Nellie Nilsson

Nu kommer den med raska steg, hösten. Jag vill säga att jag älskar hösten men jag vet inte hur bra rustad jag är för just denna höst. Hela det här året har varit knepigt så varför skulle den här hösten vara annorlunda?
Man borde i regel vara mer optimistisk och inte börja måla fan på väggen men jag är lite försiktig men hoppfullt optimistisk. Hösten är och har alltid varit min tid på året. Älskar den krispiga luften, dofterna och alla vackra färger. Kura ihop i soffan eller läsfåtöljen med en bok, kopp te och tända ljus. Stoppa ner fötterna i ulligagulliga strumpor och på med en godis tröja. Min sinnebild av hösten. Jag håller fast vid den och så tar jag det som det kommer.

Ofta blir det inte som man tänkt sig. Jag hade en energi tidigt innan sommaren om att uppfylla och påbörja roliga projekt bland annat en podd. Det hände inte. Livet kommer emellan och livet det innehåller ibland helt oväntade ting och vändningar som man får anpassa sig efter. Därav inte den tilltänkta podden.
Som vanligt och ganska uttjatat har mitt skrivprojekt gått i träda, ett husköp och renoveringar kom emellan samt ett rätt så klent mående. Min hjärna har varit så ofantligt trött och kroppen hakade på. Det är på väg åt rätt håll nu, en dunderförkylning till trots är jag piggare än på länge och hjärnan hänger liksom med igen.
Lite svag i kroppen än, rent styrkemässigt men även det håller på att vända.

Nu, en ny energi och härliga förhoppningar har infunnit sig. Jag ska bara…
Vi ska göra om lite här hemma och jag kommer Ä N T L I G E N att få ett eget ”kontor” med en dörr jag kan stänga om mig. Det går inte tillräckligt snabbt men det är dags att starta processen – riva tapet, slipa, måla och lägga golv så att jag kan flytta in i min lilla skrivstudio.

Jag drömde häromnatten om min pappa. Han var väldigt arg på mig. Han sa att jag slösar med tiden, ”gör det du ska och släng ursäkterna i soptunnan. Livet är nu”.

Min största rädsla är att misslyckas. Jag tror jag nämnt det tidigare här i bloggen. Jag tror att fler med med mig bär omkring på det här. Jag måste bli kvitt rädslan, bättre att prova och misslyckas än att inte prova alls. Hur kan man annars lyckas?
Så, hur gör man? Hur vågar man misslyckas?

Jag får fundera. Och göra.

Jag är trött på att vara trött. Otroligt trött på att älta om min trötthet.
Jag har svårt att acceptera att kroppen och hjärnan är slitna efter allt som varit men jag inser att jag bör acceptera det för min egen skull. Svårigheten i acceptansen är att jag vill inte dra ner min omgivning, jag är inte så sprallig eller sprudlande, snarare tvärtom och det plågar mig, att jag är låg på energi och jag är lågmäld, för jag vet att det påverkar alla runt om mig. Jag är inte rolig just nu, önskar att jag vore det och jag försöker.
I ett desperat försök att pigga upp mig har jag köpt diverse kosttillskott, lite extra d-vitamin, lite ryska rötter och rosenrötter och annat smaskigt som kan boosta kroppens energi i alla fall. Dricker 1-2 huttar Chi-san, fy fan vad äckligt det är. Vidrigt som fan. Usch. Men det hjälper lite. Lite gurkmeja och ingefära, det sägs att det ska vara bra.
Nu ska jag bara lägga till sånt som är kul att göra. Börjar hitta glädjen i padeln igen. Knäet bråkar en aning, jag längtar efter mina långsamma löprundor. Får testa snart.
Skrivandet är lidande för jag orkar inte, och när jag sen inte skriver blir jag lite besviken. En liten ond cirkel.
Podden är uppskjuten en tid. Vi får se när vi mäktar med att ta tag i den. Allt har sin tid och sin plats.
Just nu ägnar jag mig åt återhämtning. Det är det viktigaste just nu. Jag ska göra come-back i livet.

Nu är huset vårt, allt är klart. Lilla huset på Vagnmansgatan med den gröna dörren. Här har vi äntligen hittat hem. Det har tagit sin tid att slå rot men nu är det rotat. Inget har varit spikrakt. Lärdomarna många däremot – framförallt har jag bättre koll på mig själv – vem jag är och vad jag vill göra.

En timme och fem minuter innan denna dagen är slut. Tisdag, Dag två av hundra.
Vaknade upp med en öm kropp efter gårdagens cykelträning från helvetet, skulle jag våga säga. Så nära kräket flera gånger om. Inte helt säkert att jag deltar på måndagsintervaller i en nära framtid.

Dagen har susat förbi och kvällen likaså. Kvällens aktivitet; utebio. En hemmasnickrad filmfestival med extra allt. Idag var det fransk film på duken. Underbar varm feelgoodfilm; Välkommen till Marly-Gomont / Bienvenue à Marly-Gomont. Jag skrattade så jag grät. Skrattade så jag satte popcornen i halsen. Skrattade så ögonen skvätte. Vilken kväll!

Midsommar står och knackar och vill komma in. Kan för mitt liv inte fatta att det redan är midsommar, halvvägs till jul ju. Vi har planer, nödvändigtvis inte så traditionella för högtiden men vi cykla i de småländska bergen, bada i sjön och dricka morgonkaffet på bryggan innan alla andra vaknat. Mest troligt är det endast jag som sitter där på bryggan med kaffet på bryggan.

Nu ska det sovas sju kvart i timmen, ”fredag” imorgon. Dessutom ett kärt återseende för mig efter jobbet. Länge sen vi sågs jag och Maria.

Ha det gott och sånt.

Just nu håller jag på att brista. Av lite olika anledningar men den mest påtagliga är faktiskt stress. Jag tror det är stress. Fick svårt att andas, andningen blev ytlig och väldigt mycket upp i halsen, inte magen. Känslan överrumplade mig i soffan när vi spanade på kartan. Vi, jag och min man. Sommarens äventyr.
Jag tror inte stressen i sig är relaterad till vårt äventyr utan bara det att tusen tankar överföll mig med lika många oskrivna todo-listor. Allt jag måste göra. Många av dessa måsten är fanimej jävligt roliga ska ni veta men jag vet bara inte i vilken ände jag ska börja.

Jag skulle ju utmana mig själv i hundra dagar. Skulle ju liksom ha återkommit till er tidigare men jag kom inte på något så snabbt. Har tagit mig hela helgen, krävdes två dagars vandring och en natt i skogen. Vilken natt sen då ska ni veta!
Grubbleriet gick så djupt och i så många olika spår att det spårade ur. Jag kunde inte välja något bara sådär taget i luften så jag fick ställa kravet att dessa hundra dagar ska ge mig något, driva något framåt och uppåt. Löpningen var på tapeten länge men jag vet också att med en förkylning så är det kört och jag VILL komma i mål. Kom på två saker till sist, en sak kom till mig i skogen vid brasan efter två flaskor (25cl) rosé och den andra igår när jag hängde över lösgodiset på Ica. Summa kardemumma, inget godis på 100 dagar. Choklad är undantaget och då pratar vi choklad med mer än 70% kakao. Just NU känns det som en ganska enkel utmaning. Kräks på godis, men om två dagar så är det nog annat va. Fråga mig då.
Det andra är, skriva i 100 dagar. Denna blir tuff. Det betyder alltså att bloggen ska uppdateras varje dag i hundra dagar. Jag kan ha tagit mig vatten över huvudet. Men, så är det just denna utmaning som driver mig framåt.
Hundra dagar börjar 15 juni. Hundra dagar slutar den 23 september. Wish me luck och allt sånt.

Det är mycket nu. Det mesta av detta mycket är roligt och spännande. Vi planerar en semester. En annorlunda semester än vad vi är vana vid. Vi ska cykla. Packa väskor på cyklarna och ge oss ut i ett gäng dagar och mil. Sova i tält i skogen, sova i tält på camping, sova i vindskydd kanske ta i en natt på hotell. Allt ska vi släpa på våra cyklar. Vi skulle cyklar Oslo till Bergen i Norge men vi är inte så värst välkomna där, så vi upptäcker Sverige. Närmare bestämt Banvallsleden – Halmstad till Sölvesborg. Cirka 300 km på 5-6.
Ni kommer få följa med på resan både här och på mitt instagramkonto. Blir en övningsresa innan men utan barn för att få känna på att cykla med all packning och förhoppningsvis göra de flesta av generalfelen. Vi lärde oss en enormt viktig läxa på helgens skogstur. Checka cheklistan innan vi ger oss av, bara en sån sak.

En grej i allt som är mycket nu ÄR att jag ska bli med podcast!!! Hur roligt som helst. Läskigt men roligt. Mer än så här får ni inte veta just nu. Jag vill presentera detta ordentligt och just nu i skrivande stund går det inte. Men jag ville bara säga det, jag ska blir med podcast. Kanske ska jag säga VI ska bli med podcast. Fy fan alltså!
Men just NU i skrivande stund måste jag smälta allt, skriva listor, andas djupt och andas djupt och andas…

 

Så lätt det är att tappa fokus. Så fort jag tillåter mig att avvika det minsta lilla från min egen detaljplan har det en förmåga att eskalera och jag zoomar ut totalt.
Kom på idag att jag helt tappat fokus från mitt eget spår jag stakat ut. Det är absolut inte hela världen att komma av sig lite, ibland kan det till och med vara riktigt bra. Har man tur får man lite nya eller andra perspektiv. En lärdom är alltid en lärdom och dem kan man aldrig ha för många av. Anser i alla fall jag.
Så nu är det bara att återgå till mig och mitt igen. Skriva listor. Massor med listor och bara bocka av. Återgå till de rutiner jag fallit ur. Som att gå upp i tid.
Veckan startade med sjuhelvetes smärtor i nacke och huvud efter en vurpa med min MTB i skogen. Hjälmen tog en rejäl smäll men det gjorde även nacken med. Smärtor från helvetet igår gjorde mig väldigt låg och sänkte mig totalt. Typiskt, på min lediga dag dessutom.
Helgen var fin. Bjöd in underbara kvinnor till min innergårds-AW som fick bli en köks-AW istället. Vilka samtal!!! Inte en tyst stund vid bordet och då var det några som var helt främmande för varandra. Vilka töser och hjärtat mitt bubblade över av glädje. Inspirerande samtal och bara skönt prestigelöst häng.
Lördagen var en tröttlördag men lite skönt häng där på kvällen med, med gamla vänner vi inte hängt med på länge. Bara roligt och lagom gött. Sen kom söndagen, MTB med tjejerna men slutade med en vurpa men också med väldigt personliga samtal vid grillen. Bara varit en massa personligt i helgen. Sånt som knyter oss samman, underbart. Därav en lärdom jag alltid ska försöka ha med mig i bakfickan; inte vara så snabb på att döma eller fördöma, man vet ju inte vilken ryggsäck någon går och bär på. Tänk på det nästa gång du är snabb att döma. Tänk på ryggsäcken.

Min gamla granne var ju här i fredags och hon har ju massor med roliga saker för sig som man blir peppad. En grej var en 100-dagars grej hon gjort. En utmaning. Där kommer min ”svaghet”, jag är ju så kolossalt tänd på utmaningar i alla former. Allt vill jag haka på och väldigt lite genomför jag. Kontentan blir alltid att det slutar i någon slags besvikelse, mest för mig själv M E N jag kan ju likt förbannat inte låta bli att fila på min egen hundra dagars grej. Vad ska det vara? Vad är R I M L I G T? Det måste ju vara rimligt. Jag ska ju liksom komma i mål. Jag får ta dagen och kvällen, natten på mig att fundera ut något bra och återkomma. Tionde juni känns ju som en superbra dag att starta en 100-dagars grej.
Vad skulle du anta för 100-dagars utmaning?

Här sitter jag en torsdag i soffan nästan mitt emellan helgen som varit och helgen som komma skall. Helgen som var, den var helt underbar. Smålands skogar visade sig från sin allra bästa sida och jag fick bekanta mig med en av mina egna värsta sidor. Först och främst, helgen var gudomlig. Jag ställde klockan på före tuppen och klev upp, gick en kringla i skogen och tog kaffe på bryggan vid sjön. Vilken sjö vet jag inte men en sjö. Där satt vi, jag och en nära vän och bubblade om livet. Efter kom doppet, som ett litet dop av samtalet kastade jag mig i den svala sjön. Det stavas livsnjutning. För mig. Sen kunde dagen börja med alla dess bestyr med frukost i solen och cykel i skogen. Det var med cykeln i skogen jag mötte en av mina mindre trevliga sidor. Rädsla som övergår till kokande ilska. Expressgrät på toaletten medan mannen bytte pedaler på cykeln. Vi tog oss ut på en galet svårt teknisk bana med mina fötter fast i skor fast i pedaler. Helgen tog till slut slut och långa bilfärden hem började.
Ingen jobbångest. Ledig måndag men en väldigt uppbokad ledig måndag. Frukostmöte med Linda i hamnen. Ett väldigt personligt och nära möte med planer om framtiden. Ett gemensamt projekt, något vi båda glöder för. Det här ska bli så spännande att jag nästan spricker men än är inte tiden redo för ett avslöjande. Inte än. Vi får ge oss till tåls.

Något jag brinner för. Något som fyller min bröstkorg med fyrverkerier och blodet av lust. Herregud, den känslan! Den vill man vakna upp till varje morgon. Den vill J A G vakna upp till varje morgon. Längta efter varje kväll jag avslutar min dag. D E N längtan vill jag känna. Varje kväll.

Så här sitter jag nu i soffan en torsdag mitt emellan helger. Den som varit och den som komma skall och längtar. Jag bara längtar. Nu närmast väntar en fredag med ”femme fatales”.
Min vapendragare på min arbetsplats, utan henne hade jag inte överlevt den svåra tiden på jobbet. Underbara vackra Therese.
Min vapendragare på cykelstigarna, hon som drar mig till nya höjder på Blueberry (en MTB-runda på Isaberg) hon som ständigt skriker glada tillrop och pepp när vi cyklar. Utan Pernilla hade jag aldrig slagit ett personbästa på Blueberry i helgen. Aldrig att man har tråkigt med P.
Så den nya vapendragaren Linda som jag kan flumma iväg med och lösa knutar på livets stora frågor. Öppet och ärligt liksom. En brinnande själ jag måste få lära känna mer.
Skumpa och tapas står på menyn och säkert en oändligt massa skratt. Så måste det bli med de här. Kanske dyker gamla grannen också upp.
Tanken var en innergårdsgårds-AW men vädret verkar vilja något helt annat. Vi ser hur det urartar helt sonika. Inne eller ute.

Veckan är inte slut än men det jag tar med mig i bröstfickan är mitt lunchmöte i poolen med Lotta. Inte bara i poolen men vid poolen. Lotta är en människa som helt simpelt lockar fram det bästa ur mig. Alltid. Jag önskar att jag hade Lotta med mig lite varstans jag går och varstans jag är.
Det var under det här mötet jag förstod vikten av att omge sig med dem som gör mig bättre. Omge mig med dem som vill mig väl. De finns en del såna där mirakelvarelser i mitt liv, lite här och där. Och jag är så tacksam att de finns i mitt liv i olika doser.
Vem omger du dig med? De som lyfter dig? Tror på dig? Drar du runt på missunsamma typer? Har du funderat på det, vilka du omger dig med?

Jag lämnar er med frågor idag. I helgen kommer svaren. Mina svar. Behöver nödvändigtvis inte vara dina.
Må väl.