Nellie Nilsson

Jag har inte bloggat på så bra. Jag tycker om formatet. Däremot har min blogg alltid varit lite spretig i sitt innehåll. Jag har inte haft en given struktur  på innehållet. Inte riktigt haft en klar bild på vad det är jag vill med den. Just därför har också skrivandet uteblivit,  för det har liksom tagit emot att skriva när jag inte haft hundra koll på vad det är jag vill berätta om på min blogg. Skriva ytliga träningsinlägg eller kanske ytliga inlägg om något annat. Något som egentligen inte säger så mycket om mig eller det som pågår innanför pannbenet. Det har varit en blockering för mig. Kliar ofta i fingrarna och jag vill skriva något och delar gärna med mig av det som inte är det absolut innersta. Det som jag kanske oftast håller helt och hållet för mig själv.

Jag raderade alla mina inlägg från min blogg med samma namn fast på annan portal. Har funderat länge på hur jag ska fortsätta i det här formatet, öppet inför alla som vill läsa att just läsa. Länge och hårt har jag funderat och nu är jag överens med mig själv om hur det ska vara. Jag vill hålla det personligt, jorå, kommer bli en hel del ytligt skit också, jag är bitvis ytlig person. Tycker om yta men innanför ytan ska det gärna finnas ett djup. Jag vill dela med mig av båda. En människa är ju sällan endimensionell. Anser jag. Vi har många lager, som löken. Många bottnar och vi går igenom så många faser under våra liv.

Jag är inne i en jobbig fas just nu. En kris. Än så länge håller den sig på en nivå som är hanterbar men den lämnar ju mig inte helt oberörd. Jag har en ålderskris, tror jag. Om 357 dagar fyller jag 40. Det är för mig helt obegripligt och jag är inte helt överens med det. Inte det minsta. De jag ser i spegeln stämmer inte med det som jag speglar inåt. Fyllde nyligen år, 39, sista året som trettionågonting. Ingen ålder egentligen. Jag vet inte vad ålderskrisen beror på. Jag är gift, han är fantastisk på de flesta vis med sina brister. Vi har våra barn. En som kommit upp i tonåren. Skit läskigt. En blivande åttaåring som utmanar mig varenda dag. Jag har ett jobb där jag trivs. Knäppa kollegor men älskar dem. Vi har roligt. Jag är inte ute efter karriär. Så jag är ingen streber och känner att jag måste komma vidare där, även om jag gärna utvecklas och ta mig framåt inom jobbet. Jag vill skriva. Det vill jag. Jag skulle önska att jag var en läst skribent. Att jag skulle kunna underhålla eller beröra med mina texter. Historier eller betraktelser.

Jag vet inte varifrån min ålderskris kommer. Om den nu ens är kopplad till ålder. Kanske bara en kris just här, nu innan fyrtio. Jag sitter still i båten och bloggar om det. Det som sker i mitt liv, i min kris. Och hur man kanske kan hantera den och komma ur den. Eller bara lära sig att leva med den.

Kris låter så dramatiskt. Fullt så dramatiskt är det inte mer än lite kaos på insidan. Har inte gått och köpt mig ett vrålåk eller så. Än.

Så bloggen, ja den får handla om livet runt fyrtionågonting. Allt som händer och sker innanför och runtom. Som en dagbok, som jag öppnar upp till den som vill läsa.