Nellie Nilsson

Jag är trött på att vara trött. Otroligt trött på att älta om min trötthet.
Jag har svårt att acceptera att kroppen och hjärnan är slitna efter allt som varit men jag inser att jag bör acceptera det för min egen skull. Svårigheten i acceptansen är att jag vill inte dra ner min omgivning, jag är inte så sprallig eller sprudlande, snarare tvärtom och det plågar mig, att jag är låg på energi och jag är lågmäld, för jag vet att det påverkar alla runt om mig. Jag är inte rolig just nu, önskar att jag vore det och jag försöker.
I ett desperat försök att pigga upp mig har jag köpt diverse kosttillskott, lite extra d-vitamin, lite ryska rötter och rosenrötter och annat smaskigt som kan boosta kroppens energi i alla fall. Dricker 1-2 huttar Chi-san, fy fan vad äckligt det är. Vidrigt som fan. Usch. Men det hjälper lite. Lite gurkmeja och ingefära, det sägs att det ska vara bra.
Nu ska jag bara lägga till sånt som är kul att göra. Börjar hitta glädjen i padeln igen. Knäet bråkar en aning, jag längtar efter mina långsamma löprundor. Får testa snart.
Skrivandet är lidande för jag orkar inte, och när jag sen inte skriver blir jag lite besviken. En liten ond cirkel.
Podden är uppskjuten en tid. Vi får se när vi mäktar med att ta tag i den. Allt har sin tid och sin plats.
Just nu ägnar jag mig åt återhämtning. Det är det viktigaste just nu. Jag ska göra come-back i livet.

Nu är huset vårt, allt är klart. Lilla huset på Vagnmansgatan med den gröna dörren. Här har vi äntligen hittat hem. Det har tagit sin tid att slå rot men nu är det rotat. Inget har varit spikrakt. Lärdomarna många däremot – framförallt har jag bättre koll på mig själv – vem jag är och vad jag vill göra.

En timme och fem minuter innan denna dagen är slut. Tisdag, Dag två av hundra.
Vaknade upp med en öm kropp efter gårdagens cykelträning från helvetet, skulle jag våga säga. Så nära kräket flera gånger om. Inte helt säkert att jag deltar på måndagsintervaller i en nära framtid.

Dagen har susat förbi och kvällen likaså. Kvällens aktivitet; utebio. En hemmasnickrad filmfestival med extra allt. Idag var det fransk film på duken. Underbar varm feelgoodfilm; Välkommen till Marly-Gomont / Bienvenue à Marly-Gomont. Jag skrattade så jag grät. Skrattade så jag satte popcornen i halsen. Skrattade så ögonen skvätte. Vilken kväll!

Midsommar står och knackar och vill komma in. Kan för mitt liv inte fatta att det redan är midsommar, halvvägs till jul ju. Vi har planer, nödvändigtvis inte så traditionella för högtiden men vi cykla i de småländska bergen, bada i sjön och dricka morgonkaffet på bryggan innan alla andra vaknat. Mest troligt är det endast jag som sitter där på bryggan med kaffet på bryggan.

Nu ska det sovas sju kvart i timmen, ”fredag” imorgon. Dessutom ett kärt återseende för mig efter jobbet. Länge sen vi sågs jag och Maria.

Ha det gott och sånt.

Så lätt det är att tappa fokus. Så fort jag tillåter mig att avvika det minsta lilla från min egen detaljplan har det en förmåga att eskalera och jag zoomar ut totalt.
Kom på idag att jag helt tappat fokus från mitt eget spår jag stakat ut. Det är absolut inte hela världen att komma av sig lite, ibland kan det till och med vara riktigt bra. Har man tur får man lite nya eller andra perspektiv. En lärdom är alltid en lärdom och dem kan man aldrig ha för många av. Anser i alla fall jag.
Så nu är det bara att återgå till mig och mitt igen. Skriva listor. Massor med listor och bara bocka av. Återgå till de rutiner jag fallit ur. Som att gå upp i tid.
Veckan startade med sjuhelvetes smärtor i nacke och huvud efter en vurpa med min MTB i skogen. Hjälmen tog en rejäl smäll men det gjorde även nacken med. Smärtor från helvetet igår gjorde mig väldigt låg och sänkte mig totalt. Typiskt, på min lediga dag dessutom.
Helgen var fin. Bjöd in underbara kvinnor till min innergårds-AW som fick bli en köks-AW istället. Vilka samtal!!! Inte en tyst stund vid bordet och då var det några som var helt främmande för varandra. Vilka töser och hjärtat mitt bubblade över av glädje. Inspirerande samtal och bara skönt prestigelöst häng.
Lördagen var en tröttlördag men lite skönt häng där på kvällen med, med gamla vänner vi inte hängt med på länge. Bara roligt och lagom gött. Sen kom söndagen, MTB med tjejerna men slutade med en vurpa men också med väldigt personliga samtal vid grillen. Bara varit en massa personligt i helgen. Sånt som knyter oss samman, underbart. Därav en lärdom jag alltid ska försöka ha med mig i bakfickan; inte vara så snabb på att döma eller fördöma, man vet ju inte vilken ryggsäck någon går och bär på. Tänk på det nästa gång du är snabb att döma. Tänk på ryggsäcken.

Min gamla granne var ju här i fredags och hon har ju massor med roliga saker för sig som man blir peppad. En grej var en 100-dagars grej hon gjort. En utmaning. Där kommer min ”svaghet”, jag är ju så kolossalt tänd på utmaningar i alla former. Allt vill jag haka på och väldigt lite genomför jag. Kontentan blir alltid att det slutar i någon slags besvikelse, mest för mig själv M E N jag kan ju likt förbannat inte låta bli att fila på min egen hundra dagars grej. Vad ska det vara? Vad är R I M L I G T? Det måste ju vara rimligt. Jag ska ju liksom komma i mål. Jag får ta dagen och kvällen, natten på mig att fundera ut något bra och återkomma. Tionde juni känns ju som en superbra dag att starta en 100-dagars grej.
Vad skulle du anta för 100-dagars utmaning?

Här sitter jag en torsdag i soffan nästan mitt emellan helgen som varit och helgen som komma skall. Helgen som var, den var helt underbar. Smålands skogar visade sig från sin allra bästa sida och jag fick bekanta mig med en av mina egna värsta sidor. Först och främst, helgen var gudomlig. Jag ställde klockan på före tuppen och klev upp, gick en kringla i skogen och tog kaffe på bryggan vid sjön. Vilken sjö vet jag inte men en sjö. Där satt vi, jag och en nära vän och bubblade om livet. Efter kom doppet, som ett litet dop av samtalet kastade jag mig i den svala sjön. Det stavas livsnjutning. För mig. Sen kunde dagen börja med alla dess bestyr med frukost i solen och cykel i skogen. Det var med cykeln i skogen jag mötte en av mina mindre trevliga sidor. Rädsla som övergår till kokande ilska. Expressgrät på toaletten medan mannen bytte pedaler på cykeln. Vi tog oss ut på en galet svårt teknisk bana med mina fötter fast i skor fast i pedaler. Helgen tog till slut slut och långa bilfärden hem började.
Ingen jobbångest. Ledig måndag men en väldigt uppbokad ledig måndag. Frukostmöte med Linda i hamnen. Ett väldigt personligt och nära möte med planer om framtiden. Ett gemensamt projekt, något vi båda glöder för. Det här ska bli så spännande att jag nästan spricker men än är inte tiden redo för ett avslöjande. Inte än. Vi får ge oss till tåls.

Något jag brinner för. Något som fyller min bröstkorg med fyrverkerier och blodet av lust. Herregud, den känslan! Den vill man vakna upp till varje morgon. Den vill J A G vakna upp till varje morgon. Längta efter varje kväll jag avslutar min dag. D E N längtan vill jag känna. Varje kväll.

Så här sitter jag nu i soffan en torsdag mitt emellan helger. Den som varit och den som komma skall och längtar. Jag bara längtar. Nu närmast väntar en fredag med ”femme fatales”.
Min vapendragare på min arbetsplats, utan henne hade jag inte överlevt den svåra tiden på jobbet. Underbara vackra Therese.
Min vapendragare på cykelstigarna, hon som drar mig till nya höjder på Blueberry (en MTB-runda på Isaberg) hon som ständigt skriker glada tillrop och pepp när vi cyklar. Utan Pernilla hade jag aldrig slagit ett personbästa på Blueberry i helgen. Aldrig att man har tråkigt med P.
Så den nya vapendragaren Linda som jag kan flumma iväg med och lösa knutar på livets stora frågor. Öppet och ärligt liksom. En brinnande själ jag måste få lära känna mer.
Skumpa och tapas står på menyn och säkert en oändligt massa skratt. Så måste det bli med de här. Kanske dyker gamla grannen också upp.
Tanken var en innergårdsgårds-AW men vädret verkar vilja något helt annat. Vi ser hur det urartar helt sonika. Inne eller ute.

Veckan är inte slut än men det jag tar med mig i bröstfickan är mitt lunchmöte i poolen med Lotta. Inte bara i poolen men vid poolen. Lotta är en människa som helt simpelt lockar fram det bästa ur mig. Alltid. Jag önskar att jag hade Lotta med mig lite varstans jag går och varstans jag är.
Det var under det här mötet jag förstod vikten av att omge sig med dem som gör mig bättre. Omge mig med dem som vill mig väl. De finns en del såna där mirakelvarelser i mitt liv, lite här och där. Och jag är så tacksam att de finns i mitt liv i olika doser.
Vem omger du dig med? De som lyfter dig? Tror på dig? Drar du runt på missunsamma typer? Har du funderat på det, vilka du omger dig med?

Jag lämnar er med frågor idag. I helgen kommer svaren. Mina svar. Behöver nödvändigtvis inte vara dina.
Må väl.

Finns inget ont som inte för något gott med sig. Hur ofta har vi inte hört den gamla klyschan? Till leda M E N den är inte helt osann. Eller, det beror ju på hur man väljer att se på det. När elände inträffar är det ju sannolikt att något gott kommer efter, vill man så kan man peka och härleda till eländet.
Covid-19, eländes elände i modern tid. Finns gott om annat elände med som sker dagligen men om vi ser till just det här som påverkas oss alla mer eller mindre. Den har påverkat mig men kanske inte på det sätt som man förväntar. Eller så gör man det.

Första fasen, då gick jag in i ett slags dvala, sparläge. Engagerade mig inte i varken det ena eller det andra. Läste allt jag kunde läsa om viruset och det var det ständiga samtalsämnet överallt. Vi fick börja jobba hemifrån. Jag var tvungen från början eftersom en sjuka härjade i vårt hus. Corona? Ingen aning faktiskt men någon slags influensa och vi drabbades inte så hårt.
Jobba hemma blev min vändpunkt i livet. Eller en vändpunkt. 2019 kollapsade jag tidigt på året och det blev ett tungt år. Framförallt var det tyngst på min arbetsplats. Utan att säga för mycket om det just nu, det kommer tids nog, så var det nattsvart och jag led av enormt mycket ångest.
Så att plötsligt få sitta hemma, må som man ville och vara som man ville blev min befrielse ur sviterna av min kollaps. Bara för att nämna lite kort var jag stressad varje dag för jag räckte inte till. Min person och min prestation var ständigt under kritik och lupp. Min person kanske låter att ta i men jag kände att jag som person var kritiserad. Jag är den jag är när jag mår bra och när jag mår dåligt. På inget sätt är jag unik med detta. Ångesten blev värre och värre och det generade i att jag också presterade otroligt dåligt. Vilket jag var plågsamt medveten om men blev påmind gång på gång. Jag kände aldrig att jag fick andrum att bara försöka hitta tillbaka till min forna glans.
Arbetet hemifrån gav och ger mig än idag ett andrum. I detta andrum har jag vilat, funderat och filat. Samtidigt som jag långsamt börjat prestera bättre. Glädje, arbetsglädje börjar flytta in och ångest flyttar ut.
I mitt andrum har jag filat, på mig själv. Vad är det jag vill med mitt liv? Vad är det för typ av människa jag vill vara? Såna där små saker ni vet, bara sånt. Jag började faktiskt att leta efter verktyg, bollplank och definiera vad det är jag vill ha utav livet. D Ä R tändes en glöd i mitt hjärta. I allt detta Covid-19 kaos tändes en glöd och nu är det mitt ”mission” att hålla den glödande.

Jag har jobbat mycket med mig själv på olika sätt och i detta kom jag fram till vad det är jag vill göra. Härifrån är det D E T min blogg kommer att handla om.

Min största lärdom och kanske den viktigaste av dem alla just nu är att jag vet när jag ska sluta lyssna.
Det är enkelt att säga men svårt att göra men otroligt viktigt. Alla dessa röster som gärna vill ”trycka ner” eller ”det kommer aldrig att gå” påverkar en mer än vad man kanske tror. Sluta lyssna. Lyssna på dig själv men våga tro på dig själv och din förmåga. Är det något du drömt om att göra men andra säger att det är trams eller det kan man inte, låt inte deras åsikt bli din sanning. Aldrig.

Nu börjar min långhelg, ledig fredag och måndag. Underbart. Vi ska cykla i skogen hela helgen, hela familjen och några goda vänner. Just nu kan jag inte tänka mig något bättre än detta.

Jag återkommer mer frekvent. Och jag kommer att bygga om lite här inne.
Givetvis hoppas jag och önskar att ni hänger med.

Kärlek.