Sida 2 av 19

Gurkmeja och ryska rötter

Jag är trött på att vara trött. Otroligt trött på att älta om min trötthet.
Jag har svårt att acceptera att kroppen och hjärnan är slitna efter allt som varit men jag inser att jag bör acceptera det för min egen skull. Svårigheten i acceptansen är att jag vill inte dra ner min omgivning, jag är inte så sprallig eller sprudlande, snarare tvärtom och det plågar mig, att jag är låg på energi och jag är lågmäld, för jag vet att det påverkar alla runt om mig. Jag är inte rolig just nu, önskar att jag vore det och jag försöker.
I ett desperat försök att pigga upp mig har jag köpt diverse kosttillskott, lite extra d-vitamin, lite ryska rötter och rosenrötter och annat smaskigt som kan boosta kroppens energi i alla fall. Dricker 1-2 huttar Chi-san, fy fan vad äckligt det är. Vidrigt som fan. Usch. Men det hjälper lite. Lite gurkmeja och ingefära, det sägs att det ska vara bra.
Nu ska jag bara lägga till sånt som är kul att göra. Börjar hitta glädjen i padeln igen. Knäet bråkar en aning, jag längtar efter mina långsamma löprundor. Får testa snart.
Skrivandet är lidande för jag orkar inte, och när jag sen inte skriver blir jag lite besviken. En liten ond cirkel.
Podden är uppskjuten en tid. Vi får se när vi mäktar med att ta tag i den. Allt har sin tid och sin plats.
Just nu ägnar jag mig åt återhämtning. Det är det viktigaste just nu. Jag ska göra come-back i livet.

Nu är huset vårt, allt är klart. Lilla huset på Vagnmansgatan med den gröna dörren. Här har vi äntligen hittat hem. Det har tagit sin tid att slå rot men nu är det rotat. Inget har varit spikrakt. Lärdomarna många däremot – framförallt har jag bättre koll på mig själv – vem jag är och vad jag vill göra.

Kravlöst och lägre ribba

S E M E S T E R. Jag har semester och det är helt underbart att vara ledig. Koppla bort hjärnan men framförallt bara ta dagarna som de kommer. Det bästa med semestern, eller ledigheten är just att det är kravlöst. Kravlöst på vad jag gör och inte gör men framförallt behöver jag inte tänka på min dagsform.
Min hjärna är fortfarande otroligt trött, inte förrän nu en läkare som lyssnar och tar det på allvar. Det har bara tagit ungefär ett och ett halvt år. Bara. Sakta känner jag att mitt minne blir långsamt bättre, fortfarande lite si och så men det blir bättre. Jag är fortfarande otroligt trött och smått håglös, svårt att känna någon glädje inför självklara saker. Energinivån är låg. Just nu är det okej att den är låg eftersom ingen ställer några större krav på mig, förutom jag själv då förstås, men jag ställer ju alltid orimligt höga krav på mig själv. Men jag har sänkt mina krav. Ribban är så mycket lägre nu. Jag försöker vara snäll mot mig.

Semestern började med ett äventyr i skogen med en vän jag inte umgåtts med på så otroligt länge. Hon var så entusiastisk och det värmde mitt inre, att se denna glödande entusiasm, inte alla som älskar att härja i skogen. Jag gör. Jag gör det mer än någonsin nu, för skogen ställer inga krav på mig och skogen ger mer än den tar.
Vi satt långt in på småtimmarna vid elden och snackade. Om allt. Om inget. Oroade oss, kanske mest jag, för fladdermössen som dansade ovanför.

Annars är det inte så mycket spänning i vår vardag just nu. Jag ska äntligen ta mig tiden att skriva på mitt manus. Jag har sagt det hela tiden men till slut kommer det att hända.
Jag har ju redan planerat min fest där vi firar manus klart! Så nu är det bara att verkställa. Bara. Så enkelt det var att skriva, bara. Så satans bara alltså.

Ha en underbar lördag.

Long time no update.

Jag tog en konstpaus. Jag tappade fotfästet där ett tag. Grät i flera dagar och aptiten som bortblåst. !00-dagarsutmaningen sket sig. Sket sig rejält. Ibland skiter det sig rejält och mindre rejält. Oftast ordnar det upp sig rejält med. Jag bröt ihop.

Hjärnan har kollapsat ett smula. Förmodligen beror det på 2019. Kaosåret. Prognosen från läkaren är att jag nu under semestern borde känna mig en smula bättre, annars tar vi upp den bollen igen. Jag glömmer det mest random saker. Bara en sån sak som vad människor heter och hur jag tog mig från plats A till B. Mega glömsk. Inget med åldern, inte vanlig förvirring utan hjärnan är trött.

Nu händer det mycket i livet. Mest sånt som är kul. Huset vi hyrt nu i hundra år ska bli vårt. Vi ska köpa det. Nu ska det bli vårt. Bara en sån sak.
Grattis till oss!!!

Två dagar till sen är det äntligen semester i fyra härliga veckor. Som jag ska njuta. Ska inte tänka på mitt jobb en enda dag. Ska inte tänka på några måsten.
Jag ska bara vara. Visserligen ska det fixas en del i huset men det ska bara bli roligt. Jag ska bygga om lite i bloggen. Också bara roligt. Ska läsa böcker. Vandra. Sova i tält och njuta av naturen. Koka soppa på en spik. Bara sånt som jag tycker om. Bara. Vara.

Ikväll ska vi fira lite i förskott med vännerna från Munkebäck.
Torsdag och fredag har jag huset helt för mig själv. En raritet och det ska jag också njuta av.

Men ikväll firar vi med bubbel, kött på grillen och säkert en massa skratt som alltid med dessa Munkebäckare.

Fridens.

Kort och koncist.

Idag har jag inte riktigt vaknat. Gått sömndrucken genom hela dagen. Gäspat så tårarna rinner. Är det pollen som tagit strypgrepp om mig? Eller har jag brist på något?

Imorgon drar vi.

Dessutom, det visade sig att Sixten har en supermikrofon i sina gömmor. Perfekt till poddinspelning. Sixten han gillar ju bra grejer och gör sin research innan man köper teknikprylar.  Nu ska jag bara lära mig att spela in och redigera ljud.

I morgon drar vi ju.

Hur ska jag finna tid i de småländska skogarna att skriva inlägg så jag inte bryter min skrivstreak?

Kort och jävligt koncist idag med.

Fransk film och glädjefnatt

En timme och fem minuter innan denna dagen är slut. Tisdag, Dag två av hundra.
Vaknade upp med en öm kropp efter gårdagens cykelträning från helvetet, skulle jag våga säga. Så nära kräket flera gånger om. Inte helt säkert att jag deltar på måndagsintervaller i en nära framtid.

Dagen har susat förbi och kvällen likaså. Kvällens aktivitet; utebio. En hemmasnickrad filmfestival med extra allt. Idag var det fransk film på duken. Underbar varm feelgoodfilm; Välkommen till Marly-Gomont / Bienvenue à Marly-Gomont. Jag skrattade så jag grät. Skrattade så jag satte popcornen i halsen. Skrattade så ögonen skvätte. Vilken kväll!

Midsommar står och knackar och vill komma in. Kan för mitt liv inte fatta att det redan är midsommar, halvvägs till jul ju. Vi har planer, nödvändigtvis inte så traditionella för högtiden men vi cykla i de småländska bergen, bada i sjön och dricka morgonkaffet på bryggan innan alla andra vaknat. Mest troligt är det endast jag som sitter där på bryggan med kaffet på bryggan.

Nu ska det sovas sju kvart i timmen, ”fredag” imorgon. Dessutom ett kärt återseende för mig efter jobbet. Länge sen vi sågs jag och Maria.

Ha det gott och sånt.

Ett kort inlägg.

Måndag. De tycks dyka upp varje vecka. Den här veckan var inget undantag på något sätt. Inte alls.
Hela dagen lång har jag funderat ut allt roligt jag skulle dela med mig av idag, nu när jag ska skriva hundra dagar i rad, och nu när jag sitter här vill jag bara sova. Huvudet är tomt, lite som den gått in i ett sparläge. Typ dvala.

Jag hade en plan att jag i morse skulle kliva up i ottan och springa en runda, ta ett dopp i havet, ta mig hem och sätta mig med en kopp kaffe och skriva…det som hände istället var snoozknappen. Knapp och knapp men snoozen hände. Jag sov bort min superplan. Och det var inte ens värt det. Inte en chans.

Dag ett av hundrautmaningen genomförd. Inte alls saknat godis. Inte ens tänkt på det.

Kortaste inlägget någonsin tror jag.
Jag vill egentligen berätta om allt kul som är på gång men just nu är det syntax error i skallen.

Ta hand om er..

 

Det är mycket nu alltså

Just nu håller jag på att brista. Av lite olika anledningar men den mest påtagliga är faktiskt stress. Jag tror det är stress. Fick svårt att andas, andningen blev ytlig och väldigt mycket upp i halsen, inte magen. Känslan överrumplade mig i soffan när vi spanade på kartan. Vi, jag och min man. Sommarens äventyr.
Jag tror inte stressen i sig är relaterad till vårt äventyr utan bara det att tusen tankar överföll mig med lika många oskrivna todo-listor. Allt jag måste göra. Många av dessa måsten är fanimej jävligt roliga ska ni veta men jag vet bara inte i vilken ände jag ska börja.

Jag skulle ju utmana mig själv i hundra dagar. Skulle ju liksom ha återkommit till er tidigare men jag kom inte på något så snabbt. Har tagit mig hela helgen, krävdes två dagars vandring och en natt i skogen. Vilken natt sen då ska ni veta!
Grubbleriet gick så djupt och i så många olika spår att det spårade ur. Jag kunde inte välja något bara sådär taget i luften så jag fick ställa kravet att dessa hundra dagar ska ge mig något, driva något framåt och uppåt. Löpningen var på tapeten länge men jag vet också att med en förkylning så är det kört och jag VILL komma i mål. Kom på två saker till sist, en sak kom till mig i skogen vid brasan efter två flaskor (25cl) rosé och den andra igår när jag hängde över lösgodiset på Ica. Summa kardemumma, inget godis på 100 dagar. Choklad är undantaget och då pratar vi choklad med mer än 70% kakao. Just NU känns det som en ganska enkel utmaning. Kräks på godis, men om två dagar så är det nog annat va. Fråga mig då.
Det andra är, skriva i 100 dagar. Denna blir tuff. Det betyder alltså att bloggen ska uppdateras varje dag i hundra dagar. Jag kan ha tagit mig vatten över huvudet. Men, så är det just denna utmaning som driver mig framåt.
Hundra dagar börjar 15 juni. Hundra dagar slutar den 23 september. Wish me luck och allt sånt.

Det är mycket nu. Det mesta av detta mycket är roligt och spännande. Vi planerar en semester. En annorlunda semester än vad vi är vana vid. Vi ska cykla. Packa väskor på cyklarna och ge oss ut i ett gäng dagar och mil. Sova i tält i skogen, sova i tält på camping, sova i vindskydd kanske ta i en natt på hotell. Allt ska vi släpa på våra cyklar. Vi skulle cyklar Oslo till Bergen i Norge men vi är inte så värst välkomna där, så vi upptäcker Sverige. Närmare bestämt Banvallsleden – Halmstad till Sölvesborg. Cirka 300 km på 5-6.
Ni kommer få följa med på resan både här och på mitt instagramkonto. Blir en övningsresa innan men utan barn för att få känna på att cykla med all packning och förhoppningsvis göra de flesta av generalfelen. Vi lärde oss en enormt viktig läxa på helgens skogstur. Checka cheklistan innan vi ger oss av, bara en sån sak.

En grej i allt som är mycket nu ÄR att jag ska bli med podcast!!! Hur roligt som helst. Läskigt men roligt. Mer än så här får ni inte veta just nu. Jag vill presentera detta ordentligt och just nu i skrivande stund går det inte. Men jag ville bara säga det, jag ska blir med podcast. Kanske ska jag säga VI ska bli med podcast. Fy fan alltså!
Men just NU i skrivande stund måste jag smälta allt, skriva listor, andas djupt och andas djupt och andas…

 

Hundra dagar av någonting

Så lätt det är att tappa fokus. Så fort jag tillåter mig att avvika det minsta lilla från min egen detaljplan har det en förmåga att eskalera och jag zoomar ut totalt.
Kom på idag att jag helt tappat fokus från mitt eget spår jag stakat ut. Det är absolut inte hela världen att komma av sig lite, ibland kan det till och med vara riktigt bra. Har man tur får man lite nya eller andra perspektiv. En lärdom är alltid en lärdom och dem kan man aldrig ha för många av. Anser i alla fall jag.
Så nu är det bara att återgå till mig och mitt igen. Skriva listor. Massor med listor och bara bocka av. Återgå till de rutiner jag fallit ur. Som att gå upp i tid.
Veckan startade med sjuhelvetes smärtor i nacke och huvud efter en vurpa med min MTB i skogen. Hjälmen tog en rejäl smäll men det gjorde även nacken med. Smärtor från helvetet igår gjorde mig väldigt låg och sänkte mig totalt. Typiskt, på min lediga dag dessutom.
Helgen var fin. Bjöd in underbara kvinnor till min innergårds-AW som fick bli en köks-AW istället. Vilka samtal!!! Inte en tyst stund vid bordet och då var det några som var helt främmande för varandra. Vilka töser och hjärtat mitt bubblade över av glädje. Inspirerande samtal och bara skönt prestigelöst häng.
Lördagen var en tröttlördag men lite skönt häng där på kvällen med, med gamla vänner vi inte hängt med på länge. Bara roligt och lagom gött. Sen kom söndagen, MTB med tjejerna men slutade med en vurpa men också med väldigt personliga samtal vid grillen. Bara varit en massa personligt i helgen. Sånt som knyter oss samman, underbart. Därav en lärdom jag alltid ska försöka ha med mig i bakfickan; inte vara så snabb på att döma eller fördöma, man vet ju inte vilken ryggsäck någon går och bär på. Tänk på det nästa gång du är snabb att döma. Tänk på ryggsäcken.

Min gamla granne var ju här i fredags och hon har ju massor med roliga saker för sig som man blir peppad. En grej var en 100-dagars grej hon gjort. En utmaning. Där kommer min ”svaghet”, jag är ju så kolossalt tänd på utmaningar i alla former. Allt vill jag haka på och väldigt lite genomför jag. Kontentan blir alltid att det slutar i någon slags besvikelse, mest för mig själv M E N jag kan ju likt förbannat inte låta bli att fila på min egen hundra dagars grej. Vad ska det vara? Vad är R I M L I G T? Det måste ju vara rimligt. Jag ska ju liksom komma i mål. Jag får ta dagen och kvällen, natten på mig att fundera ut något bra och återkomma. Tionde juni känns ju som en superbra dag att starta en 100-dagars grej.
Vad skulle du anta för 100-dagars utmaning?

En torsdag i soffan

Här sitter jag en torsdag i soffan nästan mitt emellan helgen som varit och helgen som komma skall. Helgen som var, den var helt underbar. Smålands skogar visade sig från sin allra bästa sida och jag fick bekanta mig med en av mina egna värsta sidor. Först och främst, helgen var gudomlig. Jag ställde klockan på före tuppen och klev upp, gick en kringla i skogen och tog kaffe på bryggan vid sjön. Vilken sjö vet jag inte men en sjö. Där satt vi, jag och en nära vän och bubblade om livet. Efter kom doppet, som ett litet dop av samtalet kastade jag mig i den svala sjön. Det stavas livsnjutning. För mig. Sen kunde dagen börja med alla dess bestyr med frukost i solen och cykel i skogen. Det var med cykeln i skogen jag mötte en av mina mindre trevliga sidor. Rädsla som övergår till kokande ilska. Expressgrät på toaletten medan mannen bytte pedaler på cykeln. Vi tog oss ut på en galet svårt teknisk bana med mina fötter fast i skor fast i pedaler. Helgen tog till slut slut och långa bilfärden hem började.
Ingen jobbångest. Ledig måndag men en väldigt uppbokad ledig måndag. Frukostmöte med Linda i hamnen. Ett väldigt personligt och nära möte med planer om framtiden. Ett gemensamt projekt, något vi båda glöder för. Det här ska bli så spännande att jag nästan spricker men än är inte tiden redo för ett avslöjande. Inte än. Vi får ge oss till tåls.

Något jag brinner för. Något som fyller min bröstkorg med fyrverkerier och blodet av lust. Herregud, den känslan! Den vill man vakna upp till varje morgon. Den vill J A G vakna upp till varje morgon. Längta efter varje kväll jag avslutar min dag. D E N längtan vill jag känna. Varje kväll.

Så här sitter jag nu i soffan en torsdag mitt emellan helger. Den som varit och den som komma skall och längtar. Jag bara längtar. Nu närmast väntar en fredag med ”femme fatales”.
Min vapendragare på min arbetsplats, utan henne hade jag inte överlevt den svåra tiden på jobbet. Underbara vackra Therese.
Min vapendragare på cykelstigarna, hon som drar mig till nya höjder på Blueberry (en MTB-runda på Isaberg) hon som ständigt skriker glada tillrop och pepp när vi cyklar. Utan Pernilla hade jag aldrig slagit ett personbästa på Blueberry i helgen. Aldrig att man har tråkigt med P.
Så den nya vapendragaren Linda som jag kan flumma iväg med och lösa knutar på livets stora frågor. Öppet och ärligt liksom. En brinnande själ jag måste få lära känna mer.
Skumpa och tapas står på menyn och säkert en oändligt massa skratt. Så måste det bli med de här. Kanske dyker gamla grannen också upp.
Tanken var en innergårdsgårds-AW men vädret verkar vilja något helt annat. Vi ser hur det urartar helt sonika. Inne eller ute.

Veckan är inte slut än men det jag tar med mig i bröstfickan är mitt lunchmöte i poolen med Lotta. Inte bara i poolen men vid poolen. Lotta är en människa som helt simpelt lockar fram det bästa ur mig. Alltid. Jag önskar att jag hade Lotta med mig lite varstans jag går och varstans jag är.
Det var under det här mötet jag förstod vikten av att omge sig med dem som gör mig bättre. Omge mig med dem som vill mig väl. De finns en del såna där mirakelvarelser i mitt liv, lite här och där. Och jag är så tacksam att de finns i mitt liv i olika doser.
Vem omger du dig med? De som lyfter dig? Tror på dig? Drar du runt på missunsamma typer? Har du funderat på det, vilka du omger dig med?

Jag lämnar er med frågor idag. I helgen kommer svaren. Mina svar. Behöver nödvändigtvis inte vara dina.
Må väl.

Jag slutar att lyssna

Finns inget ont som inte för något gott med sig. Hur ofta har vi inte hört den gamla klyschan? Till leda M E N den är inte helt osann. Eller, det beror ju på hur man väljer att se på det. När elände inträffar är det ju sannolikt att något gott kommer efter, vill man så kan man peka och härleda till eländet.
Covid-19, eländes elände i modern tid. Finns gott om annat elände med som sker dagligen men om vi ser till just det här som påverkas oss alla mer eller mindre. Den har påverkat mig men kanske inte på det sätt som man förväntar. Eller så gör man det.

Första fasen, då gick jag in i ett slags dvala, sparläge. Engagerade mig inte i varken det ena eller det andra. Läste allt jag kunde läsa om viruset och det var det ständiga samtalsämnet överallt. Vi fick börja jobba hemifrån. Jag var tvungen från början eftersom en sjuka härjade i vårt hus. Corona? Ingen aning faktiskt men någon slags influensa och vi drabbades inte så hårt.
Jobba hemma blev min vändpunkt i livet. Eller en vändpunkt. 2019 kollapsade jag tidigt på året och det blev ett tungt år. Framförallt var det tyngst på min arbetsplats. Utan att säga för mycket om det just nu, det kommer tids nog, så var det nattsvart och jag led av enormt mycket ångest.
Så att plötsligt få sitta hemma, må som man ville och vara som man ville blev min befrielse ur sviterna av min kollaps. Bara för att nämna lite kort var jag stressad varje dag för jag räckte inte till. Min person och min prestation var ständigt under kritik och lupp. Min person kanske låter att ta i men jag kände att jag som person var kritiserad. Jag är den jag är när jag mår bra och när jag mår dåligt. På inget sätt är jag unik med detta. Ångesten blev värre och värre och det generade i att jag också presterade otroligt dåligt. Vilket jag var plågsamt medveten om men blev påmind gång på gång. Jag kände aldrig att jag fick andrum att bara försöka hitta tillbaka till min forna glans.
Arbetet hemifrån gav och ger mig än idag ett andrum. I detta andrum har jag vilat, funderat och filat. Samtidigt som jag långsamt börjat prestera bättre. Glädje, arbetsglädje börjar flytta in och ångest flyttar ut.
I mitt andrum har jag filat, på mig själv. Vad är det jag vill med mitt liv? Vad är det för typ av människa jag vill vara? Såna där små saker ni vet, bara sånt. Jag började faktiskt att leta efter verktyg, bollplank och definiera vad det är jag vill ha utav livet. D Ä R tändes en glöd i mitt hjärta. I allt detta Covid-19 kaos tändes en glöd och nu är det mitt ”mission” att hålla den glödande.

Jag har jobbat mycket med mig själv på olika sätt och i detta kom jag fram till vad det är jag vill göra. Härifrån är det D E T min blogg kommer att handla om.

Min största lärdom och kanske den viktigaste av dem alla just nu är att jag vet när jag ska sluta lyssna.
Det är enkelt att säga men svårt att göra men otroligt viktigt. Alla dessa röster som gärna vill ”trycka ner” eller ”det kommer aldrig att gå” påverkar en mer än vad man kanske tror. Sluta lyssna. Lyssna på dig själv men våga tro på dig själv och din förmåga. Är det något du drömt om att göra men andra säger att det är trams eller det kan man inte, låt inte deras åsikt bli din sanning. Aldrig.

Nu börjar min långhelg, ledig fredag och måndag. Underbart. Vi ska cykla i skogen hela helgen, hela familjen och några goda vänner. Just nu kan jag inte tänka mig något bättre än detta.

Jag återkommer mer frekvent. Och jag kommer att bygga om lite här inne.
Givetvis hoppas jag och önskar att ni hänger med.

Kärlek.