Sida 20 av 20

Publicerad på

En onsdag som många andra

Jaha. Alltså. Jag är lite hungrig. Kör lite Beach 2016. Så jag deffar. Aldrig deffat förr men nu har jag ju blivit en gymtok och nördar ner mig totalt. Tycker om att se resultat. Lite sådär resultatorienterad är jag. Så det känns skönt att ha styr på läget. Vet inte hur många Beach plus årtal man kört och totalt havererat. Jag har inte gjort en djupare analys av varför det blir så, kanske hade varit bra så att jag kanske lyckas bättre denna gången. Jag har ångrat mig varje gång dessutom, att jag inte var med dedikerad uppgiften. Så jag tänker att jag är lite mer beslutsam nu, jag har inget att förlora. Så jag deffar alltså. Inne på dag 3 nu. Lite kinkigt igår. Ville mest bara gråta. Särskilt på kvällen var jag sugen på grejer alltså. Allt möjligt. Har dessutom vabbat sedan tisdags. Rutinerna som inte ens hunnit sätta sig var helt kaos. Ätit mina måltider baklänges. I morgon blir det bra, tillbaka till arbetet och rutiner. Man måste ju älskar rutnätet man lever i.

Annars då? Lite sådär, bara en enda gång kvar på skrivarkursen. Jag hoppas innerligt att det blir någon slags fortsättning i någon form för det är fantastiskt givande. Älskar mina sushi torsdagar. Nu blir det slut på det. Fast det hade det ju blivit ändå. Sushi ingår inte i mitt rutnät just nu.

Lyckades med konststycket att skruva upp en spegel på väggen i vårt sovrum. Inte själva skruvandet utan mer att det händer. Många väggar här i huset som behöver ha lite pynt. Tavlor och grejs. Jag jobbar på det. Inredningslustan har legat i träda. Gymtoken kom och låste in inredaren långt in i en mörk källare.

Så är det med det. Livet tuffar på och för varje dag som går närmar jag mig fyrtio.

En sak som kanske kan förklara min ångest över åldern, båda mina föräldrar dog unga. Omedvetet kanske jag tänker att jag ska gå samma öde till mötes…en tanke bara. Obehaglig.

Nämen. Går och äter något som ingår i min plan. Sedan läsa lite.

Jag säger natti natti.

Publicerad på

Kejsarens nya kläder

Var tvungen att googla på ålderskris. Det jag känner är alltså helt normalt. Inget ovanligt alls. I min värld tänkte jag att det var männen som krisade vid 40 och köper sig ett vrålåk och byter ut frun/sambon mot en yngre modell. Så hade jag sett det. Och att vi kvinnor krisar mer tidigare, runt 30 kring giftermål/barn och allt det där. Jag hade ingen kris vid 30. Inte vid 20 heller. Vid 20 levde jag loppan och ägnade mig åt det jag älskade mest i livet då. Innebandy. Vid 30 kan jag inte minnas så mycket identitetskris. Inte som nu, kopplat till en ålder eller en fas i livet.

Nu låter det som om det äter upp min värld, inte riktigt. Jag har en del att se framemot detta året. Lite resor. Italien i sommar. Och jag längtar. I detta land finns några av mina smultronställen och jag är så glad att vi åker dit i år igen. Nästa år blir det annat.

Men mellan varven funderar jag på det här med livskriser, identitetskriser och vart de kommer ifrån. Läser lite och sedan funderar jag ett tag till. Jag tänker inte att jag ska dras ner i en nedåtgående spiral utan mer acceptera det och kanske hitta ett sätt att förhålla sig till det här. Kanske till och med ett sätt att använda den på ett konstruktivt sätt. Lite det jag försöker reda ut här. Jag lider så värst av det här. Lite grann kaosartat är det men inte så blodigt än. Lite panikslagen blir jag när jag tänker på när mannen kommer in i den manliga krisen. Då kanske man bli utbytt. Kanske.

Så hur ska jag använda detta konstruktivt? Jag vet ju i mig själv att detta är en tid i förändring. Det kommer man inte ifrån. Eller man kan ju låta bli att förändras men man kanske ska anamma och förändras med tiden. Lite till det där bättre. Göra lite mer av det som man älskar och brinner för. Sluta upp och göra så mycket för alla andra hela tiden. Våga vara lite ego.

En sak som är sådär ytlig som jag vet jag vill förändra det är ju min stil. Min stil säger inget om mig. Fanns en tid i livet när jag hade en stil som var mer personlig. Lite mer jag. Sa lite grann om vet jag är. Jag gillar ju det där yttre, i alla fall när det gäller mode. Jag är ingen slav under modet med jag ser det som ett sätt att uttrycka mig. Precis som med mina texter jag skriver. Jag fick ett ryck i veckan och bad hårfrisörskan klippa av allt mitt hår. Nu har jag en liten tofs kvar på toppen.

Jag tycker om kläder. Och jag har kommit på mig själv att jag googlar runt,  just att hitta det jag gillar. Det som är lite mer jag. Som speglar den jag är på insidan. Vill ju att insidan ska matcha utsidan, trots alla skrynklor som nu lämnar spår i ansiktet. Jag har ju levt ett tag. Det måste ju få synas trots allt. Det går inte att förneka. Åldrandet.

En annan sak, vardagen. Är min största fiende. Jag har så svårt för vardagen. Svårt att acceptera att det är så det ska se ut. Det måste finnas ett sätt att festa till vardagen trots heltidsjobb och en massa måsten. Det måste finnas ett sätt. Ni som sitter inne med svar får mer än gärna dela med er. Det börjar med de små sakerna, jag vet. Nu när i går mot varmare och ljusare tider borde det vara enkelt tänker jag…måste googla lite på det. Google är bra. Älskar internet. Och jag tillhör en i massan som älskar sociala medier. Jag gör det även om min tonåring undrar varför jag har det. Ursäkta men finns ingen övre åldersgräns. Brukar jag skratta till svar. Inte uppskattat. Trehundrafemtiosex dagar kvar till jag är fyranolla.

 

 

Publicerad på

Varför och därför.

Jag har inte bloggat på så bra. Jag tycker om formatet. Däremot har min blogg alltid varit lite spretig i sitt innehåll. Jag har inte haft en given struktur  på innehållet. Inte riktigt haft en klar bild på vad det är jag vill med den. Just därför har också skrivandet uteblivit,  för det har liksom tagit emot att skriva när jag inte haft hundra koll på vad det är jag vill berätta om på min blogg. Skriva ytliga träningsinlägg eller kanske ytliga inlägg om något annat. Något som egentligen inte säger så mycket om mig eller det som pågår innanför pannbenet. Det har varit en blockering för mig. Kliar ofta i fingrarna och jag vill skriva något och delar gärna med mig av det som inte är det absolut innersta. Det som jag kanske oftast håller helt och hållet för mig själv.

Jag raderade alla mina inlägg från min blogg med samma namn fast på annan portal. Har funderat länge på hur jag ska fortsätta i det här formatet, öppet inför alla som vill läsa att just läsa. Länge och hårt har jag funderat och nu är jag överens med mig själv om hur det ska vara. Jag vill hålla det personligt, jorå, kommer bli en hel del ytligt skit också, jag är bitvis ytlig person. Tycker om yta men innanför ytan ska det gärna finnas ett djup. Jag vill dela med mig av båda. En människa är ju sällan endimensionell. Anser jag. Vi har många lager, som löken. Många bottnar och vi går igenom så många faser under våra liv.

Jag är inne i en jobbig fas just nu. En kris. Än så länge håller den sig på en nivå som är hanterbar men den lämnar ju mig inte helt oberörd. Jag har en ålderskris, tror jag. Om 357 dagar fyller jag 40. Det är för mig helt obegripligt och jag är inte helt överens med det. Inte det minsta. De jag ser i spegeln stämmer inte med det som jag speglar inåt. Fyllde nyligen år, 39, sista året som trettionågonting. Ingen ålder egentligen. Jag vet inte vad ålderskrisen beror på. Jag är gift, han är fantastisk på de flesta vis med sina brister. Vi har våra barn. En som kommit upp i tonåren. Skit läskigt. En blivande åttaåring som utmanar mig varenda dag. Jag har ett jobb där jag trivs. Knäppa kollegor men älskar dem. Vi har roligt. Jag är inte ute efter karriär. Så jag är ingen streber och känner att jag måste komma vidare där, även om jag gärna utvecklas och ta mig framåt inom jobbet. Jag vill skriva. Det vill jag. Jag skulle önska att jag var en läst skribent. Att jag skulle kunna underhålla eller beröra med mina texter. Historier eller betraktelser.

Jag vet inte varifrån min ålderskris kommer. Om den nu ens är kopplad till ålder. Kanske bara en kris just här, nu innan fyrtio. Jag sitter still i båten och bloggar om det. Det som sker i mitt liv, i min kris. Och hur man kanske kan hantera den och komma ur den. Eller bara lära sig att leva med den.

Kris låter så dramatiskt. Fullt så dramatiskt är det inte mer än lite kaos på insidan. Har inte gått och köpt mig ett vrålåk eller så. Än.

Så bloggen, ja den får handla om livet runt fyrtionågonting. Allt som händer och sker innanför och runtom. Som en dagbok, som jag öppnar upp till den som vill läsa.