det finns saker jag ska göra jag aldrig gjort. Saker jag testat men inte ens klarat en enda rep. This is going to be interesting. De på gymmet får sig många goda skratt under dessa tre månader. Men hey, jag bjuder på det. Men jag kommer ställa klockan tidigt på morgonen och träna när ingen ser på…och jag är inte ens morgonpigg. Hur ska detta gå?

På måndag går startskottet, men jag fuskar och kör mitt ”triathlon” i helgen. Den ska givetvis dokumenteras på ett eller annat sätt. Wish me fakking luck! Cause I fakking needs it.

Ja jag svär mycket. Tänker inte be om ursäkt. Min blogg. Och jag är vuxen.

Inget särskilt alls – mest vemod

Jösses. Precis skickat iväg barnen till skolan. En som börjar tvåan och en som börjar åttan. Hur gick detta till?? Var inte länge sen de var små knytten i min famn.

Det är alldeles tyst i huset. Min balkongdörr är öppen. Fåglarna sjunger utanför. Solen skiner dessutom. Min sista semesterdag. Vemod. Alla lediga dagar. De bara försvann. Nåväl, om två veckor har jag i alla fall 2 lediga dagar till. London.

Jag är lite bekymrad. Mitt knä är svullet. Värker. Och det känns som någon stoppat massor med vadd i det. Går inte att böja. Inte bra. Snart börjar det och mitt knä kan inte hålla på så här. Skulle vilja få en kortisonspruta i knäet. Sist jag fick det var det som om mitt knä aldrig var skadat. Men sprutor är inte lösningen heller. Blir helt matt alltså.

Oh. Igår var jag på bio. Såg en helt hysteriskt rolig film. Bad Moms. Skrattade så tårarna sprutade. Underbart. Väldigt amerikansk film men härligt rolig. Se den.

 

Bad_Moms_poster

 

Idag ska jag bara njuta av att vara ledig. I morgon är det tillbaka till gruvan igen.

Det drar ihop sig.

Jodå. Jag känner det. Semestern hålla på att lida mot sitt slut. Och sen vet man fasen inte när man har semester igen. Alltså, jag vet ju att jag ska vara ledig två dagar precis i början på september men det räknas inte. Nästa år är jag bannemej sugen på en sammanhängande semester. Men det går ju inte med alla saker vi planerar att vi vill göra. Nåväl, i-landsproblem åter igen. Ett återkommande tema i mitt liv just nu. Men just nu har jag lite semesta fortfarande. Så det så.

Ungefär 16 dagar kvar tills jag kastas in i hetluften och utmana mig själv. 90 dagars kick start kanske man kan kalla det, men kick är ju förbaskat fel  ord men jag har ju liksom beslutat mig för att inte sjunka djupare ner i TV-soffan. Förbaskat bekvämt men fy fan vad man inte är i toppform. Jag har alltid i mitt inre haft en dröm, kanske lite löjlig men den är min, att vara med i Gladiatorerna. Nu är jag rätt långt ifrån den drömmen och jag, ja just det, börjat blir för gammal för det tydligen…men jag tänker mig att jag ska träna som om det vore så att jag ska vara med. Sen kanske jag bara är med i frågesportsprogram i TV som Vem vet mest.

Förr i tiden innan barn var jag ganska vältränad. Faktiskt. Trots att jag bara lirade innebandy. Sen blev jag gravid och förfallet startade. Och det är ju mer än 14 år sedan. Sedan dess har jag aldrig varit i någon vidare form, mer än möjligtvis rund, men det är ju också en form.
Bakgrunden till att jag verkligen tänker göra en 120% satsning är mest för att jag vill, för att jag vill vara stark men också för att jag måste. Jag behöver bara titta på den genuppsättning jag ärvt från mina föräldrar, benskörhet från min mamma till exempel. Den har jag. Och då kräver min kropp lite muskler för att inte jag ska bryta varje ben i min kropp. Min mamma var sjuk i det allra mesta som går att vara sjuk i och jag tänker att jag vill bespara mig det, och mina barn. Så nu tänker jag minsann ge järnet. Kommer inte bli lätt för just den där sockerråttan, den är en dryg jävel med oanade krafter. Men den ska dö!

Min resa börjar den 29 aug. 90dagar. Min blogg kommer mest troligt under dessa 90 dagar handla om detta. Drygt jag vet men det är ju mitt. Och min blogg. Jag passar på att även nu inför hösten, istället för skitta nyårslöften sätta upp lite personliga mål, inte bara kring min hälsa utan kring mig och mitt liv. Våga satsa på drömmarna. Våga jobba för förändring. Sånt mumbojumbo. Så på nyårsafton kan jag förhoppningsvis skåla för mina uppnådda mål jag satt tills dess och önska mig lycka till mot fortsatta mål.

om 225 dagar fyller jag 40. Fiiii faaaan vad tiden går fort. När man har roligt.

Så ett varningens finger, min blogg kommer lusas ner med min autumn shred som jag genomför med ett stort härligt gäng främlingar. Det kommer blir sjukt tufft, det vet jag. Jag kommer behöva all världens stöd för att kunna genomföra detta. Jag vet att jag inte klarar det moll allena. Så jag kommer behöva era hejarop. Och när jag är klar och har jag klarat det med bravur då blir det fest. Fira mer. En sak jag ska bli bättre på. Fira. Och bjuda in vänner att fira. Vem vill inte dricka champagne och ha en trevlig afton?

Förutom då den här träningsgrejen som förmodligen kommer uppta nästa hela mitt väsen så ska jag avsätta tid för det jag drömmer om mest. Skrivandet. Letar efter kurser. En rätt bra grej det där med kurser. Måste bara hitta det där förbannade skrivbordet!! Alltså, jag kan ju anmäla mig till kurs och så ändå men ni fattar, det ska ju skrivas. Och hemma är en bra plats att ha en plats att skriva på. Och då behöver man ett skrivbord. Typ.

 

Mina fucking i-landsproblem

Detta inlägg vigs helt och hållet åt ointressanta i-landsproblem. Mina. Banala och triviala när allt kommer omkring. Men jag har semester. Då är det fanimej okej att ha dem. De upptar inte hela min värld, jag står inte och faller med dem även om det känns som om jag gjorde det. Även om de upptar en stor del av min tankekraft. Men det kan väl få vara okej, jag orkar inte bära på mycket tyngre än så. Jag har för fan semesta!!

I ett tag nu har jag haft ett återkommande i-landsproblem. Jag har aldrig något att ta på mig. Inget i garderoben duger. Känns som om någon faktiskt stulit mina kläder. Så jag gjorde en inventering, en snabbinventering, och jösses vilken sorglig garderob jag har.
Tycker ju jag då naturligtvis men det är ju det som räknas. Vad jag tycker. En vän sa till mig att sortera ut allt det som är ”iffigt”, sagt och gjort. Ingenting kvar. Mina två favoritjeans är ju sönderslitna. Inget man kan ha på sig varken på jobb eller utanför hemmet. Återstod 2 par användbara braller. 2 par braller. Allt annat var ”iffigt”, saker som lyckats komma med i ett helt gäng tidigare gallringar som aldrig ändå använts, de fick lov att ryka nu. Tröjor blev det inga kvar. 3 par skjortor. Blusarna lite utdaterade. T-shirts inga men linnen ett gäng. Så det är faktiskt dags att fylla på med lite nytt.
Förr gillade jag att shoppa, eller älskade att shoppa. Nu tycker jag bara det är jobbigt. Att springa från affär till affär. Nu för tiden finns ju nätshopping och det är väl en blessing in the sky. Shopping blev roligt igen. Visserligen får man vänta men både Boozt och Zalando är snabba samt att det är enkelt att returnera de varor man inte vill behålla.

Sockerråttan den jävlen! Den går inte att ta dö på i rappet. Jag har fastnat i sockerträsket. Och med 20 dagar kvar till Autumn Shred går det inte att ha det på det här viset. Måste sluta mata den där nedrans råttan. Den växer och blir starkare. Den jäveln. Död åt den jävlen!!

Jag skriver inte. Tappat det. Helt. Och jag måste hitta mina rutiner kring skrivandet. Tvinga mig. Men jag har fortfarande ingen plats att skriva på. Jag hittar inte mitt skrivbord. Alltså, inte så att det är stökigt här, utan jag har bara inte köpt ett, för att jag har inte hittat ett att köpa. Jag har heller inte letat. Bara tänkt att jag ska leta. Jag har ju velat fram och tillbaka om det ska vara ett gammal med själ eller ett nytt och fräsch, och nytt och fräscht vann, för mitt skrivbord måste vara vitt. Ett vitt blankt ark. Kan inte tänka annars. Och kan inte tanken vara fri, kan jag inte hitta ord. Hittar jag inga ord blir det inget skrivet. Vitt skrivbord. För fan. Nytt och fucking fräscht ska det vara! Jag bestämmer.

Känner att den där 40årskrisen jag har, den börjar ta ny form. Lite mer trots. Börjar komma in i en märklig trotsålder. Är det ens möjligt att ha en 40års trots? Eller är det bara min personlighet. Att jag är lite trotsig. Det som gör att trotsen växer är alla dessa satans nej-sägare. Som jag kallar dem. De som säger att man inte kan göra en massa saker nu när man börjar bli tant, för att man är för gammal. Kjolen ska gå över knäna, för gammal för att blir fit, för gammal för att uppfylla drömmar, för gammal för att dagdrömma och för gammal för att festa hejdlöst eller dansa i regnet. Sånt gör mig trotsig. Vem är de att tala om att livet har åldersgränser. Fuck you! Säger jag då och ska visa motsatsen. Jag ska nog bevisa för dig och dig som inte tror att man kan bli vältränad trots att röven hänger i knävecken och är alldeles platt. Lika bra att acceptera att man är gammal och kroppen likaså. Nej! Behöver inte vara så. För att du väljer det, lägg inte det på mig. Ja, jag blev lite smått förbannad och väldigt trotsig. Ska man  inte leva livet hela tiden? Ska man bara ge upp och acceptera för att man inte längre är 20. Nä. Därav av min kris ändrat skepnad. Kanske en rätt bra grej ändå. Jag är ju rätt envis säger de, som känner mig väl.

Ja. Det var allt om mig och mina i-landsproblem. Nu ska jag leta reda på min stil och köpa nya kläder. Jag ska ta dö på sockerråttan. Jag ska till gymmet och lyfta tungt. Jag ska lyssna på Anna Ternheims nya skiva For the young, for den är så bra. Cover på en backstreet boys låt, den bästa på hennes skiva. Sjukt bra. Jag ska skriva brev till mina brevvänner. Jag ska…jag ska…njuta av återstoden av min semester.

Be yourself för fan!

Spontanbesök på kyrkogården

Under flera månader har jag varit obeskrivligt trött. En trötthet som tär på mig. Jag lever lite grann i ett vakuum. Ingenting fungerar här. När klådan kom, så tänkte jag att nu är det något fel som är trasigt. Kanske sköldkörteln. Men det är inget fel på mig. Inte enligt blodprover. Möjligen liten anmärkning på feritinet. Doktorn sa jag skulle äta mer ruccola och spenat. Inte kosttillskott. Att klådan är mer eller mindre nästan helt borta…vilken lättnad. Höll på att bli tokig där ett tag. Så nu får jag göra lite justeringar i min kost. Och träning. På träningssidan har jag verkligen kammat noll. Har kanske inte ätit helt optimalt heller. Jag försöker. Ska knapra spenat och ruccola.

Falkenberg. Aldrig riktigt besökt den staden. Vilken trevlig stad. Fick möjligheten att spendera ett par dagar där. Dottern spelade beachvolley-SM. Debuterade. I storm. Och det är ju fantastiskt vad roligt de har. Knyter kontakter med folk från Ystad till Stökke utanför Umeå. Underbart. Och glädjen, trots en knackig debut. Det tog sig match för match och jag imponeras alltid. Nästa år kanske de tränar lite inför det oxå.

Gravarna. Där mina föräldrar bor nu för tiden. Jag är rätt dålig på att besöka dem. Och det kan ju bero på att det blir en smärtsam påminnelse om att de är borta. Långt bort där de inte går att nå. Så jag besöker dem inte så ofta. Inte där, men ofta i mitt hjärta.
Plötsligt från ingenstans ringer det. Någon vill besöka mammas grav. Hen hittar inte dit. Hör mig själv erbjuda att komma dit och visa vägen. Hen hade köpt blommor. Vita liljor och blåklint. En blå blomma i alla fall. Blått och vitt. Finska flaggan. Hen pratade på. Jag lyssnade men hade inget att säga tillbaka. Hen erbjöd att bjuda på fika. En fin tanke men jag var tvungen att tacka nej. Allt om hen påminner om mamma när mamma fanns här. Jag avböjde och sa att jag måste gå. Jag gick. Tårarna brände bakom ögonlocken samtidigt som jag skrattade åt veckans avsnitt av podden. Vilken bisarr känsla. Skratta åt podden, för det var så satans roligt samtidigt som en stor klump av sorg vill tränga sig ut. Tårar som slogs för att bana väg nerför min kind. Jag svalde och svalde tills det inte gick att svälja mer. Tankarna hade skingrats av olika slogans. Städers olika slogans. När Sigge skrattar, skrattar jag och jag blir alldeles varm inombords. Sigge pratar i podden jag lyssnar på. Han pratar tillsammans med Alex. Alex pratade om innehållslösa tomma instagramflöden. Så han gjorde en poäng i det hela, med att basta. Han är inte klok. Och det är fanimej inte jag heller.

Nu inväntar en middag, på tu man hand med min äkta hälft. På en av mina smultronställen, Sillen & Makrillen. Jag ska äta gott och dricka gott. Idag.

Imorgon skärper jag mig. Ska hitta tillbaka till gymmet. Och äta lite bättre. Kanske bli mindre trött. Inte många dagar kvar tills mina 12 veckor med PT börjar. Då blir det allvar.

Må väl vänner.

Slå mig med en hammare

Jag har under en längre period varit väldigt trött och håglös. Levt på reserven. Tänkte att det bara var en liten dipp. Sådana som man kan få. Tänkte att när vi väl kommer iväg på semester så blir det andra bullar. Åka till solen och lapa energi. Men jag var tyvärr väldigt väldigt trött. Ingen energi. Riktigt jobbigt. Och att inte heller finna den där ultimata glädjen man alltid finner, man, i alla fall jag, när man är på en plats där solen skiner och maten smakar gudomligt.
Semestern var fantastiskt ändå men min energi var nästan noll. Sov dåligt. Sover illa fortfarande.

Så kom vi hem. Jag raka vägen tillbaka till jobbet. Barn och man fortsatt ledighet. Då blev min trötthet en aning värre. Och så kom klådan. Utslagen. Exsem som ett brev på posten. Denna klåda har drivit mig nästan till vansinne. Ett tag ville jag slå mig hårt i huvudet med en hammare. Men nu är det det aningen bättre och jag kan tänka igen. Fått kortisonkur, utvärtes och invärtes. Väntar på svar på mina blodprover. Njursvikt trot jag att vi kan utesluta. Samt leverproblem. Det vågar jag påstå. Däremot tror jag att det är sköldkörteln. Eller bara en allergisk reaktion och järnbrist. Jag vet inte vad jag hoppas på. Mest bara att klådan försvinner. Antihistamin piggar inte upp direkt. ju. Livet på en pinne.

En dag kvar att arbeta. Sen kommer en efterlängtad ledighet igen. Nästintill oplanerad ledighet. Först beachvolley SM i Falkenberg, sen är det oplanerat. Och mina lite mer än 2 veckor ska jag hitta energi. Fylla mig till längden och bredden för hösten blir lång. Inte mycket ledigheter att se fram emot. Och vårt höstväder är ju bara vackert sådär en kort tid. Men den korta tiden är min favorit tid på året.

En kort uppdatering. Bara.